Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Cykelnörderi

När man bara gör det

I söndags hade jag bestämt cykling med Karin på Ekerö. Jag visste sedan innan att jag hade 180 minuter medelintensiv cykling på schemat och blev riktigt nöjd över att få sällskap av Karin. Vi hade bestämt att dra hal två då jag skulle checka ut tjejerna vid 12:00 på Winery Hotel och då ha gott om tid att hinna hem, byta om, pumpa däcken och sedan cykla bort till Alvik för att hämta upp Karin för sedan cykla vidare ut på Ekerö.

Inställningen till årets första cykelrunda ute (i Sverige) var god. Jag skulle vilja säga på topp. Vädret såg lovande ut  med tanke på lördagens sol-bonanza och varma vindar. Jag la mig hyffsat i tid för att vakna upp pigg inför 3 timmars cykling.

Vad händer?

Vaknar upp med huvudvärk och seg kropp. Fan.
Det är grått, kallt och blådigt. Dubbelfan.
I mitt huvud har redan 150 anledningar till att inte cykla radats upp. Trippelfan.

Jag messar Karin och kollar så hon är med på planen att cykla, hon svarar snabbt att hon är redo den tiden vi har sagt. Jag ber mitt gnäll som i mina tankar har utvecklats till en fotbollsmatch med kränkta små män och med alldeles för grovt ordförråd hålla käften och trampar iväg mot Tranebergsbron. Det finns inte på kartan att jag ställer in. Jag är ingen sådan person. Det går i slowmotion bara att komma över bron och jag mumlar något taget från det där ordförrådet.

När vi har cyklat 30 km börjar mina tår domna av. Efter 35 km känner jag knappt av dem. Det går trögt och för varje vindpust känns det som att cykeln slungas bakåt istället för framåt. Den enda ljusglimten är på vägen hem från Svartsjö där vi har medvind i ryggen och kan utan problem ligga och tugga i 35 km/h. Vi hojtar åt varandra att det gäller att hålla fast vid de ögonblicken och får sekunden efter får hålla ett stadigare grepp om styret då vinden tar tag i cyklarna.

Kul med cykling. Verkligen.

Planen att cykla 180 minuter får modifieras om och vi får ihop 150 minuter. Mina tår hade inte överlevt 30 min till och ska jag vara ärlig så hade inte mitt huvud gjort det heller. Jag var done. Så mycket älskar jag inte cykling.

Vad jag älskar är min förmåga att bara stänga av och göra saker och ting. Att jag är dedikerad och står fast vid mitt ord. Jag hoppas denna stunden på cykeln gav någonting för den framtida cykelformen. Om inte annat så har jag bättrat på mitt ordförråd med svordomar. Alltid något.

FTP-test på L’Echelon

Kom precis hem från ett cykelpass på Studio L’Echelon som ligger på Östermalm. Vilket jädra labb! Jag älskar känslan av seriositet och power i träningsstudios.

Jag går in i ett nytt block i träningen där Simon växlar upp mina pass ett hack och behöver därför nya värden på min prestation i de olika grenarna. I måndags simmade jag 200 m och 400 m tester och idag bokade jag in ett FTP pass med Nathalie Eklund som coachar på studion. Inte nog med det, hon är även en av Sveriges mest lovande cyklister just nu. Det är så häftigt, tänker tillbaka på våra Ekerö-rundor för 2 år sedan och ger henne all cred – hon är grym!

Nåväl, jag behövde alltså uppdatera min FTP inför schemat som drar igång ”på riktigt” på måndag.  Men vad är då FTP?

FTP (Functional Threshold Power) som även kan förklaras som tröskelvärde eller mjölksyratröskel är ett viktigt värde för att veta var man ligger och var man ska lägga sina pass för att utvecklas. Speciellt när man tränar med effektmätare så ens FTP en viktig faktor, det är utifrån den som man vet hur hårt man skall köra under olika delar av träningspasset. FTP är tänkt att vara det maximala effektvärde som man kan hålla i snitt under en timme.

Jag körde alltså 2 x 20 minuter där jag under sista 20 minuters intervallen låg på en effektnivå som var ansträngande men som gick att hålla under en timme. Under båda intervallerna kände jag mig stark, lyckades hålla mig på den wattsiffran jag blev tillsagd att hålla och kände att jag hade kontroll

Nu inväntar jag mailet med med alla siffror, ska gå igenom allt i lugn och ro ikväll samt skicka vidare till Simon som kommer lägga upp mina tröskelpass efter de nya siffrorna. Fokus kommer ligga på att börja bygga starka ben, uthålligheten har jag. Hejdå fokus på långpass och hej korta 60-90 minuters pass med högre intensitet. Hu. Kommer göra ont. Ser det framför mig. Nåväl, förhoppningsvis ger det mig det jag behöver.

Full GAZ!

