Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

IRONMAN & TRIATHLON

RACE REPORT IRONMAN KALMAR 2018


Den efterlängtade race-reporten är här! Som många av er har längtat efter den. Det är SÅ roligt med race-reports och jag blir väldigt glad över att ni är så många som uppskattar mina. Jag älskar att springa lopp, jag älskar allt kring ett lopp och jag älskar verkligen att skriva om dem. Nu har loppet sjunkit in ett par dagar och jag har analyserat min prestation. Det finns mycket som jag kan göra bättre, men det finns även en hel del som under detta året tack vare stenhård träning gett resultat.


Låt mig ta det från där jag slutade i torsdags (läs pre-race inläget här). Efter några timmars jobb och frukost begav jag mig bort till expon för att möta upp Malin, Anna och Maria för lite simning. Det var mitt första simpass på sedan olyckan och jag var lite nervös. Tänk så gick det inte alls? Vad gjorde jag då? Efter lite trixande med simglasögonen då jag fick byta från Tommys glasögon till Marias som satt bättre. Jag crawlade ett par hundra meter och kände mig lugn. Gick tillbaka till hotellrummet, bytte om och gav mig sedan ut på cykeln med Anna och Maria. Vi körde ca 40 minuter och jag låg i tävlingsfart för att ”känna” igenom benen samt vänja mig vid justeringen som gjordes dagen innan. Jag kände mig lite som en kalv på grönbete och skakade lite när jag blev omkörd av ett gäng som i princip slickade sidan på mig.  Fan, det måste släppa imorgon tänkte jag när jag rullade tillbaka till Kalmar.

Efter cyklingen åt jag en väldigt klen lunch som bestod av en skål sötpotatispommes och en kula glass. Mitt energiintag var katastrofalt under hela veckan då matlusten har varit sisådär efter olyckan och att dessutom dras med tävlingsnerver gjorde inte det hela bättre. Checkade in cykeln vid fem, mötte upp Calle för pasta och ett glas rött på Ernesto och la mig sedan i sängen där jag gjorde ett svagt försök att trycka kakor. Gick sådär. Somnade med kakan på magen vid nio och sov som en stock tills klockan ringde 04:00.

Som alltid på tävlingsdagen grips jag av brutal ångest. Jag undrar vad fan jag egentligen håller på med och får en metallisk smak i munnen. Det brukar släppa vid frukosten ca 20 minuter efter uppstigning och gjorde även denna gången. Åt en 2 mackor och drack några glas juice och begav mig sedan bort till transition för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels, sportdryck och förbereda cykeldatorn.

”…just idag är jag stark, just idag mår jag bra..”

Jag minns det så starkt, minuterna innan allt drar igång och Kentas låt som ljuder över hela hamnen. Den spelas alltid vid simstarten och det är så känslosamt. Folk skrattar, står sammanbitna, fokuserar, gråter, hyperventilerar, kramas, ger varandra high fives, mumlar, stirrar stint ner i marken och sjunger med. Det är tusentals känslor samlade på en och samma plats klockan 07:00 på morgonen där havet ligger blankt och solen värmer våra våtdräktsklädda kroppar.

Jag kommer i vattnet och börjar crawla med lugna tag, det är stökigt och jag försöker parera från sparkar och slag då min näsa inte klarar en smäll till. Har lagt mig längst fram i 1.30 gruppen. Min plan om att simma på 1.20 som jag har tränat för är inte längre aktuell så nu fokuserar jag enbart på att ha en så behaglig simning i ytterkant så möjligt. Första tusen meterna går bra och får in ett flow. Vid tvåtusen meter börjar det göra ont och jag byter glasögon med ett par jag har runt låret. Fortsätter crawla långt utanför bojjarna för att inte hamna i klungan och noterar att jag kommer simma 200 meter extra denna morgon. Så får det vara hinner jag tänka innan jag får nog och drar av mig simglasögonen. Fan, det går inte. Jag får fortsätta utan simglasögon. Sista biten kniper jag hårt med ögonen då det känns som att jag ska få rabies i ögonen av det lätt stinkande vattnet. Kommer upp på 1.44 och skrattar, herregud, en full ryss hade simmat fortare än det där.

