Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

#Swicapredikar

”Det är lugnt, det gör inget om jag eller mitt barn skadar oss allvarligt eller rentav dör”

Jag har alltid varit noga med hjälm, det har liksom aldrig varit något snack om saken. När andra i min klass på högstadiet har tyckt det har varit töntigt så minns jag hur jag ryckte på axlarna och cyklade vidare med min störtkruka på huvudet. Samma sak i vuxen ålder, att bära hjälm har varit en självklarhet och inte ens en fråga om ”coolhet” eller att frisyren skulle sabbas. De få gånger jag har cyklat utan hjälm har alltid lämnat kvar samma känsla i kroppen. Ni vet den känslan när man lite pustar ut.

Hjälmen jag bar förra veckan när olyckan skedde räddade mitt liv. Kort och gott – den tog den största smällen och klövs mitt itu. Den dämpade det redan hårda fallet för mitt ansikte där näsan knäcktes och jag fick flertal frakturer samt sy 50 stygn. Den tog smällen och lämnade min skalle intakt samt en fullt fungerande hjärna, om man bortser från hjärnskakningen. Därför är det inte så konstigt att jag nu efter olyckan reagerar lite väl häftigt när jag ser personer cykla utan hjälm. Ännu mer när jag ser föräldrar cykla med sina barn som inte har hjälm.

Men jag reagerar, jag reagerar kraftigt. Jag tycker att man är totalt jävla dum i huvudet när man väljer bort hjälm. Det är intelligensbefriat och ett tecken på att man inte har mycket att skydda innanför pannbenet. Och när man dessutom för över det på sina barn, som inte vet bättre, det är som att säga okej till en olycka. Att ställa sig med öppna armar och säga: ”Det är lugnt, det gör inget om jag eller mitt barn skadar oss allvarligt eller rentav dör”.

Jag är skitcool och jag bär hjälm, så vad är din ursäkt?

Att curla sitt barn.

Igår flög vi hem från Malmö och bakom oss satt en stor familj, med två barn. Denna familjen hördes redan innan vi hade stigit på planet. Vi satt i den lilla loungen på Sturups flygplats och hörde ett vrål samtidigt som familjen gick förbi. Det kastades saker, barnen slängde sig på marken och gallskrek. Jag tänkte inte mer på det i mitt morfintillstånd, hade jag varit klarare i huvudet hade tanken slagit mig att de kanske skulle åka med mitt plan. Men jag var, vad ska man säga, lyckligt ovetandes.

Självklart så hamnade denna familjen bakom oss. Bakom mig. Det började ganska direkt sparkas i sätet och jag kände hur jag gång på gång fick flög framåt med huvudet. Vilken kraft va? Ja, det blir så när en 5 åring sparkar. De är inte små direkt. Jag lyckades somna till då tabletterna gjorde mig dåsig men vaknade efter några minuter av att jag kände hur något slet i mitt hår. Jag skakade på huvudet och satte på mig hatten igen som låg i mitt knä. Efter några minuter kände jag en kladdig hand dra mig i håret igen, rakt uppifrån, vilket betydde att barnet stod på sätet.

Jag slängde bak min hand och smällde bort handen, sen vände jag mig om och tittade på mamman. Hon tittade surt på mig och vände demonstrativt bort blicken medans hennes barn fortsatte skrika ”mamma mamma, Ipaaad..IPAAAD”. Och så fortsatte det. Hela resan. Jag sa till men det fanns liksom inte ett uns av ansvarstagande i dessa föräldrarna.

I mina ögon hade de misslyckats grovt med sitt föräldraskap.

När vi landade hörde vi hur de försökte få henne att sätta sig nere och spänna fast sig, hon skrek och ville titta på flygplanen. ”Oj oj oj, hon är sååå exalterad över flygplan, åhåhåh!” sa hon till flygvärdinnan som såg måttlig road ut.

Må hända, men ett barn kan fortfarande vara exalterat och uppföra sig. Det händer dagligen, så det är ingen omöjlighet. Sluta curla ditt barn.

