Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Triathlon

Race Report IM Jönköping 70.3 2018

När jag vaknade i morse hade min vrist svullnat upp till en storlek av en tennisboll. Jag har under dagen linkat fram samtidigt som jag har mumlat för mig själv ”det förklarar ju en hel del” när jag har gått igenom loppet steg för steg i huvudet. Låt mig ta det från början, vi hoppar bak till 06:55 söndagen den 8 juli.

Efter en gedigen frukost bestående av en stor ciabatta-baguette med ost, 3 ägg, ett wienerbröd och kaffe drog jag på mig våtdräkten (halvvägs), packade ihop det sista och gick bort till transitionområdet för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels och sätta på vatten/sportdrycks flaskorna som jag hade preppat under frukosten.

Jag hade 4 stycken gels på cykeln samt 2 flaskor sportdryck. Planen var att göra slut på allt och sen plocka på mig mer gels under sista energi-depån. Det tog emot att använda silvertejp på mitt fina monster (har börjat kalla honom för monstret istället för Mr C) men då jag inte ville riskera att tappa några gels så fick det bli såhär denna gången. Dessutom är detta det smidigaste sättet att få loss dem fort på när man ligger och trampar i hög hastighet.

Jag var klar på tio minuter vilket kändes lite oroväckande. En annan tjej som hade cykeln bredvid mig kände samma sak och vi pratade om hur konstigt det kändes att inte längre ”tänka” när vi packar våra racepåsar och tittar till cykeln på morgonen. Vi bara slänger i allt, nästan i farten, och minns knappt efteråt hur vi har packat men vi får med allt och allt flyter smidigt på.

Då jag var klar tidigt gick jag bort till Jade och Emelie för att hjälpa dem att pumpa deras däck, kolla igenom deras racepåsar och kramas. Det var deras första lopp och jag lotsade dem vänligt men bestämt framåt genom hela helgen, som en stolt kycklingmamma. Gud, jag ryser bara jag tänker på dem och alla andra grymma människor jag har mött under helgen. Vilka fantastiska prestationer och folkfest!



Så blev klockan 08:00 och uppvärmningen öppnade upp i kanalen, jag simmade upp ca 50 meter och blötte ner kroppen för att slippa få den där första ”chocken” jag alltid får när jag springer ner i vattnet från rampen vid start. Letade därefter upp vart jag skulle stå, hade bestämt att ställa mig i 38 min gruppen och stod sedan och snackade skit med lite följare i simkön. Solen sken, jag var ovanligt lugn och det såg ut att bli en riktigt bra dag. Just där och då fanns det inga bekymmer, det var bara jag och tusentals förväntansfulla människor som väntade på startskottet.

PANG! Startskottet gick och kön började sakta gå framåt, tills slut var jag framme vid rampen, jag satte igång min klocka, drog ner glasögonen och gjorde mig beredd att springa ner för rampen. Hörde hur pipet från mattan ljöd och hann tänka: ”där startade tiden, nu är det fokus!”

Kom igång i en jädra fart och simmade de första 500 meterna på en sjukt bra tid, sen fick jag hybris och navigerade lite fel vilket jag tappade 1-2 minuter på. Navigerade mig in på rätt kurs igen och köttade på, har aldrig känt ett sådant bra flow i simningen innan. Jag körde tretakts-andning och fokuserade på att inte bli förbannad på folk som simmade in i mig då jag vet att det ger mig ett enormt påslag och tar onödig energi. Slängde en kik på klockan när jag kom upp för rampen och noterade att den stod på 41 minuter. Kände ett sting av besvikelse då jag verkligen ville in under 40 minuter. Gav mig själv löpsträckan till transition som var väldigt lång (ca 540 meter) att sura på sen skulle jag släppa det för att ladda om mentalt till cyklingen. Transitiontid: 6.34 min.

