Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

SYSTERSKAP


Åt middag med Sandra på Riche igår och som alltid så glider vi snabbt in på tyngre ämnen. Vi diskuterar, analyserar och brinner av. Sandra är eb oerhört smart person som har förmågan att få en att tänka från ett att perspektiv vilket jag uppskattar väldigt mycket. Och trots att vi bara har känt varandra i ett år där hon spenderade 5 månader i NYC så har vi liksom funnit vårt tugg. Vi ses inte ofta (blir ändring på det nu när du är hemma gomman!) men när vi väl ses så är det som om vi alltid har känt varandra. Hängselbyxor Lee & T-shirt Nümph

Vi pratade mycket om systerskap igår och jag skrev bland annat denna texten på min IG i morse.

”Hur ska vi förändra klimatet mot och kring kvinnor när de viktigaste huvudpersonerna i debatten kastar skit på varandra? Jag har alltid haft svårt för ordet systerskap. Tycker det har befläckats och occuperats av kvinnor med pekpinnar och regler för hur kvinnor ska vara. Inte för mycket men våga ta plats. Ta hand om sig själv men absolut inte för mycket. Vara självständig men akta dig för att sätta dig själv främst – för då ifrågasätts din lämplighet som mamma.

Sluta. Bara sluta. Hur i helvete ska vi få den förändring när vi uppenbarligen har problem med hur andra kvinnor lever sina liv? Hur vi designar våra liv på våra egna villkor. Hur skenheliga är vi? Hur skenhelig är jag?

Jag brukar ofta säga att vi behöver ha lite mer fuck-it mentalitet. Men glöm för fan inte att ta med andra kvinnor under fuck-it vingarna. Vad är vi så rädda för? Är vi så pass hotade av de vi varje dag kämpar för att hylla?”

Nog för att män ä konflikträdda och oerhört svaga på att sluta upp bakom oss, men vi då? Är vi så mycket bättre alltid? Hur ska vi förvänta oss att grabbgänget ska diskutera kvinnor med respekt när vi själva slänger ut kommentarer som indirekt nedvärderar en annan kvinnas utseende eller ifrågasätter hennes kompetens.

Jag försöker, jag upprepar, jag försöker verkligen vara öppen och fördomsfri mot alla människor jag möter. Speciellt kvinnor. Ibland misslyckas även jag och då reflekterar jag över min miss och frågar mig själv vart problemet egentligen ligger.  Är det hos mig eller hos den andra kvinnan?

Och svaret är nästan alltid det samma.

Destination Övertorneå dag 3 ”Smakvandring på Luppioberget, hundspann och rappelling”.

Den bästa dagen var helt klart lördagen, men det visste vi redan när vi planerade resan. Men att den skulle bli SÅHÄR bra, det var bara en bonus. Tack vare Therese grymma hjälp med att styra ihop denna resan och alla proffsiga leverantörer fick vi en oförglömlig dag. Ett äventyr men också nya insikter. Jag förälskade mig ytterligare i vårt land, framförallt norröver, och lovade mig själv gång på gång att återkomma mycket snart. Jag gillar den här äventyrliga sidan av mig själv. I många år har jag vetat att den finns där men har väl lite ryckts med i att jag numera ”är en stadsbo” och skrattat med när folk har drivit med mig om hur jag skulle klara mig i tält. Men jag tar tillbaka det där nu. Lägg av med det där, både ni som driver och jag själv. Jag är uppvuxen på landet, har mockat mer skit och lassat mer höbalar än vad vissa kommer se i sitt hela liv och jag är bra ute i det fria. Jag är trygg, skärpt och tar kalkylerade risker. Att skita ner mig, leva spartanskt och enkelt är inga problem. Man kan vara mer än fixade naglar, champagne och business-class. Även om det är trevligt det med.

