Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

IRONMAN & TRIATHLON

IRONMAN KALMAR

 Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.

Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.

Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.

Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.

Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.

Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.

Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.

Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.

Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡

Race Report IM Jönköping 70.3 2018

När jag vaknade i morse hade min vrist svullnat upp till en storlek av en tennisboll. Jag har under dagen linkat fram samtidigt som jag har mumlat för mig själv ”det förklarar ju en hel del” när jag har gått igenom loppet steg för steg i huvudet. Låt mig ta det från början, vi hoppar bak till 06:55 söndagen den 8 juli.

Efter en gedigen frukost bestående av en stor ciabatta-baguette med ost, 3 ägg, ett wienerbröd och kaffe drog jag på mig våtdräkten (halvvägs), packade ihop det sista och gick bort till transitionområdet för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels och sätta på vatten/sportdrycks flaskorna som jag hade preppat under frukosten.

Jag hade 4 stycken gels på cykeln samt 2 flaskor sportdryck. Planen var att göra slut på allt och sen plocka på mig mer gels under sista energi-depån. Det tog emot att använda silvertejp på mitt fina monster (har börjat kalla honom för monstret istället för Mr C) men då jag inte ville riskera att tappa några gels så fick det bli såhär denna gången. Dessutom är detta det smidigaste sättet att få loss dem fort på när man ligger och trampar i hög hastighet.

Jag var klar på tio minuter vilket kändes lite oroväckande. En annan tjej som hade cykeln bredvid mig kände samma sak och vi pratade om hur konstigt det kändes att inte längre ”tänka” när vi packar våra racepåsar och tittar till cykeln på morgonen. Vi bara slänger i allt, nästan i farten, och minns knappt efteråt hur vi har packat men vi får med allt och allt flyter smidigt på.

Då jag var klar tidigt gick jag bort till Jade och Emelie för att hjälpa dem att pumpa deras däck, kolla igenom deras racepåsar och kramas. Det var deras första lopp och jag lotsade dem vänligt men bestämt framåt genom hela helgen, som en stolt kycklingmamma. Gud, jag ryser bara jag tänker på dem och alla andra grymma människor jag har mött under helgen. Vilka fantastiska prestationer och folkfest!



Så blev klockan 08:00 och uppvärmningen öppnade upp i kanalen, jag simmade upp ca 50 meter och blötte ner kroppen för att slippa få den där första ”chocken” jag alltid får när jag springer ner i vattnet från rampen vid start. Letade därefter upp vart jag skulle stå, hade bestämt att ställa mig i 38 min gruppen och stod sedan och snackade skit med lite följare i simkön. Solen sken, jag var ovanligt lugn och det såg ut att bli en riktigt bra dag. Just där och då fanns det inga bekymmer, det var bara jag och tusentals förväntansfulla människor som väntade på startskottet.

PANG! Startskottet gick och kön började sakta gå framåt, tills slut var jag framme vid rampen, jag satte igång min klocka, drog ner glasögonen och gjorde mig beredd att springa ner för rampen. Hörde hur pipet från mattan ljöd och hann tänka: ”där startade tiden, nu är det fokus!”

Kom igång i en jädra fart och simmade de första 500 meterna på en sjukt bra tid, sen fick jag hybris och navigerade lite fel vilket jag tappade 1-2 minuter på. Navigerade mig in på rätt kurs igen och köttade på, har aldrig känt ett sådant bra flow i simningen innan. Jag körde tretakts-andning och fokuserade på att inte bli förbannad på folk som simmade in i mig då jag vet att det ger mig ett enormt påslag och tar onödig energi. Slängde en kik på klockan när jag kom upp för rampen och noterade att den stod på 41 minuter. Kände ett sting av besvikelse då jag verkligen ville in under 40 minuter. Gav mig själv löpsträckan till transition som var väldigt lång (ca 540 meter) att sura på sen skulle jag släppa det för att ladda om mentalt till cyklingen. Transitiontid: 6.34 min.