Hakade av min påse från stället, drog av mig våtdräkten, på med hjälm, solglasögon och skor. Småsprang bort till cykeln, hakade av och kontrollerade båda däcken i farten. Allt såg bra ut, dags att rulla ut. Den första biten fram tills den omtalade långa branta backen gick enligt plan. Fokuserade på att hitta benen och hålla ett lugnt jämt tempo till stigningen. Sen började det, backjäveln som förra året dödat mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på backarna i Marbella och att jag idag meter för meter kom upp med visserligen hög puls och mjölksyra, men med en behaglig känsla i kroppen. Revanschlusten var påtaglig och jag drog till med ett ”sådärja!” när jag var uppe. Snittade 27.8 km/h de första 25 km uppför vilket jag är nöjd med, vet exakt vad jag har att jobba på när det kommer till min styrka i benen och nu fick jag ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Sträckan mellan 30 – 55 km gick bra förutom att jag hastigt fick stanna, springa in bakom en buske/skog och dra fram min tampong från sportbh:n. Bytte snabbt och sprang sedan upp till cykeln där en man cyklar förbi mig och skriker att ”sånt” ska göras på en bajamaja vid energi-stationerna. Jag vrålar tillbaka till honom om han ser några jävla bajamajor här i närheten. Han fortsätter gasta om att det minsann finns regler och jag ber honom dra dessa regler till alla de män som står och pissar vid vägkanten under loppets gång. Sen trampar jag på, jag trampar på så pass mycket att jag får en rad med hejjarrop av de jag cyklar om. ”Det där är riktig proffscykling!” skriker en man på en Canyon till mig och sen fortsätter vi cykla om varandra under 20 km. Varje gång någon av oss drar förbi den andra hejjar vi på varandra och det blir som en liten gemenskap. Jag njuter varenda sekund av cyklingen och ligger i en behaglig tempoposition där mina ben får jobba fritt under mig. Känslan jag har där gentemot min cykel och Canyon som har gjort det möjligt att få känna såhär är obeskrivlig.

När jag passerar 90 km blir jag lite besviken, är det redan över? Detta är ju asroligt och jag är inte ens trött i benen? Snittar 33km/h de sista 3 milen och får ett snitt på 30,25 km/h på totala sträckan vilket ger mig en totaltid på under 3 timmar. YES! Prickar av ett nytt personbästa och hinner tänka att om jag bara slipar till formen så att benen orkar sätta igång tidigare samt att jag blir starkare i backen kan jag utan problem kapa ytterligare 15 minuter med en snittid på 35km/h. Mer än så hinner jag inte fundera då det plötsligt är dags att hoppa av cykeln, ställa av och springa bort till sista påsen för att byta om till löpskor. Transitiontid 2: 02:44

Springer ut och försöker hitta en rytm, kollar klockan och ser gps-funktionen samt kopplingen till pulsbandet har lagt av. Blir att köra på känsla då jag varken ser min hastighet eller puls. Det är djävulskt varmt och jag känner direkt av att jag har slarvat med vätskan. Har druckit 1.5 flaska sportdryck när jag egentligen ska ha fått i mig 3 stycken. Trycker i mig en gel i ren panik och springer det första varvet i ett behagligt drivande tempo. När jag kommer in på andra varvet, precis efter parken vid energi-depån stannar klungan framför mig hastigt till då de helt plötsligt bestämmer sig för att gå i bredd och dricka. Detta gör att jag girar till vänster samtidigt som jag skjuter ifrån med min höger fot så den vrids. Tappar balansen och kanar fram på asfalten, får hjälp upp och känner direkt en ytlig smärta i knäet som är uppskrapat samt en ”djupare” smärta i vristen som blir värre för varje steg. Pulsen stiger och jag känner hur jag pga chocken och besvikelsen är beredd att brista i gråt. Tvingar mig själv att ta mig samman, springer 100 meter och hyperventilerar innan jag lyckas få ordning på pulsen och kaoset inom mig. Hittar tillbaka tills samma tempo och smärtan domnar bort på grund av adrenalinet. Jag kommer dock på mig själv att undermedvetet inte våga trycka på sista två varven. Jag ligger och mesar samt spenderar alldeles för mycket tid att jogga/gå i två av vätskestationerna. Får håll två gånger pga värmen men springer bort det relativt snabbt, den smärtan känns dock idag, känns som att jag har fått en ordentlig smäll i magen pga hur jag har spänt mig under löpningen.

Resten av löpningen är en varm historia, jag springer om så många som har börjat gå då värmen har slagit ut dem totalt. Några ger jag en uppmuntrande klapp på axeln medan vissa ger oss som springer förbi ordentligt med hejarop. Publikstödet är fantastiskt och jag får gång på gång höra mitt namn skrikas ut av alla er fantastiska människor som står och hejar. Det ger så oerhört mycket och jag blir alldeles rörd av engagemanget.

Sista kilometern börjar foten göra sig påmind igen och jag bryr mig inte ens om att spurta in i mål då jag inser att mitt tidsmål är long gone med 8 minuter och jag gör en sämre löptid (1.56) än förra året med 2 minuters påslag. Snittar 5.32 km/h och kommer in totalt på 5 timmar och 45 minuter vilket ger mig en 22:a plats i min age group. Helt klart godkänt med tanke på vilket starkt startfält det var.

Är dock oerhört glad inne i målfållan, all tvivel gällande min cykling är som bortblåst och jag känner mig äntligen lite bra igen. Har sedan IM Marbella känt mig fruktansvärt misslyckad när det kommer till min cykling. Nu fick jag ett kvitto på att den är på rätt väg och att jag har det i mig, då jag har reserver kvar när jag går in i mål. Visst är jag besviken över löpningen, men samtidigt så vet jag att löpning är något jag är stark i, jag behöver bara korrigera lite småsaker samt bli lite lättare i steget. Vi packar ihop allt och beger oss hemåt, i bilen är jag pigg igen och kroppen känns fräsch. Vilken otrolig återhämtning!

Det är så många moment som ska klaffa i en IM-tävling och det är mycket som hinner gå snett under dessa timmar man är igång. Man kan få punktering, problem med kedjan, få värmeslag, få muskelkramper, tappa simglasögonen, få en smäll i vattnet etc..det är SÅ mycket utom din kontroll som kan påverka en annars väldigt bra dag rent formmässigt. Det är det värsta men samtidigt det bästa med sporten. Idag klaffade allt formmässigt, men små utomstående detaljer påverkade helheten. Och det är fine, det viktigaste är att jag rör mig framåt i min utveckling, att jag känner att träningen ger något, att jag mår bra under tävlingar och jag är fine med att det är jävligt. För det är det, det är för jävla jobbigt med  IRONMAN. Både mentalt och psykiskt.

Nu blir det 1-2 dagar lugnare aktivitet innan jag sätter sista planen inför IRONMAN Kalmar den 18.e augusti. Det kommer bli min första heldistans efter fyra stycken IM halv-distanser. Dubbelt upp av allt och förhoppningsvis målgång på 12 timmar. Vi får se, allt kan hända.

Update från IM Jönköping 70.3

Kikar in och säger hej, bloggen är inte prioritet under tävlingshelg men har lite dötid nu under matchen så medan hela uteserveringarna drar sig i håret för att vi sakta men säkert håller på atr förlora så passar jag på att författa ett litet inlägg om läget nere i den kokande triathlonstaden Jönköping. För jädrar, om man tyckte att den var full av liv förra året så är det inget mot detta året. Vilken fantastisk stämning det är. Och det är så oerhört häftigt att träffa er alla. Jag tycker det är så roligt att ni kommer fram och hälsar.

Så vad händer annars? Förutom att jag tar en öl med ett gäng väldigt dedikerade fotbollsfans nere på en restaurang vid bryggan så har jag precis checkat in cykeln som har varit på meck. Hade lite strul med växelörat och hoppas det inte strular under morgondagen. Har även släppt ut luft ur däcken (gör jag alltid) för att imorgon bitti pumpa upp igen. Fick höra av meckkillarna att det har varit lite kaotiskt nere vid transition (där cyklarna är) då det redan hade smällt lite däck pga värmen. Jag vill inte vara dryg, men det känns lite bra att få rätt. Folk brukar skratta åt mig när jag släpper ut luften under natten och vet ni, alla gör som man själv vill, men jag vägrar stå där på morgonen med sprängda däck.

Förövrigt gick simmet bra idag vilket jag och Anna firade med att köra ett varv utan våtdräkter. Det är 21 grader i vattnet och vore det inte för flytkraften hade jag lätt kört utan.

