Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Q & A

 

Här kommer videon som egentligen skulle kommit upp förra veckan men då jag hade lite problem med redigeringen och att vissa klipp försvann så fick jag göra en ny ändrad version. Men den funkar. Sörjer dock lite den första versionen, den var riktigt rivig. En sak är som är på priolistan är att få till kvalitén på filmerna, första utkastet var grymt med kristallklar upplösning. Får djupdyka på nätet efter GoPro inställningar.

Mina redigeringsskills är som sagt inte något att skryta med och jag lär mig för varje video jag gör. Samma sak med hur jag själv är framför kameran, men nu är jag i alla fall så avslappnad att jag utan problem kan spela in när Calle är hemma. Stackarn, han får utstå så mycket i vårt förhållande. På tal om Calle så är han med på ett hörn i videon, både i en fråga och som..ni får se! 🙂

Önskar ni mer ”djupdykning” i något ämne så får ni hojta till. Gjorde ca 10 olika outfits, men insåg snabbt att filmen skulle bli över en timme lång och SÅ roligt är det inte att lyssna/titta på mig.

Men hörrni, är ni beredda på att spendera 50 minuter av ert liv lyssnandes på en virrig skånska som inte riktigt vet vad läppennan heter, men har desto större koll på sin triathlonträning, visar vad som är snyggt till skinnkjolar, har en bestämd åsikt om sporttoppar på gymmet och är lite av en mästare på trippel-dejting?

Tryck play.

Hej!

(Var tvungen, det rimmade.)

 

 

5km är ibland värre än 10km.

 06:03 Fräsch som nyslagen nyponros på en grönskande skånsk äng.

06:28 Nyponrosen avled hastigt på grund av översvämning av en saltflod.

Eftersom  jag ska sitta i en bil hela kvällen ner till Skåne passade jag på att riva av ett pass imorse. Dock var tiden knapp då jag har möte om en timme så det blev en favorit i repris. Passar bra rent distansmässigt med då planen är långpass imorgon. Ser så framemot att nöta landsväg  runt om Snårestad och Ystad.

1km 5.50 – 1km 4.50- 1km 5.00 + 5 incline backe – 1km 4.50 – 1km 5.50.

Kort, effektivt och svettigt. Hej!

 

 

 

senaste från Hälsa

Animal.

Här kommer en outfit från helgen. T-shirt:, PLAY Comme des Garcons. Kjol: Maison & Scott. Skor: Filippa K. Smycken: Kranz & Ziegler, Bering och Sophie by Sophie. Glajjor: Asos.

Brukar skämta om att min kärlek till djurprint kommer från mitt påfågels alter ego som träder fram på sommaren. Lite som en Marbella-kärring efter 2 flaskor vin. Stort, guld och mycket mönster. Kraa kraa!

Eller en ryss, nu när jag tänker efter.

Swica goes IRONMAN.

Jag är en person som har väldigt lätt att köra på utan att reflektera så mycket vad som händer runt omkring mig. Det som var galet för några år sedan, är idag vardag och mina gränser suddas ut för varje år som går. Jag inser mer och mer att det inte finns några begränsningar och jag har format en acceptans för mitt sätt att ta plats, skrapa på ytor som inte alltid vill bli skrapade på och helt enkelt sätta ner mig själv på inte helt självklara platser eller händelser.


Idag är en sådan dag jag stannar upp och reflekterar. För idag går jag tillsammans med IRONMAN Sverige ut med att jag är deras Ambassadör för säsongen 2017 och att IM Polen har bjudit ner mig att delta och rapportera IM Gdynia 70.3 i Augusti.

Det är helt fantastiskt jäkla roligt att bli tillfrågad och att kunna vara med och inspirera människor att våga. Triathlon är den sport som växer mest i Sverige och därför behövs bredden och acceptansen växa med och inte mot.

Jag började nosa på Triathlon för knappt 2 år sedan och här är jag nu.

Och tänk att allt började med ett inlägg där att jag var förbannad på sporten.

”Befann mig i omklädningsrummet samtidigt som några triathlon tjejer/kvinnor som jag känner till via sociala medier för en tid sedan. De diskuterade huruvida det är okej att använda sin Ironman ryggsäck om man bara hade gjort en 70.3 distans. Jag som stod längre ifrån, runt hörnet, stelnade till och min första tanke var: de driver säkert. Sedan väntade jag på att diskussionen skulle bytas av mot skratt och något skämtsamt. Men det kom aldrig. Det fortsatte raljeras över vem som ansågs vara en ”riktig” triathlet och hur ”aaaaalla” nuförtiden skulle göra ett triathlon trots att de knappt kunde ta ett simtag. Jag lämnade simhallen med en förvånad känsla i kroppen. Fördomar och översitteri finns i alla sporter, tyvärr. Naivt har jag trott att just denna sporten var befriad från sån skit. Tyvärr inte. Då återstår frågan, kommer jag använda min 70.3 ryggsäck som jag givetvis ska köpa tillsammans med min finisher tröja efter Ironman Jönköping? Svar: Hell yes. Det finns ingenting som kan underminera min prestation eller allt jobb jag kommer ha lagt ner när tävlingen väl går av stapeln i Juni. Jag kunde inte ens crawla 50m för 1.5 år sedan. Det om något förtjänar en tröjfan. Det tråkiga är att jag tyvärr har fått kommentarer liknande denna ” Äh, den mesdistansen, gör en RIKTIG Ironman istället, häng med till Kalmar!” allt för ofta nu. Och jag blir så ställd varje gång. Vadfan, är alla omkring mig några jäkla supermänniskor? För mig är inte 70.3 någon mesdistans. Den är helt klart genomförbar och jag är inte orolig över att jag ej kommer fixa det. Men det betyder inte att jag tar den med en klackspark eller ej har respekt för distansen. Har nivån för oss vanliga motionärer flyttats fram så hårt att vi numera anser allt under Kalmar för att inte riktigt räknas? Är djupt imponerad av alla som kör men finner inte riktigt mig inspirerarad alla gånger, för det har blivit så jäkla hetsigt. Det ska gå fort fort fort och tävlingarna ska prickas av i ett rasande tempo. Och kvar står jag, viftandes med min 70.3 ryggsäck och undrar: om jag gör allt nu – vad har jag kvar sen? Kommer vi någonsin bli nöjda? #swicapredikar”

Detta skrev jag den 13 mars. Responsen blev skyhög och det rasslade in kommentarer och mail från amatörer, erfarna atleter, proffs och nybörjare som nosade på sporten. 98 procent höll med mig, klimatet var inte allt för välkomnande och många kände att det hade blivit en sort personlig jakt för dem, en jakt på acceptans.

Det som hände sen var att Frida, marknadschef på IRONMAN Sverige uppmärksammade och kommenterade inlägget. Några månader senare återkopplade hon till mig gällande ett ambassadörskap. Jag visste sedan innan att inlägget hade rört upp lite känslor inom triathlon-världen, så när Frida berättade att det hade diskuterats länge och väl på kontoret nickade jag bara och log – detta var exakt det jag ville. Lyfta upp saker och ting till ytan, diskutera och belysa. Det handlar inte om rätt eller fel, det handlar bara om att våga bredda sig, öppna ögonen och hänga med i den utveckling som sker i sporten och hos oss glada motionärer som mer och mer börjar bli glada elit-motionärer.

Jag är inte ute efter att förringa de atleter som lägger ner sin själ i sporten, jag är heller inte ute efter att peka finger och säga ”såhär ska det vara”. Jag vill bara visa att det finns flera typer av atleter, flera typer av livsstilar och flera typer av dedikation. Att en grupp av människor inte äger rätten att kalla sig triathleter. Att Sofia som femte året i rad kör sin olympiska distans är lika mycket atlet som Henrik som toppar listorna i sin age-group i Kalmar. Eller att Gunilla som fick en sprint startplats i femtioårspresent har lika mycket rätt att kalla sig triathlet som Karin som ägnar timmar på sin cykel, som dedikerat tränar alla helger, kvällar och ledig tid. Vi är alla olika, med olika mål, men vi har en sak gemensamt och det är att vi älskar det vi gör och vill genomföra en IRONMAN.

Det handlar inte om att jag ska topp-placera mig i Jönköping eller Gdynia. Det kan vi redan nu utesluta. Det är inte därför jag är där, och det är inte heller varför IM Sverige har valt att samarbeta med mig. För låt mig vara helt ärlig, vet ni vad det första jag sa till min kille när jag blev kontaktad av IM?

”Nu lär det storma.”

Låt mig förklara så enkelt så möjligt vad jag menar med det. Det finns en ett gäng triathleter som kommer ifrågasätta valet och tycka att det finns andra kandidater som representerar sporten så mycket bättre än mig. Jag är väl medveten om detta, för tro inte för en sekund att jag lutar mig tillbaka och tänker: det här kommer bli plättlätt.

Det är inte plättlätt att tävla och representera något när man nu har extra mycket ögon på sig.

Innan jag somnade gick jag igenom min kalender och började sätta av ännu mer tid för träning. Jag började flytta på inbokade saker, formulera ursäkter till min kille för att kunna träna mer och började räkna ner dagarna till start.

När jag vaknade i morse insåg jag hur dum jag var. Jag ska inte ändra på någonting, jag tränar redan mycket, jag sätter redan av mycket tid och mitt schema är redan satt inför Jönköping. Jag ska bara köra på enligt min plan, ha kul och må bra. Jag har ju min grej, min balans, min livsstil som jag står hundra procent bakom.

Det enda som ändras är att jag kommer avbryta min semester i Marbella 3 dagar tidigare och flyga direkt till Gdynia den 4e Augusti för att sen tävla den 6e Augusti. Vilket innebär att jag måste tänka om lite rent träningsmässigt efter löpresan till Mont Blanc den 21 juli. Men mer om det i ett annat inlägg, för ni kommer få hänga med på alla tankar, funderingar och förberedelser. Och framförallt, hänga på under tävlingshelgerna.

Nu kör vi och gör detta tillsammans, och som svar på den frågan jag får mest:

”Får jag lov att kalla mig för IRONMAN fast jag bara har kört 70.3.”

Självklart. Det kommer jag göra sekunden efter jag går i mål i Jönköping. 

 

 

Min helg i bilder

Mina fredagsplaner gick åt helvete när jag på tunnelbanan hem från jobbet, insåg att mina nycklar var inlåsta hemma och Calle precis hade landat i Göteborg för en helg där.


Solen sken, det var 25 grader varmt och mina planer om ett långpass och därefter anslutning till en AW krasades sönder likt en SD-anhängares argument på Facebook.

Jag köpte en smoothie, satte mig på kajkanten och jobbade i 2 h i väntan på att tiden skulle gå och jag slutligen kunde ta båten till Nacka för att hämta upp ett par extranycklar.

Jag var SÅ nära på att bara skita i mina löpplaner, bege mig till Sturehof där ett gäng vänner satt och lockade och blåsa ut mig själv med en flaska vitt. Hela båtturen tillbaka satt jag och bråkade mentalt med mig själv. Tillslut vann förnuftet och vid sjutiden begav jag mig äntligen ut på 24 km långpass runt Brunnsviken, Stocksund, Norr Djurgårdsstaden, Odenplan och Karlberg. Och mycket riktigt, trots att jag var hemma runt 21:30 på kvällen och jag mer eller mindre bittert hade dregglat mig förbi alla uteserveringar som jag sprang förbi så var jag så oerhört nöjd med mig själv. 2,5 vecka kvar till 45km Ecotrail och 5 veckor kvar till Ironman Jönköping – det är inte rättvist mot kroppen att skifta fokus nu. Och det vet jag. Men fasiken vad det är svårt att hålla fokus ibland.

Vaknade tidigt på lördagsmorgonen och begav mig en snabbis ner till gymmet för att köra lite överkroppsstyrka och stretcha mina stela ben. Därefter packade jag (som alltid, inte lätt) och begav mig iväg på manikyr.


Sen mötte jag upp Louise och blev alldeles varm i hjärtat, för nu började vår 24h staycation och jäklar vad vi båda behövde stänga in oss på ett hotell och bara ta det lugnt.

Förra året var vi i Paris och firade vår 1 års dag, detta året checkade vi som sagt in på The Winery Hotel i Solna.

Efter en tidig incheckning skuttade vi bort till Terrano Deli i samma byggnad och beställde in varsin urgod pizza. Har ni vägarna förbi Solna eller vill bruncha Italienskt någon dag, testa då detta.

Sen blev jag såhär glad över mitt glas vin. #myprecious

Efter lunchen drog vi oss tillbaka till lobbyn där vi tog en kaffe och hängde. Vi hade ingen tid att passa och det var så skönt att göra i n g e n t i n g.


Runt tre tiden begav vi oss upp till poolen med en föreställning om sol och naken hud. Tji fick vi. Det var kallt och mulet. Men det gick ingen nöd på oss. En Aperol i näven, tjock morgonrock och några solglimtar framåt kvällen och vi lyckades ha en riktigt härlig eftermiddag.

Jag invigde min nya baddräkt från Zara och glajjor från Asos.

Runt sjutiden tackade vi för oss och..
..dukade upp vår middag.

Sen låg vi i sängen och mös resten av kvällen. Jag ÄLSKAR att äta i sängen men min kille har strikt förbjudit det. Känner rent spontant att han får sponsra en hotellövernattning eller två i månaden så jag kan leva ut mina njutmiddagar.

Så blev det söndag och vi började morgonen med lite lätt träning i hotellets gym.

Sen intog vi frukostbuffen som tyvärr saknade pannkakor. Men jag hittade riktigt krispig bacon, och det är inget man viftar bort direkt.

Sen tog vi med oss vårt kaffe upp till taket..

..och därefter var det dags för Louise att ta en taxi till Arlanda för några dagar i Paris och jag..ja jag tog pendeln tillbaka till Kungsholmen. Kände mig inte fullt lika exotisk när jag stod och svettades i min skinnjacka på tåget.

Svidade om till cykelgear direkt när jag kom hem och begav mig ut till Lovön för 4 st 10 minuters intervaller. Efter 45 km sladdade jag hemåt igen och bytte snabbt till löpskor och begav mig ut på 4km löptur.

Sen stod jag och beundrade vår citronplanta på balkongen en stund innan Mathilda kom och vi begav oss ner till..

… för årets första sommarglass!

Svängde in om ICA och möttes av extrapris på Mango vilket var lite av ett HALLELUJA moment för mig då jag älskar Mango. Plockade på mig ett gäng och för andra gången denna helgen fick jag ett maniskt nöjt ansiktsuttryck.

Resultatet blev bananpannkakor med extra mango och hasselnötskräm till middag.

Plus ProPud glass. En hel burk om vi ska vara ärliga. Och den gick ner så fort att jag glömde fotografera den. Kan dock säga att den känns av i magen idag..en härlig odörrrr om man säger så.

Det var den helgen. Nästa helg innehåller Skåne, kalas och båthäng i Göta Kanal. Woopa!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!