Jag gjorde en story om detta igår och min telefon exploderade. Som alltid när man börjar diskutera föräldraskap. Det är lite som att hamna i klinch med ponny-föräldrar, man är glad om man överlever. Fick säkert 300 DM:s från föräldrar, icke föräldrar och faktiskt morföräldrar som höll med mig.  Många av dessa föräldrar tackade mig för att jag öppet vågade skriva om det och tyckte rentav det var bra med en person som inte har barn som påpekade problematiken. Men sen trillade de in, de var inte många, men det var en liten klick, som fullständigt rasade över hur jag kunde vara så empatilös och icke ödmjuk inför alla dessa föräldrar som kämpar.

Mycket riktigt så läste inte dessa personerna vad jag hade skrivit om utan gick loss med försvarsmening numer ett:

”Du vet inget och kan inte uttala dig då du ej har några barn”

Nej, det har jag inte. Men jag har väldigt många bekanta som har barn, jag har en syster som har barn och jag har själv varit barn. Ett barn som fostrades hårt av en ensamstående mamma och kunde bete sig. Jag förstår att exempelvis spädbarn skriker. Det gör små barn och det får man ta. De kan inte kommunicera vart det gör ont, de kan inte peka, de kan inte säga vad de vill ha. Men ett barn som både kan prata och har fullgod hörsel borde kunna bete sig bättre än så. Det är alltid föräldrarnas ansvar och kan man inte hålla styr på sitt barn som river andra människor i håret så har något gått väldigt fel i deras uppfostran. Det är klart sånt svider att höra om man som förälder har barn som inte kan uppföra sig. Och att sen att en kvinna utan barn påpekar detta utan att skämmas blir som en extra vass nagel i ögat.

En pappa skrev till mig att det är så barn hanterar stress. Många barn kanske är rädda för att flyga och då ger de utlopp för sina känslor genom att agera och dra människor i håret. Barn är barn och måste få vara barn. Jag svarade såklart att jag inte höll med och fann denna stresshantering väldigt intressant då det är hans ansvar som förälder att då hjälpa sitt barn om det lider, inte mitt hår. Jag skänkte även en tanke till den den lärare som skulle få dessa barn i sin klass, för efter att ha pratat med många lärare så vet jag vilket otacksamt jobb många av dem har när de måste uppfostra andras curlade ungar.

Jag fick även en kommentar från en tjej som skrev en lång harang om att hennes barn har en diagnos och hur jag kunde vara så känslokall och inte förstå att det är inte lätt som förälder att handskas med dessa barn. Att man inte ska anta och dra alla föräldrar över en kam. Och att man definitivt inte ska uttala sig om saker man ej vet. Hon avslutade sitt meddelande med: ”Jag hoppas ditt eventuella barn föds utan en funktionsnedsättning, för jag tror helt ärligt talat inte du hade klarat av det.”  Wow, fin kommentar från en människa som minuterna innan öste på om att man inte anta saker och uttala sig om sånt man inte vet något om.

Det är som att själva problemet, som nu att detta barnet rev andra medpassagerare i håret, hoppade på sätet och skrek hela resan utan att föräldern sa till, inte når fram till dessa personer. Vad jag egentligen menar. De blir så personligt kränkta att någon öppet ifrågasätter barn och föräldraskap att de missar exakt vad det var jag kritiserade.Sånt uppförande är inte okej. Jag har full förståelse för barn som har en funktionsnedsättning, men ska jag vara ärlig så är dessa barnen oftast bättre uppfostrade än många andra. Det är svårt med barn, det är ingen nyhet och det är en av orsakerna till att jag inte heller har haft bråttom. Jag vet att det inte är lätt och jag hyllar dagligen föräldrar i min närhet som kämpar. Barn är barn, men barn behöver fortfarande gränser och föräldrar som vågar fostra. Det är inte barnet i sig jag reagerar på, det är föräldrarna. De som inte vågar säga till sina barn.

Häromdagen stod jag i hissen och en mamma klev in med sin son. Han gick fram till knapparna och tryckte in allihopa. Jag suckade till men sa inget. Äh, jag har inte bråttom och tittade vänligt på mamman som nervöst log mot mig. När de sedan skulle av började pojken skrika om att han skulle åka alla våningar. Mamman försökte säga ifrån att de hade bråttom men pojken bara skrek och stampade i golvet. Hon vek sig, och sa okej, vi åker alla våningar bara du slutar skrika. Det var en del våningar om man säger så.

Jag är medveten om att barn förändras ens liv och det ser jag framemot, men jag kommer aldrig låta mig själv kontrolleras av mitt barn. Jag har många fina exempel i min närhet och beundrar min killes syster exempelvis över deras 3 åriga son som uppför sig vart de än åker.

”Vänta du bara tills du får barn…”

Ja, det gör jag, med allra största förväntan och målmedvetenhet. Jag har samlat på mig flera skräckexempel under åren och ser framemot att prövas. Men jag kommer aldrig någonsin ge mig när det kommer till att lära mitt barn respekt, hyfs och gränser.

Du har valt det själv.

Sov nästan helt mellan 02 och 06 idag, framsteg ändå. Vaknade till några gånger för att putta på det snarkande värmeelementet som låg bredvid och fick huset att skaka. Läste mellan varven kommentaren jag fick från en person som säkert menade väl men inte riktigt uttryckte sig lika bra. Först blev jag ledsen. Sen läste jag igen och la ifrån mig telefonen. Låg och funderade. Var jag ledsen för hon pekade ut det uppenbara? Mitt egna val, mitt fel, att sätta mig på cykeln eller var jag ledsen för jag inte borde känna såhär starkt? Är jag berättigad till dessa känslor? Till folks omtanke?

Jag låg och vred på tankarna. Läste om ett meddelande jag hade skickat till en killkompis där jag skrev att jag inte känner igen mig själv då detta tillstånd jag befinner mig är ovant för mig. Att inte riktigt känna samma hunger för livet, att vara nere, att vara bitter och less. Att ha ångest och att känna mig ”överflödig” i samhället (fullkomligt hatar att vara sjukskriven när jag faktiskt fungerar i övrigt). Jag läste det flera gånger och insåg sedan att nej, jag är inte ledsen över vad hon skrev.

Förstår att det känns surt, ledsamt, orättvist och hemskt för dig. Men kan ändå tycka att du har ju valt själv att cykla, cykel, moped och motorcykel är riskabelt. Speciellt vid olyckor. Jag tycker du hade änglavakt. Ditt ansikte kommer till nästan 100% bli helt återställt, du har inte brutit något, förlorat någon kroppsdel.
Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city! Hoppas du snart är helt återställd, du verkar repa dig fort, och snart hittar till aka till sporten. Jag själv lider av en kronisk sjukdom vilket gör att jag måste anpassa mitt liv efter den sjukdom. Lycka till. ”

Jag är irriterad över oförmågan att inte känna av situationen. Att inte i det tillfället bara läsa, tycka att det kanske inte är fullt så synd om personen och hålla det där. Den här jämförelsen vem som har det värst äcklar mig. Inte bara i dessa lägen, utan i allt i livet. Och framförallt – när är det ”okej” att klaga? Att må dåligt över något? Det är lite som när vissa människor säger till kvinnor som får sitt första barn och som berättar sömnbristen. ”Borde du ha tänkt på innan du skaffade barn”.

Absolut. Visst är det så. Och jag tror dessa kvinnor är väl medvetna om sömnbrist och andra tuffa tillstånd, men just där och då behöver man kanske inte säga det till dem. Let it slip liksom. Låt tanken passera.

Visst är det så att olyckan inte hade hänt om jag inte hade satt mig på cykeln den dagen. Men då hade något annat hänt, längre fram, för det är så livet fungerar. Att undvika att utsätta sig för situationer där olyckor kan hända är kanske denna tjejens och många andras val i livet.  Jag tror inte på det. Jag vill och kan inte leva mitt liv så. För tyvärr, för eller senare händer olyckan, vare sig du gör något eller ej.

Och då måste vi sänka garden och låta mänskor få känna, även om man själv inte känner samma. ♡

Ja, jag dricker och nej, jag behöver inte höra dina goda råd.

”Ska inte du köra IM Kalmar om en månad…??!”
”Ja?”
”Ja..jag tänkte bara på att du dricker och pratar en del om prestation, går inte riktigt ihop?”

Jag vet att det sticker i folks ögon, jag vet det. Vetskapen om att något jag specifikt lägger upp kommer trigga igång en, tjugo eller inga alls reaktioner hos människor finns alltid där i bakhuvudet. Missförstå mig inte nu, jag delar inte med mig av mitt liv för att provocera, det har jag aldrig gjort. Jag har ingen planerad provokations-strategi likt fröken Löwengrip (som förövrigt gör det briljant). Nej, jag gör bara min grej och är mig själv, men det provocerar alltid någon. Och det får jag ta, för det är upp till mig hur jag hanterar det och om jag hanterar det. Jag tror de flesta glömmer det när de vrålar i försvarsställning att människor är ”haters” och ”avundsjuka” när de får mothugg och reaktioner på vad de sänder ut. Ja, de kanske de är, men du lägger fortfarande upp delar av ditt liv offentligt på nätet och vill att folk ska se, engagera sig och tycka någonting. Det är det vi vill innerst inne, varför skulle vi annars vara offentliga?

Så nej, jag tycker inte det är konstigt att folk har synpunkter att jag dricker, det får jag ta. Lika mycket som att dessa människor får ta att jag säger ifrån. Alkohol och träning har varit ett hett ämne så länge jag har varit aktiv och det kommer alltid vara det. Jag har inga synpunkter på om man dricker eller inte dricker. Många av mina vänner är helnykterister medan många andra dricker mer och oftare än mig. Alla får göra som de själva vill. Men det börjar bli tröttsamt att gång på gång få dessa kommentarer. Dessa kommenterar som ”menar väl” men har en anklagande ton där man kan se hur ett finger pekas. Däremot uppskattar jag en vettig frågeställning som leder till en diskussion, det är berikande och leder ofta till acceptans och förståelse för hur andra fungerar.

 Att ta ett par glas till maten eller en, två drinkar ute är inget som påverkar mig, även om experter säger annat. Jag känner min kropp bäst och kan utan problem ha en trevlig kväll ute, komma hem i tid, sova 8 timmar och göra mitt träningspass morgonen därpå. Jag kan även spendera en hel kväll ute och bara dricka alkoholfritt, även om jag inte gör det särskilt ofta då jag tycker det är överjävligt att vara i festliga miljöer med fulla människor och man själv är nykter. Det är SÅ tråkigt. Jag tänker inte sitta här och bre på att man har lika roligt nykter, för det har jag inte. Det beror helt på sammanhanget. Är jag på en middag eller hemmafest, absolut. Då är jag mer än gärna nykter. Men ska jag gå ut och köra en riktig utgång, då spar jag hellre den till när jag kan dricka. För ja, jag tycker det är fruktansvärt roligt att festa.

Är jag omogen och oseriös nu?

So be it.

Men det är fortfarande jag som har tävlar och gör bra ifrån mig. Det är fortfarande jag som stiger upp halv sex och gör mina träningspass. Det är fortfarande jag som utvecklas och håller mig skadefri. Och det är fortfarande jag som har hittat min balans och trivs väldigt bra med att träna hårt och leva gott.

Och jag undrar, varför får män inte dessa kommentarer? De killkompisar jag har pratat med som har tagit några öl och samtidigt tränar hårt, de får aldrig någon kommentar om att de dricker. Klart grabben ska ha en öl liksom. Jag vill egentligen inte gå in på manligt och kvinnligt, för det handlar inte om det. Men tanken har slagit mig och jag var tvungen att vädra den.

För mig är det inte allt eller inget. Jag kan inte leva en asketisk livsstil bara för att jag tränar mycket. Det är inte jag och kommer aldrig att bli. Det är lite som när jag testade at bli helvegan två veckor. Det var seriöst de tråkigaste 2 veckorna i mitt liv. Samma sak när folk drar igång sockerutmaningar och vill att jag ska haka på. Nej tack, varför ska jag inte äta socker och ge mig själv förbud i flera veckor? Det har aldrig skadat mig? Jag kan utan problem dra ner på det och pausa intaget om jag vill det. Samma sak gäller alkoholen, det är inga problem att vara utan ett par månader och det är det en balanserad livsstil handlar för mig. Att ha kontrollen, kunna leva utan begränsningar och smaka på livets alla delar.