Ska snart försöka få i mig lite mat, åt en pizza till lunch vid ett men är så jäkla osugen på mat. Dock vet jag att jag behöver äta något innan jag går och lägger mig. Kommer inte bli mycket frukost imorgon bitti.

Ni som kör imorgon, vi ses på banan. Kör hårt! Race with a smile! ♡

RACE WEEK

Vaknade 05:30 imorse och gav mig ut till Ekerö för ett sista cykelpass innan helgens tävling. Nog för att jag kommer cykla lite både på fredagen  men jag räknar inte det som något pass då jag mest ska rulla igenom benen en halvtimme samt känna igenom cykeln.

Det var som sagt en tidig morgon och jag njöt av att vara nästan helt själv på vägen ut till Ekerö. Mötte någon enstaka cyklist som var på väg till jobbet samt lite bilar, men annars var det väldigt tomt på folk. På schemat stod upptramp 30 minuter på runt 130-135 i puls och därefter 3×8 min intervaller i zon 5 där jag skulle ligga över 32 km/h. Det finns en slinga som heter FRA rundan på Lovön strax efter Drottningholm. Den är är ca 6-10 minuter beroende på vilken speed man har. Jag kör runt och vilar på efter allén tillbaka till ”start” och sedan går jag på intervallerna igen.

Får en del frågor kring hur min vecka innan ett lopp er ut så tänkte därför dela med mig av den i detta inlägget, och därmed ersätta ”Veckans träningslista” som brukar komma ut på fredagar, den kommer nu istället. Grundtanken är att jag ”halverar” allt sista veckan men ändå kör på, det har jag gjort på alla lopp och känns väldigt bra. Det enda som justerat av Coach Simon är att jag har exempelvis ibland springer rätt hårda korta intervaller 2 dagar innan ett lopp vilket har visat sig fungera väldigt bra för mig. Så hur ser veckan ut?

Igår körde jag lättare styrka med Alex på gymmet. Körde igenom hela kroppen samt gick i backe ca 20 minuter för att få igång benen.  Idag, (tisdag) cyklade jag som sagt 70 minuter varav ca 25 minuter av dem var hårt, resten skön rull. Imorgon ska jag simma lång tröskel 5 x 200 m i Hellas tillsammans med Anna och Jonas vilket ska bli riktigt härligt, ser framemot att dra på lite. Torsdag springer jag 4 km i ett ”skönt flowigt” tempo med små korta spurter inlagda lite här och där. Fokus är att hålla ett kvalitativt och drivande tempo där kroppen känns fräsch och svarar bra. Löpskolning (som alltid) innan passet som uppvärmning där jag bland annat kör hälkickar, tripping, höga knän och stegringslopp.

Sen är det fredag och dags att köra ner till Jönköping. Tänker att jag tar ut cykeln och rullar (väldigt lätt!) en halvtimme efter brief men annars är det vila och mat hela fredagen. Lördagen kickar jag igång systemet igen inför söndagen med att dra en lätt jogg på ca 20 minuter någon gång under dagen.

Upplägget känns bra och jag är lugn, däremot känns formen sådär. Väljer att ha is i magen och förtränga känslan av att jag inte riktigt har kroppen med mig. Det kanske lossnar, kanske inte. Huvudsaken att jag ser framemot tävlingen, vilket jag gör. Ska bli SÅ kul att köra Jönköping igen.

Sen ser jag väldigt mycket framemot att träffa alla, tävlingsbubblan är något alldeles speciellt. Vi ses i Jönköping! Hej!

CANYON – Att köpa cykel på nätet, krångligt eller bara tidseffektivt?


Det här är min tempohoj.Det är snabb och jäkligt snygg jäkel som gör skäl för sitt namn. Jag får många frågor kring hur jag tycker den fungerar nu när jag har haft ett par veckor samt om det är krångligt att beställa på nätet då Canyon inte har någon fysisk butik i Sverige utan enbart kör online. Vilket leder till nästa fråga, varför enbart online? Förutom deras showroom i Koblenz då. Svaret är rätt enkelt: de erbjuder bra priser utan mellanhänder och har valt att slopa fysiska butiker och lägger krutet på att leverera kvalité och service med personal som besitter spetskompetens via mail, telefon och chat. De har dock ett mindre verkstad utanför Stockholm i Bålsta där man kan lämna in cykel om något skulle strula, eller skicka via UPS, det väljer man själv.

Nu har jag som sagt haft den ett par veckor och som jag skrev i något inlägg förra veckan så blir jag bara mer och mer kär i den för varje dag som går. Jag trodde aldrig jag först och främst skulle uppleva en sådan skillnad på att cykla tempo i jämförelse till en vanlig racer. Att den dessutom har el-växlar gör hela upplevelsen ännu coolare där man far fram i 35km/h och hör ett lätt ”ziit” när man trycker in ena knappen på tempostyret för växling. För er som är nya på cykling och undrar vad fasiken det är jag snackar om så får man en aerodynamisk position som avlastar överkroppen och fokuserar all kraft till benen på en tempocykel som även kallas för Triathloncykel och den är mer till för att cykla rena temposträckor själv med som på-tävling än en racer (landsvägscykel) som är mer ”allround” och exempelvis används i lopp som Vätternrundan då man cyklar i klunga.

Jag börjar verkligen få till rundtrampet och känner hur jag kopplar in baksida lår då och då vilket resulterar i markant skillnad på farten. Men det är en bit kvar tills jag kommer känna mig 100 procent hemma på den och tills dess gäller det bara att nöta mil efter mil. Ser så framemot att ta ut den på tävling och få testa på farten ordentligt. Finns en väldigt trevlig raksträcka på IM Jönköping ca 5 mil in i loppet där jag planerar att dra på ordentligt.

Tänkte samla ihop lite ”bra att veta” vid beställning av cykel hos Canyon. Allt står på hemsidan som är väldigt lättnavigerad men då ni är en del som har efterfrågat samlad info tänker jag samla allt i detta inlägget. Bra va?

Beställning kan göras direkt på hemsidan via telefon, chat eller epost och leveranstiden varierar men räkna runt 2-6 veckor beroende på vad det är för cykel. Man får ett datum när man klickar vidare på den cykeln man har valt.

Det finns cyklar under ”Express bike” som finns på lager och skickas omgående, vilket inom Europa är inom en vecka.

Det är 2 års garanti på cykel och dess komponenter med undantag för slitdelar. Utöver den tvååriga garanting så lämnar Canyon en frivillig garanti på ytterligare 4 år på ramar och gafflar på landsvägs,triathlon, urban, mountainbike och fitnesscyklar.

Varje cykel levereras med 30 dagars kostnadsfri returrätt och i Canyons patenterade BikeGuard. De är fullt monterade förutom hjul och styre vilket man monterar själv vid leverans (det tar max 10 minuter, kan jag så kan vem som helst fixa det där) och man får även utförliga instruktioner samt verktyg men kan även få hjälp via telefon. Det finns även digitala manualer på hemsidan.

Canyon erbjuder service efter att cykeln har levererats i form av verkstad, 50 punkts kontroll, crash replacement och kundservice via telefon, chatt och mail.Förutom cyklar så säljer Canyon sjyssta cykelkläder (setet ovan har jag) från bland annat POC, Rapha och Endura (finns här)

Det vore enkelt för mig att skriva ”köp Canyon” då de lånar ut en cykel till mig i år. Men det är inte riktigt så enkelt då det hade märkts ganska fort om jag inte hade gillat varumärket. För tro mig, det är pest och pina att cykla på något som inte passar en. Been there done that. Tänk att man ska tillbringa x antal timmar på cykeln. Ibland en halv dag, då m å s t e det funka annars kommer kroppen på riktigt göra så ont att det kommer kännas att man har blivit instängd i en torktumlare i 3 dagar. Dessutom kommer de nedre regionerna checka ut för all evighet. Men det värsta av all: avsmaken för cyklingen som kommer fortare än inbetalningen för tv-licens.

Så kort och gott, cykla på det du tycker om och passar. Och om du funderar på att testa ett nytt märke, byta upp dig eller bara vill ha en riktigt bra hoj så kan jag varmt rekommendera Canyon. Både landsväg som tempo. Har inte ännu testar deras mountainbikes så kan ej uttala mig om dem.

För att svara på rubrikens fråga så blir det helt enkelt det senare, det är inte alls så krångligt som det verkar. Snarare tvärtom.

Sen om jag får väva in något väldigt ytligt såhär på slutet: de gör jäkligt sexiga cyklar. Det kallas inte cykelporr för ingenting.

”…att börja jämföra sig och glömma bort hur långt man faktiskt har kommit.”

Fick feeling häromdagen och skjöt ut en spontanfråga till Nathalie om hon skulle med och köra tempo på Ekerö. Det är sällan det verkligen klaffar så bra då vi båda har mycket i livet och hon har sin träning då hon elit-satsar mot IRONMAN Hawaii, men igår fick vi till det och körde ett riktigt bra pass på 78 km ut till Färentuna och tillbaka. Jag hade utbildning till lite över sex med ett stort gäng larmoperatörer som skulle börja så vi kom iväg rätt sent med tanke på att turen nästan tog 3 timmar med stopp för lite energipåfyllning på ICA samt alla förbaskade rödljus ut från stan. Tror jag var hemma vid kvart i tio och åt en riktigt sorglig middag i form av 3 knäckisar med makrill. Inte helt optimalt efter långpass och det är en av anledningarna jag egentligen inte tycker om att träna så sent på kvällen – mina kvällsrutiner och framförallt maten blir lidande. Där har ni en av anledningarna till att jag älskar morgonträning. Väver in det då jag får den frågan så ofta. Hur ORKAR du kör så tidigt på morgonen?

Så här är det.

Jag tycker helt enkelt det är så gött att ha träningen avklarad innan stan har vaknat till liv och sedan vara ”fri” resten av dagen. Slippa behöva ha träningen ”hängandes” över en under dagen och behöva rodda med det om något oförutsett händer. Plus att man känner sig jävligt bad-ass av att träna okristligt tidigt, även om det är riktigt jobbigt att vakna så tidigt. För det är något många faktiskt tror – att jag tycker det är hur skoj som helst att gå upp tidigt. Alltså nej. Nej nej nej. Det är rena döden och jag har insett att jag slås av en lätt touch av ångest varje gång jag vaknar innan klockan slår 06:00. MEN, den känslan försvinner väldigt fort och jag har tränat upp min tolerans och acceptans kring att kliva upp tidigt. Jag VET att det fungerar väldigt bra för mig i livet och att jag faktiskt svarar väldigt bra på att träna på morgonen. Har lite svårt för människor som säger att de inte kan vakna på morgonen, vuxna människor som har lämnat tonåren men som fortfarande inte klarar av att slänga benen över sängkanten och kliva upp. Det för mig kommer alltid vara något jag inte helt kommer förstå.

Som sagt, att vara morgonpigg är inget man föds med, utan något man anpassar och tränar upp. Man växer upp och formar livet utifrån sin rytm och därmed det klassiska ”kvälls/morgon-människa” snacket. Så tror jag iallafall det fungerar för mig. Och därav skapas en inre motivation som gör ett beteende för långvarigt och något jag faktiskt kan upprätthålla. Samma sak gäller träningen, min inre motivation och mitt VARFÖR är så starkt att jag faktiskt sällan har några riktiga dippar. Det händer någon gång om året jag blir less, tar 2-3 dagar off träningen, men sen är jag på det igen.

Åter till cyklingen. Den gick som sagt väldigt bra. Hade 6 mil koncentrerad tävlingsfart och resterande i en lätt ansträngande rull. Lyckades hålla mig till ett bra tempo 85% av 60 km och får vara nöjd med utfallet. Även om jag hade velat vara mycket starkare och snabbare, men det kommer. Jag måste lita på det och ha tilltro till min träning, min coach och min faktiska kapacitet. Den finns där och jag vet att jag kan, men ni vet, när man har så många grymma atleter runt omkring sig så är det tyvärr ganska lätt när det känns motigt att börja jämföra sig och glömma bort hur långt man faktiskt har kommit.

För det är ju en bra jädra bit.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!