Hakade av min påse från stället, drog av mig våtdräkten, på med hjälm, solglasögon och skor. Småsprang bort till cykeln, hakade av och kontrollerade båda däcken i farten. Allt såg bra ut, dags att rulla ut. Den första biten fram tills den omtalade långa branta backen gick enligt plan. Fokuserade på att hitta benen och hålla ett lugnt jämt tempo till stigningen. Sen började det, backjäveln som förra året dödat mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på backarna i Marbella och att jag idag meter för meter kom upp med visserligen hög puls och mjölksyra, men med en behaglig känsla i kroppen. Revanschlusten var påtaglig och jag drog till med ett ”sådärja!” när jag var uppe. Snittade 27.8 km/h de första 25 km uppför vilket jag är nöjd med, vet exakt vad jag har att jobba på när det kommer till min styrka i benen och nu fick jag ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Sträckan mellan 30 – 55 km gick bra förutom att jag hastigt fick stanna, springa in bakom en buske/skog och dra fram min tampong från sportbh:n. Bytte snabbt och sprang sedan upp till cykeln där en man cyklar förbi mig och skriker att ”sånt” ska göras på en bajamaja vid energi-stationerna. Jag vrålar tillbaka till honom om han ser några jävla bajamajor här i närheten. Han fortsätter gasta om att det minsann finns regler och jag ber honom dra dessa regler till alla de män som står och pissar vid vägkanten under loppets gång. Sen trampar jag på, jag trampar på så pass mycket att jag får en rad med hejjarrop av de jag cyklar om. ”Det där är riktig proffscykling!” skriker en man på en Canyon till mig och sen fortsätter vi cykla om varandra under 20 km. Varje gång någon av oss drar förbi den andra hejjar vi på varandra och det blir som en liten gemenskap. Jag njuter varenda sekund av cyklingen och ligger i en behaglig tempoposition där mina ben får jobba fritt under mig. Känslan jag har där gentemot min cykel och Canyon som har gjort det möjligt att få känna såhär är obeskrivlig.

När jag passerar 90 km blir jag lite besviken, är det redan över? Detta är ju asroligt och jag är inte ens trött i benen? Snittar 33km/h de sista 3 milen och får ett snitt på 30,25 km/h på totala sträckan vilket ger mig en totaltid på under 3 timmar. YES! Prickar av ett nytt personbästa och hinner tänka att om jag bara slipar till formen så att benen orkar sätta igång tidigare samt att jag blir starkare i backen kan jag utan problem kapa ytterligare 15 minuter med en snittid på 35km/h. Mer än så hinner jag inte fundera då det plötsligt är dags att hoppa av cykeln, ställa av och springa bort till sista påsen för att byta om till löpskor. Transitiontid 2: 02:44

Springer ut och försöker hitta en rytm, kollar klockan och ser gps-funktionen samt kopplingen till pulsbandet har lagt av. Blir att köra på känsla då jag varken ser min hastighet eller puls. Det är djävulskt varmt och jag känner direkt av att jag har slarvat med vätskan. Har druckit 1.5 flaska sportdryck när jag egentligen ska ha fått i mig 3 stycken. Trycker i mig en gel i ren panik och springer det första varvet i ett behagligt drivande tempo. När jag kommer in på andra varvet, precis efter parken vid energi-depån stannar klungan framför mig hastigt till då de helt plötsligt bestämmer sig för att gå i bredd och dricka. Detta gör att jag girar till vänster samtidigt som jag skjuter ifrån med min höger fot så den vrids. Tappar balansen och kanar fram på asfalten, får hjälp upp och känner direkt en ytlig smärta i knäet som är uppskrapat samt en ”djupare” smärta i vristen som blir värre för varje steg. Pulsen stiger och jag känner hur jag pga chocken och besvikelsen är beredd att brista i gråt. Tvingar mig själv att ta mig samman, springer 100 meter och hyperventilerar innan jag lyckas få ordning på pulsen och kaoset inom mig. Hittar tillbaka tills samma tempo och smärtan domnar bort på grund av adrenalinet. Jag kommer dock på mig själv att undermedvetet inte våga trycka på sista två varven. Jag ligger och mesar samt spenderar alldeles för mycket tid att jogga/gå i två av vätskestationerna. Får håll två gånger pga värmen men springer bort det relativt snabbt, den smärtan känns dock idag, känns som att jag har fått en ordentlig smäll i magen pga hur jag har spänt mig under löpningen.

Resten av löpningen är en varm historia, jag springer om så många som har börjat gå då värmen har slagit ut dem totalt. Några ger jag en uppmuntrande klapp på axeln medan vissa ger oss som springer förbi ordentligt med hejarop. Publikstödet är fantastiskt och jag får gång på gång höra mitt namn skrikas ut av alla er fantastiska människor som står och hejar. Det ger så oerhört mycket och jag blir alldeles rörd av engagemanget.

Sista kilometern börjar foten göra sig påmind igen och jag bryr mig inte ens om att spurta in i mål då jag inser att mitt tidsmål är long gone med 8 minuter och jag gör en sämre löptid (1.56) än förra året med 2 minuters påslag. Snittar 5.32 km/h och kommer in totalt på 5 timmar och 45 minuter vilket ger mig en 22:a plats i min age group. Helt klart godkänt med tanke på vilket starkt startfält det var.

