Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Cykelnörderi

CANYON – Att köpa cykel på nätet, krångligt eller bara tidseffektivt?


Det här är min tempohoj.Det är snabb och jäkligt snygg jäkel som gör skäl för sitt namn. Jag får många frågor kring hur jag tycker den fungerar nu när jag har haft ett par veckor samt om det är krångligt att beställa på nätet då Canyon inte har någon fysisk butik i Sverige utan enbart kör online. Vilket leder till nästa fråga, varför enbart online? Förutom deras showroom i Koblenz då. Svaret är rätt enkelt: de erbjuder bra priser utan mellanhänder och har valt att slopa fysiska butiker och lägger krutet på att leverera kvalité och service med personal som besitter spetskompetens via mail, telefon och chat. De har dock ett mindre verkstad utanför Stockholm i Bålsta där man kan lämna in cykel om något skulle strula, eller skicka via UPS, det väljer man själv.

Nu har jag som sagt haft den ett par veckor och som jag skrev i något inlägg förra veckan så blir jag bara mer och mer kär i den för varje dag som går. Jag trodde aldrig jag först och främst skulle uppleva en sådan skillnad på att cykla tempo i jämförelse till en vanlig racer. Att den dessutom har el-växlar gör hela upplevelsen ännu coolare där man far fram i 35km/h och hör ett lätt ”ziit” när man trycker in ena knappen på tempostyret för växling. För er som är nya på cykling och undrar vad fasiken det är jag snackar om så får man en aerodynamisk position som avlastar överkroppen och fokuserar all kraft till benen på en tempocykel som även kallas för Triathloncykel och den är mer till för att cykla rena temposträckor själv med som på-tävling än en racer (landsvägscykel) som är mer ”allround” och exempelvis används i lopp som Vätternrundan då man cyklar i klunga.

Jag börjar verkligen få till rundtrampet och känner hur jag kopplar in baksida lår då och då vilket resulterar i markant skillnad på farten. Men det är en bit kvar tills jag kommer känna mig 100 procent hemma på den och tills dess gäller det bara att nöta mil efter mil. Ser så framemot att ta ut den på tävling och få testa på farten ordentligt. Finns en väldigt trevlig raksträcka på IM Jönköping ca 5 mil in i loppet där jag planerar att dra på ordentligt.

Tänkte samla ihop lite ”bra att veta” vid beställning av cykel hos Canyon. Allt står på hemsidan som är väldigt lättnavigerad men då ni är en del som har efterfrågat samlad info tänker jag samla allt i detta inlägget. Bra va?

Beställning kan göras direkt på hemsidan via telefon, chat eller epost och leveranstiden varierar men räkna runt 2-6 veckor beroende på vad det är för cykel. Man får ett datum när man klickar vidare på den cykeln man har valt.

Det finns cyklar under ”Express bike” som finns på lager och skickas omgående, vilket inom Europa är inom en vecka.

Det är 2 års garanti på cykel och dess komponenter med undantag för slitdelar. Utöver den tvååriga garanting så lämnar Canyon en frivillig garanti på ytterligare 4 år på ramar och gafflar på landsvägs,triathlon, urban, mountainbike och fitnesscyklar.

Varje cykel levereras med 30 dagars kostnadsfri returrätt och i Canyons patenterade BikeGuard. De är fullt monterade förutom hjul och styre vilket man monterar själv vid leverans (det tar max 10 minuter, kan jag så kan vem som helst fixa det där) och man får även utförliga instruktioner samt verktyg men kan även få hjälp via telefon. Det finns även digitala manualer på hemsidan.

Canyon erbjuder service efter att cykeln har levererats i form av verkstad, 50 punkts kontroll, crash replacement och kundservice via telefon, chatt och mail.Förutom cyklar så säljer Canyon sjyssta cykelkläder (setet ovan har jag) från bland annat POC, Rapha och Endura (finns här)

Det vore enkelt för mig att skriva ”köp Canyon” då de lånar ut en cykel till mig i år. Men det är inte riktigt så enkelt då det hade märkts ganska fort om jag inte hade gillat varumärket. För tro mig, det är pest och pina att cykla på något som inte passar en. Been there done that. Tänk att man ska tillbringa x antal timmar på cykeln. Ibland en halv dag, då m å s t e det funka annars kommer kroppen på riktigt göra så ont att det kommer kännas att man har blivit instängd i en torktumlare i 3 dagar. Dessutom kommer de nedre regionerna checka ut för all evighet. Men det värsta av all: avsmaken för cyklingen som kommer fortare än inbetalningen för tv-licens.

Så kort och gott, cykla på det du tycker om och passar. Och om du funderar på att testa ett nytt märke, byta upp dig eller bara vill ha en riktigt bra hoj så kan jag varmt rekommendera Canyon. Både landsväg som tempo. Har inte ännu testar deras mountainbikes så kan ej uttala mig om dem.

För att svara på rubrikens fråga så blir det helt enkelt det senare, det är inte alls så krångligt som det verkar. Snarare tvärtom.

Sen om jag får väva in något väldigt ytligt såhär på slutet: de gör jäkligt sexiga cyklar. Det kallas inte cykelporr för ingenting.

”…att börja jämföra sig och glömma bort hur långt man faktiskt har kommit.”

Fick feeling häromdagen och skjöt ut en spontanfråga till Nathalie om hon skulle med och köra tempo på Ekerö. Det är sällan det verkligen klaffar så bra då vi båda har mycket i livet och hon har sin träning då hon elit-satsar mot IRONMAN Hawaii, men igår fick vi till det och körde ett riktigt bra pass på 78 km ut till Färentuna och tillbaka. Jag hade utbildning till lite över sex med ett stort gäng larmoperatörer som skulle börja så vi kom iväg rätt sent med tanke på att turen nästan tog 3 timmar med stopp för lite energipåfyllning på ICA samt alla förbaskade rödljus ut från stan. Tror jag var hemma vid kvart i tio och åt en riktigt sorglig middag i form av 3 knäckisar med makrill. Inte helt optimalt efter långpass och det är en av anledningarna jag egentligen inte tycker om att träna så sent på kvällen – mina kvällsrutiner och framförallt maten blir lidande. Där har ni en av anledningarna till att jag älskar morgonträning. Väver in det då jag får den frågan så ofta. Hur ORKAR du kör så tidigt på morgonen?

Så här är det.

Jag tycker helt enkelt det är så gött att ha träningen avklarad innan stan har vaknat till liv och sedan vara ”fri” resten av dagen. Slippa behöva ha träningen ”hängandes” över en under dagen och behöva rodda med det om något oförutsett händer. Plus att man känner sig jävligt bad-ass av att träna okristligt tidigt, även om det är riktigt jobbigt att vakna så tidigt. För det är något många faktiskt tror – att jag tycker det är hur skoj som helst att gå upp tidigt. Alltså nej. Nej nej nej. Det är rena döden och jag har insett att jag slås av en lätt touch av ångest varje gång jag vaknar innan klockan slår 06:00. MEN, den känslan försvinner väldigt fort och jag har tränat upp min tolerans och acceptans kring att kliva upp tidigt. Jag VET att det fungerar väldigt bra för mig i livet och att jag faktiskt svarar väldigt bra på att träna på morgonen. Har lite svårt för människor som säger att de inte kan vakna på morgonen, vuxna människor som har lämnat tonåren men som fortfarande inte klarar av att slänga benen över sängkanten och kliva upp. Det för mig kommer alltid vara något jag inte helt kommer förstå.

Som sagt, att vara morgonpigg är inget man föds med, utan något man anpassar och tränar upp. Man växer upp och formar livet utifrån sin rytm och därmed det klassiska ”kvälls/morgon-människa” snacket. Så tror jag iallafall det fungerar för mig. Och därav skapas en inre motivation som gör ett beteende för långvarigt och något jag faktiskt kan upprätthålla. Samma sak gäller träningen, min inre motivation och mitt VARFÖR är så starkt att jag faktiskt sällan har några riktiga dippar. Det händer någon gång om året jag blir less, tar 2-3 dagar off träningen, men sen är jag på det igen.

Åter till cyklingen. Den gick som sagt väldigt bra. Hade 6 mil koncentrerad tävlingsfart och resterande i en lätt ansträngande rull. Lyckades hålla mig till ett bra tempo 85% av 60 km och får vara nöjd med utfallet. Även om jag hade velat vara mycket starkare och snabbare, men det kommer. Jag måste lita på det och ha tilltro till min träning, min coach och min faktiska kapacitet. Den finns där och jag vet att jag kan, men ni vet, när man har så många grymma atleter runt omkring sig så är det tyvärr ganska lätt när det känns motigt att börja jämföra sig och glömma bort hur långt man faktiskt har kommit.