Igår var en sådan dag som gick till historien. Jag ångade fram i cyklingen som om jag aldrig hade gjort något annat och drämde av med snabba löpintervaller med ben som varken gnällde eller segade. Steg efter steg levererade de fart, spänst och tryck. Igår var den dagen jag kände att jag aldrig någonsin ville sluta med triathlon.

Vi drog ut vid niotiden efter en stadig frukost bestående av 6 pannkakor, äggröra, vitt bröd, jordgubbsjuice och kaffe. Rullade ut i samlad trupp, tror vi var runt 30 personer och efter ca 3 km hade vi delats upp i olika små grupper. Jag, Anna, Kristina och Emelie körde på och la oss runt 30 km/h. Framför oss försvann Sebastian & Co i en jädra fart – vilket är förståeligt då det också är proffs med pallplatser. Efter ca 5 km hör jag hur Kristina ropar ”punka”!, vi rullar in åt sidan och ställer upp cyklarna på mitten-refugen. Av med däcket, ut med slangen och på med en ny. Runt om oss tutade bilar, några saktade in och skulle hjälpa men vi viftade bort försöken. Det här klarade vi själva. Efter ca 15 min var vi igång igen och hann ikapp Maria och några av grabbarna som stod och väntade på oss då Johan också hade fått punktering. Vi gjorde upp en plan och drog iväg.
Ut och iväg, trampa på! När vi hade passerat en mil känner jag hur avståndet till tjejerna bakom börjar öka. Jag trampar på och tittar på klockan, pulsen ligger lågt i zon 2 och benen känns starka. Okej. Jag beslutar mig för att gå på feeling. Vem vet när det händer igen? Gäller att ta vara på dagarna det känns riktigt bra, de är trots allt få i cyklingen. Tar sikte på ett par rumpor långt framför mig och sätter igång. 30 km/h blir 35 km/h och jag fortsätter att trampa i tempoposition. Efter ca 4 min tittar jag upp och inser att gänget framför antingen har dragit iväg eller vikit av. Jaja. Jag cyklar på. Ser några prickar i horisonten (vilket visar sig vara kameler och inte cyklister) och bestämmer mig för att cykla förbi check-point och därefter stanna för bananpaus. Jag kommer fram och tittar mig förvånat omkring. Var är alla? Där står jag i vägrenen på en jädra ökenväg med gamla lastbilar som far förbi mig och militärer med k-pistar som stirrar på mig. Spelar in en story, tar en (okej ett par selfies) och ser sedan hur en bil närmar sig. Det ser ut som en hägring. Dammet far runt den där den dundrar fram och när den slirar in bredvid mig hinner jag tänka: Kom geotaggen med på min story? ”You! You are the girl! The others turn around. You go back!” Det visade sig att gänget bakom hade fått ytterligare en punktering och sen blivit stoppade för att fortsätta. Så de var mer eller mindre tillbaka på hotellet, precis som snabba gänget då de cyklade i ett rasande tempo. Så kvar var jag med ca 50 km kvar.


Självklart var vattnet slut, ingen täckning på telefonen och pumpen låg kvar på hotellet. Föredömligt Swica! Jag vinkar till ett par poliser vid en gränskontroll och sätter av på den ödsliga vägen där sand, sand och mer sand kantar min väg. Vid 75 km stannar jag till för att komma till däcket då jag gång på gång hallucinerar att jag får punka. Då ser jag hur en pickup som har legat bakom mig ett par kilometer saktar in. Jag väntar in tills han är jämsides och vrider sedan lätt blicken in mot passagerarsätet där en storväxt man sitter och flinar mot mig. Sekunden senare sträcker han ut en flaska vatten, säger något och kör sedan vidare. Shuuukran! Vrålar jag tacksam efter och sätter sedan fart igen. Tramp tramp, starka ben framåt med varm vind mot ansiktet.

100 km senare svänger jag in på hotellets område där jag genast hör mitt namn. Nej men titta! Där sitter gänget med varsin pizza och kaffe. Jag ansluter, drar i mig ett par pannkakor och sträcker sedan händerna i luften och tjuter ”Idag äääääääääälskar jag cykling!”

Tar det lugnt en halvtimme innan jag går tillbaka till rummet, byter om och sticker ut och springer. Kör 10 minuter i zon 2, löpskolning i ca 8 minuter och därefter 3 x 60 sek – 45 sek – 30 sek i zon 4/5. Vilar joggandes i ca 1 minut mellan intervallerna. Avslutar med 10 minuters tröskelfart på bandet. Benen vill fortsätta, huvudet skriker mer men mitt förnuft säger åt mig att tagga ner. Det är nu risken för överansträngning och skador är väldigt stor. Ha gärna hybris, men var smart.

Jävlar vilken dag. Firar med 2 glas vin och en påse smash. Min sista. Nu blir det jobbigt fram tills fredag då jag kan köpa nya påsar på ICA.

Hej på er!

Hurghada t/r 20 k

Jag var så jädra slut i hjärnan igår att jag missade att lägga upp träningen. Nåväl. Började dagen med att simma innan frukost. Jag hade intervaller på schemat och kände mig inte direkt superpepp när jag steg ut. Meeeeen, det var bara att göra. Det var kallt i luften och vattnet låg helt stilla. Började med 300m insim och rev därefter av 4 x 50 m på 90 procent av mitt max. Körde därefter 4 x 100 m tröskel, 2 x 100 lugnt, 4 x 50 tempo och därefter 4×100 meter där jag gick  ut i maxfart och slog av på farten redan efter ca 10-15 meter för att lägga mig kring tröskelfart distansen ut. Fokus låg på att jobba med att bibehålla bra teknik och rytmisk simning.

Upp, snabbt in i duschen och tvätta håret samt lägga inpackning som fick ligga och gotta sig under 2 timmar. Åt en sen frukost och satt därefter i solen en timme innan det var dags för rond 2.

Jag, Emelie & Carro satte av mot Hurghada i motvinden. Vi startade lugnt och la oss i 5.50 fart. Trappade sedan upp efter 5 km, la oss i 5.30 och tuggade på. Upp, ner och hopp över hål och refuger. Solen stekte och jag kände hur varje kilometer löste upp sockerdrickan i benen. Efter 16 km hoppade Emelie av och vi fortsatte ytterligare 4 km. Jag var förvånad. 20 km borde inte kännas såhär lätt. Inte efter de senaste 2 veckornas hårda träning.

Men det var bara att tacka och ta emot. Käkade lunch, drack 2 kaffe och fyllde på med ytterligare choklad. Sen hängde jag vid poolen och tittade på när resten av gänget hade simträning. Snacka om att jag kände mig nöjd med att inte röra en fena.

Bra dag! Men idag var ännu bättre. Mer om den sen, ska iväg på rutschkanaetävling nu!

Hålla andan, cykla i motvind och spänna bålen.

Vaknade halv sex i morse av en mardröm. Drömde att jag satt på en middag med 3 personer som jag verkligen inte tycker om och som har betett sig väldigt illa mot mig under året. En liten middagsbjudning med dårar och ravioli. Jag satt där i drömmen och kunde inte röra mig. Var helt fastfrusen. Kruxet var att jag inte kunde gå därifrån för jag hade lovat min kille att uthärda hela middagen för ”den goda stämningens skull”. Fyfan. Det är så långt ifrån verklighet man kan komma. Var nästan förbannad när jag vaknade till med en ryck. Sen insåg jag att det bara var en dröm och att i verkligheten så kan jag säga nej till sådana påhitt. Huh. Nu när jag tänker efter – är det ett tecken på något?

Mitt humör hängde tyvärr lite sig kvar när jag kvart i åtta hoppade i poolen med resten av TT-gänget. Det var dags för teknikträning med Simon och jag mig riktigt irriterad de första längderna. Men desto mer jag fick att tänka på (Simon fick oss alla att jobba riktigt ordentligt i morse) så skingrades tankarna och jag gled in i någon sorts behaglig trans. När vi sedan fick öva på att simma energisnålt dvs ta färre andetag blev jag på väääldigt gott humör.

Äntligen något jag behärskar..ÄNTLIGEN något jag faktiskt är bra på!

HA! Tänkte jag och flinade, alla dessa hopp och lek timmar i olika pooler världen över med Calle där vi har tävlat om att simma längst under vatten. Nu jävlar kom det till användning.

Morgonens pass såg alltså ut såhär:

300 m insim

6 x 50 m 3/4 catch up & resten släpande fingrar.
4 x 90 m stanna vid 40 m, vända om och starta med fart utan att skjuta ifrån kanten.
4 x 50 hypoxi
6/8 x 150 fokus ”rullande” ekonomisk simning.

Sen var vi klara och jag kände mig som Sara Sjöström.


Efter frukost bytte jag och Emelie om, vinkade hejdå till ett annat starkt gäng som skulle cykla 9-13 mil och gav oss ut på vägen neråt mot Sahl Hasheesh. Planen var 40 km med inslag av 3 x 3 min intervaller. Och intervaller fick jag, ja jävlar. Hela passet kändes som en lång intervall då det var motvind ner till checkpoint och motvind hela vägen hemåt igen. När jag skriver motvind så menar jag inte lite vind i håret utan kastvindar och sand i bh:n. Typ så.

Väl framme på hotellet igen bytte jag snabbt om och ställde mig på löpbandet där jag rev av följande:

1 km  5.50 tempo
5 x 30 sek full blås
1 km 5.10 tempo

Därefter raskt på mina styrkeövningar för rygg, bål och axlar. Sen var vi klara, eller inte riktigt kanske..tvingade Emelie att fota en cirkel  åt er som kommer upp på bloggen i veckan. Hon var mycket tålmodig trots lågt blodsocker och svett i ögonen.

Sen. SEN var vi redo för lunch och intag av 459673 kcal.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!