Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Träning

Mitt träningsupplägg och tankar kring det

Jag får många frågor om hur mitt träningsupplägg ser ut just nu på vintern. Detta inlägget har legat ”klart” ett tag men jag har inte haft någon lust att posta det under min träningsdipp som jag hade för ett par veckor sedan. Kände då att jag ville vara ärlig med er och istället bara hålla mig till mina träningslistor (finns här) som jag postar varje fredag där jag sammanfattar veckans träning men även veckans icke träning med reflektion kring det.

Men åter till träningen just nu. Efter min sista tävling på hösten så har jag alltid 2 månader där jag tränar helt fritt med fokus på tung styrka. Så har jag kört i snart 3 år nu. Jag lattjar runt och tränar precis det jag är sugen på tills det kommer till den dag då jag märker att jag blir omotiverad. Och då är det dags att kontakta coachen igen. För jag en person som trivs väldigt bra av att ha uppsatta mål, struktur på träningen och någon som följer min utveckling. Jag har fortsatt med Coach Simon Forsberg även detta år då jag är nöjd med vår kommunikation, hur han utmanar mig mentalt och att han anpassar träningsuppläggen efter hur mitt liv ser ut. Han lägger just nu upp min löpning, cykling och simning. Jag kommer dock ta in lite mer hjälp kring cyklingen i vår, men det är en ämne för sig. 

Hur som helst så tränar jag enligt block och befinner mig just nu i grundträning inför nästa års tävlingar. Vilka exakt det blir låter jag ännu vara osagt, men det blir i allafall IM Jönköping och IM Kalmar. Men jag vill köra lite fler rena löptävlingar samt något swimrun.

November och december består alltså av teknik, styrka och uthållighet. Jag simmar 2-3 pass i veckan (när jag inte fuskar), cyklar 2 dagar i veckan, springer 2 dagar och kör styrka 1-2 dagar. Det låter kanske mycket men kom ihåg – detta upplägg är anpassat för mig. Jag har 2 dagar i veckan där jag kör dubbelpass. Det är simning på morgonen (teknik samt distans) och löpning (distans+intervall samt distans) på kvällen. Helgerna består av någon form av långpass på antingen cykel eller löpning. Dessa pass ligger runt 100-120 minuter.Jag trivs väldigt bra med att träna 6 dagar i veckan och mår väldigt bra av det. Ju närmre tävling det kommer desto hårdare blir träningen, men det innebär också att vilan blir viktigare och min återhämtning prioriteras. I januari börjar nästa block vilket innebär maximal syreupptag, snabbhet löp/sim och uthållighet sim/cykel. Här kommer jag ha 2 veckors av hårdare träning då jag kommer befinna mig på ett triathloncamp och kommer köra 2-3 pass om dagen. 

Det råder alltid delade meningar kring hur man ska lägga upp sin träning. Jag får varje vecka höra: ”Du borde göra såhär, du borde träna såhär…” Men vet ni? Kanske är det så. Kanske inte. Jag väljer att se på resultat och faktum är att jag kapade 30 min i min cykling förra året. Vilket var mitt primära mål. Jag genomförde alla mina tävlingar utan skador och jag hade 2 inställda träningar på en säsong. Det för mig är en utveckling jag är lugn och trygg med. Våga be om hjälp, men våga även flagga för när det inte känns rätt eller om det pågår något i livet som kan påverka din träning. Lita på den du har anlitat om du nu kör med en coach, eller lita på dig själv. Hur känns det? Svarar kroppen? Känns kroppen trött? Gör det ont? Är det en tanke eller en känsla? Mår du bra? Det är ofta vi glömmer att fråga oss de mest basala frågorna och de ligger i grund till många av våra hinder. Tror jag. Men jag är ingen expert, men det det vet ni ju redan.

Ja, jag är rädd.

Häromdagen fick jag frågan om jag ville hänga med ut och testa lite mountainbike. Jag frågade direkt när och fick svaret ”…eftermiddagen någon gång.” Jag kände direkt hur hjärtat började slå och hur mina fingrar formade ett svar på tangenterna. ”..tyvärr, men jag kan inte, fullbokad hela veckan.”

I helgen promenerade jag med en tjejkompis och såg på långt håll hur en man vurpade med cykeln på den isiga cykelbanan. Mitt hjärta hoppade över ett par slag och det började flimra för ögonen. Jag följde hans rörelser intensivt när han reste sig upp, borstade av sig och fortsatte cykla. Det var inte fören jag kom hem jag insåg att jag hade spänt axlarna så hårt att min känsel i armarna hade försvunnit.

Jag går förbi min cykel varje dag och känner hur min längtan bara blir större. Samtidigt som jag sväljer den där klumpen i halsen och motar bort känslan av hopplöshet.

I Januari åker jag till Egypten på triathlon-camp i två veckor. Det är något jag länge har sett framemot, men även något får mig att i det tysta tvivla starkt på mig själv.

Mitt i allt detta så vet jag att när jag väl sitter på cykeln, precis som jag gjorde 4 veckor efter olyckan i Kalmar, att trots en sargad kropp och själ så genomförde jag en IRONMAN så kommer det gå. Jag cyklade de där 18 terapi-milen som jag numera kallar dem för. Jag vågade mig upp. Och jag vet att jag kommer våga mig upp igen.

Men det är så fruktansvärt jobbigt att känna rädsla över något som man tror sig ha kontroll över. Vissa dagar är det så fruktansvärt förödmjukande att kalla sig själv för triathlet och jag får krampande ångest över tanken att exempelvis cykla i mörkret på eftermiddagen. Det tar energi att tappa hoppet om sig själv när man ännu en gång blir så pass ledsen på grund av den uppgivenhet man känner. Men framförallt så det sorgligt att ännu en gång fälla tårar för att man önskar att det var som förut. Längtan efter att få se framemot 2019 träningssäsong och tävlingar med en lättsamhet i bröstet, med en barnslig förväntan, nästintill naivitet.

Det kommer bli bättre, eller så blir det inte det. Men tills dess så får jag bara vara beredd på att det inte kommer vara fullt så enkelt som jag först trodde och helt svara som jag gjorde häromdagen.

”Förlåt, jag ljög tidigare. Jag ska vara helt ärlig med dig, jag är fortfarande lite skakis efter olyckan och vågar inte riktigt haka på riktigt än…”

Årets Guldhjärta 2018


Jag stod på Odengatan på väg mot kontoret när Felicia skickade flera meddelanden till mig på messenger, hur jag visste var för att min klocka som numera är kopplad till min mobil pep värre än min pulsmätare på gårdagens intervallpass.Jag förväntade mig ett svar på om hon skulle följa med mig på ett event ikväll men möttes istället av:

”WOW! Så Stolt kompis! Grattis till finalplatsen!”

Vad yrade människan om? Klockan var alldeles för tidigt för gissningslekar och jag gick i tankarna igenom om det var någon tävling jag hade signat upp mig på. Kanske var det den där KitKat tävlingen på ICA som jag äntligen hade lite tur på? Men nej, den har jag ju inte berättat för någon om. Sen vaknade mitt internet till liv och bilden som Felicia hade skickat tillsammans med texten poppade upp i chattfönstret.

Årets Guldhjärta / Social Media Profil!

Se där, jag är i final. Hur…?

Sen gick jag in i en lyktstolpe och blev fnyst åt av en gubbe som förmodligen tyckte mobiler är djävulens påfund.

Men hörrni, TACK! Av botten mitt hjärta – TACK TACK TACK!

Slog till med att lova att köra ett riktigt vidrigt lopp under nästa år om jag vann, så just nu får jag in förslag på olika tävlingar under min bild på IG. Jag funderar på om man inte skulle dra och köra ett maraton på något udda ställe, eller varför inte ett MBT-lopp? (Jag har aldrig cyklat MBT). Kanske rätt bra att det är andra grymma finalister som har större chans att kamma hem det här än mig. För mina lopp-planer tenderar att spåra ur.

Jag är i alla fall oerhört glad, stolt och tacksam över att ens bli nominerad. För mig är det stort. Tack!

Du behöver inte titta långt för att hitta ditt fokus

Istället för att posta veckans träningslista som i princip hade bestått av ett gäng tomma rader då jag inte har tränat sedan lördags så tänkte jag istället spinna vidare på min IG-post från i morse. Vi är en del som har en motivationsdipp just nu och det är inte så konstigt med tanke på att det numera är vintertid, det börjar bli kallare ute och sommarens samt höstens roliga tävlingar/träningar är förbi. Man befinner sig i något slags ”ingenmansland” där träningen går på halvfart och man undrar vad meningen med allt är. Lusten att gå upp till gymmet när larmet går igång vid sex på morgonen är nästintill obefintlig och många av passen görs endast på rutin med autopiloten inkopplad.

