Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

FRIENDCATION – explore new things & new places with new people.

”Vi vet att det finns ett behov, en hunger och en nyfikenhet att träffa nya vänner. Sociala medier har fört oss samman, det är där har vi mittpunkten – en plats att mötas och bryta isen för att sen lättare ta steget och våga vidga sina vyer.”

Så beskriver jag och Louise vår facebookgrupp ”Swicilou Friendcation” som på ett halvår har växt och formats till något med så mycket själ och värme. Jag minns när vi bjöd in till vårt första frukostevent i somras och vi sa till varandra att vi är glada om det dyker upp minst 6 personer.

Det kom 50 tjejer och vi fick stänga anmälningarna när de nådde 120 stycken. 

Vi insåg där och då att intresset, hungern och framförallt behovet fanns för nya bekantskaper och sätt att mötas. Sedan dess har det rullat på och gruppen växer för varje dag och har just nu över 1200 medlemmar. Vi har hunnit med flertal frukostar, en Beauty Dinner med Swiss Clinic, Staycation på The Winery Hotel och såklart en hel drös av träningsdejter och helg-löpgruppen som efter 2 månader fortfarande håller i sig.

Stämningen i gruppen är oerhört fin och alla tjejer peppar, delar med sig av sina erfarenheter och öppnar upp sig när de behöver hjälp eller vill veta mer om något. Det stäms dejter, säljs kläder och ämnen mellan himmel och jord diskuteras. Jag blir varm i kroppen varje gång jag går in och svarar på något eller läser något som har skrivits i gruppen. Det finns en helig ”sistah-code” att det som skrivs i gruppen stannar i gruppen och kanske är det just det som gör den så fin. Att man faktiskt vågar dela med sig. Det sänker trösklar och prestigelöst låter människor som aldrig innan möts att sammanstråla. Alla på samma villkor alla med lite olika intressen, bakgrunder och framtidsdrömmar.

Vi tror så mycket på vårt koncept FRIENDCATION och jobbar stenhårt med att utveckla det och ta det till nästa nivå. Det är mycket jobb, men jag ser det som välinvesterad tid för det som kommer ut av det är fantastiskt. Sociala medier har fört oss samman, det är där har vi mittpunkten – det är vår mötesplats där vi bryter isen, skapar intresse för att sen lättare våga vidga sina vyer och mötas i verkliga livet.

Jag vill med detta inlägget rikta ett stort tack till våra samarbetspartners som tror på vårt koncept, till alla fantastiska tjejer i gruppen men framförallt till min fantastiska sidekick och partner Louise. Det här gör vi bra, och när man gör något bra – då ska man få beröm. Så all beröm till oss. Vi tror stenhårt på 2018 och är väldigt stolta över det vi gör. Alla möjligheter och planer som ligger i pipen gör mig alldeles pirrig och förväntansfull.  Ser så framemot vår  AWn på Restuarang Art den 1:a februari med 30 härliga tjejer från gruppen och vår nästa Friendcation – träningsevent nere i Malmö den 10:e februari som vi kommer göra tillsammans med Reebok Nordics och Malmö Live som går in som samarbetspartners. Och såklart: 35 taggade tjejer.

Det är aldrig försent att träffa nya vänner och testa nya saker eller finna nya intressen. Låt inte er inte begränsas och missa chansen bara för att ni inte finner tillfället eller vågar. Vi är fler som sitter i samma sits och livet blir lite roligare när man ger sig hän.

Kram <3

En bättre torsdagslunch.

Kostym från Ottod´ame, polo från aaizel’ och sneakers från Lanvin.

Hej godingar! Ännu en dag där mina två olika jobb har sammanflätats och faktiskt flutit på väldigt bra. Än så länge i alla fall. Det finns ännu gott om tid att det går åt helvete. Dont you worry.

Började morgonen med att simma på Kronobergsbadet med Sara som tack vare simtråden i vår FB-grupp hakade på och rev av ett tidigt pass med mig. Så roligt att träffa människor i samma ”kretsar” IRL och även om jag och Sara har följt varandra ett tag så har vi liksom aldrig fått till att träffas. Men genom att exempelvis stämma simträff blir det kravlöst, enkelt och framförallt – tillgängligt.

Vid halv nio rusade jag mot tunnelbanan och insåg att nej, avtrycken från simglasögonen såg i dagsljus ännu värre ut och täcktes inte ALLS av sminket. Skickade till min chef att jag skulle hålla föredrag för en av våra leverantörer på morgonen och se ut som ett UFO. Fick ett hånskratt tillbaka. Förståeligt ändå. Kort därefter gick jag under ett hustak där snön hade töat och ramlade ner…

Ja men gissa på vem.

Just det.

