Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Träning

Veckans träningslista V14


VECKANS PASS:
Måndag: VILA.
Tisdag: 10 km lugn jogg runt Kungsholmen.
Ons: 100 min cykling uppdelat på 75 min zon 3 och därefter 12 x 2 min 120% FTP.
Tors: 2 timmar långpass trail Sörmlandsleden med fröken Lantto.
Fre: Lätt överkropps styrka + bål.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
ÄNTLIGEN har jag fått springa med Sofie. Vårt långpass igår var helt fantastiskt och vi hann avverka en drös av samtalsämnen. Gillar den kvinnan, hon är klok som en bok.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Passet igår. Men sen tror jag att cyklingen på söndag kommer bli en hit (om bara solen håller sig framme).

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Work Out – J.Cole

VECKANS MOTGÅNG:
Ehm…finns ingen. Enligt Simon (min coach) så skulle nog min timing att tatuera mig vara ett mindre bra beslut då jag inte kan simma mina pass. Vilken OOOOOTUUUUR säger jag. 😉

VECKANS REFLEKTION:
I tisdags tog jag ett eget beslut i väntan på att mitt schema skulle uppdateras av Simon och gav mig ut på en lugn löptur i solen runt Kungsholmen. In mina funderingar kring hur jag skulle lägga upp passet hann jag tänka inte ett utan 2-3 varv på om jag inte skulle springa något med kvalité istället. Alltså ett fartpass eller intervaller. Något som passade in i min träning just nu. Och sen insåg jag att nej, det är precis det jag inte ska göra med tanke på hur jag resonerar med mig själv. Så jag lämnade klockan hemma (vet hur långt varvet runt är) och gav mig ut med solen som värmde min rygg. När jag var klar med passet så spred sig ett lugn i kroppen på mig. Känslan av välbehag och tacksamhet över att springa lätt och obehindrat på morgonen med noll stress i kroppen. Inga måste, inga krav. Bara en njut-runda runt ön jag älskar så.

VECKANS HELL YEAH:
Skrev på ett konsultavtal gällande en träningsgrej igår.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lör: Långpass med inslag av fartlek.
Sön: 180 min zon 3 cykling på Ekerö.

VECKANS EXTRA:
Har cyklat runt mellan mina möten hela veckan. Ha bara behövt ta tunnelbanan/bussen en gång och det är riktigt skönt! Och framförallt ekonomiskt. Synd bara att jag smällde den sparade kostnaden på århundrades dyraste fika på Saturnus.

3 träningslooks från Barcelona

Ombre Tights (Klick!) – Ombre Crop Tank Top (Klick!)

MYT tights (Klick!) – MYT Bralette (Klick!)

Violet tights (klick!)

Här är mina 3 träningslooks från Barcelona. Jag är ett stort fan av höga tights som sitter tight, de ska funka både vid löpning och funktionell träning. Det värsta som finns är tights som glider ner eller blir slappa i rumpan. Let me tell ya something, jag tränar hårt och har en, vad jag själv tycker, snygg kropp. Det sista jag vill är att tightsen ska sagga ihop och mina former inte ska få det rampljus de förtjänar.

Alla kan springa, men alla har inte drivkraften att göra det

En av de vanligaste frågorna jag får är ”Jag vill börja springa men jag kan inte..” eller ”Hur blir jag en löpare, jag avskyr verkligen det!”

Om vi börjar med skillnaden mellan dessa frågor/kommentarer. Den första har en vilja men ingen tilltro och löser problemet med en ursäkt som många gånger inte är en sanning. Den andra kommentaren har varken viljan eller lust men har fått för sig att löpning – ja det ska man göra. Varför det? Varför ska man springa om man avskyr det? Gör något annat istället, finns massor av konditionssporter som man kan utöva. Har man inte viljan att göra något, som man dessutom avskyr, då kommer det nästintill vara omöjligt och risken att utveckla en negativ relation till sig själv och sin kropp är överhängande stor.

Jag har inte alltid varit en löpare. Däremot har jag länge haft en dröm om att springa lätt och obehindrat som alla andra i löpspåret. Men den drömmen kom inte av sig själv och fram tills jag var ca 23 år gammal så avskydde jag all form av träning eller aktivitet. Förutom ridning då som i princip var den enda typen av motion jag utförde under min tonårstid. När jag började träna för 6-7 år sedan så var styrketräning min främsta träningsform. Men i takt med att mitt träningsintresse utvecklades och tiden gick så började jag mer och mer snegla på löparna som swishade förbi mig på mina morgonpromenader. Det såg så härligt ut. Så starkt. Vilken kontroll dessa personer satt som kunde förflytta sin kropp på det sättet. Det ville jag också göra. Så jag testade och fick, såklart, en käftsmäll vid namn kondition. Visst var jag i bra form och tränad, men jag hade ju inte sprungit på det sättet innan. Det är ju klart det var tungt och jobbigt, min kondition var ju en fis i rymden. Men istället för att tänka logiskt så slog jag envist ifrån mig löpningen. ”Min kropp var inte byggd för löpning” ursäktade jag mig och stängde den dörren tills jag en dag tog upp löpningen igen med ett annat mindset. Jag hade två ben som fungerade – det var väl klart som fan jag kunde springa då. Och tro mig, jag om någon vet hur det är att INTE kunna springa. Efter ett par månader, helförlamad, i rullstol när jag var yngre kan jag berätta för varenda en av er som säger att ni inte kan springa hur det är att faktiskt inte kunna springa.

För mig handlade det om att skifta mindset och lite bearbeta käftsmällen jag fick av löpningen och känslan i min kropp som kom med den. Jag tror jag förväxlade känslan i kroppen lite med hur det var när jag var sjuk och blev rädd.

Men nu när jag hade rätt mindset och plockade fram den där känslan att vilja springa så gick jag in med helt andra förutsättningar. Jag började i rätt ände och började bygga och utveckla min löpning. Min teknik förbättrades, min kondition ökade och jag kände för varje vecka att stegen blev lättare.

Jag hade blivit en löpare. Det hade inte gått fort och det hade inte varit smärtfritt. Det som krävdes var att jag slutade med ursäkterna och lät min vilja styra.

Att vilja ha quickfixes är något som var och varannan människa eftersträvar.  Jag ser det dagligen. På löpsedlar som säljer tomma löften om snabb viktnedgång, i sociala medier, tv etc etc. Listan kan göras lång. Många vill inte att det ska vara jobbigt och man vill ha resultat snabbt. Men tyvärr, det är jobbigt med löpning. Det tycker jag fortfarande. Vissa dagar känner jag mig som Usain Bolt medan andra dagar så är jag en stor valross som linkar fram på snedden medan pensionärerna kör om mig i sina rullatorer. Men man blir inte bättre på något av ursäkter och man kommer framförallt inte framåt genom att säga till sig själv ”jag kan inte”. Alla börjar någonstans och man kan inte förvänta sig att man kommer studsa obehindrat fram de första veckorna, eller för mig, åren.

Är man fullt frisk och har två fungerande ben så kan man springa. Sen är det upp till en själv om man vill eller ej. Så tyvärr, då får du ställa dig längs bak i ledet med dina ursäkter och vara tyst.

IRONMAN All World Athlete

Förra året ungefär denna tiden på året damp detta brevet ner och gratulerade mig till min prestation för det gångna året. Jag minns hur jag  började gråta av stolthet och glädje. Var det här brevet verkligen till mig? ” Your dedication to the sport of Triathlon and your performance over the years race season has positioned you in the top 10% of your age group earning you 2018 IRONMAN Bronze All World Athlete status.”

Det var stort och oerhört häftigt. Lilla jag som knappt kunde simma crawl och ännu mindre cykla som andra i sporten gör.

När jag för en vecka sedan fick ett brev med IRONMAN poststämpel reflekterade jag inte ens att det kunde vara detta brevet. Samma utmärkelse men för ytterligare ett år. Någonstans begravde jag 2018 prestationer med olyckan och valde att fokusera på 2019. Det var som att min besvikelse över min ”brända” träning och form inför mitt stora A-lopp (IM Kalmar) suddade ut allt annat jag hade gjort det året och jag blev lite arg på mig själv. Allt försvann inte med Kalmar och min olycka. Vad fan håller jag på med? Jag genomförde en IRONMAN tre veckor efter min olycka och trots det så har jag blockerat mitt tävlings år? Jävla idiot. Jag blev på riktigt arg på på själv. Vad spelade det för roll om jag genomförde den på den tiden jag hade tränat för? Det är ju inget jag bryr mig om egentligen? Vad var det som gjorde att jag vände blad på det sättet? Varför ville jag gå vidare så hårt?

Jag tror inte det handlar om prestationen och tiden på just den tävlingen, eller jag vet att det inte gör det. Jag tror mest det handlar om vad som hände och att jag direkt efter ville göra mig av med ”invalidon” som haltade runt tävlingsbanan. Det var inte jag längre, jag hade läkt och påbörjat min resa där jag skulle komma igen starkare än förut.

Jag kunde bättre.

Så detta brevet blev en väl behövd påminnelse om att jag borde se förra året som mitt bästa tävlingsår någonsin. För det var det på ett sätt. Ta bara IM Marbella som gick tidigt på säsongen. Jag överlevde cykelsträckan, det var i princip bara berg, berg och ytterligare några jävla berg. Och jag som knappt hade cyklat någon backe fick slita ordentligt. Det var en fatal prestation, men jag litade på att min kropp skulle fixa det. Och sen IM Jönköping där jag kapade min cykeltid med 30 minuter och insåg att om jag bara filade på att bli starkare i mitt löpsteg så skulle jag kunna kapa ännu mer. Det var en helt fantastisk känsla, att se DEN utvecklingen på mindre än ett år.

Jag är ingen person som jagar pallplatser, det är inte av intresse att vara en framstående triathlet och leverera snabba tider. Jag trivs med den jag är, vad jag gör och att jag kan träna så mycket och tävla i de distanserna och även ha ett innehållsrikt liv som inte innefattar träning vid sidan om. Det är jag stolt över. Och det ska min nyckelring få påminna mig om varje dag.

Och det är väl lite det jag vill påminna er om, att hylla era prestationer som om det vore ett freakin jävla OS-guld. Jag är bra på det i vanliga fall, men just här brast det lite, men det är också en del av ens resa.

Veckans träningslista V13


VECKANS PASS:
Måndag: VILA.
Tisdag: 100 min cykel uppdelat på 45 min hög zon 3 + 3 x 15 min 160-165 watt.
Ons: 40 min löpning uppdelat på 10 min uppjogg därefter 4 x 3 min zon 5 löp med 2 min jogg mellan set. Nerjogg.
Tors: Morgonsimning CSS-stege på 2200 m och lätt jogg på eftermiddagen.
Fre: Distans 35 min och därefter 2 x 5 min i låg zon 4 – 5 min hög zon 4 – 5 min zon 5. Nerjogg 15 min.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Träffade Alexandra i omklädningsrummet i tisdags av en slump. Det visade sig att hon också skulle cykla, det räddade hela mitt pass då jag var rätt otaggad. Vilken jädra skillnad det gör att ha sällskap.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Löpningen går BANANAZ just nu. Jädrar så pepp jag är på den och jag känner utveckling efter varje pass. Runners high every day!

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Made for you – John The Sohn

VECKANS MOTGÅNG:
Jag vill egentligen inte säga någon alls men simningen igår (torsdag) gick inte så bra som jag ville Analyserade passet med Simon efteråt och det var som vi trodde, jag är fortfarande lite sliten från helgens tunga träning. Kroppen kändes tung i vattnet, men det får den vara, det är bara att nöta på. Det är nu utveckling sker för mig.

VECKANS REFLEKTION:
Jag fick en kommentar om att jag ligger på hårt nu med träningen. Ja, om man tittar på veckans tränings så är det hårt. Men man får inte glömma att jag innan Barcelona hade 3 lugna veckor med halverad träningsmängd och att min kropp är uppbyggd för att klara denna mängden träning. Inte hela tiden, men i vissa block under året. Jag har samlat på mig många mil och tränat smart under året. Dessutom har jag hittills (peppar peppar) inte varit skadad en enda gång. Så det tyder någonstans att jag och Simon som lägger upp träningen gör något rätt.

VECKANS HELL YEAH:
Jag tog ett steg närmre ett mål inom träningen jag har haft ett tag nu. Ser framemot att berätta för er nästa vecka.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: Lätt styrka.
Söndag: Distansfart. 15 km zon 3 därefter 3 x 15 min tröskelfart.

VECKANS EXTRA:
Blir förmodligen ett maraton i sommar, ska fnula lite till på den pucken.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!