Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

IRONMAN & TRIATHLON

Växlar upp


Hade avstämning med coach Simon igår. Efter att vi hade gått igenom de senaste veckorna, tider, pulszoner och reflektioner så frågar han mig ” Och simningen då, hur går den..?” och jag kunde riktigt se hur han flinade där borta i Barcelona. Jag började skratta och svarade ”Overkligt bra!”. Sen skrattade vi båda två och enas om att det var väääldigt lägligt att tatuera sig och pierca sig just dessa veckor och fuska från simningen.

Han har humor. Det gillar jag. Och jag gillar att han förstår mig men även kan säga ”Nu är det färdiglekt, nu skärper vi till oss igen.” och att jag då lyssnar.  Det funkar inte att vara någon gestapo-polis som beodrar människor att göra eller prestera på ett visst sätt. Jag vet att många går igång på den typen av coachning men jag blir bara avtänd och tappar respekten. Jag gillar rak och tydlig kommunikation, men även förståelse och flexibilitet. Att coacha en person har olika dimensioner och en bra coach ska kunna anpassa och ge den hjälp personen behöver i den situationen den befinner sig i. Visst har den som coachas ett ansvar att följa, lägga ner tid och faktiskt fokusera på uppgiften. Men att inte kunna anpassa efter individen och tänka sig in i den andras situation och mentala tillstånd – då har mail failat lite som coach.

Som sagt. Nytt träningsblock inleddes igår och jag började med att riva av milen på dundertid. Vidare simmade jag i morse och trots att det var ett väldigt lätt och lugnt pass på ca 1500 m (200m intervaller) så kände jag mig stabil. Det är bättre att smyga igång något som man är fientligt inställd till efter en längre paus än att direkt brassa på med ett monsterpass. Vem fan har livsglädje efter ett sådant? Inte jag i alla fall.

Jag är nu uppe i 7 pass i veckan med en vilodag. Det kommer kännas men jag har som sagt mitt mål i sommar och vill ta en mental revansch. Vad andra gör skiter jag som sagt i. Spring om mig, ta pallplatser – I dont fucking care. Jag vill tillbaka i den form jag var innan kraschen, leverera i min fulla kapacitet på en tävling och känna mig 100 procent nöjd med prestationen.

Nedräkningen har börjat. Nu får jag fan hålla ihop det här.

IRONMAN All World Athlete

Förra året ungefär denna tiden på året damp detta brevet ner och gratulerade mig till min prestation för det gångna året. Jag minns hur jag  började gråta av stolthet och glädje. Var det här brevet verkligen till mig? ” Your dedication to the sport of Triathlon and your performance over the years race season has positioned you in the top 10% of your age group earning you 2018 IRONMAN Bronze All World Athlete status.”

Det var stort och oerhört häftigt. Lilla jag som knappt kunde simma crawl och ännu mindre cykla som andra i sporten gör.

När jag för en vecka sedan fick ett brev med IRONMAN poststämpel reflekterade jag inte ens att det kunde vara detta brevet. Samma utmärkelse men för ytterligare ett år. Någonstans begravde jag 2018 prestationer med olyckan och valde att fokusera på 2019. Det var som att min besvikelse över min ”brända” träning och form inför mitt stora A-lopp (IM Kalmar) suddade ut allt annat jag hade gjort det året och jag blev lite arg på mig själv. Allt försvann inte med Kalmar och min olycka. Vad fan håller jag på med? Jag genomförde en IRONMAN tre veckor efter min olycka och trots det så har jag blockerat mitt tävlings år? Jävla idiot. Jag blev på riktigt arg på på själv. Vad spelade det för roll om jag genomförde den på den tiden jag hade tränat för? Det är ju inget jag bryr mig om egentligen? Vad var det som gjorde att jag vände blad på det sättet? Varför ville jag gå vidare så hårt?

Jag tror inte det handlar om prestationen och tiden på just den tävlingen, eller jag vet att det inte gör det. Jag tror mest det handlar om vad som hände och att jag direkt efter ville göra mig av med ”invalidon” som haltade runt tävlingsbanan. Det var inte jag längre, jag hade läkt och påbörjat min resa där jag skulle komma igen starkare än förut.

Jag kunde bättre.

