Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Reebok Floatride – bara en snygg sko?

Förra veckan hämtade jag ut Reeboks nya löppjucks på Löplabbet Kungsgatan. Jag beslöt mig för att testa dem i 3 olika miljöer och recensera dem därefter.

Miljö 1: Citycool.
Löpskor har ett ändamål och det är att leverera det de är utformade för, det löparen efterfrågar samt erhålla hög komfort. Bland annat, sen kan man nörda ner sig ännu mer, absolut. Vi är i allafall alla med på ovanstånde. MEN. Jag vill flika in en sak till som jag personligen tycker är viktigt. Utseendet. Jag vill kunna bära mina löpskor till en vanlig klädsel. Varför? Jo, för det finns gånger jag springer till jobbet, byter om till ett par andra skor på jobb (heels exempelvis) och sen ska jag iväg på annat efter och väljer då att ta mig hem i löpskorna. Då vill jag inte ha på mig ett par fula, ej färgkoordinerade blaffiga skor som får mig att se ut som en amerikan med dålig smak och passform på all sin klädsel. Jag vill se cool ut, och jag vill att de ska matcha.

Fyller de sin funktion i detta avseendet? Svar ja. Jag gled runt i dem hela dagen igår till ett par skinnbyxor och lång kappa. Jag kände mig snygg och de såg inte malplacerade ut. Outfiten flöt samman. Det enda jag önskar är fler färger, tex matcha den gråa färgen med exempelvis korallrött eller en annan nyans av grönt. Kanske orange? Det hade varit jäkligt coolt.

Miljö 2: Löpbandet.
Sprang 4×4 min snabba intervaller i dem och de fyllde sin funktion. Lätta, satt på plats och gav bra dämpning i hög hastighet. Plus att de var jäkligt snygga till min träningsoutfit.

Miljö 3: Långpass med växlande underlag.
Här var det riktigt testet. Nu skulle de få bevisa sin stötdämpning, ”flyt”känsla och passform. Löprundan jag skulle köra idag var 21km och underlaget växlade kraftigt mellan branta backar, asfalt, snåriga trailstigar och mjuka grusvägar. Jag som har haft problem med min hälsporre tidigare lovade mig själv att avbryta direkt om fick någon känning i foten eller resten av kroppen. Det är alltid lite risky att springa långt i nya skor. Men, det fick bära eller brista och jag gav mig iväg med min trogna löpkompis Emelie. 10 km in observerade jag att skulle ha knutit dem lite hårdare, de hade lättat lite. Kanske är det materialet som var en bidragande faktor till släppet av passformen. Det var det enda. Kroppen höll i 21 km och jag fick varken skav, ont eller känningar någonstans. För mig som även har breda fötter och lätt kan få blåsor var detta en riktig humörhöjare. Nu återstår bara att se om jag vaknar upp imorgon med en stram fot som ömmar när jag sätter ner den, men något säger mig att jag kommer slippa undan det. Jag hoppas det. Annars kommer jag bli riktigt sur. Och skorna kommer ryka direkt.

Jag är positiv till skorna och de får 8 av 10 poäng. Det som drar ner poängen är att jag tror att den mjuka ”strumpliknande” ovandelen kanske ej håller så länge som ett par löpskor ska och att de ej finns i fler färger. DOCK är strumpdetaljen en av grejerna jag gillar mest med skon. Så, en litet moment 22 där ja.

Så jag kan faktiskt med med handen på hjärtat varmt rekommendera Reebok Floatride. For realz.

P.s Sorry för kassa mobilbilder, men det finns ingen som drar med sig kameran ut på ett långpass. Och jag vill helst använda bilder på det aktuella tillfället och förmedla så ”äkta” känsla så möjligt. Puss!

Inte bara träningsevent och proteinbars.

Häromdagen fick jag en inbjudan till VASS PR öppet hus i deras nya lokaler på Grev Turegatan 10. Jag kom i kontakt med Vass för några veckor sedan när jag fick lite pressutskick hemskickat av dem. Det är inte ofta man blir  överraskad när man packar upp hemskickade grejer, för det mesta blir jag bara irriterad på företagen som förväntar sig duktigt med reklam..för ja princip ingenting. Men mer om det i ett annat inlägg, åter till Vass. De skickade i alla fall hem lite produkter från No7, vilket är ett märke jag använde väldigt mycket när jag bodde i England. Det var No7 och Soap & Glory som var mina bundsförvanter. Sen att jag i hemlighet tyckte No7 var ett överhypat tantmärke som jag associerade med min dåvarande flörts mamma som sprang runt i sina hunterstövlar och håliga Barbour jacka utanför puben där jag jobbade är en annan femma. Det var hon och 10 liter blå kajal. Samt en jäkligt jobbig uppsyn. Men trots detta så använde jag märket flitigt. Fram tills jag efter ett år flyttade till Oslo, sadlade om till en riktig partysvensk med vita converse och inte längre ville använda tantsmink.

Så man kan minst sagt säga att det var en trip down the memory lane när jag packade upp pressutskicket. Dock en positiv sådan när jag såg att de faktiskt hade hottat upp sina produkter vilket gjorde mig mer nyfiken. Så det var väl lite det som fick mig att stressa upp till eventet för en blixtvisit Jag hann kolla runt, hälsa på några bekanta ansikten, spana in andra nyheter och sedan var det ilfart till Arlanda för 1,5 dags möten i Malmö. Och en middag hos familjen, såklart. Det är otänkbart att tacka nej till mammas hemlagade mat, hon har värre humör än mig. Hashtagg östgener.

Tummen upp för korallfärgen.

Produkten  Cocoa Brown har jag använt i ca 1 år. SÅ bra. Köp till handsken och se till att huden är ordentligt återfuktad innan. Ska testa lite fler produkter från det märket, speciellt nu när det börjar bli varmt och jag dagligen känner begär att fläka ut min nakna hud.

Det var alles. Puss!

 

senaste från Hälsa

Uniqlo & Hong Kong hipsters.

Efterfrågan på outfitbilder på min instagram är förvånande hög. Ni överraskar mig, jag som trodde 80% av er endast ville se mig i träningstights och badmössa. Men jag klagar inte, oh nej nej. För även om jag älskar snygga träningskläder så kommer det aldrig vinna över min vanliga klädstil, för att inte tala sko och väsk-kärleken. Jag kommer nog aldrig bli en tjej som glider omkring i yogapants dagarna i ända. Däremot är det helt fine om du gillar det, så länge man är komfortabel i sin stil, då spelar andras uppfattning noll roll.

Så, vad har jag på mig? 
Kappa från Initial Fashion. Ett lokalt hipster märke från Hong Kong. Skitcool butik, ligger vid Man Yee Building i Central distriktet. Helt klart värt ett besök om ni besöker Hong Kong någon gång.
Puderrosa set från Uniqlo (även det köpt i Hong Kong).
Favoritpjucksen från Filippa K.
En av mina stora kärlekar i livet, Chloé Faye väskan som jag köpte i powerpresent till mig själv förra året.
Solglasögon från Tom Ford.

Stay classy!

Comeback eller bara en vanlig hybris a la 2000-talet?

Lustigt det där, att något som har varit så självklart en gång i tiden nu mer påminner om min första cykeltur när jag var liten. Vingligt, är det en målande nog beskrivning? Jag pratar givetvis om min bloggcomeback. 10 år senare och jag är tillbaka. Eller mja, allt beror på om jag får rätt på sidan (fick gräva djupt efter mina gamla WP kunskaper från förr) och jag finner samma tillfredsställelse att berika nätet med mina ord som för 10 år sedan.

Comeback säger ni och rynkar på pannan (eller ja, ni som fortfarande kan #botox). Ni som har ”följt” mig från början vet att jag hade en rätt populär blogg när jag var en kaxig artonåring i Ystad. Kontrasterna är dock större än när jag presenterade min söderhippa tjejkompis med en killkompis som spenderade mer tid på krogarna runt Stureplan än vad jag numera lägger på träning. Min tjejkompis odlade egna grödor på balkongen, jobbade frenetiskt på sin trogna klistermärkes-besmyckade MAC på UD Nytorget och drack välkomponerade drinkar samt diskuterade patriarkatet med likasinnade på Tjoget. Hennes fluffiga lugg, modellånga ben och plommonlila läppar var ständigt i fokus och jag minns hur jag i smyg varje gång jag såg henne också ville vara en cool hipster. Min killkompis däremot var en typisk snygg banker, nonchalant till livet och alla dess frågeställningar. Jag gillade honom för att han ej hymlade om vem han var och brydde sig noll om resten utanför sin bubbla. Vissa människor kommer liksom alltid undan med det. Han var en sådan.

Okej, vad var min poäng nu igen, jag har svävat iväg va? Fan, det var en av mina ”regler” för min begynnande bloggkarriär – håll dig till ämnet. Men för att göra en lång historia kort. Tänk dig de två, kontrasternas kontraster när de sammanfördes. Man kan beskriva mitt bloggliv på samma sätt för 10 år sedan jämfört med nu. Då: bloggade jag om utekvällar, skvaller, sprit och skor i köksluckorna. Jag vimmel bloggade, levde på Bar a bar och skrev nedlåtande texter om stadens handbollselit. Jag var i mitt esse, trodde jag visste allt om livet och tyckte såklart jag var coolast i världen.

Idag lever väl självförtroendet kvar men med en större dos ödmjukhet, sårbarhet och ett välfyllt men inte ännu färdigfyllt bagage. Lägg sedan till den lilla faktorn att jag idag har ändrat min livsstil (och en bra mycket snyggare klädstil) markant och är en av de nördarna som cyklar omkring i tajta lycrakläder och skriver ner pulszoner i ett anteckningsblock. Jag har dock inte övergett vinet. Tack och lov.

Vad det kommer bli av den här bloggen har jag ingen aning om. Jag kände bara ett sug att skriva lite mer än vad tecknen på Instagram tillåter och ha en plats där jag kan samla vad jag tycker är viktigt och härligt i livet. Kanske lägger jag ner efter några veckor, kanske inte. Men om man inte gör det man är sugen på, vad är då vitsen med att predika om att det är viktigt att leva lajf?

Just det.

Hur det gick med kontrasternas par?

Det gick åt helvete.

 

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!