Morgonen började med en ordentlig frukost vid halv niotiden. Jag hade varit vaken sedan 06:30 då det blir ljust så pass tidigt däruppe nu men det gjorde mig ingenting. Den långa morgonen spenderades åt att sortera bilder, dra sig i sängen och snicksnacka med Louise som fortfarande drog med jetlag från Australien (amatör). Så när det väl var dags för frukost så var vi båda utsvultna vilket passade perfekt då Gunhild hade förberett en ordentlig frukost åt oss alla.

Halv elva blev vi upphämtade av vår lilla minibuss och chaufför som för varje körning blev mer och mer hemmastadd i våra fartfyllda samtal och ibland något utelämnade kommentarer om nakenbastu efter x antal vinflaskor och misslyckade tinderdejter. Hur som helst så tog han oss denna lördagsförmiddagen till Luppioberget som ligger i Matarengi ca 25 minuter norröver från Art Hotel. Berget är  bland annat känt för att många tror tomten bor på det och har genom åren varit en central samlingspunkt för boenden runtomkring. För i tiden fanns det även dansbanor på vissa delar av berget och nu när Restaurang Utblick, som drivs av Pia Huuva och hennes man Henry, så har berget fortsatt vara en populär plats för locals och turistnäringen. Ni hittar restaurangen här.

Och det var just Pia och Henry som välkomnade oss när vi kom fram till Luppioberget. Med glimten i ögat och en stor dos värme hälsade de oss välkomna och gick igenom vad som skulle hända härnäst. Vi drog på oss snöskorna och i de färdigpackade ryggsäckarna låg olika små trevliga smak-saker som anknyter till de platser som skulle besökas under dagens smakvandring runt Luppioberget. Under några stopp/pauser skulle vi få lära oss mer om Luppioberget, Tornedalen och dess kultur och historia. Fakta och några skrönor. Vårt första smak-stopp efter 10 minuters gång uppför var en storslagen utsikt, brasa och glad Henry som satt och väntade på oss. Den varma chokladen låg och puttrade över elden och i våra små ryggsäckar låg ett smakprov av den lokala björksaven. Vi fick en genomgång av just denna som används väldigt mycket i olika maträtter och skålade med varandra, det började onekligen bra.

Efter en stund delade vi in gruppen i två och jag tog med mig grupp 1 vidare uppåt till Peter som stod redo att ta emot oss. Peter driver Phegl och leder bland annat olika typer av klättringsexpeditioner. Den andra gruppen fortsatte vandringen upp för berget med Pia. Solen började titta fram genom molnen och temperaturen låg på behagliga -3.

Det var nämligen dags för oss att ta oss ner 15 m genom nedfirning, eller rappelling, som det heter. Detta är något jag har sett framemot så oerhört länge och då jag gillar att klättra samt vill utforska den sidan mer så var jag eld och lågor när vi närmade oss klippkanten där vi skulle luta oss ut från och ta klivet neråt.

Peter var oerhört proffsig och gav ett sådant lugnt intryck vilket jag tror är en bidragande faktor till att alla tjejerna kom ner. För några av tjejerna var oerhört nervösa och led av en ordentlig höjdskräck. Så att alla kom ner utan några större problem är så jädra bra gjort. Jag är SÅ stolt över alla och att se euforin och stoltheten lysa i tjejernas ögon efter att vi hade kommit ner var så oerhört häftigt. Det är något jag kommer leva länge på.

Jag trodde jag skulle vara mer nervös över att ta det där klivet över kanten. Men jag var så lugn, så pass att jag stannade på hälften och tog en selfie. Det var knappt så att jag ville haka ur mig när jag väl kom ner. Jag vill bara ha mer. Och mer ska det bli, håller redan på att spåna på en mindre klättringsresa i sommar. Vem är sugen?

Efter att min grupp hade klarat nedfirningen bytte vi med grupp två och började vandra uppåt med Pia. Mot basecamp. Efter ca 25 minuter var vi uppe på toppen och möttes av en storslagen natur. Vi fick ta fram våra apelsiner som låg preppade i väskan och självklart fanns det en historia till för detta stopp också som inkluderade apelsinerna. Efter en stund vände vi neråt igen och fick info om att maten som Henry lagade vid eldstaden började bli klar, så vi fortsatte bort till eldstaden där Henry hade förberett laxsoppa med varma Gahkubröd som jag glupskt åt 4 st av. Det kan ha varit det godaste brödet med ett halvt ton smör som jag någonsin hade ätit. Helt klart en bättre lunch.

När vi var klara med lunchen tog vi oss neråt igen och packade in oss i bilen. Det var nämligen dags för ett besök hos Mountain Madness Husky i Soukolojärvi. Tänk er en röd gård mitt i ingenstans med små hus på tomten och ett inhägnat område med 5-7 hundgårdar längre bort med ett femtontal ursöta hundar som ylar och skäller. Där har ni vårt location för lördagens aktivitet.

Eva – Maria som driver kenneln med sin man Jakob tävlar även med sina Sbierian Huskys och har ett VM-silver i Hundspann. Det är riktigt häftigt. Men vad som var ännu häftigare var att se deras dedikerade liv och all tid de lägger ner på sin verksamhet och sina hundar. Jag som är gammal hästtjej och har vuxit upp på en gård vet hur mycket tid det tar att ha djur. Man är aldrig aldrig riktigt ledig. Det är inget jobb, det är en livsstil.

Eftermiddagen spenderades alltså med att gosa med hundar, åka en tur runt deras ägor och dricka kaffe runt ytterligare en eld. Helt plötsligt drar Ida fram ett gäng miniflaskor Jägermeister och tjuter ”fikadags!”. Som tur var så var snön två meter på sina ställen, så det var relativt enkelt att gömma sin lilla hutt. Sorry Ida, men jag har riktiga men för livet från när jag gjorde säsong på Kos och drack jäger. Det där blir aldrig bra. Men kul tanke dock, en riktig stämningshöjare. Vilket Ida också var. Det var bara ren tur att hon han haffa den sista biljetten som vi la ut en vecka innan avresa på grund av ett avhopp. Men idag är vi båda så glada att det där avhoppet skedde, för annars hade vi aldrig fått träffa Ida. Det är så det fungerar med Friendcation, denna konstellation av människor hade aldrig möts om det inte vore för denna resan och tillsammans kommer vi bära med oss detta minnet och förhoppningsvis bygga på relationerna. Jag vet redan exempelvis att jag kommer vilja springa något traillopp med Julia och Mathilda.

Så var det dags för tredje och sista stoppet, nämligen middagsaktiviteten. Vi packade in oss i bussen igen och började åka söderut mot Art Hotell, men svängde in på mitten och åkte längre och längre in i skogarna. Tillslut anlände vi till Liehittäjä som är en lite by med 9 invånare. Ja ni hörde rätt, 9 invånare.

Pia och Henry stod ute och välkomnade oss hem till dem med ett stort leende och vi alla kände oss som om vi bodde hemma hos dem. Så varma och öppna är dessa två personer. De var så fina att se på, speciellt när Henry tittade på Pia när hon berättade sina små anekdoter. Den kärleken han hyser till Pia var så oerhört fin att se på. Den genomsyrade hela kvällen. Visst ni förresten att det var  bastubaletten spelades in och att Henry är en av medlemmarna?

Vi började med att få in varsin charkbricka med lokala delikatesser, bland annat med renchark och ost från trakten. Behöver jag säga att allt var över förväntan? Till varmrätt serverades det älgkött med ärthummus, renkött och en explosion av grönt. Åh, det  var SÅ jädra bra. Till efterrätt åt jag kanske den godaste efterrätten jag har ätit på flera år. Västerbottensost parfait med hjortronsylt.

Ja men ni hör ju, vi kan döpa om den här resan till matresan för all god mat vi har tryckt i oss.

Vad som hände sedan är helt galet. Pia och Henry hade överraskat oss alla med att bjuda in oss till deras andra hus där de satt och tittade på film i ena änden av huset och vi fick härja fritt i deras poolhus i andra änden. Det var nämligen dags för poolparty! Hur häftigt? Uppvärmd pool, chips, iskall öl och 10 helt fantastiska tjejer. Det var så jädra häftigt- Har satt vi in the middle of nowhere i en pool hemma hos ett helt fantastiskt par som inte har gjort något annat än att laga fantastiskt god mat åt oss hela dagen.

Det var, eller nej är fortfarande, en surrealistiskt och häftig känsla.

Framåt halv elva kom vår favoritchaufför och hämtade hem oss. Vi var alla i någon form av extatisk chock. Vad hade vi precis upplevt?Hur ska vi kunna förmedla denna fantastiska dag? HUR ska jag kunna skriva om detta på bästa sätt för att ens kunna förmedla hälften av allt vi har upplevt tillsammans?

Stort tack för lördagen, det var och kommer alltid vara ett av mina starkaste minnen. Hela konstellationen av människor, duktiga entreprenörer på plats och naturen kommer jag leva länge på.

För att svara vår chaufför som lämnade av oss idag med orden ”Är ni säkra på att ni verkligen vill åka hem, ni behövs här uppe”. Vi kommer tillbaka igen mycket snart.

Stort till till Destination Övertorneå, Övertorneås Kommun, Art Hotel, Mountain Madness Husky, Peghl, Smaka Utblick och såklart till alla tjejerna som var med och gjorde denna resan. Utan er finns inget Friendcation.

senaste från Hälsa

Destination Övertorneå Dag 2 ”Tjejerna anläder!”


Det är alltid något speciellt timmarna innan alla tjejer anländer och resan sätter igång ”på riktigt”. Jag och Louise är till 80% procent alltid på plats kvällen för att förbereda det sista samt se till så att alla eventuella lösa trådar eller frågetecken sätts. För oss är det viktigt att det flyter på problemfritt och att resan/eventet har en känslan som vi vill förmedla. Detaljerna, känslan och vår personliga touch är oerhört viktig för oss. Det är ju dessa punkter som gör Friendcation och vi är väldigt måna om att behålla litet intimt, inkluderande och personligt.

I fredags stod vi redo på gårdsplanen när den lilla minibussen svängde in. Vi hälsade alla välkomna och delade upp gänget i två grupper, ett gäng på 4 personer till lilla huset och ett gäng på 6 personer till stora huset. Tjejerna hade redan bestämt vilka de skulle dela rum med och stämningen var god. Pirrig, men väldigt väldigt positivt.

Gunhild och Simi (vår fantastiska husfru) förberedde fika medan vi gick husesyn och efter en stund satte vi oss alla till bords. Citronkaka, rågmackor, kaffe och frukt serverades samtidigt som Gunhild berättade lite om Art Hotell, bygden och sin vision. Alla var, precis som vi, hänförda av hennes driv och kraft och det lämnade ett avtryck hos många av oss under resten av dagen.


”Samling utanför vedbodarna om 20 minuter tjejer, klä er varmt men sportigt!”

Vi hade förberett en liten aktivitet som överraskning vilket fick fart på hela gänget. Varför krångla till det? Snön fanns, pulkorna fanns och lekfullheten som många av oss har men som kanske hamnar i skymundan i vår annars prestationsinriktade värld fans. Lets get ready to rumble!

Efter en rafflande final på sparkcyklarna stod det klart att Julia hade vunnit. Och inte vad som helst, utan en lokal liten träkåsasignerad av Gunhild. Den ni, den krigades det om. Vi avslutade turneringen med varmdryck runt elden som Simi hade styrt upp med vi härjade i snön och gjorde sedan något vi alltid gör på alla våra resor och större event.

Round the table.

Friendcations core. Den basala grundstenen för vårt community som vi gör på alla resor och event. Det går helt enkelt ut på att alla får berätta något om sig själva och hur de hittade till Friendcation. Det är oerhört intressant att höra och bygger en tillit och stämning inför dagarna som kommer. Nya deltagare får slappna av och gamla deltagare visar vägen för hur våra resor fungerar.


Kvällen avslutades med tre rätters middag där Simi och Gunhild serverade en gudomlig torsk med skirat smörsås och ris. Till det drack vi ett iskallt gott vit vin och satt länge och pratade. Några gick och la sig direkt efter middagen, medan vi andra satt kvar över en flaska rött. Det är så det är under våra resor, man gör som man själv vill. Det är kravlöst och enkelt.

Vår första dag hade gått bra och jag somnade med ett stort förväntansfullt leende på mina läppar. Det var äntligen snart dags för lördagens äventyr.

Destination Övertorneå Dag 1 ”Skoteräventyr och ArtHotel Tornedalen”

Jag önskar vi hade ett kamerateam som filmade vår första dag, framförallt kvällen som var en adrenalinfest, en ordentlig sådan. Att få åka ut i skogen en sådan surrealistisk upplevelse och jag kom på mig själv att le stort flera gånger. Vilken ofattbar känsla det är att få skapa sådana här resor tillsammans med Louise. Att ta en idé till handling och sätta sin egna touch på ett projekt som sedan andra vill uppleva.

Minns inte om jag har skrivit om hur tanken kläcktes till denna resan, men så här gick det till. Jag var i Kiruna tillsammans med den Nordiska nätverksavdelningen på SOS International. Vi var där i två dagar och hade konferens samt besökte riksgränsen samt Abisko. Naturen, upplevelsen och hela känslan av det orörda, tysta och helt motsatta från mitt liv i Stockholm berörde mig djupt och jag minns särskilt min löprunda en morgon där jag gav mig ut tidigt en morgon. Jag sprang och sprang, genom myrar, på stigar och längs ensliga riksvägar. Höga toppar och täta skogar avlöste varandra, och tankarna slocknande gradvis desto fler kilometer jag avverkade. Tillslut hade jag gjort två mil och stod utanför vår lilla stuga igen. Nollställd, lycklig och tacksam.

Några timmar senare ser jag hur Therese, en tjej jag pluggade med för ett par år sedan, lägger upp en statusuppdatering på Facebook att hon har blivit ny destinationsmanager för Övertorneås Kommun. Vänta nu lite..Övertorneå, ligger inte det här i krokarna? Okej. Krokarna kanske är lite att ta i här norröver då det kan vara 3 mil till närmsta grannen, men you get the point. Så jag skickade ett meddelande till henne och frågade: Vore det möjligt att göra något ihop då jag och Louise har en resa norrut väldigt högt upp på vår bucketlist. Vi har båda länge drömt om att få göra denna typen av resa.

Och så föddes denna vinterexpeditionsresan. Varje aktivitet har vi handplockat och skräddarsytt själva med hjälp av Therese. Vårt boende, Art Hotel Tornedalen, som ägs av Gunhild, den rivigaste kvinnan jag har mött på väldigt länge är ett fantastiskt hotell bestående av 3 små hus precis vid Torneälven. Det är en magisk miljö. Det är det verkligen.

Processed with VSCO with q3 preset

Vi anlände till ett vitt snölandskap under torsdagen och blev upphämtade av Therese som skjutsade oss till Tornedalen. Välkomnade av Simi och Gunhild fick vi snabbt mat i magen, gå en husesyn innan slutligen fick checka in i vårt egna lilla hus uppe på kullen. Här skulle vi trivas sa vi högt till varandra och tjöt rakt ut. Herregud, nyp oss i armen, skvätt kallt vatten i våra ansikten – händer detta på riktigt? Euforin skulle visa sig öka under kvällens aktiviteter.

Art Hotell Tornedalen består av 3 små hus belägna i en backe ner mot Torneälven. Gunhild har köpt loss hus efter hus och renoverat samt inrett dem med en sådan känsla. Det märks att Gunhild har jobbat med konst hela livet, men även att hon är berest och kunnig. Hennes öppenhet och nyfikenhet är välkomnande och det känns självklart att det ligger ett litet hotell med öppen planlösning, golv till tak fönster och clean skandinavisk design 100 meter från Finska gränsen.

Framåt fem hör vi hur det dånar nere i dalen. Några minuter senare ser vi hur två män, som visar sig vara Kalle och Finski (vi valde att kalla honom för det då han mestadels kommunicerade med små korta finska ord eller engelska) ställa av två skotrar utanför vår dörr. Uppkittade med overaller, hjälmar, kängor, pannlampor och säkerhetsgenomgång drar vi iväg med adrenalinet som pumpar genom våra kroppar.

Kvällens första överraskning visade sig bestå av mörkerkörning rakt ca 8 km rakt in i skogen. Det började bra. Jag hittade snabbt flytet och kände mig trygg med att manövrera den tunga maskinen under mig. Kalla mig för skoterproffset tjuter jag och gasar på ytterligare. Trodde jag. Efter ca 2 km känner jag hur skotern kanar åt sidan, ner i ett stort slukhål av snö. Vi stannar och jag hoppar av. Tjoff säger det, halva jag försvinner ner i snön. ”Vi får börja gräva!” hojtar Calle och försvinner under skotern. Efter någon minut testar vi igen, skotern får fäste och jag gasar upp från sänkan igen. Framåt igen. Det går inte lång tid fören Louise kör fast. Jag garvar. Hon garvar. Det är bara ett stort inferno av snö och skotrar som ligger på sidan. Och så håller vi på. Till vårt försvar så har det inte varit så här dåligt före sedan 1991 enligt Kalle. Pjuh, då är det inte vi som är totalt värdelösa skrattar jag och sjunker ner ännu längre ner i snön.

Efter 1h och 45 minuter så blir vi avlämnade i skogen. Kalle sätter av mig då måste ta ena skotern och hämta Finski som har fastnat. ”Sätt på pannlamporna och börja gå rakt in i skogen, det är bara 400m!” säger han på lugn norrländska och gasar i väg. Vi tittar på varandra och sedan rakt in i mörkret. I skenet av våra pannlampor börjar vi pulsa fram i snön. Vi skrattar hejdlöst. Detta är ju helt sjukt. Var är vi ens? Efter 20 minuter ser vi ett sken mellan träden. ”Eld! Jag ser eld!”. Och för er som tänker ”Vadå 400m, det är ju inte långt?”. Testa pulsa 400m i knähög snö och blåst med snö som yr runt om, i mörker dessutom. Vi förtjänade ett guldhjärta. Om inte detta var en riktig expedition så säg.

Kvällen spenderas i ett jaktorn på Gunhilds mark som hon själv har ritat och designat. Det reser sig högt över trädtopparna och utanför brinner en eld med älgfärsburgare som Kalles bror har skjutit. Vi äter våra burgare vid kaminen inne i det lilla tornet och avslutar sedan med äppelknyten och kaffe-ost (kaffe med gummiaktiga ostbitar som man äter/dricker). Inga konstigheter. Det är så man gör häruppe. Slut på frågor.

Jag inser nu i efterhand att min återberättelse inte gör äventyret rättvisa. Det går inte att förklara, det måste upplevas, för detta var topp 10 av det sjukaste, roligaste och häftigaste jag har gjort.

Men det är inte slut än, vi har två dagar kvar.

På äventyr i Övertorneå


Jag och Louise är äntligen framme i Övertorneå, incheckade på Art Hotel, och det är helt galet. Snön yr, vi kör skoter vilket vi överraskades med när vi kom fram, och preppar inför imorgon då resten av tjejerna kommer. Det blir ett härligt gäng på 12 personer som ska uppleva ett äventyr tillsammans här uppe. Vi har skräddarsytt denna resan åt Friendcation med hjälp av Övertorneås kommun lett av Therese som är deras destinations manager och Gunhild som driver Arthotel Tornedalen.


Det är fantastiskt att äntligen vara här och jag är så sjukt taggad på denna helgen. Därför passar jag på nu att kika in och säga hej, för bloggen kommer stå lite still under helgen då jag vill lägga all min fokus på tjejerna samt åt denna fantastiska plats vi är på.

Vi hörs igen på söndag. Följ resan på Instagram stories. Kram hej.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!