Lika mycket som man behöver dessa pauser, speciellt om man större delen av året kanske följer ett träningsschema eller satsar inför en tävling lika jobbigt är det för vissa. Jag är en av dem. De första veckorna jublar jag alltid över att vara ”fri” sen blir jag mer och mer lat tills jag inser att min motivation är som bortblåst. Dippen där ger mig en spark i arslet och jag styr upp ett schema, lagom till starten kommer nästa dipp: Novemberdippen. Och här är jag nu, jag överlevde dippen och precis när jag hittat tillbaka till mina hårda pass igen går jag och blir sjuk. Så nu känns det verkligen som att jag är tillbaka på ruta ett. Tävlingarna nästa år känns långt borta och jag känner mig som en heffaklump på löpbandet.

Dags att ta fram det tunga artilleriet alltså:

1. Byt alla bakgrundsbilder från mig själv (hehe) till mig själv på tävling, en som det gick bra på då såklart.
2. Boka in träningsdejter med personer som inspirerar mig och jag blir glad av.
3. Boka in pepp-samtal med coach.
4. Köp ny teknik.
5. Samla 3-4 inspirerande bilder på mig själv i en mapp på datorn/mobilen som jag plockar fram några gånger under dagen för att påminna mig själv vilken jädra queen jag är. Det är trots allt jag som presterar, jag som har lyckats med mina mål tidigare och jag som gör det för mig själv. Det är ju självklart att jag ska hylla det och påminna mig själv när det känns som att jag knappt kan springa 5 km utan att bli omsprungen av pensionärsföreningens löparsällskap (inget ont om krutgummorna, men det hade varit härligt med lite speed).

Just ja, jag höll nästan på att glömma det viktigaste av allt: Belöningar.

DET är ett gammalt beprövat trick som än idag funkar.

Veckans träningslista V45

VECKANS PASS:
Måndag: VILA.
Tisdag: Simning på morgonen och löpning distans på kvällen.
Ons: Benpass.
Tors: 70 min cykel (intervaller).
Fre: VILA.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Fick sällskap av Julia på cykeln i torsdags och det visade sig även att hon har börjat köra med Simon (min coach) vilket gör att vi numera kan synka våra cykelpass. DET är en lättnad då jag faktiskt tror jag kommer sälja min trainer och enbart köra passen på specifika gruppträningar med andra som ska tävla nästa år samt själv på SATS.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Helt klart cyklingen i torsdags. Trots att jag fick köra utan klocka och enbart gå efter Borg-skalan så tog jag ut mig rejält och kände hur benen fick sig en ordentlig genomkörare.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Blah blah blah – Armin van Buuren

VECKANS MOTGÅNG:
Mitt meltdown i måndags kvalar in som en stark etta där. Finns nog ingen två eller trea nu när jag tänker efter, utan den sveper in och tar alla placeringar.

VECKANS REFLEKTION:
En bra grej med att ha en coach är att de håller koll på en, förutsatt då att man har en bra coach då. Minns för något år sedan, då anlitade jag en personlig tränare som det tog ett halvt sekel för att svara på mail gällande ens upplägg. Det var väl kanske inte mina bäst spenderade tusenlappar direkt. Men åter till Simon, han snappade upp min dipp i måndags och bokade in mig på ett telefonmöte dagen därpå. Där gick vi igenom hur jag mådde, hur jag kände för träningen, upplägget och vilka verktyg jag behövde för att genomföra passen. Jag blev tillsagd att släppa garden och plocka de pass jag kände att jag hann och orkade. Det är lätt att känna sig besviken när man vet vilken nivå man låg på under våren. När man minns tillbaka på hur man med enkelhet plockade träningstimmar som idag känns som omöjliga berg att ta sig över. Det är klart att man känner sig nere då, det är en naturlig reaktion på sin egna prestation. Det är helt okej att känna så och för mig är det oftast väldigt bra att göra det, för det är hur jag hanterar det framåt, vilken väg jag väljer att gå samt vilket mindset jag tillämpar som spelar roll.

VECKANS HELL YEAH:
Finns inget glatt jädra hell yeah den här veckan.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: Har egentligen 120 minuter cykel på schemat med på grund av fullspäckad lördag så byter jag ut det mot ett löppass tidigt innan bloppisen.
Söndag: Eventuellt ett cirkelpas och därefter ridning.

VECKANS EXTRA:
Men det är ju att jag ska rida på söndag. Jag längtar så mycket!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!