Efter några timmar och en väldigt lyckad dragning för en av våra större leverantörer som jag jobbar tätt ihop med åkte jag tillbaka in till city för lunch. Och denna gången handlade det INTE om en trött sopplunch framför datorn. Nehej nej. Det vankades finlunch på Loréals lokaler på Drottninggatan där Decleor (via VassPR) bjöd in till en i mitt tycke alldeles perfekt lunch. Den gick på en timme, det var härliga personer inbjudna, god mat och väldigt kompetent personal som gick igenom produkterna utan att bli för säljiga. Bra komponenter för en lyckad lunch helt enkelt.

Jag började använda Decleor i samband med julkalendern jag fick hem i ett pressutskick och har sedan dess varit positivt överraskad. Som jag nämnde i detta inlägget så har jag fastnat för deras rengöringslotions ”Aroma cleanse” och därför föll det sig rätt naturligt att jag tackade ja till denna lunchen då jag vill veta mer om deras produkter.

Åkte därifrån med väldigt väldoftande och mjuka händer (vi testade alla produkter) och med en stark urge att vakuumförpacka min kropp med oljor.

Nu är jag snart på kontoret och ska jobba undan ett par timmar innan jag åker tillbaka (det är sådana dagar jag önskar jag hade bil, det händer inte ofta men ibland slår en stark längtan om ännu mer effektivitet till) in till stan för ytterligare ett möte gällande min träning innan jag möter upp Louise, Alex och Desire för ett kvällsmöte gällande vår föreläsning i Gävle nästa vecka.

Sen. SEN ska jag sova. Zzzz. Behöver min beautysleep bland alla fräscha tjugoåringar på Elle-galans pressfrukost på Grand imorgon bitti. Hej!

 

senaste från Hälsa

Ett jädra liv med Swica & Clarén – ”Lycracool!” feat Tove Langseth

 

”Du vill träna, ha ett socialt liv, vara en bra mamma, flickvän/fru och prestera på jobbet. Vad väljer du bort? Måste man välja? Går det att kompromissa med livet?”

I dagens avsnitt med Tove Langseth pratar jag och Jessica om prioriteringar, hur pass gender specific meck med cykel egentligen är och coolhetsgraden på cykelkläder. Vi guidar er genom trainer-träsket och ger er våra bästa tips inför att börja cykla. Jag är så pepp på detta avsnittet och jag hoppas ni också är det. Och du som tänker ”äh, cykling, jag orkar inte lyssna på en cykelpodd!” det snackas inte enbart cykel. Vi väver in så många olika ämnen och jag tror, att fast du exempelvis inte cyklar, så kan detta avsnittet även vara något för dig.

Kram på er, hej!

Grab ´n Go!

 

Kostym från H&M, tisha från Monki och sneaks från Reebok Classic

Hej på er! Sitter på tunnelbanan på väg från kontoret och fryser tårna av mig då jag bestämt skulle ha på min sneakers idag på typ årets slaskigaste dag. Är på väg hem till Mathilda för att käka middag innan jag åker hem och intar min favoritposition i sängen. Har somnat klockan nio de senaste två dagarna och jag mår kanon av de extra timmarna sömn jag får. Det är en del som händer just nu och jag vill verkligen kunna fokusera fullt ut och vara pigg. För det är liksom inte bara jobbet som ska skötas utan även träningen och ska jag jag vara helt ärligt så tycker jag det är rätt ocoolt att gå runt som en zombie för att man har varit uppe halva natten och jobbat. Det för mig är inte en hållbar livsstil och verkligen inte så jag vill leva mitt liv. Jag gillar att ha mycket för mig och ett fullspäckat schema, men det är även viktigt att kunna ha det utan att bli en rödsprängd koffein-stimmig hetsboll som simmar bland alla ”måsten” enbart för att överleva.

Så hur har dagen varit? Vä l d i g t bra! Började med att springa tröskelpass vid kvart i sex (fördelen att somna nio, ni ser!) innan jag snabbt svidade om hemma och begav mig mot Haymarket tillsammans med Louise för morgonmöte med en (förhoppningsvis) stor samarbetspartner. Därefter satt jag kvar och jobbade en timme innan jag sprang in om Mildh Press och plockade på mig lite kläder från deras Grab´n Go innan jag besökte min läkare en snabbis och slutligen lite i tolv sladdade in på kontoret. Och det är det. Resten av dagen har spenderats framför datorn med bland annat jädra massa powerpoints-slides som jag håller på att filar på inför en presentation jag har imorgon hos en av våra leverantörer. Lång dag, men väldigt bra. Har fått mycket gjort och ändå hunnit med min träning, att vara social med en vän samt lägga ner lite tid på mitt egna företag.

Hoppas ni får en fin kväll, puss!

”Hur vet jag att jag klarar det?”