Så svaret på frågan är: Ja, jag ska tävla igen om 4 veckor och det kommer gå alldeles strålande med eller utan 2 glas från den där middagen en skimrande sommarkväll i juli. Det är liksom inte det som avgör. Inte för mig. Jag överlåter det för mina grymma vänner som är nere och pressar pall-plats tider. Har full respekt för avhållsamhet och att lägga upp sin träning och livsstil på sitt sätt. Vi har alla olika mål och sätt att leva sitt liv, glöm inte det.</p

”Jag borde…”

Det är knappt 5 veckor kvar till Ironman Kalmar och jag känner varken för att simma eller cykla. Eller? Jo men delvis. Det är inte det att jag saknar träningsmotivation. Den finns där. Jag planerar cykelrutter på Gotland dit jag ska nästa helg som jag kan bränna av medan resten sover tidigt på morgonen, jag bestämmer simdejter och jag pusslar ihop dagarna så jag hinner springa mina långpass, jobba och vara en närvarande flickvän och vän. Allt detta hade inte gjorts om jag inte hade motivation. Men vad är då problemet?

I lördags hade jag med mig våtdräkt, simglasögon och boj, redo för att simma 45 minuter ute i skärgården. Gjorde jag det? Nej jag låg och snarkade på en brygga istället. I söndags tänkte jag att nu tar jag ett nytt ryck. Slutade med en helkroppscirkel nere i gymmet i stället. Imorse var planen att en gång för alla riva av simningen tidigt och sedan åka till kontoret. Jag vaknade, insåg att det inte kommer bli någon simning och frågade mig själv sedan vad fan det är som händer. Jag ville träna då jag älskar rörelse, men jag hade noll lust att simma. I vanliga fall så brukar sånt lösa sig när jag väl tar mig i kragen och hoppar i. Jag ogillar mjäk och är bra på att urskilja min lathet (den finns där, tro mig) från en dipp eller sliten kropp. Men detta är något annat. Och jag kan ej sätta fingret på vad. Så istället för att deppa ihop helt och bli stressad över att Kalmar närmar sig så gick jag ner till Sats och körde alla mina favoritövningar. Övningar som ger mig pump, får mig att svettas, bränner exakt på de rätta ställena och får mig att känna mig som en jädra amazon.

Övningar som får mig att må bra helt enkelt.

Och kanske är det just det som jag behöver. Lite självförtroende? Om man tänker efter, det är inte så konstigt trots allt. Hela våren har jag kämpat att bli bättre på 3 grenar. Jag har aldrig känt mig riktigt riktigt bra och hela tiden jobbat mot ett mål och från något som inte jag vill ha eller vara. Att då gå ner på gymmet och köra ett pass där jag varken behöver tänka eller ens pressa mig i den utsträckning som min träning annars kräver kanske är just det jag behövde? Jag vet att jag är bra, jag behöver inte jaga någon förbättring, jag kliver in och get shit done.

Bom. Kliver ut. Borstar av mig. Höjer blicken. Är lusten tillbaka nu? Är självförtroendet påfyllt? Det är 5 veckor kvar. Inners inne så längtar jag och vet vad som skall göras. Jag ska bara samla ihop alla de komponenter som skapar fokus, motivation och viljan igen. De är just nu ute och rasslar på någon form av sidospår. Det är som att jag går på högvarv fast att jag varvar några varv extra på tomgång.

Det är en speciell känsla det där, att vara så taggad så att man nästan spricker, att älska träning och att känna sin kropp i rörelse men samtidigt inte riktigt..vara där.  Det kommer, det vet jag, det intressant är att jag upplever ännu ett tillstånd inom mig gällande min träning. Det är spännande och lite obekvämt, men jag tror någonstans det är bra för mig.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
34 kvadrat
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sara Che
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding