Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

IRONMAN & TRIATHLON

Att se sig själv i SJ Kupé.

 

Fick en glad överraskning när jag vaknade igår och hade en drös med DM´s på Instagram från folk som hade sett mig i SJ Kupé. Fick bland annat dessa två bilder skickade till mig av en av er läsare (tack ♡) och när jag först såg uppslaget hajade jag till. Nog för att jag hade sett korren, men jag hade inte riktigt insett att det var så stora bilder. Och att den faktiskt skulle komma ut. Gjorde intervjun för ett bra tag sedan och hade lite glömt av de. Ha! Så mycket Joanna. Min inre gudinna aka hybris fick lufta sig rejält.

För er som undrar om artikeln och vill läsa lite mer gällande ämnet så har jag skrivit ett inlägg om det här. Förövrigt så är jag så sjukt tacksam för all att feedback ni skickar och att läsa om era bakgrunder och upplevelser. Känns så konstigt att höra från andra att vad jag gör inspirerar.

Som jag skrev på Instagram så får jag ofta höra att jag får det att ”se så lätt” ut och att jag verkar så himla orädd.

Vet ni, det går inte en dag där jag blir alldeles skakig och det går en rysning genom kroppen av vetskapen vad som väntar i augusti. Man blir lätt lite skadad av att umgås med andra högpresterande människor, människor som ser en Ironman som en självklarhet och en sak man river av, eller borde göra i sin träningskarriär.

Distansen är sjuk, prestationen får mig lika snurrig som när jag tänker på universum och jag känner att vi är lite smått galna allihopa.

Så nästa gång ni tänker att jag får det at se ”lätt” ut, tänk att jag har några procents ”liv-fucking-rädd” i mig som dagligen sveper igenom kroppen. Det är ingen självklarhet att göra en Ironman, även om det ibland kan framstå som det när man blir bekant med triathlon och dess värld. Jag fick så mycket frågor om varför jag inte gjorde en fulldistans förra året och mitt svar har hela tiden varit ”det var det sista jag skulle vilja göra i mitt liv och att halvdistanser funkade helt fint för mig. Jag vet inte vad det var som ändrades kring tanken på att göra en fulldistans i år, men min inre motivation är med mig och jag gör det för ingen annan än mig själv. Plus att jag litar på min kropp och vad jag har byggt upp. Den kommer Klara att genomföra 12 timmar utan att kroppen kommer gå helt i sönder och det är det viktigaste för mig. Min kropp ska hålla hela livet och när man en gång har blivit fråntagen det, så är man riktigt jädra mån om att inte fucka upp det. 

Det är inte kul alltid, men när det stämmer så stämmer det så det sprakar om det.

Jag minns när jag började cykla, varje tur var  pina. Tanken på att susa fram längs vägen gjorde mig till en början oerhört exalterad men desto närmare det kom att faktiskt ta sig ut desto mer sjönk humöret. Lyckligtvis hade jag bokat cykeldejter och kunde inte dra mig ur då det är det värsta jag vet och där lever jag verkligen som jag lär. Har man bestämt så kör man och framförallt – skriver upp det. Visst kan det ske missar som tex att kalendern ej har synkat eller att man mår dåligt etc. Men att ställa in för att man inte pallar är inte min grej och kanske var det just det som gjorde att jag igår susade fram med solen i ryggen på en slingrig landsväg runt Färentuna. Kanske var det just det och vetskapen om att det inte är roligt alltid som hindrade mig från att lägga av helt. För så är det faktiskt, det ÄR INTE kul alltid och det är stundtals jävligt jobbigt. Kanske var det just det som idag får mig att tänka på hur jag grät de sista 3 milen hem från Vaxholm på ett av mina första långpass och hur, ursäkta språket, jävla fantastiskt det känns att känna någonting annat än hur dålig man är på att cykla.

Med det sagt så betyder det inte att jag kastar mig ut i extas varje gång, nej det finns dagar då det tar emot och det fortfarande känns som att jag är den sämsta cyklisten i världen. Men de stunderna börjar överskuggas av den euforiska känslan av att vara ostoppbar och i full kontroll över inte bara cykeln utan livet. Att susa fram på en rak landsväg i 45 km/h med varm vind mot ansiktet och pulserande ben är tamejfan en av de häftigaste känslorna i världen.

Igår mötte jag upp Anna och Kristian vid halv sex vid rondellen mot Alvik. Bara att få komma ut i solen efter en lång dag i en verkstad (jobbar med Tesla denna veckan) gjorde mig alldeles nipprig. Det var bestämt att vi skulle ta oss ända bort till Färentuna på Ekerö vilket var en tur på ca 80 km. Det blev en riktigt bra tur och jag märkte att jag kunde hålla hög fart i mycket längre sekvenser vilket gjorde mig så glad. Speciellt när jag lyckades ta fartrekord på raksträcka i ca 4 km där jag låg i 44,5 km/h. Det var helt galet.  Det kändes dock på hemvägen då benen inte riktigt hängde med och varenda lilla lutning och backe gick typ i 15 km/h. Hej hej här kommer snigeln!

Men hur som, jag har hittat en ny favoritrunda och cykeln går som tåget. Bara det är en vinst i sig. Den är jäkla skön att cykla på och det verkligen märks skillnad på att cykla i tempoposition jämfört med racer. Det enda som stör mig lite är att jag får lite ont i nacken, men jag tror det beror på att jag använder andra muskler för att hålla upp huvudet då jag sitter i en kraftigt aero-position (liggande).

Ser redan framemot nästa långpass, funderar på att dra t/r Nynäshamn en dag. Kanske vågar jag mig med TT som lockar med att jag ska hänga med deras cykelgrupp. Synd bara att de cyklar 40 km/h utan ansträngning, vilket mest blir jobbigt för dem då de kommer behöva vänta in mig relativt ofta. Äh, de får se det som ett intervallpass i värsta fall. Hej!

JOANNA x CANYON

Äntligen får jag berätta vad som i februari bestämdes och jag sedan dess har gått och längtat efter. Canyon kittar upp mig med en blixtnabb tempohoj! Minns ni att jag skrev att jag egentligen skulle haft med mig en annan cykel ner till Marbella, det var denna skönheten. Min nya kompanjon. Min snabba fara vid namn Canyon Speedmax WMN CF8.0 DI2. Nu är det lite väl långt, så jag tycker kort och gott att vi kallar honom för Grand C. 

Jag kom i kontakt med Stefan på Canyon i början av året tack vare en av mina stora förebilder Sofie Lantto  och efter en närmre presentation var det klappat och klart – det var ju klart att jag skulle ha en snabb cykel! Jag som aldrig förut har cyklat tempo höll på att ramla av stolen när Stefan skickade över en bild på Grand C och jag tänkte genast: nu ligger det att ligga i så man inte skämmer ut sig totalt. Canyon är som jag skrev till Stefan lite av en drömcykel och cyklingens Maserati med sitt eleganta men ändå robusta utseende och maximal körglädje av formgiven aerodynamisk design. Likt en Maserati spinner den som en katt och växlingen är så ren som den kan bli då den även är utrustad med Shimano Ultegra Di2 (elväxlar).

Ja ni hör ju själva, rena rama cykelporren.

Provcyklade den en kort sväng när vi justerade min position samt tog dessa bilderna vilket förövrigt såg så roligt ut då jag satt där fullt sminkad med läppstift och smycken som rasslade då jag hade varit på ett annat möte innan. Det var helt sjukt, bara på den korta svängen runt industriområdet i Bålsta där Canyon har sitt lilla lager var en upplevelse av rang. Jag har aldrig någonsin suttit på en sådan grym cykel och att då cykla på en är helt bananas. Jag har sneglat Speedmax-serien flera gånger då jag beslutade mig att jag skulle byta upp mig till en tempo detta året och att nu få chansen att fortsätta året tillsammans med Canyon i min triathlonsatsning är bara så coolt. Det är framförallt coolt att Canyon som är ett sådant stort cykelmärke med flera erkända och duktiga atleter vill stötta mig i min cykling och tycker att alla nivåer är välkomna.

Jag längtar tills imorgon då jag får ta ut honom på Ekerö. Jag har en stark känsla att det kommer gå undan. En mer detaljerad rapport kommer att komma, nu ska vi lära känna varandra lite först bara. Hej!

Packa inför IRONMAN.

(Tävlingsdagen 06:30 – trött, exalterad, nervös och glad och väldigt redo.)

Jag har lovat att dela med mig av min packlista inför ett triathlon och har nu efter x antal försök att skriva klart inlägget är det äntligen färdigställt. Detta är en lista utifrån mina erfarenheter och min ”nivå”. Listan skiljer sig såklart åt från person till person, men basen ser nog rätt lika ut för alla atleter. Har även lagt till en med förslag var ni kan hitta några av prylarna – varsågoda!

I cykelväskan från Evoc som jag hyr veckovis av Specialized:
Cykel (jobbigt om man glömmer den)
Svart eltejp för att exempelvis klistra fast gels på ramen, laga något tillfället eller klistra fast lösa ting i väskan (eller bara tejpa igen munnen på störiga människor)
2 slangar (lämnar dock alltid in min cykel på meck på plats)
Mecklåda: Insexnycklar, slang, däckavtagare, olja & trasa
Liten pump som sitter på cykel
2 par stora vattenflaskor för sportdryck som sitter på cykel
Buntband (finns alltid tillsammans med eltejpen)
Slit och släng handduk för att torka av olja, stötta upp cykel samt lägga ut på golvet när man monterar ihop cykeln


I separat väska: 

Cykelskor
Hjälm
Cykelstrumpor
2 sportbh:ar (en för tävlingsdagen och en för övrig träning inför loppet)
Löptights/shorts
Löptröja
Löpbälte
Vadsleeves (kompression)
Benvärmare
Armvärmare
Cykellinne
Cykeltisha
Cykeltröja
Cykelväst (beroende på vilken land och temperatur
Cykeljacka (beroende på vilket land och temperatur)
Liten handuk som tas med på tävlingsdagen
Trisuit (Har både en hel och delad med mig)
Våtdräkt
Simglasögon (gör inte mitt misstag och ta med fel)
Antifog spray
Baddräkt
Vaseline (smörjer in mig innan jag drar på mig våtdräkten för att lättare få av den vid T1)
Öronproppar (har hittills aldrig använt dem, men man vet aldrig, bra att ha om inte eltejpen funkar)
Badmössa (har alltid med mig 1 som jag simmar i dagarna innan och sen får man en vid registrering som bärs på tävling.)
Chipband (fås vid registrering men bra att ha ett extra med sig)
FlipFlops/Tofflor (att ha på sig på tävlingsmorgonen fram till start, sedan stoppar man dem i sin vita påse)
Förslutningsbara plastpåsar (för att lägga i våtdräkten, mat eller annat som behövs förslutas.
Race Belt
Säkerhetsnålar (det behövs alltid extra)
Löparskor
Strumpor till löpning
Keps till löpningen
Sportglasögon för både löpning och cykling
Klocka som mäter puls, tid och distans + pulsband
Resorb
Rödbetsjuice
Gels
Salt
Choklad
Sportdryck
Isotabletter
Ipren
Compeed
Solkräm
Liniment
Mjukt träningsset för tävlingsdagen som lätt går att dra av

After race-Bag/tas med på morgonen på tävlingsdagen (Vit)
Simglasögon
Anti fog spray
Simmössa
Energi
Chip (jag sätter på mitt chip på foten kvällen innan så jag inte glömmer det)
Våtdräkt
Strumpor
Vaseline
Vattenflaska/sportdryck
Banan
Trisuit, överdragskläder, & flipflop tas på direkt när jag stiger upp.

Bike-Bag (Blå)
Cykelskor (kom ihåg att spänna upp dem)
Strumpor
Hjälm
Energi (stoppar halva ransonen i cykeltröjan och resterande sätts fast på cykeln samma morgon)
Cykeltröja, arm/ben-värmare (om det regnar eller är kallt efter simmet)
Handduk
Solglasögon
Race-belt (på vissa tävlingar måste race-belt med bibnr sitta på redan vid cyklingen)

Run-Bag (Röd)
Löparskor
Keps
Race-belt (beror på tävling, kolla alltid den informationen i athlet guide eller på briefingen)
Energi
Choklad (en liten tradition jag har)

Jag hoppas ni fick lite klarhet i hur en packning kan se ut. Kom ihåg att ni kan i princip fixa allt på tävlingsområdet om ni glömmer någon del. Det löser sig, det gör det alltid. ta det bara lugnt och stressa inte upp er.

Just fan, glömde minichampagnen. Viktigaste av allt! Hej!

Race Report IRONMAN 70.3 Marbella

Nu är jag tillbaka på banan igen, behövde 2 dagars paus och helt koppla bort tävlingen. Är det någonting jag har lärt mig stämmer och som jag alltid ska lita på så är det min magkänsla. Vilket veckorna innan tävling inte har varit så bra. Jag har känt på mig att det skulle bli tufft och att jag inte skulle göra en så bra prestation som jag skulle önska. Vilket såklart visade sig stämma och jag fick helt enkelt inte till det, det var brutalt vissa sektioner och jag fick mina svagheter serverade på ett svettigt silverfat.

Klockan 05:30 vaknade jag med en dov känsla av nedstämdhet i kroppen vilket lättade under morgonen när jag drack mitt kaffe och åt min gröt. 06:15 gick jag in på området och fick tag på en pump som en gullig amerikanare lånade mig. Jag stod bland alla proffs då jag är AWA och låg bland de 500 första vilket består av mestadels proffs och riktigt riktigt grymma atleter. Fnissade för mig själv när jag stod och pumpade mina billiga däck (släpper alltid ut luften kvällen innan för att slippa punktering) bland alla 80.000 kronors cyklar och snabba atleter. Under tidens gång droppade Rebecca, Mikaela, Martin, David och Viktoria in och vi peppade varandra samt diskuterade simningen. Det såg ut att vara lugn sjö och jag kände mig redo. Nedstämdheten var som bortblåst. När det var 20 minuter kvar sprang jag och kissade en sista gång, drog upp våtdräkten och satte på mig simglasögonen.

Ställde mig mellan 37- 40 minuters gruppen och sen gick det jäkligt fort. Jag glömde bort hur kallt det var i samma sekund som det pep till och jag var över mattan som tickade gång min tid. Efter 500 stökiga metrar insåg jag att jag hade tagit fel glasögon då de läckte vilket resulterade att jag fick mängder av saltvatten i ögonen. Jag skrek rakt ut och det blev inte bättre när jag svängde runt tredje bojen och insåg att den lugna sjön inte alls var så lugn. Vågorna vällde över mig och mitt tempo stördes gång på gång av folk som navigerade fel, stora vågor och starka strömmar. Det störde mig då jag hade en riktigt skön känsla i simningen mellan varven men började bli orolig när jag såg hur många som plockades upp ur vattnet. Vilket resulterade i att simningen kortades ner från 1900 m till 1500 m. Jag fick kämpa en del på slutet och tappade lite fart, men i helhet är jag nöjd med simningen. Slet av mig simglasögonen de sista 400 metrarna och kom in på 34 minuter. Jag kunde inte ens crawla 100 meter för 1.5 år sedan utan att stanna, så det börjar ta sig, sakta men säkert. Transition gick OK, drog i mig en gel och gav mig iväg på cykeln. Första biten var raksträcka och jag fick upp farten. Yeah, det här går bra tjöt jag vilket jag ångrade bittert när jag svängde upp på vägen mot Ojen där klättringen började direkt. Farten gick från 32 km/h till 12km/h och jag sänkte blicken och förberedde mig på 3,5 riktigt grisiga timmar. Efter ca 7 km klättring där det kändes som att man i princip stod stilla på cykeln kom första böljande utförsåket ner för branta serpentinvägar. WOW, det är det här alla pratar om. Nu fattar jag. Jag hade aldrig förr cyklat i sådana backar (Husqvarna-backen i Jönköping räknas inte) och visste liksom inte riktigt hur benen skulle reagera. Det går inte att ”träna” sig till ben som håller i backar genom att nöta tunga intervaller på trainern, visst blir man starkare, men för mig funkar learning by doing. Dvs: jag måste ut och nöta mer cykling. För även om jag hade en stadig pace uppför och lyckades hålla 60-70 km/h nerför så var det på alla ”mellanrakor” jag tappade farten och det var det fick mig att cykla 90.1km  på 4 timmar och inte 3.5 timmar som jag hade räknat med. Och det stör mig. Det stör mig som fan.