Kommer upp från vattnet, drar av mig våtdräkten, trycker i mig en gel och drar på mig hjälm, skor och nummerlappen. Rullar ut med cykeln och hör ett vrål. ”KOM IGEN NU SWICAAAAA!”. Herregud, hur många är ni egentligen hinner jag tänka och fylls av värme. Drar iväg på cykeln och känner mig stark. Plockar en efter en uppför Ölandsbron och snittar 30.5 km/h. Det känns bra, det känns riktigt jävla bra och börjar mentalt övertala mig själv att våga trycka på. Motar bort rädslan och tänker ”det här är terapi, upp på hästen igen Joanna”. Den känslan håller tyvärr inte i sig och vid ca 40 km smäller det till i nacken. Jag reser mig hastigt upp från tempoposition (när man ligger ner i aerodynamisk position i tempopinnar) och skriker rakt ut. Helvete, vad var det som hände? Sträcker på mig och rullar ett par meter innan jag lägger mig ner igen men får sätta mig upp igen. Det går inte. Det hugger i nacken och jag börjar kippa efter andan. Börja för helvete inte gråta nu säger jag åt mig själv och växlar upp till tyngsta växeln. Börjar trampa på ståendes och gör en översiktsplan i huvudet. Min nacke fick sig en ordentlig smäll i olyckan och har uppenbarligen inte hämtat sig ännu och även om jag har justerat inställningen på cykeln så orkar den inte. Hur mycket tappar jag om jag växlar mellan tempo och sittande ställning de resterande 140 km? Jag bestämmer mig för att dela upp rutten i etapper och börjar trampa i sittande position. Jag är bitter. JAG ÄR SÅ JÄVLA BITTER.

Passerar Degerhamn med sammanbitna käkar och trycker ytterligare en gel. Smärtan strålar ner i ryggen och jag blir omcyklad av en (förlåt) gubbjävel på en alldeles för dyr Cervelo som hånfullt vrålar ”Ska man inte utnyttja tempopositionen på en sådan fin cykel?!”

Vill mörda honom.

Ägnar sista biten till Alvaret åt att fantisera hur jag ska fälla honom på löpningen och precis när jag svänger upp mot raksträckan mot den berömda kyrkan så passerar jag en krasch. Hela jag stelnar till och får svårt att andas. Ambulanspersonalen plåstrar om killen som ser OK ut men det räcker för att utlösa något inom mig.

Blicken framåt och andas.

Andas.

Drabbas inte av panik.

Paniken river i mig och jag snyftar till men lyckas få ordning på kaoset och trampar på. Styr in tankarna på annat och gör upp listor i huvudet för jobb, träning och andra saker i höst. Tittar på klockan och inser besviket att jag inte kommer klara min uppsatta tid. Trycker på så gott jag kan och tar mig över Ölandsbron tillsammans med en lång karavan av cyklister. Nu återstår det ”bara” 60 kilometer och jag skymtar Adam som är på väg ut på löpningen när jag rundar rondellen. Jag vrålar och humöret lättar, det må gå dåligt för mig med det finns de som har riktigt jävla bra dagar. Som Adam som exempelvis kniper en placering och även kvalar till Kona. Vilka jävla supermänniskor det finns tänker jag och trampar på. Sista milen är vidriga. Det går trögt, det svänger och underlaget är inte det bästa. Nederdelen av ryggen är avdomnad, det strålar i axeln, och nacken låser sig gång på gång. Kostar ändå på mig en spurt in för att öka självförtroendet och hör hur Calle vrålar mitt namn. Stänger av klockan och noterar 6:20. ÄH! Släpp det och ladda om.