Så detta brevet blev en väl behövd påminnelse om att jag borde se förra året som mitt bästa tävlingsår någonsin. För det var det på ett sätt. Ta bara IM Marbella som gick tidigt på säsongen. Jag överlevde cykelsträckan, det var i princip bara berg, berg och ytterligare några jävla berg. Och jag som knappt hade cyklat någon backe fick slita ordentligt. Det var en fatal prestation, men jag litade på att min kropp skulle fixa det. Och sen IM Jönköping där jag kapade min cykeltid med 30 minuter och insåg att om jag bara filade på att bli starkare i mitt löpsteg så skulle jag kunna kapa ännu mer. Det var en helt fantastisk känsla, att se DEN utvecklingen på mindre än ett år.

Jag är ingen person som jagar pallplatser, det är inte av intresse att vara en framstående triathlet och leverera snabba tider. Jag trivs med den jag är, vad jag gör och att jag kan träna så mycket och tävla i de distanserna och även ha ett innehållsrikt liv som inte innefattar träning vid sidan om. Det är jag stolt över. Och det ska min nyckelring få påminna mig om varje dag.

Och det är väl lite det jag vill påminna er om, att hylla era prestationer som om det vore ett freakin jävla OS-guld. Jag är bra på det i vanliga fall, men just här brast det lite, men det är också en del av ens resa.

Om att våga vägga och pressen man sätter på sig själv

I lördags hade vi en rätt utmanande simträning som har hängt kvar i tankarna ett tag. Anledningen till det min reaktion och hantering av feedback. Det är ingen hemlighet att jag prestationstränar och strävar efter förbättring. Jag lägger ner mycket tid på min träning och drivs av mätbara resultat och en stark känsla genom hela utövandet. Lika mycket som att jag vill ha en stark allroundkropp som orkar dra en spontan halvmara en helg så vill jag se och känna progression. Det är min motivation och mitt varför.

Jag har på sistonde börjat intressera mig mycket för det mentala och läser en hel del om idrottspsykologi. Det får mig att uppmärksamma mina egna reaktion och hantering av vissa situationer. Som exempelvis i lördags.

Passet bestod av 200 meter insim och därefter olika typer av teknikdrills. Efter ca 800 meter var vi uppvärmda och redo för att köra våra individuella pass som vi hade fått. Dessa var baserade på våra simtester dagen innan där CSS mättes upp och en nytt tröskelvärde implementerades. Mitt pass bestod av 30 x 50 meter intervaller där varje 25m intervall skulle simmas på  27 sekunder vilket innebar 54 sekunder per 50 m. Vila mellan intervallerna var max 15 sekunder innan man skulle dra iväg igen.

När jag fick passet gjorde jag direkt en grimas, vilket visade tydligt vad jag tyckte om det hela. Redan där var min negativa inställning ett faktum. När jag sedan fick höra att de andra (förutom Karro) skulle simma x antal färre intervaller blev jag lite sur inombords trots att jag VET att vi tränar för olika distanser och befinner oss på olika nivåer. Ni vet, som en gnällig treåring. Buäää, jag vill inteeeeeee, varför ska jaaaaag?

Ja men ni hör ju, sätt en napp i flabben på snorungen.

Men så satte jag igång. De första 10 intervallerna gick bra. Visst tänkte jag mörka tankar. Men jag matade på och låg på 54 sekunder. Jag märkte dock att jag hade lite kämpigt med att hantera den korta vilan emellan. Vilket lite är tanken med sådana här intervaller. Det ska inte vara behagligt att simma sådana pass. När jag hade passerat 15 intervaller hör jag hur Simon frågar hur det går varpå jag flåsande grymtar något ohörbart till svar. Blicken är tom och min teknik har försämrats. Nu krigade jag bara på, vilket Simon såg och säger ”Sänk vilan till 20 sek och sänk farten med 2-3sek, kvalitén och teknik får ej bli lidande..”

Här borde jag bli lättad, vilket jag tror jag blir när jag simmar intervall nr 19, 20 och 21. Men jag märker ganska fort att det är något som händer med mig. Jag märker att jag har ökat men samtidigt slutat flåsa. Jag ser hur varven klockas på 53 och hur jag lugnt och metodiskt drar iväg efter 15 sek.

Det var som att så fort Simon sänkte förväntningarna så lossnade det för mig. Jag sänkte inte farten eller ökade vilan, utan jag fortsatte men kroppen lugnade sig och mitt mindset ändrades. Jag fick en glöd och den gnälliga 3 åringen slutade gnälla och blev istället förbannat envis. ”Jag SKA!” Och visst kunde jag för min upplevda ansträngning var inte så hög som jag först trodde. Och det kom ikapp mig till slut.

När den 29e längden påbörjades var hela jag lugn och relativt obrydd. Simmade klart, tog ett par längder bröstsim och gick därefter upp.

Visst är det konstigt hur man tar till sig och hanterar vissa saker? Jag har en del att jobba på, det vet jag. Men jag är oerhört glad över att jag lyckades hålla ihop det. För hade det varit för ett par månader sedan hade jag nog sänkt farten men varit lite besviken efteråt. Nu kopplades mitt pannben in, jag involverades i tankarna men samtidigt fortsatte jag köra på och efteråt insåg jag att det visst gick. Jag måste bli bättre att tillåta mig själv att vägga. Även på pass där man inte ska upp i det zonerna. Där pratar jag om att vägga mentalt. Jag har insett att jag tror jag är nära, men i själva verket är jag en bra bit ifrån. Jag måste våga lita på utvecklingen och mig själv.  Är jag flummig nu? Äsch. Simning är knepigt. Thats for sure.

Welcome to Barcelona!

Hej från Barcelona! Sitter på en liten bodega och väntar på vår lunch, så medan tjejerna pratar på om morgonens träning så passar jag på att dra mig undan med telefonen och uppdatera lite snabbt. Vill försöka hålla nere skärmtiden här då fokus ligger på träning. Är och hälsar på Simon (min coach) som bor här nere. Vi är 5 tjejer som tränar med han och passade på att dra iväg tillsammans. Extra roligt att 2 av tjejerna har jag lärt känna via Friendcation.

Vi har 2-3 träningspass plus teori om dagen vilket jag ser så framemot. Morgonens simning på Club Natacio Athletico – Barcalonetta (ute i solen – bara DET!) gick bra. Vi körde ca1000m tekniksim och drog sedan av 200m och 400m tester. Jag kör ju simtester varje månad för att mäta min utveckling. Trots dålig dagsform då vi kom fram väldigt sent inatt så lyckades jag kapa ett par sek per test. Så oerhört nöjd med det.

Nu kommer maten dags att ladda om inför löpningen i eftermiddag. Vi hörs!

3 tips för att bli en bättre simmare

När jag var i Egypten på träningsläger träffade jag en kille som heter Simon Wanna som är en grym simmare. Han kom tvåa i Vansbro med 29.29 (drygt en sekund efter vinnaren) och har nu siktet inställt på kval till OS. Jag fick äran att simma med honom, få lite tekniktips för min egna simning samt lite värdefulla tips för er som kämpar med simningen.

Jag frågade Simon vilka hans 3 bästa tips är för att förbättra sin simning.

1. Sänk farten! Det är svårt att träna teknik när man simmar för fort och det enklaste sättet att bli snabbare i vattnet är att förbättra tekniken.

2. Lär dig att använd bålen. Om man lär sig att använda bålen rätt kan man bla. Skapa ett högre vattenläge som ger mindre motstånd. Det är verkligen  A och O.

3.Underskatta inte bensparken. Lär dig att använda benen på rätt sätt så att den inte begränsar din simning. Spelar ingen roll om du är simmare eller triathlet.

Vidare till träningen utanför bassängen, vad kan man göra där?

På gymmet bör man fokusera på bålen samt rörlighet och stabilitet i axlar. Givetvis är chins och dips bra men jobbar man upp bålstyrkan och håller axlarna problemfria så kommer man långt.

Vad säger ni, visst är det tips som man kan ta till sig och applicera relativt enkelt? Det enda jag har att tillägga är att inte ge upp. När jag började med triathlon så kunde jag inte crawla. Jag såg som ett vilddjur som blev jagad med blåslampa men inte kom någonstans. Men jag nötte, och nötte, och nötte. Jag spenderade 3-4 dagar i veckan i bassängen och tog en längd i taget tills jag slutligen kom upp till 500 m, 1000 och därefter 2000m. Och nu? Ja, det är fortfarande jobbigt och visst undrar jag ibland (ofta) vad jag sysslar med. Men frihetskänslan av att plöja fram i vattnet och att faktiskt behärska crawl rätt så bra trumfar det jobbiga.

Tack Simon för du tog dig tid att svara på mina frågor och till er som läser – lycka till med er simning!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!