Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

#Swicapredikar

Om dieter, sitt varför och att växa med sitt intresse.

Jag pratar mycket om att hitta sitt varför i träningen. Det har varit min främsta drivkraft och motivator i min träning och även det som har fått in mig på rätt spår när jag har vacklat. Mitt varför har aldrig varit självklart och framförallt inte alltid hälsosamt. Det började med 12 kg övervikt från min period utomlands. Där och då började mitt varför med ett enda ord: Bantning. Jag började min träningsresa med att strypa allt snask på veckodagarna, träna 5 dagar i veckan och äta normala portioner husmanskost 3 gånger om dagen. Efter ett halvår hade jag gått ner 9 kg. Sen utvecklades träningen och intresset för min hälsa, men den överhängande anledningen till varför jag gick till gymmet var att hålla mig fit och kämpa ner de sista kilona. Min viktnedgång hade fram tills dess gått stadigt, om än lite långsamt, men hälsosamt neråt. Men det var vad jag gjorde efteråt som inte var så bra, hur jag hoppade på den ena dieten efter den andra för att tappa det sista. Jag testade den ena dieten efter den andra och jag minns specifikt hur jag en sommar hoppade på ”Train like a girl” – dieten som en då väldigt stor fitnessprofil promotade. Låt mig säga som såhär. Jag gick runt i ett ketogent tillstånd som gjorde mig slöare än årets PH-deltagare , luktade prutt och amoniak samt åt proteinfluff som snacks på bion.

Om ni någonsin ser mig göra något sådant igen så har ni mitt fulla tillstånd att kasta något hårt i huvudet på mig. Ni lär inte missa, man är inte så snabb i sina rörelser under en sådan diet direkt.

Men så hände något, jag började testa lite olika sporter, jag utmanade mig själv och skaffade PT. Anmälde mig till tävlingar inom grenar jag aldrig trodde skulle vara något för mig. Jag cyklade, sprang i berg, lyfte min egna kroppsvikt, sprang flera mil och lärde mig bemästra crawl. Ena dagen klättrade jag högt upp i ett rep, nästa dag svettades jag på ett box-pass med en tjej jag aldrig hade träffat förut. Gränserna för vad jag kunde göra, vem jag kunde träffa och vad träningen fick mig att känna suddades ut.

Allt var möjligt tack vare min kropp och mitt mindset som hade ändrat sitt varför från en fixering vid en viss kroppstyp till känslan som uppstår när jag gör alla dessa olika utmaningar.

Varför?

För att livet blir så mycket roligare, min kropp så mycket starkare och mitt psyke så mycket vassare. Att gå från att se sig själv i spegeln och fråga sig själv ”kan jag verkligen se ut såhär?” till att istället säga till sig själv ”Tjena kroppen, idag ska vi ha roligt du och jag” är bara en del av så många varför som ryms i helheten.

Det är inte sexualisering, det är bara jag och min kropp.

Igår postade jag en bild med en text gällande kvinnokroppen på Instagram (läs den här) och skrev om hur annorlunda det var att gå runt i bikini här. Först och främst i form av att jag var den som hade mest tyg på kroppen den kvinnorna runt omkring mig hade minimala stringbikinis. Och när jag skriver kvinnor så menar jag verkligen alla åldrar. Från 20 upp till 60 år. I alla dess former. Och det som stod ut mest? Hållningen. De gick som de ägde stranden med sina kurviga, smala, vältränade, valkiga, långa, korta, gropiga, släta, håriga, slätrakade kroppar.

Och det var så oerhört befriande, men även en tankeställare. En liten omskakning om hur skev kroppsuppfattning vi egentligen har i Sverige, eller nej, säg norden. Absolut, fokuset på kvinnokroppen finns överallt och ter sig annorlunda från land till land. Kulturerna ser annorlunda ut och vi har olika fokus. Men. Jag upplever ändå att jag känner mig friare och mer bekväm i min kropp utomlands. Och då har jag ändå bra självkänsla och tycker om min kropp. Vilket såklart får mig att tänka på de som inte har det. Vilket jävla helvete det måste vara att visa sin kropp i ett samhälle där 10 procent prickar in ”drömkroppen” som man ska ha. Det gör mig så jävla less och förbannad. Att vi inte har kommit längre, att inte medierna har kommit längre. Det gjorde ont i mig att läsa era dm:s när ni delade med er av just detta och höll med om att pressen lite släpper när man reser till ett land där man ser olika typer av kroppar.

Den här debatten  är tudelad, många anser att för att komma ifrån fokuset på kvinnokroppen så ska rikta fokus från den och avsexualisera den. Jag håller inte riktigt med. Jag är så trött på att det skriks sexualisering så fort en tjej visar lite hud, så fort vi pratar om rumpor och bröst. Låt mig få göra det. Jag tror på att lyfta frågan. Att våga diskutera och ifrågasätta. Låt kvinnokroppen vara i den benämningen att vi själva ska bestämma hur vi vill prata om den, hur vi vill exponera den. Låt oss göra det utan att döma. Utan att klä in oss i fack. Utan att ge oss förhållningsregler. Utan att säga hur vi ska se ut. Då tror jag även pressen lite kommer släppa.

Jag fick en kommentar häromdagen att jag tycks hittat en favoritpose där jag står snett framifrån med benet utstickande så att rumpan lyfts. ”Varför gjorde jag detta? Varför fokuserade jag på kroppen? På att se snygg ut?” Om jag vänder på frågan, varför inte? Jag har hittat denna poseringen för att jag tycker jag ser för jävla snygg ut och då jag älskar min rumpa så är det väl självklart att jag vill att den ska framhävas. Punkt. Vi behöver inte gå längre än så. Jag bestämmer själv hur jag exponerar mig själv.

Som en bekant skrev till mig så är hon rädd för att lägga ut vissa bilder på sig själv då hon är rädd att de är ”för sexiga”. Hon var rädd att folk ska döma ut henne då hon faktiskt har ett viktigt jobb och är rätt smart. Jag förstår hennes dilemma då det är så samhället tyvärr ser ut. MEN. Vi måste våga, och vi måste väga säga ifrån när någon får oss att känna oss som något vi inte är. Vill folk döma mig för att  jag poserar med min rumpa i fokus, att jag har en kort kjol eller ler förföriskt på min selfie så varsågod. Men jag vet att det där spelar ingen som helst roll för vem jag är. För vad jag kan.

Avslutar med en incident som hände min tjejkompis igår. Hon hade lagt upp en bild där hon ler och håller för sina bröst med sina händer. Det är en skitsnygg bild och väldigt artsy. Hennes tjejkompis kommenterar med en väldigt bitter ton: ”Undra just varför du gnäller att du får dickpics. Kan det vara på grund av denna typen av bilder?”  Sånt gör mig riktigt förbannad. För ännu en gång så shamear man kvinnan istället för det verkliga problemet vilket är att mannen tar sig rätten att skickar dickpics. Det är samma sak som att fråga en kvinna vad hon hade på sig vid ett överfall. Att det dessutom är en kvinna som kommenterar så, en såkallad vän, är extremt ruttet. Ännu en gång så döms kvinnan för hur hon exponerar sin kropp.

Sluta med det. 

Joanna Swica x Pro Bono Podden

Hur börjar man en grå och regnig måndag bäst? Det ska jag berätta för er – man lyssnar på PRO BONO podden som Lofsan har dragit igång där jag får äran att gästa premiäravsnittet. Hur kul?  Podden är ett samarbete med Reebok Nordics och är en helt ny podcast om träning och hälsa med Lovisa (Lofsan). I Pro Bono kommer Lovisa varannan vecka intervjua olika spännande, starka personer om deras träning, kost och syn på hälsa. Namnet ”Pro Bono” (latin: ”för den goda sakens skull”) syftar till poddens ambition att ge intressanta och viktiga ingångar och nycklar till ett starkt, hälsosamt och hållbart liv.

Jag hoppas ni gillar veckans avsnitt, det handlar mycket om min drivkraft, utseendefixering, olyckan i somras samt prestation och att våga vara sig själv. Vi snackar bland annat om irriterande människor på träning, att tävla mot andra människor och känna press när man är en offentlig träningsprofil.

In och lyssna med er nu! Finns här!

Är jag en förebild eller är jag en bluff?

”Varje dag får jag höra: Du har läkt helt fantastiskt! Man kan knappt se något! Vilket stämmer, jag har läkt ihop bra, mycket tack vare mina skills gällande hudvård. Men sedan tillägger jag alltid med ett skratt ”tacka bra smink!”. Det är skönt att kunna täcka, jämna ut och förbättra tack vare smink och jag skiter högaktningsfullt i att det inte är så man ”ska tänka”. Jag vet att jag är motsägelsefull. Men ska jag vara helt ärlig så blir jag fortfarande ledsen när jag ser att jag halva leendet inte hänger med på grund av ärren tar emot och stramar. Att min min ny numera inte är helt slät. Så som förr. Jag har accepterat det men jag är inte helt ok med det. Gör det mig svag? Ett offer för patriarkatet? Eller som någon skrev: du är en förebild för många, tänk på det nästa gång du talar negativt om dina ärr och öppet promotar smink. Du gör inte tjejer en tjänst direkt. Då är frågan, är det bättre att jag låtsas? Är det bättre om jag raderar denna texten och bara skriver: ”Selfieperfection”. För vem skull agerar jag stark då? Är jag en förebild då?”

Kanske är det så att jag inte är en bra förebild? För vem är jag att skriva om hur viktigt det är att gå sin egna väg, att älska sig själv och att våga när jag själv vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln inte gillar vad jag ser? När jag bokar tid för konsultation för diverse hudvårdsbehandlingar för att göra mig hy ännu finare, ännu bättre.

Det är inte det att jag inte kan visa mig utan smink, det har aldrig varit problemet. Jag har alltid kunnat gå utan smink och det har även varit en stor motivator för att ta hand om min hy på bästa sätt så att det ska se fräschare ut utan smink än med. Att jaga det perfekta glowet för mig har blivit lite av en sport och samma sak gäller sminket. Även nu, med ärren i ansiktet, går jag utan smink. Att andra tittar är inte ett problem. Det har aldrig varit ett problem för mig. Samma sak gäller min kropp. Vad andra anser om den har aldrig varit mitt issue då jag hela tiden har jobbat med att jag själv ska må bra i mig själv. Träningen började som ett verktyg för att gå ner i vikt men ändrades sedan till något mer bestående. Träningen blev en livsstil och fick mig att må bra, både psykiskt och fysiskt. Träningen fick mig att prestera, att våga använda kroppen i olika situationer och utvecklas. Det handlade inte längre om estetik även om jag fortfarande än idag är ärlig med att det är självklart jag vill se snygg ut naken. Men det är sekundärt, för träningen har blivit något så mycket mer än ett par tighta lår och platt mage.

Kanske är det därför jag nu reagerar över hur jag känner inför mitt ansikte. Det är hur jag ser på mig själv som får mig att fundera. Är jag en bluff? När jag tittar på mig själv så tycker jag om vad jag ser. Jag älskar mina kindben, mina ögon och min hy. Jag gör det till 90 procent och det är de där resterande 10 procenten som får mig att grubbla. De procenten som har checkat ut och inte riktigt har kommit tillbaka. Visst har man dagar då man inte känner sig på topp, det har alla och det är helt normalt. Men det skaver i mig när jag vaknar och ser mig själv i spegeln. Inte mycket. Nej, det är knappt märkbart. Men känslan finns där, som en kliande lapp bak i nacken på en tröja. Och det får mig att undra, varför känner jag som jag gör egentligen?

Borde jag svara annorlunda på alla de frågor som väller in på min IG-DM gällande hur man får slät hy? Hur man får det perfekta glowet och hur jag gör för att få ärren att lägga sig så fort? Borde jag istället för att ge mina tips istället svara ”Du är fin som du är, du behöver inte göra något”.

Det är klart att jag borde, men det vore skevt då jag isåfall inte lever som jag lär. Att vara så öppen och personlig i sina sociala medier har för mig varit väldigt naturligt. Hur jag har delat med mig av mina med och motgångar, mina åsikter och sätt att leva har inspirerat många. Det är fantastiskt och jag tänker på det varje dag. Så jag kan inte hjälpa att känna att jag sviker er lite nu. Att jag sviker mig själv. Men att fejka har aldrig varit min grej, det ligger så långt ifrån min personlighet och det är även det som stör mig mest med sociala medier.

Jag läste en debattartikel om hur en kvinna gick loss på hur vi kvinnor ägnar oss åt I-landsproblem när världen ser ut som den gör. Hon tycker det var rent ut sagt förjävligt och liknade oss med dumma får som springer patriarkala ärenden. Jag känner bara, låt en kvinna faila, att varje dag försöka vara sitt bästa jag är uttömmande och ibland ligger man där som en blöt liten fläck på golvet för ett trivialt icke problem.

”Det är lugnt, det gör inget om jag eller mitt barn skadar oss allvarligt eller rentav dör”

Jag har alltid varit noga med hjälm, det har liksom aldrig varit något snack om saken. När andra i min klass på högstadiet har tyckt det har varit töntigt så minns jag hur jag ryckte på axlarna och cyklade vidare med min störtkruka på huvudet. Samma sak i vuxen ålder, att bära hjälm har varit en självklarhet och inte ens en fråga om ”coolhet” eller att frisyren skulle sabbas. De få gånger jag har cyklat utan hjälm har alltid lämnat kvar samma känsla i kroppen. Ni vet den känslan när man lite pustar ut.

Hjälmen jag bar förra veckan när olyckan skedde räddade mitt liv. Kort och gott – den tog den största smällen och klövs mitt itu. Den dämpade det redan hårda fallet för mitt ansikte där näsan knäcktes och jag fick flertal frakturer samt sy 50 stygn. Den tog smällen och lämnade min skalle intakt samt en fullt fungerande hjärna, om man bortser från hjärnskakningen. Därför är det inte så konstigt att jag nu efter olyckan reagerar lite väl häftigt när jag ser personer cykla utan hjälm. Ännu mer när jag ser föräldrar cykla med sina barn som inte har hjälm.

Men jag reagerar, jag reagerar kraftigt. Jag tycker att man är totalt jävla dum i huvudet när man väljer bort hjälm. Det är intelligensbefriat och ett tecken på att man inte har mycket att skydda innanför pannbenet. Och när man dessutom för över det på sina barn, som inte vet bättre, det är som att säga okej till en olycka. Att ställa sig med öppna armar och säga: ”Det är lugnt, det gör inget om jag eller mitt barn skadar oss allvarligt eller rentav dör”.

Jag är skitcool och jag bär hjälm, så vad är din ursäkt?

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson