Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Stockholm 07.04.2017

I fredags hände det som inte fick hända. Jag satt på jobbet när beskedet kom att Stockholm hade drabbats av en terrorattack. Det är lite speciellt att jobba med det jag gör, då vi påverkas direkt vid sådana händelser. Lyckligtvis så hade vi läget under kontroll, agerade snabbt och mina kollegor skötte sig oerhört proffsigt. Jag blir stolt av att tillhöra en sådana handlingskraftig arbetsplats.

Jag tog mig in till stan med bil, men blev stående vid Karlaplan. Tanken var att träna efter jobbet och sen åka på fredagsmiddag hos Louise. Det blev inget med det. Jag ville bara ta mig hem snabbt. Vilket jag inte gjorde, det tog mig 1,5h att gå igenom stan. En stad i fullkomligt kaos. Det kändes som att hjärtat skulle hamra sig igenom bröstet när jag passerade Stureplan och fortsatte upp mot Kungsgatan/Sveavägen. Överallt stod människor, panikslagna och gråtandes, omringade av insatsstyrkor beväpnade till tänderna. Jag tänkte på min bonuspappa, min hjälte under hela min uppväxt, som hela sitt liv har jobbat som polis. Jag tänkte på alla mina vänner som jobbar runt om Centralen. Jag tänkte på dem jag inte kände. Jag tänkte på Syrien, som varje dag får uppleva sådant kaos. Jag tänkte på världen. Hur skräckslagna människor känner sig, 24 timmar om dygnet. Det finns all form av terror, och Stockholm hade just drabbats av en av dem.

Där stod jag, med tårar i ögonen och mobilen som gick på högvarv mitt på Sveavägen.  Jag tänkte på att jag ofta rör mig i de kvarteren då jag tränar på gymmen runt omkring samt ofta får infall (ni vet, jag ska baaara kolla på dessa skor/hudcremen/klänningen etc) på Åhléns, HM och Zara som ligger på Drottninggatan. Jag kände med takt med att tankarna började ta form till känslor så blev de även mer och mer barrikaderade, som alltid under press och stress. Jag nollställdes, blev rationell och fokuserad. Nästintill kall.

Hem. Jag skulle hem.

Så jag vände med pumpande adrenalin och fortsatte upp för trappan till Malmskillnadsgatan, passerade Johanneskyrkan, fortsatte ner till Rådmansgatan, Odenplan, St Eriksplan och över bron till Kungsholmen. Hundratals människor gick över bron och det såg ut som en scen hämtad från The Walking Dead. Blåljusfordon och polishelikoptrar överröstade myllret av människor som försökte få tag på sina nära och kära. Och jag fortsatte. Nästintill apatisk. Ni vet känslan av att se sig själv ovanifrån. Precis så.

När jag svängde in på vår gata var det precis som att någon tryckte på en knapp. Det var helt tyst, folktomt och nästintill kusligt stilla. Och då bor vi ändå 50 m från St Eriksbron. Kanske var det sinnesstämningen som spelade mig ett spratt. Kanske zoomade jag ut. Jag vet inte. Men det var anmärkningsvärt stilla.

Resten av kvällen satt vi i soffan, nära, och tittade på nyheterna. Matades med vad som hade hänt, om och om igen. Som om vår hunger för information om det otänkbara inte kunde mättas.

Och runt om i stan, öppnade människor sina hjärtan och hjälpte varandra, och bevisade att hoppet om mänskligheten ännu inte har dött.

Reebok Floatride – bara en snygg sko?

Förra veckan hämtade jag ut Reeboks nya löppjucks på Löplabbet Kungsgatan. Jag beslöt mig för att testa dem i 3 olika miljöer och recensera dem därefter.

Miljö 1: Citycool.
Löpskor har ett ändamål och det är att leverera det de är utformade för, det löparen efterfrågar samt erhålla hög komfort. Bland annat, sen kan man nörda ner sig ännu mer, absolut. Vi är i allafall alla med på ovanstånde. MEN. Jag vill flika in en sak till som jag personligen tycker är viktigt. Utseendet. Jag vill kunna bära mina löpskor till en vanlig klädsel. Varför? Jo, för det finns gånger jag springer till jobbet, byter om till ett par andra skor på jobb (heels exempelvis) och sen ska jag iväg på annat efter och väljer då att ta mig hem i löpskorna. Då vill jag inte ha på mig ett par fula, ej färgkoordinerade blaffiga skor som får mig att se ut som en amerikan med dålig smak och passform på all sin klädsel. Jag vill se cool ut, och jag vill att de ska matcha.

Fyller de sin funktion i detta avseendet? Svar ja. Jag gled runt i dem hela dagen igår till ett par skinnbyxor och lång kappa. Jag kände mig snygg och de såg inte malplacerade ut. Outfiten flöt samman. Det enda jag önskar är fler färger, tex matcha den gråa färgen med exempelvis korallrött eller en annan nyans av grönt. Kanske orange? Det hade varit jäkligt coolt.

Miljö 2: Löpbandet.
Sprang 4×4 min snabba intervaller i dem och de fyllde sin funktion. Lätta, satt på plats och gav bra dämpning i hög hastighet. Plus att de var jäkligt snygga till min träningsoutfit.

Miljö 3: Långpass med växlande underlag.
Här var det riktigt testet. Nu skulle de få bevisa sin stötdämpning, ”flyt”känsla och passform. Löprundan jag skulle köra idag var 21km och underlaget växlade kraftigt mellan branta backar, asfalt, snåriga trailstigar och mjuka grusvägar. Jag som har haft problem med min hälsporre tidigare lovade mig själv att avbryta direkt om fick någon känning i foten eller resten av kroppen. Det är alltid lite risky att springa långt i nya skor. Men, det fick bära eller brista och jag gav mig iväg med min trogna löpkompis Emelie. 10 km in observerade jag att skulle ha knutit dem lite hårdare, de hade lättat lite. Kanske är det materialet som var en bidragande faktor till släppet av passformen. Det var det enda. Kroppen höll i 21 km och jag fick varken skav, ont eller känningar någonstans. För mig som även har breda fötter och lätt kan få blåsor var detta en riktig humörhöjare. Nu återstår bara att se om jag vaknar upp imorgon med en stram fot som ömmar när jag sätter ner den, men något säger mig att jag kommer slippa undan det. Jag hoppas det. Annars kommer jag bli riktigt sur. Och skorna kommer ryka direkt.

Jag är positiv till skorna och de får 8 av 10 poäng. Det som drar ner poängen är att jag tror att den mjuka ”strumpliknande” ovandelen kanske ej håller så länge som ett par löpskor ska och att de ej finns i fler färger. DOCK är strumpdetaljen en av grejerna jag gillar mest med skon. Så, en litet moment 22 där ja.

Så jag kan faktiskt med med handen på hjärtat varmt rekommendera Reebok Floatride. For realz.

P.s Sorry för kassa mobilbilder, men det finns ingen som drar med sig kameran ut på ett långpass. Och jag vill helst använda bilder på det aktuella tillfället och förmedla så ”äkta” känsla så möjligt. Puss!

senaste från Hälsa

Inte bara träningsevent och proteinbars.

Häromdagen fick jag en inbjudan till VASS PR öppet hus i deras nya lokaler på Grev Turegatan 10. Jag kom i kontakt med Vass för några veckor sedan när jag fick lite pressutskick hemskickat av dem. Det är inte ofta man blir  överraskad när man packar upp hemskickade grejer, för det mesta blir jag bara irriterad på företagen som förväntar sig duktigt med reklam..för ja princip ingenting. Men mer om det i ett annat inlägg, åter till Vass. De skickade i alla fall hem lite produkter från No7, vilket är ett märke jag använde väldigt mycket när jag bodde i England. Det var No7 och Soap & Glory som var mina bundsförvanter. Sen att jag i hemlighet tyckte No7 var ett överhypat tantmärke som jag associerade med min dåvarande flörts mamma som sprang runt i sina hunterstövlar och håliga Barbour jacka utanför puben där jag jobbade är en annan femma. Det var hon och 10 liter blå kajal. Samt en jäkligt jobbig uppsyn. Men trots detta så använde jag märket flitigt. Fram tills jag efter ett år flyttade till Oslo, sadlade om till en riktig partysvensk med vita converse och inte längre ville använda tantsmink.

Så man kan minst sagt säga att det var en trip down the memory lane när jag packade upp pressutskicket. Dock en positiv sådan när jag såg att de faktiskt hade hottat upp sina produkter vilket gjorde mig mer nyfiken. Så det var väl lite det som fick mig att stressa upp till eventet för en blixtvisit Jag hann kolla runt, hälsa på några bekanta ansikten, spana in andra nyheter och sedan var det ilfart till Arlanda för 1,5 dags möten i Malmö. Och en middag hos familjen, såklart. Det är otänkbart att tacka nej till mammas hemlagade mat, hon har värre humör än mig. Hashtagg östgener.

Tummen upp för korallfärgen.

Produkten  Cocoa Brown har jag använt i ca 1 år. SÅ bra. Köp till handsken och se till att huden är ordentligt återfuktad innan. Ska testa lite fler produkter från det märket, speciellt nu när det börjar bli varmt och jag dagligen känner begär att fläka ut min nakna hud.

Det var alles. Puss!

 

Uniqlo & Hong Kong hipsters.

Efterfrågan på outfitbilder på min instagram är förvånande hög. Ni överraskar mig, jag som trodde 80% av er endast ville se mig i träningstights och badmössa. Men jag klagar inte, oh nej nej. För även om jag älskar snygga träningskläder så kommer det aldrig vinna över min vanliga klädstil, för att inte tala sko och väsk-kärleken. Jag kommer nog aldrig bli en tjej som glider omkring i yogapants dagarna i ända. Däremot är det helt fine om du gillar det, så länge man är komfortabel i sin stil, då spelar andras uppfattning noll roll.

Så, vad har jag på mig? 
Kappa från Initial Fashion. Ett lokalt hipster märke från Hong Kong. Skitcool butik, ligger vid Man Yee Building i Central distriktet. Helt klart värt ett besök om ni besöker Hong Kong någon gång.
Puderrosa set från Uniqlo (även det köpt i Hong Kong).
Favoritpjucksen från Filippa K.
En av mina stora kärlekar i livet, Chloé Faye väskan som jag köpte i powerpresent till mig själv förra året.
Solglasögon från Tom Ford.

Stay classy!

Comeback eller bara en vanlig hybris a la 2000-talet?

Lustigt det där, att något som har varit så självklart en gång i tiden nu mer påminner om min första cykeltur när jag var liten. Vingligt, är det en målande nog beskrivning? Jag pratar givetvis om min bloggcomeback. 10 år senare och jag är tillbaka. Eller mja, allt beror på om jag får rätt på sidan (fick gräva djupt efter mina gamla WP kunskaper från förr) och jag finner samma tillfredsställelse att berika nätet med mina ord som för 10 år sedan.

Comeback säger ni och rynkar på pannan (eller ja, ni som fortfarande kan #botox). Ni som har ”följt” mig från början vet att jag hade en rätt populär blogg när jag var en kaxig artonåring i Ystad. Kontrasterna är dock större än när jag presenterade min söderhippa tjejkompis med en killkompis som spenderade mer tid på krogarna runt Stureplan än vad jag numera lägger på träning. Min tjejkompis odlade egna grödor på balkongen, jobbade frenetiskt på sin trogna klistermärkes-besmyckade MAC på UD Nytorget och drack välkomponerade drinkar samt diskuterade patriarkatet med likasinnade på Tjoget. Hennes fluffiga lugg, modellånga ben och plommonlila läppar var ständigt i fokus och jag minns hur jag i smyg varje gång jag såg henne också ville vara en cool hipster. Min killkompis däremot var en typisk snygg banker, nonchalant till livet och alla dess frågeställningar. Jag gillade honom för att han ej hymlade om vem han var och brydde sig noll om resten utanför sin bubbla. Vissa människor kommer liksom alltid undan med det. Han var en sådan.

Okej, vad var min poäng nu igen, jag har svävat iväg va? Fan, det var en av mina ”regler” för min begynnande bloggkarriär – håll dig till ämnet. Men för att göra en lång historia kort. Tänk dig de två, kontrasternas kontraster när de sammanfördes. Man kan beskriva mitt bloggliv på samma sätt för 10 år sedan jämfört med nu. Då: bloggade jag om utekvällar, skvaller, sprit och skor i köksluckorna. Jag vimmel bloggade, levde på Bar a bar och skrev nedlåtande texter om stadens handbollselit. Jag var i mitt esse, trodde jag visste allt om livet och tyckte såklart jag var coolast i världen.

Idag lever väl självförtroendet kvar men med en större dos ödmjukhet, sårbarhet och ett välfyllt men inte ännu färdigfyllt bagage. Lägg sedan till den lilla faktorn att jag idag har ändrat min livsstil (och en bra mycket snyggare klädstil) markant och är en av de nördarna som cyklar omkring i tajta lycrakläder och skriver ner pulszoner i ett anteckningsblock. Jag har dock inte övergett vinet. Tack och lov.

Vad det kommer bli av den här bloggen har jag ingen aning om. Jag kände bara ett sug att skriva lite mer än vad tecknen på Instagram tillåter och ha en plats där jag kan samla vad jag tycker är viktigt och härligt i livet. Kanske lägger jag ner efter några veckor, kanske inte. Men om man inte gör det man är sugen på, vad är då vitsen med att predika om att det är viktigt att leva lajf?

Just det.

Hur det gick med kontrasternas par?

Det gick åt helvete.

 

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!