Byter om i en rasande fart men safear upp med att gå på toaletten innan jag springer ut och påbörjar 42.2 km. Det första som händer är att jag möts av Alexandra och Johanna som står och hejjar på mig. Blir så glad att jag kramar dem båda och fortsätter sedan springa med starka ben. Efter 3-4 kilometer ser jag Calle och springer fram och ger han en puss. Första milen känns bra och jag springer på i ett bra tempo. Jag är glad, publiken är MAGISK och slingan runt villaområdet förbi Neptunusvägen ger mig gåshud. Slår av på tempot och bestämmer mig för att lägga mig i 6:00 tempo resten av banan för att inte riskera något. I slutet på första varvet möter jag Kristina som går, stannar av och går en stund med henne innan vi börjar jogga igen. Jag har ingen tid att passa och känner ingen stress. Blir omsprungen av Emma Graaf som är inne på sitt sista varv och fullständigt köttar sönder. Skriker till henne att det ser grymt ut och slår sedan följe med en annan tjej i Powerwoman trisuit. Vi snackar lite om dagen innan jag fortsätter bort mot stadion. Hinner tänka att det här med maraton inte är så dumt ändå.

Fortsätter på andra varvet som känns betydligt tyngre. Det känns som att nacken hamras ner mot ryggraden vid varje steg och jag försöker trippa fram lite nätt. Slår av på tempot ännu mer och stannar sedan vid en vätskekontroll där jag äter lite chips, dricker 2 muggar cola och stoppar på mig en gel. Kommer igång igen och ökar på när jag passerar Terrible Tuesdays som hejjar på. Det känns skönt att länga på stegen och jag fortsätter en stund innan jag blir tvungen att sakta ner igen då smärtan gör sig påmind igen. Ser en rygg jag känner igen, ökar på stegen och se på fan! Är det inte gubbfan som hånade min cykling några timmar tidigare. Han tittar på mig och jag på honom, sen ler jag och springer. Jag springer allt jag kan och tänker ”går det åt helvete nu så har jag i alla fall gått om med hedern i behåll”.

Lättnaden när jag går in på tredje varvet är så stor att jag börjar gråta. Ser Calle och ylar ynkligt till honom att det är tungt. Han peppar på och jag joggar vidare bort mot festen i villakvarteren. Ser en blond tjej som går i samma dräkt som mig. Det är ju Stina! Springer upp jämsides med henne och ser smärtan i hennes ansikte. Tanken slår mig att om jag fortsätter springa så kommer jag komma in under 13h men beslutar mig för att gå en stund med henne. Jag har nästa år på mig att faktiskt ta den tiden jag är kapabel till och har tränat för, i år ska jag bara komma runt och må bra av att ens ha kommit till start. Efter en stund ger jag henne en kram och fortsätter jogga de sista 6 kilometrarna mot mål. Passerar Lantto och vrålar ”stannar jag så dör jag” och får massor av pepp tillbaka. Blir alldeles lycklig i själen och tuggar på, meter för meter. Framåt för helvete, nu är det inte långt kvar!

Vid stadion springer jag nästan in i Anna som kommer ut från toaletten. Hon skriker att jag ska fortsätta och inte stanna. Jag kramar om henne och fortsätter in förbi sista kontrollen där jag får mitt sista armband. Nu är det 4 kilometer kvar och jag ler, jag ler med hela min själ, min kropp, mitt ansikte. Om bara några minuter så är jag i mål. Springer in mot Kalmar centrum, in genom tunneln, hör hur folk skriker mitt namn och ser Frida som håller i något svart. Är det en handgranat? Vad sysslar kvinnan med?!

”Här ta den! DRA i snöret!”

Får handgranaten i min hand och ser att det är en rökfackla. Åfan, det här blir roligt! Drar i snöret samtidigt som jag växlar upp farten. Röd rök väller ut och tårarna väller fram. Hör hur folk skriker och kan bara tänka på en sak: Ramla för helvete inte nu.

Foto: Ulla Gertseen-Elm

”Joanna…YOU are an IRONMAN!”

Känslan. Åh herregud. Börjar gråta bara jag tänker på det. Det är helt galet och jag faller ner på knä samtidigt som allt bara brister. 13:03 timmar har jag varit i gång. Av dem har 10 timmar varit i konstant smärta. Men det har inte funnits en enda gång då jag har varit nära på att bryta även om tanken glidit förbi många gånger.

Det är något som händer med en under ett sådant långt lopp. Man går in i sig själv på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Och det som återstår sen när man är i mål, när man står där på sina darriga ben och fladdriga hjärta, är ett konstaterande att det finns ingenting i världen som man inte klarar av.

Jag går iväg till puben i hotellet och folk jublar när man kommer in, alltså på riktigt ställer sig upp och klappar när man kommer in med sin medalj. Vrålet är öronbedövande och känslorna stormar. Vi dricker en öl, eller försöker rätta sagt, men jag inser ganska fort att det är inte här jag vill vara. Jag vill vara vid målgång och hejja in de som kommer in. Så jag går tillbaka och ser Stina gå in i mål, gör två intervjuer och hämtar sedan cykeln innan jag går tillbaka och dansar lite lätt ståendes med ett stort leende på läpparna under heroes hour. Det var det sjukaste någonsin, vilka hjältar! Vilka prestationer. Tårarna började rinna igen när folk krigade sig in under den sista timmen. När min underbara Anna springer in. Jag var så stolt och glad över att få vara en del av allt och att jag faktiskt vågade köra.

Tack till er alla som var på plats och hejade på mig, till Calle som ännu en gång fanns där för mig på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Tack till er tusentals som följde mig under helgen, till er som skickade pepp och stöd. Tack till Kalmar och IRONMAN som levererade förstklassig publikstöd och stämning. Till alla funktionärer som gör denna tävling möjlig och såklart – alla er som tävlar och kämpar. Vi är alla vinnare och jag är så jävla stolt över oss alla.

Efter 4 stycken halv-Ironmans har jag nu min första hela och vet ni? Jag tänker redan på nästa.

JOANNA..YOU ARE AN IRONMAN!

JAAAA! DÄR SATT DEN!

Jag grät av lycka, stolthet och smärta den sista kilometern. Fick crawla hälften utan simbrillor och cykla sittandes efter 40 km då min nacke (den är fortfarande inte ok efter olyckan) inte pallade tempoposition. Bittert när man satt på en supercykel. Vågade tyvärr inte trycka på i varken cykel eller löpningen trots bra grundform. Att ha konstant ont i ca 12 timmar är inget jag är stolt över. Jag rek inte göra ett av världens jobbigaste lopp under de förutsättningarna och 4 veckor efter en sådan olycka. Men det här är viktigt för mig och jag är en dåre som bara ville ha en prestigelös målgång. 3.8 km simning, 182 km cykling och 42 km löpning. Tack alla som har hejjar på mig. Älskar er. Älskar Kalmar. Älskar IRONMAN. Men framförallt älskar jag mig själv. ♡

En utförlig racereport kommer. Nu ska jag äta syltkakor. Puss!

Pre Race IM Kalmar

Imorgon vid den här tiden så sitter jag förhoppningsvis på cykeln och trycker mig fram upp på Ölandsbron. Jag kommer ha Tommys råd gällande energi och kraft längs hela banan och sikta på att ha en (så pass man kan ha) behaglig dag så möjligt. Jag vill komma imål och känna mig stark igen. Jag vill cykla utan rädsla och älska det jag gör. Nu när jag tänker efter så kommer det mer vara en 12-13 timmars terapisession för mig än en tävling. Det är sjukt när man tänker efter. Det är liksom 2 arbetsdagar med hög puls och förmodligen en hel del smärta.

Dåre. Man är en jävla dåre.

Så hur har dagarna varit hittills? Vi kom ner sent till Calmar stadshotell i onsdags kväll och fick en uppgradering av IRONMAN-teamet (tack Frida!) Så sjukt stolt över att andra året i rad vara IM-ambassadör. Det är helt klart den sporten som ger så mycket kärlek tillbaka till de tävlande.

Igår vaknade jag runt halv sju, jobbade ett par timmar då jag har löst så jag kan köra här nere ifrån vilket visade sig vara ett bra beslut av mig. Det är rätt skönt att fokusera tankarna på jobb när man är så uppe i varv med tävlingsnerver och oro. Jag släpper det och går in i en jobb-bubbla i stället.