För det är ju en bra jädra bit.

Kungsholmen -Gustavsberg – Värmdö – Rindö – Vaxholm – Täby – Kungsholmen

Medan halva Stockholm antingen befann sig i skärgården (läs Vaxholm precis vid den tidpunkt när vi skulle köpa lunch) eller  i någon park för att fira nationaldagen rullade jag och Karin ut från stan i den friska vinden. Vi klarade oss med livet i behåll den första biten där det märktes att folk var lediga, jäklar vad vi fick stanna,stoppa, gasa,bromsa innan vi slutligen nådde ut till Nacka och kunde börja trampa på mot Gustavsberg. Efter ca en timme började det roliga då landsvägen förbi Siggesta Gård mot färjeläget över till Rindö bjöd på riktigt snabb cykling.

Efter en kort tur med bilfärjan över till Rindö bytte vi cyklar då Karin ville testa monstret som jag numera kallar min Canyon. Jag fick cykla landsvägshoj ett par km och betrakta min kärlek på avstånd. Måste säga att hon gjorde sig väldigt bra på tempohoj och det var en fröjd att se hur fet cykeln är i rörelse när man själv inte sitter på.

Väl framme i Vaxholm tog vi sikte på Hembygdsgårds Cafet vilket som sagt resten av Stockholms Kommun hade gjort. Men som de krigare vi är, man blir ju rätt härdad som cyklist, lät vi inte det sänka humöret och hann knipa sista platsen i solen. Eller ja, den sol som fanns, för jäklar vad kyligt det var när den försvann bakom molnen. Jag hade såklart inte tagit med armvärmare och fick låna Karin par när vi cyklade hemåt. Det är sådana stunder man är riktigt osugen på att sätta sig på cykeln igen, man vill liksom stanna kvar med sin kaffekopp, kaka och bara hänga. Vetskapen om att man har 50 km hem samtidigt som huden knottrar sig av kyla är sådär.

Cyklingen hem från Vaxholm via Bogesund gick bra. Sista raksträckan på 10 km låg vi och pressade i 39-40 km/h och det kändes sjukt bra i benen. För varje dag som går blir jag mer och mer förälskad i min cykel och alla känslor som kommer med när man sätter sig på den. Vissa dagar känns det rent ut sagt piss medan andra dagar är euforisk lycka. Ett cykelpass kan innehålla så många olika känslor att man börjar fundera på hur många multipla personligheter man egentligen har.

Vi snurrade bort oss lite i Täby men hittade efter en stund rätt och efter ca 5.5 timme (total cykeltid 4h) var vi tillbaka igen på Kungsholmen. 100 km rakt in på cykelkontot, tack för det och tack Karin för ett som alltid utomordentligt cykelsällskap.

Race Report GFNY GDYNIA


Då var det äntligen dags för racereport. Det är alltid lika roligt att skriva dessa efter ett lopp då det känns som att man återupplever loppet igen samt att man reflekterar över sin insats med en annan distans och känsla än vid målgång/samma kväll.  Det är något speciellt med tävlingar, även denna, trots att jag hela tiden innan, under och nu efter har sett det som en ren träningstävling för att bygga styrka i benen. Man tackar liksom inte nej till ett långpass på avstängda vägar och i vackra omgivningar, att man sedan dessutom får medalj är ju ännu bättre.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev jag nerbjuden av Sport Evolution att delta i loppet. Jag kom i kontakt med Piotr som är min kontakt nere i Poland redan förra året när jag åkte ner och körde IRONMAN 70.3 Gdynia (läs mer om det loppet här) då även som gäst då jag är ambassadör för IRONMAN i Sverige. Sedan dess har vi haft kontakt och när jag fick frågan om jag ville åka ner och köra GFNY Gdynia så var jag inte svår alls. Jag visste ju redan från förra året vilken mysig stad Gdynia är samt vilka välarrangerade lopp Sport Evolution anordnar. Det är alltifrån maratonlopp, halvmaror, triathlon och IM till nu cykellopp där GFNY för första gånger startar i Polen.

Vi anlände sent i fredags kväll där vi blev upphämtade på flygplatsen av Piotr som körde oss till det officiella hotellet där inbjudna athleter, eventpersonal och andra personer med koppling till tävlingen oftast bor. Efter en lång sovmorgon var vi redo för frukost och därefter en långpromenad nere vid stranden. Registreringen vid expon öppnade inte fören 12:00 så vi hade gott om tid att mecka ihop cyklarna och bara njuta av dagen som levererade pangväder. Strax efter lunch registrerade vi oss och jag fick även shoppat lite nya cykelkläder. Man kan aldrig ha för många snygga cykelkit. Det är lika viktigt som rätt kulör på läppstiftet eller nödlåda rödpang hemma.

Givetvis insåg jag att både slangar och meck-kitet låg kvar hemma i cykelrummet vilket fick min puls att stiga en aning. Inga problem hojtade Piotr som några timmar senare smsade en bild på både pump, kit och samt två slangar till mig som stod redo och väntade på mig nere i expon. Perfekt! Nu fanns både Decathlon och Shimano på plats i expo-området men de hade inte exakt det jag behövde då jag var ganska specifik i min beställning. Men sånt löser dem, inga problem. Så har det alltid varit. De är väldigt omtänksamma och måna om att hjälpa till. Sånt betyder oerhört mycket och man känner sig aldrig i vägen.

Resten av kvällen spenderade jag åt att sova. Slocknade vid nio och hade nog kunnat somna redan vid sju om det hade varit möjligt. Jag har varit så oerhört trött dessa veckorna och nu börjar kroppen kräva sömn. Och då är det bara att snällt ge den det.


06:00 på söndagsmorgonen ringde larmet. Vaknade med en chock och undrade vart fasiken jag befann mig. Klassisk grej för mig på tävlingsmorgonen. Chocken byts ut mot ångest samt den eviga frågan: ”varför gör jag det här nu igen?” Tur att det alltid släpper vid frukost när man har ”tinat” upp lite.

Helt plötsligt var klockan kvart över sju och vi fick bråttom. På med skor, snabba brillor och hjälm för att därefter snabbt cykla ner till startområdet och vips så var det dags att rulla in i startfållan för att några minuter senare dra iväg efter startskottet. Men innan vi drog så fastnade jag med blicken på en engelsk man stod bredvid oss. Bakom sig hade han sin handikappade dotter i en vagn som han drog efter sig på olika lopp. Det var så oerhört fint att se, speciellt när hennes ansikte lyste upp så fort musiken började spela och det började dra ihop sig till start. Man kunde se hur hon lystrade till speakern och sjöng med. Det fick min närvaro i loppet att stiga och jag återkom ofta till just detta ögonblicket under dagen, speciellt när det kändes motigt.

De första 15 km var ren transportsträcka ut från stan och jag kände väl igen mig då det var samma sträcka som på IM Gdynia. Den första långa backen kom efter ca 10 kilometer och slingrade sig igenom en massiv grön skog som aldrig tycktes ta slut. Vi var överens om att ta det lugnt och stanna till vid andra vätskedepån som skulle komma vid 40 km. Den planen ändrades då C behövde kissa vid 25 km vilket gjorde att jag tog ett beslut att fortsätta utan stopp till åtminstone 60 km då vi hade bra med vätska (sportdryck + vatten) samt dadelbars på oss.

Vi gjorde första 50 km på 1 timme och 53 min vilket helt klart var godkänt då det efter 40 km började bli mer tekniskt med mycket backar och aldrig riktigt läge att kunna sträcka ut. Men efter 55 km hände något och båda kom in i en svacka. Det gick trögt och mina ben svarade inte alls på alla backar. Jag kände hur modet sjönk och den välbekanta känslan när man känner sig så jävla värdelös kom över mig. Jag började tänka på flickan jag såg i startfållan, på IM Marbella, på Coach Simons mentala pepp och slutligen på att detta inte var en tävling utan mer som träning. För hur ska jag någonsin få starka ben om jag inte utsätter mig för just det jag är svag i? Att cykla snabbt på Ekerö där backarna är snälla och raksträckorna enkla bygger inte mig som cyklist. Jag hade aldrig varit där jag (för mig väldigt långt) om jag inte gång på gång tvingade mig själv att ställa upp på sådant som kanske inte helt är min grej.

Loppet fortsätter och jag håller humöret uppe trots att det känns tungt och kämpar på längs böljande landskap och helt otroliga vägar fram tills 80 km där jag stannade till för att vänta in Calle samt fylla på med ISO innan vi fortsätter. När vi passerade 100 km skylten tar jag ett djupt andetag, ber benen att hålla ut ett litet tag till och säger sedan åt Calle att lägga sig på rull bakom mig så jag kan dra honom. För er som inte vet vad ”ligga på rull” betyder så är det i korta drag att personen som cyklar först tar all vind och personen som ligger bakom (ca 20-30 cm beroende på hur säker man är) får det lite lättare i cyklingen. Principen som klungcykling bygger på är att luftmotståndet minskar med cirka 25-35 % när du ligger bakom en annan cyklist. Har du en hel grupp framför dig kan det minska så mycket som 50 %.

Sagt och gjort, jag drog ca 1.5 mil innan vi tog spurten nerför sista backen mot Gdynia igen. Fördelen med att börja med backe är man avslutar loppet med just en backe, men denna gången nerför. 100 procent själslig orgasm. Jag får in ett skönt jämt tempo där jag lyckats ligga i 30-34 km/h på raksträckorna ner mot målgång. Tyvärr så smäller Calles bakdäck ca 500 meter innan målgång vilket göra att fart tappas och jag stannar til en kort sekund. Blir ombedd att fortsätta vilket jag gör och spurtar in i mål på ca 5:10 medan Calle springer in med cykel bredvid sig.

134 km rakt in på cykelkontot, tack för det benen.

Lyckan över att loppet är avklarat och att jag inte hatade livet en enda minut så som jag brukar göra under lopp är stor efter målgång. Det går mot rätt väg konstaterar jag medan jag dricker min öl och jag tror mycket handlar om att jag har accepterat det faktum att jag är en relativ svag cyklist, men att det inte gör något och istället blir varje timme som jag faktiskt spenderar på cykeln ett steg mot förbättring. Jag menar, jag är idag en mycket bättre cyklist än jag var innan loppet. Bara det att jag trodde tillräckligt mycket på mig själv och min kapacitet att våga dra Calle i slutet på ett lopp, att trycka på fast det gjorde ont, ligga lite snävare i kurvorna samt hitta ”feelingen” är ett par stora kliv framåt för mig.

Kan varmt rekommendera detta loppet då det är välarrangerat med avstängda vägar. Stämningen var verkligen på topp av alla medtävlande och jag upplevde inte en enda gång någon aggressivitet när man cyklade om klungor eller kom för nära någon. Man släppte in varandra, peppade och kollade hela tiden om den andra medtävlande var okej när man exempelvis passerade någon som stod vid vägkanten.

Tack för ett bra lopp, vi ses nästa år!

Touchdown Gdynia

 

Tittar in och säger hej en snabbis. Sitter på en uteservering i solen och inväntar leverans av slangar från Shimano. Piotr som är Marketing Director på Sport Evolution PL tar grymt bra hand om oss, precis som förra året när jag var här och körde Ironman 70.3 Gdynia. Även då var jag nerbjuden för att såklart tävla men även skriva om loppet och förmedla min bild av eventsen här nere. Därför känns det extra roligt att bli nerbjuden ytterligare ett år och denna gången för ett renodlat cykellopp som för första gången går av stapeln i Polen. Som jag skrev på Instagram så är det så sjukt hedrande och roligt att få chansen att göra sånt här. Att få resa, upptäcka nya platser, få chansen att tävla och träffa nya människor tack vare mitt jobb som jag har lagt ner på min Instagram gör mig aldleles nipprig av lycka. Det är så häftigt att jag får göra sånt här. För kan jag, så kan definitivt du, glöm aldrig det. ♡

GFNY Campagnolo Gdynia är en del av mängd olika Grand Fondo långdistanslopp som finns runt om i världen.  Alla loppen har masstart och man tävlar mot ”sig själv” dvs klockan då man även har chans att kvala in till GFNY World Championship NYC. Banan är 134 km (vilket vi kör) lång men det finns även ett light lopp som startar samtidigt på 84 km.

Kommer berätta mer om själva tävlingen och vår härliga dag idag i ett senare inlägg. Måste röra på mig nu, måste fixa med cyklarna. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
By Momo
Mode
Fanny Ekstrand
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Emma Danielsson