”Hej! Du har fått mig att peppa och verkligen försöka sata på en Triathlon Sprint motion i augusti för jag älskar att simma och cykla så jag tror verkligen att det är något jag skulle tycka va superroligt, men jag är sjukt osäker..hur vet jag att jag klarar det?? Hur visste du första gången du körde? Eller kör man bara så får man använda pannbenet om det skulle skita sig vid löpningen?”

Jag får väldigt ofta liknande frågor och tänker att jag svarar på dem i ett inlägg. För det är tyvärr en av våra största rädslor – att misslyckas. Och det är helt okej att känna sig rädd, nervös eller osäker, fram tills man låter den känslan begränsa en och hämma ens drömmar. Många som skriver påpekar också (även denna tjejen i ytterligare ett mail) att de har varit på väg att anmäla sig så många gånger men att det har runnit ut i sanden för rädslan och osäkerheten kring uppmärksamheten från andra gällande sin ”satsning” har förhalat ens beslut tills det helt enkelt har varit försent.

Såhär är det. Jag vet aldrig om jag kommer klara något eller ej. Det enda jag vet är att om jag försöker tillräckligt mycket och ger mig fan på att det ska gå brukar det mesta att lösa sig. 99 procent av allt jag har anmält mig till har varit på ren ovisshet. Sekunderna efter jag har sagt ”jag kör” har verkligheten hunnit ifatt mig och jag har mumlat ”nu har jag tagit mig vatten över huvudet igen”.  Men den känslan för mig är bara eggande, inte skrämmande. För helt ärligt talat – vad är det värsta som kan hända? Att jag får bryta? Att jag får gå? Pausa? Att jag ta till plan B?

Jaha? Och sen då? Livet fortsätter. Det är bara en tävling. Ta det inte på så stort allvar, nationens stolhet hänger inte på dig.

För lite mer än 2 år sedan anmälde jag mig till mitt första triathlon. Det var en sprint-distans och jag hade precis köpt en cykel. Jag tänkte: why the hell not? Kunde jag simma? Nej. Alltså nu menar jag crawl och inte vanligt bröstsim, för det kunde jag tack och lov.

Vad hände? Jag bröst/hund-simmade mig igenom simdelen (samt även lite under vatten då det går överraskande fort när man gör det) och avverkade därefter resterande två delarna relativt smärtfritt och efter mycket om och med kom jag i mål. Det viktigaste för mig var att jag deltog, att jag faktiskt genomförde det satans loppet även om jag låg och plaskade som en sjunkande hund. Ett år sedan ställde jag upp i min första olympiska distans och crawlade fram på en respektabel tid efter månader av fokus på just simningen.

I år kör jag 2 st 70.3 distanser och en full distans IRONMAN i Kalmar. Det fixar jag. Jag vet det.

I somras anmälde jag mig till ett trail-lopp på 45 km trots att jag aldrig hade sprungit mer än 21km lopp och inte heller kommit över 28 km någonsin i mitt liv. Men jag hade alltid velat testa på och springa en maratondistans och nu råkade det bli ytterligare 3 km (maraton är 42km) och även trail vilket är lite tuffare än vanligt asfaltslöp. Jag tänkte: why the hell not? Med mig in i loppet hade jag bara en enda tanke: Jag SKULLE genomföra det och det spelade ingen som helst roll om jag fick gå delar av distansen. In i mål skulle jag.

Det slutade med att att jag sprang hela loppet och kom in på en 12e plats.

Det hade jag inte gjort om jag hade pressat mig från början att springa på en si och så tid eller att stressa upp mig om distansen. Nu hade jag bara ett mål för dagen och det var att komma i mål. Sen om jag kom sist eller ej spelade ingen som helst roll. För jag deltog och jag genomförde det. Och det är DET som räknas för mig.

Du kommer aldrig veta om du klarar något eller inte om du inte provar. Det kanske går åt helvete första gången, kanske inte. Men se det som ett avstamp, en grund att bygga på. Du kan bara bli bättre. Bara för att du anmäler dig till ett lopp betyder det inte att du automatiskt slåss om någon placering, släpp det! Det har jag gjort och se – det funkar det med!

Så valet är egentligen ganska enkelt, antingen så anmäler du dig eller inte. Och jag lovar, anmäler du dig så kommer du ha the time of ya life. För även om det är pissjobbigt, nervöst och känns som att det aldrig kommer gå så är känslan av att överbevisa sina negativa tankar och att uppleva den euforin man får när man faktiskt klarar av något helt enkelt MAGISK!

Tänk inte så mycket, livet är roligare när man inte alltid överanalyserar allt. Och skit i vad folk kommer tänka eller tycka, speciellt de som inte ens själva ställer upp – de kan dra en gammal möglig filt över sig. DU är grym som vågar att testa. That´s it. 

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!