Sista backen uppför på tillbaka vägen förbi Ojen var jag riktigt slut i benen. Jag beslöt mig för att trycka på de sista 2 milen nerför och därefter på raksträckan tillbaka till transition. På vägen nerför cyklade vi förbi en riktigt otäck krasch vilket fick mig samt ett gäng andra tävlanden att hastigt sänka farten. Det tog mig ett par minuter att få upp farten igen, men när jag väl hade hittat flowet igen lyckades jag hålla 32 km/h sista sträckan hem.

Helvetes pisscykling. Jag var lack men fokuserade om på löpningen.

Fan, detta var inte bra. Benen kändes som två stockar och jag sänkte farten från 5:50 till 6:30. Så länge jag höll mig till att springa första milen på 55 minuter så höll jag mig till planen. Vilket jag gjorde, men vid 14 km jag tappade jag min mojo. Det var här jag skulle ligga på en 5.30 fart som skulle stegras upp till 4.50. Dvs jag skulle verkligen trycka på. Huvudet var redo, kroppen ville iväg men benen, det gick inte. Jag kom inte fram. Jag erkände mig besegrad, la mig i ett behagligt tempo där benen bara fick rulla och jag betade av meter för meter. Jag sprang in på 5 minuter sämre tid än förra året vilket stör mig då jag är i betydligt bättre löpform i år.
Den här känslan. Helvete. Dessa sista sekunderna är som en drog. När man svänger upp mot målgång och låter de senaste timmarna passera i revy. Att ett par få sekunder kan få flera timmar att kännas så värda. Det liksom summerar ihop alla känslor och tvivel till ett enda stort leende. Det är därför jag tävlar, för just denna känslan.

Jag kom på plats 38 i min age group och det beror helt på mig själv. Jag vet att banan var oerhört tuff och bestod av 70% klättring rakt uppför samt att händelserna vid simningen kanske inte var helt optimala. Men alla körde samma race och alla tävlanden hade samma förutsättningar. Som jag skrev i mitt inlägg på Instagram så är jag glad över att detta inte var min A-race utan att jag mer såg det som träning och att det absolut viktigaste för mig inte är placeringar eller tider – utan att jag inte bryter. Det är för mig helt otänkbart att bryta för att jag inte orkar eller tycker det är roligt. För det ÄR INTE KUL alltid. Jag hatar livet hälften av tiden under ett lopp vilket är en av anledningarna till att jag faktiskt gör det. För jag blir lite starkare, lite tuffare och lite klokare efter varje gång och den bästa motivationen är trots allt att se sina brister i print. För jag är så oerhört redo att börja fila på min träning och sträva efter att bli starkare och snabbare. Det kanske inte går så fort som jag hade velat då jag har så mycket annat i livet som pågår. men det går och jag är stolt över varenda minut jag lägger ner på väg mot mitt mål.

Jag kan varmt rekommendera IRONMAN 70.3 Marbella, för även om det var skitjobbigt både mentakt och fysiskt så var det ett oerhört vackert och väl arrangerat lopp. Nu flyger jag hem igen, det är dags att förbereda sig inför GFNY Gdynia och IRONMAN 70.3 Jönköping som kommer härnäst. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
By Momo
Mode
Fanny Ekstrand
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Emma Danielsson