Är dock oerhört glad inne i målfållan, all tvivel gällande min cykling är som bortblåst och jag känner mig äntligen lite bra igen. Har sedan IM Marbella känt mig fruktansvärt misslyckad när det kommer till min cykling. Nu fick jag ett kvitto på att den är på rätt väg och att jag har det i mig, då jag har reserver kvar när jag går in i mål. Visst är jag besviken över löpningen, men samtidigt så vet jag att löpning är något jag är stark i, jag behöver bara korrigera lite småsaker samt bli lite lättare i steget. Vi packar ihop allt och beger oss hemåt, i bilen är jag pigg igen och kroppen känns fräsch. Vilken otrolig återhämtning!

Det är så många moment som ska klaffa i en IM-tävling och det är mycket som hinner gå snett under dessa timmar man är igång. Man kan få punktering, problem med kedjan, få värmeslag, få muskelkramper, tappa simglasögonen, få en smäll i vattnet etc..det är SÅ mycket utom din kontroll som kan påverka en annars väldigt bra dag rent formmässigt. Det är det värsta men samtidigt det bästa med sporten. Idag klaffade allt formmässigt, men små utomstående detaljer påverkade helheten. Och det är fine, det viktigaste är att jag rör mig framåt i min utveckling, att jag känner att träningen ger något, att jag mår bra under tävlingar och jag är fine med att det är jävligt. För det är det, det är för jävla jobbigt med  IRONMAN. Både mentalt och psykiskt.

Nu blir det 1-2 dagar lugnare aktivitet innan jag sätter sista planen inför IRONMAN Kalmar den 18.e augusti. Det kommer bli min första heldistans efter fyra stycken IM halv-distanser. Dubbelt upp av allt och förhoppningsvis målgång på 12 timmar. Vi får se, allt kan hända.

Update från IM Jönköping 70.3

Kikar in och säger hej, bloggen är inte prioritet under tävlingshelg men har lite dötid nu under matchen så medan hela uteserveringarna drar sig i håret för att vi sakta men säkert håller på atr förlora så passar jag på att författa ett litet inlägg om läget nere i den kokande triathlonstaden Jönköping. För jädrar, om man tyckte att den var full av liv förra året så är det inget mot detta året. Vilken fantastisk stämning det är. Och det är så oerhört häftigt att träffa er alla. Jag tycker det är så roligt att ni kommer fram och hälsar.

Så vad händer annars? Förutom att jag tar en öl med ett gäng väldigt dedikerade fotbollsfans nere på en restaurang vid bryggan så har jag precis checkat in cykeln som har varit på meck. Hade lite strul med växelörat och hoppas det inte strular under morgondagen. Har även släppt ut luft ur däcken (gör jag alltid) för att imorgon bitti pumpa upp igen. Fick höra av meckkillarna att det har varit lite kaotiskt nere vid transition (där cyklarna är) då det redan hade smällt lite däck pga värmen. Jag vill inte vara dryg, men det känns lite bra att få rätt. Folk brukar skratta åt mig när jag släpper ut luften under natten och vet ni, alla gör som man själv vill, men jag vägrar stå där på morgonen med sprängda däck.

Förövrigt gick simmet bra idag vilket jag och Anna firade med att köra ett varv utan våtdräkter. Det är 21 grader i vattnet och vore det inte för flytkraften hade jag lätt kört utan.

Ska snart försöka få i mig lite mat, åt en pizza till lunch vid ett men är så jäkla osugen på mat. Dock vet jag att jag behöver äta något innan jag går och lägger mig. Kommer inte bli mycket frukost imorgon bitti.

Ni som kör imorgon, vi ses på banan. Kör hårt! Race with a smile! ♡

Att se sig själv i SJ Kupé.

 

Fick en glad överraskning när jag vaknade igår och hade en drös med DM´s på Instagram från folk som hade sett mig i SJ Kupé. Fick bland annat dessa två bilder skickade till mig av en av er läsare (tack ♡) och när jag först såg uppslaget hajade jag till. Nog för att jag hade sett korren, men jag hade inte riktigt insett att det var så stora bilder. Och att den faktiskt skulle komma ut. Gjorde intervjun för ett bra tag sedan och hade lite glömt av de. Ha! Så mycket Joanna. Min inre gudinna aka hybris fick lufta sig rejält.

För er som undrar om artikeln och vill läsa lite mer gällande ämnet så har jag skrivit ett inlägg om det här. Förövrigt så är jag så sjukt tacksam för all att feedback ni skickar och att läsa om era bakgrunder och upplevelser. Känns så konstigt att höra från andra att vad jag gör inspirerar.

Som jag skrev på Instagram så får jag ofta höra att jag får det att ”se så lätt” ut och att jag verkar så himla orädd.

Vet ni, det går inte en dag där jag blir alldeles skakig och det går en rysning genom kroppen av vetskapen vad som väntar i augusti. Man blir lätt lite skadad av att umgås med andra högpresterande människor, människor som ser en Ironman som en självklarhet och en sak man river av, eller borde göra i sin träningskarriär.

Distansen är sjuk, prestationen får mig lika snurrig som när jag tänker på universum och jag känner att vi är lite smått galna allihopa.

Så nästa gång ni tänker att jag får det at se ”lätt” ut, tänk att jag har några procents ”liv-fucking-rädd” i mig som dagligen sveper igenom kroppen. Det är ingen självklarhet att göra en Ironman, även om det ibland kan framstå som det när man blir bekant med triathlon och dess värld. Jag fick så mycket frågor om varför jag inte gjorde en fulldistans förra året och mitt svar har hela tiden varit ”det var det sista jag skulle vilja göra i mitt liv och att halvdistanser funkade helt fint för mig. Jag vet inte vad det var som ändrades kring tanken på att göra en fulldistans i år, men min inre motivation är med mig och jag gör det för ingen annan än mig själv. Plus att jag litar på min kropp och vad jag har byggt upp. Den kommer Klara att genomföra 12 timmar utan att kroppen kommer gå helt i sönder och det är det viktigaste för mig. Min kropp ska hålla hela livet och när man en gång har blivit fråntagen det, så är man riktigt jädra mån om att inte fucka upp det. 

Det är inte kul alltid, men när det stämmer så stämmer det så det sprakar om det.

Jag minns när jag började cykla, varje tur var  pina. Tanken på att susa fram längs vägen gjorde mig till en början oerhört exalterad men desto närmare det kom att faktiskt ta sig ut desto mer sjönk humöret. Lyckligtvis hade jag bokat cykeldejter och kunde inte dra mig ur då det är det värsta jag vet och där lever jag verkligen som jag lär. Har man bestämt så kör man och framförallt – skriver upp det. Visst kan det ske missar som tex att kalendern ej har synkat eller att man mår dåligt etc. Men att ställa in för att man inte pallar är inte min grej och kanske var det just det som gjorde att jag igår susade fram med solen i ryggen på en slingrig landsväg runt Färentuna. Kanske var det just det och vetskapen om att det inte är roligt alltid som hindrade mig från att lägga av helt. För så är det faktiskt, det ÄR INTE kul alltid och det är stundtals jävligt jobbigt. Kanske var det just det som idag får mig att tänka på hur jag grät de sista 3 milen hem från Vaxholm på ett av mina första långpass och hur, ursäkta språket, jävla fantastiskt det känns att känna någonting annat än hur dålig man är på att cykla.

Med det sagt så betyder det inte att jag kastar mig ut i extas varje gång, nej det finns dagar då det tar emot och det fortfarande känns som att jag är den sämsta cyklisten i världen. Men de stunderna börjar överskuggas av den euforiska känslan av att vara ostoppbar och i full kontroll över inte bara cykeln utan livet. Att susa fram på en rak landsväg i 45 km/h med varm vind mot ansiktet och pulserande ben är tamejfan en av de häftigaste känslorna i världen.

Igår mötte jag upp Anna och Kristian vid halv sex vid rondellen mot Alvik. Bara att få komma ut i solen efter en lång dag i en verkstad (jobbar med Tesla denna veckan) gjorde mig alldeles nipprig. Det var bestämt att vi skulle ta oss ända bort till Färentuna på Ekerö vilket var en tur på ca 80 km. Det blev en riktigt bra tur och jag märkte att jag kunde hålla hög fart i mycket längre sekvenser vilket gjorde mig så glad. Speciellt när jag lyckades ta fartrekord på raksträcka i ca 4 km där jag låg i 44,5 km/h. Det var helt galet.  Det kändes dock på hemvägen då benen inte riktigt hängde med och varenda lilla lutning och backe gick typ i 15 km/h. Hej hej här kommer snigeln!

Men hur som, jag har hittat en ny favoritrunda och cykeln går som tåget. Bara det är en vinst i sig. Den är jäkla skön att cykla på och det verkligen märks skillnad på att cykla i tempoposition jämfört med racer. Det enda som stör mig lite är att jag får lite ont i nacken, men jag tror det beror på att jag använder andra muskler för att hålla upp huvudet då jag sitter i en kraftigt aero-position (liggande).

Ser redan framemot nästa långpass, funderar på att dra t/r Nynäshamn en dag. Kanske vågar jag mig med TT som lockar med att jag ska hänga med deras cykelgrupp. Synd bara att de cyklar 40 km/h utan ansträngning, vilket mest blir jobbigt för dem då de kommer behöva vänta in mig relativt ofta. Äh, de får se det som ett intervallpass i värsta fall. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
34 kvadrat
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sara Che
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding