Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Triathlon

Q&A – ”Dina bästa tips för hur man kommer igång med triathlon”

”Hej och tack för en himla bra och inspirerande blogg!
Är själv sugen på att börja med triathlon (har kommit så långt att jag skaffat en racer och en våtdräkt med drömmålet att genomföra en IM 70.3 nästa år) och undrar om inte du kan dela med dig av dina bästa tips för hur man kommer igång? Hur ska man tänka med träning och återhämtning? När ska man börja fundera på att skaffa en coach?

Du är grym!”

Hej! 
Så roligt att du är sugen på att börja med triathlon, det är och kommer alltid att vara ett av mina bästa beslut i livet. Jag tycker definitivt du ska satsa på en 70.3 distans nästa år, helt klart genomförbart. Här kan du läsa mina racereports från bland annat IM Jönköping, IM Gdynia och IM Marbella. Har samlat lite inlägg till dig som jag rekommenderar att du läser, där står det mesta. Gällande träning och återhämtning – ja alltså jag vill verkligen slå ett slag för att anlita en coach. Jag kör med Simon Forsberg och har ett rätt omfattande coachupplägg med avstämning varannan vecka och daglig planerad träning. Men det finns ”friare” coachningsupplägg att tillgå om man vill mjukstarta. Det viktigaste som jag har fått med mig under dessa två är att nöta nöta nöta. Det funkar liksom inte att simma en gång varannan vecka och tro att man ska bli bra på crawl. Man måste ta sig dit och spendera x antal dagar i veckan i bassängen. Samma sak gäller cyklingen, samla mil i benen och träna kvalitativt. När man har kommer över den första tröskeln där allt känns riktigt jobbigt och som att det ej kommer gå så kommer det faktiskt, tro eller ej, att lossna.

Energiintag under tävling 
Packa inför IRONMAN (Triathlon)
Sugen på att börja cykla? Såhär gjorde jag!
Cykeltips och träning innan tävling
Vo2Max och laktat-tester
Skaffa coach?
Triathlon for dummies del 1
Triathlon for dummies del 2
Triathlon for dummies del 3

Triathlon är en sjukt allsidig sport som dessutom har varit ett stort mental stöd för mig. Jag har verkligen byggt pannben, upptäckt nya sidor hos mig själv och landat i min träning och vem jag är. Jag kommer alltid lyfta tungt och testa olika sporter, men jag vet ganska säkert att triathlon är här att stanna. jag menar, har jag klarat 5 stycken triathlon så finns det ju inget stopp längre, eller hur?

Lycka till och tveka inte att fråga om något är oklart. <3

Sickla 17:30

Så kom den dagen då allting stämde och jag kom på mig själv att le så brett när jag simtag efter simtag plöjde fram genom vattnet att jag fick kallsupar och hann tänka hur pass äckligt Sicklasjö egentligen var.

Dagen har varit relativt seg på grund av 3 timmars sömn då vi kom hem runt halv fyra inatt (SAS levererade verkligen hög klass i helgen) och innan jag somnade hann klockan bli fyra och 3,5 timmar senare ringde klockan igen. Fyfan. Jag säger det igen men lägger till ett extra fy. Fy fy fan. Sen har allt gått i en jädra fart. Är så glad att jag hann jobba undan en del igår i loungen under förseningen, det gjorde valet att dra iväg en halvtimme tidigare än planerat från kontoret till Sickla väldigt enkelt. Jag behövde komma ut. Höll på att förlora förståndet på kontoret. Det borrades ovanför mitt skrivbord, luften stod stilla och jag kände mig ovanligt stissig. Så när jag kände att allt var under kontroll och var klar med det som behövdes göras skyndade jag iväg för att byta om till baddräkt under mina vanliga kläder och drog sedan söder om stan där jag la mig rakt ner i gräset bredvid bryggan och slöt ögonen. Folk som gick förbi måste ha trott att jag var en aningens borta (eller rymt från hispan) där jag låg utspridd med armar och ben som en sjöstjärna i gräset.

Jag tänker inte ens låtsas som att jag inte fattar vad jag behöver göra. Det är klart jag fattar att tempot är högt. Och denna lilla micropaus kanske inte låter som något speciellt men för mig betydde den väldigt mycket idag. Och den räckte där och då.

Tror jag låg så i 15-20 minuter innan jag vaknade till lagom till att se Åsa promenera ner på gångvägen mot vattnet. Strax därpå kom även Karin och en stund senare låg vi och guppade som små sälar i våra Orca-dräkter i det varma vattnet. 100 meter blev till 500 meter och ca 40 minuter senare pausade jag klockan på 1950 förbannat härliga meter. Det var längesen jag kände en sådan frid när jag simmade. Blev euforisk av glädje men även av lättnad att jag faktiskt hade det i mig.

Det var inte alls det passet som stod på schemat för mig idag men tanken på att ligga och nöta hårda 50 m intervaller gjorde mig helt matt. Jag behövde bara få simma utan någon press och besvikelse som med 100 procent skulle infinna sig då jag inte hade kunnat leverera några bra intervaller idag.

Lycklig i själen åkte jag hem, åt grillad halloumi med vattenmelonsallad och ägnade sedan kvällen åt att mecka samt tvätta min cykel efter helgen.

Imorgon har jag ett tungt brickpass på schemat, kontorstid, möte med Björn Axén och på kvällen håller jag och Louise ett aktiesparar-event med Friendcation. Lång dag, men lika mycket som jag behöver sova i gräset med solen i ansiktet så behöver jag dessa dagar då jag fort rör mig framåt med vinden i ansiktet och en puls som sjuder av liv.

Kram på er.

Q & A – Energiintag under lopp.

”Hej hej! Skulle bli jätteglad om du vill berätta om ditt energiintag under Ironman 70.3?! Allt du stoppar i dig, vad du dricker. Hur ofta osv..?”

Hej! Visst kan jag det. Har skrivit lite om det i min raceplan inför när IM Marbella 70.3 som du hittar här. Men kan utveckla det lite mer. Jag börjar tänka på vad jag får i mig redan 3-4 dagar innan ett lopp. Viktigt att betona att jag inte laddar något speciellt för lopp under 2 timmar. Då äter jag på som vanligt, kanske att jag äter en banan extra i gröten på morgonen. Men då jag länge körde periodisk fasta och till och med har kört en del mil-lopp på fastande mage så är jag rätt härdad och kroppen fördelar energiresurserna rätt bra och tycker det är ganska bortkastat att ladda för kosta distanser. Nu utgår jag helt från mig själv, men jag tror vi människor har en tendens att överladda med energi när vi egentligen inte behöver det. Men som sagt, det är upp till var och en. Det är en mental grej för många med.

Men för att återgå till uppladdning inför en 70.3 distans. Jag börjar som sagt 4-5 dagar innan loppet med att öka vattenintaget, adderar rödbetsjuice pga nitratet och är det varmt ute dricker jag Resorb när jag vaknar, saltar maten lite extra och drar ner på kaffet. Då jag kan dricka kaffe precis innan läggdags utan att påverkas av koffeinet är detta ett knep för mig att ”lura” kroppen att få en kick av koffeinet som jag drar i mig under tävling i form av gels och sportdryck. Sen tror jag att denna lilla ritual har skonat min mage också. För även om ens mage inte är sig lik under och dagarna efter tävling så mår den betydligt bättre än om jag hade öst på med kaffe också.

Jag ökar kolhydraterna med 75% dagarna innan loppet och äter i princip som jag alltid brukar men tar exempelvis en extra portion av allt. Speciellt av potatis, pasta eller ris. För enkelhetens skull, låt oss säga att jag dubblar det jag äter..eller tredubblar om det är en riktigt god pasta 😉

Kvällen innan lopp så äter jag ”den sista måltiden” som jag så dramatiskt kallar det. Det är betydligt roligare än hur det låter dock och innebär att jag äter exakt det jag är sugen på. Oftast är det pizza (min favoritmat) eller grillad fisk med extra allt. Lägg sedan på en grandios godispåse och glass på det. Försöker dricka extra med vatten och lägger mig tidigt så jag har minst 8 timmars sömn i kroppen när jag vaknar då man nästan alltid stiger upp innan sex på morgonen på tävlingsdagen. Jag äter frukost ca 3 timmar innan start vilket alltid består av 2 dl havregrynsgröt, 1 banan, jordnötssmör och granola. Ibland toppar jag med havremjölk för det ska gå ner lättare. Till det försöker jag äta två mackor med ost. 20 minuter innan start drar jag i mig sportdryck och en halv bar/gel och därefter försöker jag dricka en sportdryck/vatten i timmen samt 1 gel var 50 minut på cykeln. Jag fokuserar allt mitt energiintag till cykelmomentet då det är där jag behöver det som mest. När det kommer till löpningen så brukar jag ha lite några bitar choklad som ”beröm för jag klarade cyklingen” i transition området vilket jag drar i mig när jag byter om till löpskor. Sen springer jag på fram tills jag har ca 5 km kvar och då drar jag i mig en sista gel.

Saken är den att man aldrig kan ha ett spikat schema, i alla fall inte jag. Känner jag att jag är mer hungrig innan ett lopp så äter jag samma sak gäller energin under ett lopp. Det finns så mycket som spelar in. Dagsform, vätskebalansen etc. Lita på din magkänsla och framförallt kroppen, var ej att dra i dig energi och utvärdera efter loppet. Hade du dippar? Fanns det någonstans du kunde ökat energin? Eller rent av dragit ner? Gör det inte för komplicerat, keep it simple och lycka till!

Det är inte kul alltid, men när det stämmer så stämmer det så det sprakar om det.

Jag minns när jag började cykla, varje tur var  pina. Tanken på att susa fram längs vägen gjorde mig till en början oerhört exalterad men desto närmare det kom att faktiskt ta sig ut desto mer sjönk humöret. Lyckligtvis hade jag bokat cykeldejter och kunde inte dra mig ur då det är det värsta jag vet och där lever jag verkligen som jag lär. Har man bestämt så kör man och framförallt – skriver upp det. Visst kan det ske missar som tex att kalendern ej har synkat eller att man mår dåligt etc. Men att ställa in för att man inte pallar är inte min grej och kanske var det just det som gjorde att jag igår susade fram med solen i ryggen på en slingrig landsväg runt Färentuna. Kanske var det just det och vetskapen om att det inte är roligt alltid som hindrade mig från att lägga av helt. För så är det faktiskt, det ÄR INTE kul alltid och det är stundtals jävligt jobbigt. Kanske var det just det som idag får mig att tänka på hur jag grät de sista 3 milen hem från Vaxholm på ett av mina första långpass och hur, ursäkta språket, jävla fantastiskt det känns att känna någonting annat än hur dålig man är på att cykla.

Med det sagt så betyder det inte att jag kastar mig ut i extas varje gång, nej det finns dagar då det tar emot och det fortfarande känns som att jag är den sämsta cyklisten i världen. Men de stunderna börjar överskuggas av den euforiska känslan av att vara ostoppbar och i full kontroll över inte bara cykeln utan livet. Att susa fram på en rak landsväg i 45 km/h med varm vind mot ansiktet och pulserande ben är tamejfan en av de häftigaste känslorna i världen.

Igår mötte jag upp Anna och Kristian vid halv sex vid rondellen mot Alvik. Bara att få komma ut i solen efter en lång dag i en verkstad (jobbar med Tesla denna veckan) gjorde mig alldeles nipprig. Det var bestämt att vi skulle ta oss ända bort till Färentuna på Ekerö vilket var en tur på ca 80 km. Det blev en riktigt bra tur och jag märkte att jag kunde hålla hög fart i mycket längre sekvenser vilket gjorde mig så glad. Speciellt när jag lyckades ta fartrekord på raksträcka i ca 4 km där jag låg i 44,5 km/h. Det var helt galet.  Det kändes dock på hemvägen då benen inte riktigt hängde med och varenda lilla lutning och backe gick typ i 15 km/h. Hej hej här kommer snigeln!

Men hur som, jag har hittat en ny favoritrunda och cykeln går som tåget. Bara det är en vinst i sig. Den är jäkla skön att cykla på och det verkligen märks skillnad på att cykla i tempoposition jämfört med racer. Det enda som stör mig lite är att jag får lite ont i nacken, men jag tror det beror på att jag använder andra muskler för att hålla upp huvudet då jag sitter i en kraftigt aero-position (liggande).

Ser redan framemot nästa långpass, funderar på att dra t/r Nynäshamn en dag. Kanske vågar jag mig med TT som lockar med att jag ska hänga med deras cykelgrupp. Synd bara att de cyklar 40 km/h utan ansträngning, vilket mest blir jobbigt för dem då de kommer behöva vänta in mig relativt ofta. Äh, de får se det som ett intervallpass i värsta fall. Hej!

JOANNA x CANYON

Äntligen får jag berätta vad som i februari bestämdes och jag sedan dess har gått och längtat efter. Canyon kittar upp mig med en blixtnabb tempohoj! Minns ni att jag skrev att jag egentligen skulle haft med mig en annan cykel ner till Marbella, det var denna skönheten. Min nya kompanjon. Min snabba fara vid namn Canyon Speedmax WMN CF8.0 DI2. Nu är det lite väl långt, så jag tycker kort och gott att vi kallar honom för Grand C. 

Jag kom i kontakt med Stefan på Canyon i början av året tack vare en av mina stora förebilder Sofie Lantto  och efter en närmre presentation var det klappat och klart – det var ju klart att jag skulle ha en snabb cykel! Jag som aldrig förut har cyklat tempo höll på att ramla av stolen när Stefan skickade över en bild på Grand C och jag tänkte genast: nu ligger det att ligga i så man inte skämmer ut sig totalt. Canyon är som jag skrev till Stefan lite av en drömcykel och cyklingens Maserati med sitt eleganta men ändå robusta utseende och maximal körglädje av formgiven aerodynamisk design. Likt en Maserati spinner den som en katt och växlingen är så ren som den kan bli då den även är utrustad med Shimano Ultegra Di2 (elväxlar).

Ja ni hör ju själva, rena rama cykelporren.

Provcyklade den en kort sväng när vi justerade min position samt tog dessa bilderna vilket förövrigt såg så roligt ut då jag satt där fullt sminkad med läppstift och smycken som rasslade då jag hade varit på ett annat möte innan. Det var helt sjukt, bara på den korta svängen runt industriområdet i Bålsta där Canyon har sitt lilla lager var en upplevelse av rang. Jag har aldrig någonsin suttit på en sådan grym cykel och att då cykla på en är helt bananas. Jag har sneglat Speedmax-serien flera gånger då jag beslutade mig att jag skulle byta upp mig till en tempo detta året och att nu få chansen att fortsätta året tillsammans med Canyon i min triathlonsatsning är bara så coolt. Det är framförallt coolt att Canyon som är ett sådant stort cykelmärke med flera erkända och duktiga atleter vill stötta mig i min cykling och tycker att alla nivåer är välkomna.

Jag längtar tills imorgon då jag får ta ut honom på Ekerö. Jag har en stark känsla att det kommer gå undan. En mer detaljerad rapport kommer att komma, nu ska vi lära känna varandra lite först bara. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!