Framåt tio befann jag mig på Cykologen där Martin hade ordnat en tid för en bike-fit samt genomgång av cykeln. Det är inte optimalt att ändra något så kort inpå en tävling men då jag fortfarande har väldigt ont i nacken och är rätt begränsad i min rörlighet så funkar inte min rätt så aggressiva aero-position längre. Så vi höjde upp och fram mig, och förhoppningsvis håller nacken alla 180 km. Grabbarna bytte även bakdäcket som hade fått stryk i kraschen samt justerade bromsarna. Han är som ny, mitt monster.

Tillbaka till hotellet, böt om till löpdojjor efter en kort cykeltur och gav mig ut för 20 min lätt löp. Lät benen rulla och blodet strömma igenom. Kändes OK.

Jobbade lite till, åt lunch, tog en promenad och mötte upp Martin för lån av tempohjälm och annat småplock. Käkade en glass med Tommy och hans kollegor. Var på briefing. Grät en skvätt. Åt en pizza. Drack ett glas vin. Tog 3 jobbsamtal med bärgare runt om i landet. Fick ångest. La mig. Kunde ej sova. Blev förbannad på Calle som sov. Somnade.

Och här är jag nu. Käkar frukost och jobbar. Vid tio ska jag simma en halvtimme. Sen blir det en kort cykeltur och därefter ska jag intervjuas, packa racepåsar, jobba ett par timmar och checka in cykel. Det går undan i ett helt fantastiskt Kalmar. Tävlingen har inte börjat än men stämningen är HELT fantastisk redan.

Just ja. BIB NR 253! Vi ses på banan! ♡

IRONMAN KALMAR

 Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.

Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.

Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.

Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.

Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.

Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.

Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.

Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.

Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡

Race Report IM Jönköping 70.3 2018

När jag vaknade i morse hade min vrist svullnat upp till en storlek av en tennisboll. Jag har under dagen linkat fram samtidigt som jag har mumlat för mig själv ”det förklarar ju en hel del” när jag har gått igenom loppet steg för steg i huvudet. Låt mig ta det från början, vi hoppar bak till 06:55 söndagen den 8 juli.

Efter en gedigen frukost bestående av en stor ciabatta-baguette med ost, 3 ägg, ett wienerbröd och kaffe drog jag på mig våtdräkten (halvvägs), packade ihop det sista och gick bort till transitionområdet för att pumpa upp däcken, ladda cykeln med gels och sätta på vatten/sportdrycks flaskorna som jag hade preppat under frukosten.

Jag hade 4 stycken gels på cykeln samt 2 flaskor sportdryck. Planen var att göra slut på allt och sen plocka på mig mer gels under sista energi-depån. Det tog emot att använda silvertejp på mitt fina monster (har börjat kalla honom för monstret istället för Mr C) men då jag inte ville riskera att tappa några gels så fick det bli såhär denna gången. Dessutom är detta det smidigaste sättet att få loss dem fort på när man ligger och trampar i hög hastighet.

Jag var klar på tio minuter vilket kändes lite oroväckande. En annan tjej som hade cykeln bredvid mig kände samma sak och vi pratade om hur konstigt det kändes att inte längre ”tänka” när vi packar våra racepåsar och tittar till cykeln på morgonen. Vi bara slänger i allt, nästan i farten, och minns knappt efteråt hur vi har packat men vi får med allt och allt flyter smidigt på.

Då jag var klar tidigt gick jag bort till Jade och Emelie för att hjälpa dem att pumpa deras däck, kolla igenom deras racepåsar och kramas. Det var deras första lopp och jag lotsade dem vänligt men bestämt framåt genom hela helgen, som en stolt kycklingmamma. Gud, jag ryser bara jag tänker på dem och alla andra grymma människor jag har mött under helgen. Vilka fantastiska prestationer och folkfest!



Så blev klockan 08:00 och uppvärmningen öppnade upp i kanalen, jag simmade upp ca 50 meter och blötte ner kroppen för att slippa få den där första ”chocken” jag alltid får när jag springer ner i vattnet från rampen vid start. Letade därefter upp vart jag skulle stå, hade bestämt att ställa mig i 38 min gruppen och stod sedan och snackade skit med lite följare i simkön. Solen sken, jag var ovanligt lugn och det såg ut att bli en riktigt bra dag. Just där och då fanns det inga bekymmer, det var bara jag och tusentals förväntansfulla människor som väntade på startskottet.

PANG! Startskottet gick och kön började sakta gå framåt, tills slut var jag framme vid rampen, jag satte igång min klocka, drog ner glasögonen och gjorde mig beredd att springa ner för rampen. Hörde hur pipet från mattan ljöd och hann tänka: ”där startade tiden, nu är det fokus!”

Kom igång i en jädra fart och simmade de första 500 meterna på en sjukt bra tid, sen fick jag hybris och navigerade lite fel vilket jag tappade 1-2 minuter på. Navigerade mig in på rätt kurs igen och köttade på, har aldrig känt ett sådant bra flow i simningen innan. Jag körde tretakts-andning och fokuserade på att inte bli förbannad på folk som simmade in i mig då jag vet att det ger mig ett enormt påslag och tar onödig energi. Slängde en kik på klockan när jag kom upp för rampen och noterade att den stod på 41 minuter. Kände ett sting av besvikelse då jag verkligen ville in under 40 minuter. Gav mig själv löpsträckan till transition som var väldigt lång (ca 540 meter) att sura på sen skulle jag släppa det för att ladda om mentalt till cyklingen. Transitiontid: 6.34 min.

Hakade av min påse från stället, drog av mig våtdräkten, på med hjälm, solglasögon och skor. Småsprang bort till cykeln, hakade av och kontrollerade båda däcken i farten. Allt såg bra ut, dags att rulla ut. Den första biten fram tills den omtalade långa branta backen gick enligt plan. Fokuserade på att hitta benen och hålla ett lugnt jämt tempo till stigningen. Sen började det, backjäveln som förra året dödat mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på backarna i Marbella och att jag idag meter för meter kom upp med visserligen hög puls och mjölksyra, men med en behaglig känsla i kroppen. Revanschlusten var påtaglig och jag drog till med ett ”sådärja!” när jag var uppe. Snittade 27.8 km/h de första 25 km uppför vilket jag är nöjd med, vet exakt vad jag har att jobba på när det kommer till min styrka i benen och nu fick jag ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Sträckan mellan 30 – 55 km gick bra förutom att jag hastigt fick stanna, springa in bakom en buske/skog och dra fram min tampong från sportbh:n. Bytte snabbt och sprang sedan upp till cykeln där en man cyklar förbi mig och skriker att ”sånt” ska göras på en bajamaja vid energi-stationerna. Jag vrålar tillbaka till honom om han ser några jävla bajamajor här i närheten. Han fortsätter gasta om att det minsann finns regler och jag ber honom dra dessa regler till alla de män som står och pissar vid vägkanten under loppets gång. Sen trampar jag på, jag trampar på så pass mycket att jag får en rad med hejjarrop av de jag cyklar om. ”Det där är riktig proffscykling!” skriker en man på en Canyon till mig och sen fortsätter vi cykla om varandra under 20 km. Varje gång någon av oss drar förbi den andra hejjar vi på varandra och det blir som en liten gemenskap. Jag njuter varenda sekund av cyklingen och ligger i en behaglig tempoposition där mina ben får jobba fritt under mig. Känslan jag har där gentemot min cykel och Canyon som har gjort det möjligt att få känna såhär är obeskrivlig.

När jag passerar 90 km blir jag lite besviken, är det redan över? Detta är ju asroligt och jag är inte ens trött i benen? Snittar 33km/h de sista 3 milen och får ett snitt på 30,25 km/h på totala sträckan vilket ger mig en totaltid på under 3 timmar. YES! Prickar av ett nytt personbästa och hinner tänka att om jag bara slipar till formen så att benen orkar sätta igång tidigare samt att jag blir starkare i backen kan jag utan problem kapa ytterligare 15 minuter med en snittid på 35km/h. Mer än så hinner jag inte fundera då det plötsligt är dags att hoppa av cykeln, ställa av och springa bort till sista påsen för att byta om till löpskor. Transitiontid 2: 02:44

Springer ut och försöker hitta en rytm, kollar klockan och ser gps-funktionen samt kopplingen till pulsbandet har lagt av. Blir att köra på känsla då jag varken ser min hastighet eller puls. Det är djävulskt varmt och jag känner direkt av att jag har slarvat med vätskan. Har druckit 1.5 flaska sportdryck när jag egentligen ska ha fått i mig 3 stycken. Trycker i mig en gel i ren panik och springer det första varvet i ett behagligt drivande tempo. När jag kommer in på andra varvet, precis efter parken vid energi-depån stannar klungan framför mig hastigt till då de helt plötsligt bestämmer sig för att gå i bredd och dricka. Detta gör att jag girar till vänster samtidigt som jag skjuter ifrån med min höger fot så den vrids. Tappar balansen och kanar fram på asfalten, får hjälp upp och känner direkt en ytlig smärta i knäet som är uppskrapat samt en ”djupare” smärta i vristen som blir värre för varje steg. Pulsen stiger och jag känner hur jag pga chocken och besvikelsen är beredd att brista i gråt. Tvingar mig själv att ta mig samman, springer 100 meter och hyperventilerar innan jag lyckas få ordning på pulsen och kaoset inom mig. Hittar tillbaka tills samma tempo och smärtan domnar bort på grund av adrenalinet. Jag kommer dock på mig själv att undermedvetet inte våga trycka på sista två varven. Jag ligger och mesar samt spenderar alldeles för mycket tid att jogga/gå i två av vätskestationerna. Får håll två gånger pga värmen men springer bort det relativt snabbt, den smärtan känns dock idag, känns som att jag har fått en ordentlig smäll i magen pga hur jag har spänt mig under löpningen.

Resten av löpningen är en varm historia, jag springer om så många som har börjat gå då värmen har slagit ut dem totalt. Några ger jag en uppmuntrande klapp på axeln medan vissa ger oss som springer förbi ordentligt med hejarop. Publikstödet är fantastiskt och jag får gång på gång höra mitt namn skrikas ut av alla er fantastiska människor som står och hejar. Det ger så oerhört mycket och jag blir alldeles rörd av engagemanget.

Sista kilometern börjar foten göra sig påmind igen och jag bryr mig inte ens om att spurta in i mål då jag inser att mitt tidsmål är long gone med 8 minuter och jag gör en sämre löptid (1.56) än förra året med 2 minuters påslag. Snittar 5.32 km/h och kommer in totalt på 5 timmar och 45 minuter vilket ger mig en 22:a plats i min age group. Helt klart godkänt med tanke på vilket starkt startfält det var.

Är dock oerhört glad inne i målfållan, all tvivel gällande min cykling är som bortblåst och jag känner mig äntligen lite bra igen. Har sedan IM Marbella känt mig fruktansvärt misslyckad när det kommer till min cykling. Nu fick jag ett kvitto på att den är på rätt väg och att jag har det i mig, då jag har reserver kvar när jag går in i mål. Visst är jag besviken över löpningen, men samtidigt så vet jag att löpning är något jag är stark i, jag behöver bara korrigera lite småsaker samt bli lite lättare i steget. Vi packar ihop allt och beger oss hemåt, i bilen är jag pigg igen och kroppen känns fräsch. Vilken otrolig återhämtning!

Det är så många moment som ska klaffa i en IM-tävling och det är mycket som hinner gå snett under dessa timmar man är igång. Man kan få punktering, problem med kedjan, få värmeslag, få muskelkramper, tappa simglasögonen, få en smäll i vattnet etc..det är SÅ mycket utom din kontroll som kan påverka en annars väldigt bra dag rent formmässigt. Det är det värsta men samtidigt det bästa med sporten. Idag klaffade allt formmässigt, men små utomstående detaljer påverkade helheten. Och det är fine, det viktigaste är att jag rör mig framåt i min utveckling, att jag känner att träningen ger något, att jag mår bra under tävlingar och jag är fine med att det är jävligt. För det är det, det är för jävla jobbigt med  IRONMAN. Både mentalt och psykiskt.

Nu blir det 1-2 dagar lugnare aktivitet innan jag sätter sista planen inför IRONMAN Kalmar den 18.e augusti. Det kommer bli min första heldistans efter fyra stycken IM halv-distanser. Dubbelt upp av allt och förhoppningsvis målgång på 12 timmar. Vi får se, allt kan hända.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson