Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

#Swicapredikar

”Tänk om man kunde leva ett sånt där jädra glidarliv..!”


Jag har varit tjänstledig i en månad nu, dock känns det som att det bara har gått en vecka då jag har varit bortrest 2,5 av dessa 4 veckor. Det är fortfarande en rätt märklig känsla och jag kommer fortfarande på mig själv att fylla min kalender med åtaganden när jag märker att jag tex har en hel eftermiddag fri, för det är så jag är van vid att leva, så jag har levt. Sprängfylld kalender och struktur på minuten för att hinna med. Det är som att jag försöker rättfärdiga min ledighet med att ha grejer att göra. Vilket jag har, mer än nog. Men i min något knäppa hjärna som har vant sig vid tempo tempo tempo så har jag inte riktigt fattat helt var jag befinner mig..än. Men jag jobbar på det och tvingar mig att skala av och bort. Speciellt möten som inte ger något, där personer vill ha mer än de ger. Jag har dragit många lärdomar från just detta, men det är ett annat inlägg.

Men det här med att ta vara på min nyfunna tid, med min insats att promenera överallt. Hade inte hänt i samma utsträckning för en månad sedan, möjligtvis på helgen på väg till en brunch. Men det är nya tider nu och jag går ca en timme innan ett möte någonstans då det tar runt 30-45 minuter att promenera in till city från Kungsholmen, speciellt i vädret som råder nu. T-bana, uber eller buss är ok vid speciella tillfällen. Men där pulsar jag som sagt fram. Jag har en regel att minst 80 procent av promenaden varken får innehålla musik, podd eller telefonsamtal. Jag ska bara gå där med mina tankar och vara. ”Självförverkligande skitsnack..” Det var min första reaktion när jag satte upp regeln för mig själv. För det är så jävla flummigt och olikt mig. Men nu är det nytt år och här ska mindfulness utövas! Sänk axlarna, andas i fyrkant och känn dagarna (låter bra i iallafall). Jag har tid att reflektera, tänka och vissa dagar inte tänka på något alls. Jag tar min tid och spatserar på, som en liten eskimå ute på tur. Packad ryggsäck, snowjoggers och gigantisk jacka. Ögon som sticker fram mellan möss och jackkanten. Hepp hepp! Vissa dagar med en bitter feeling, medan vissa dagar pirrar det i hela kroppen och jag ler mot alla jag möter. Tänk att jag kan få göra det här, mitt på blanka dagen! Ingen förstår varför jag ler som en galning dock.

Det är så roligt, jag har ju drivit med mig själv och mina promenader på IG och vissa har inte förstått ironin och att jag faktiskt driver. Det är skojjigt tycker jag, för då brer jag på ännu mer. Oj oj oj, nu gick jag heeela vägen från Stureplan till Centralstationen, vilken prestation! Och vissa personer går igång, ja jäklar vad de går igång. Som om jag aldrig någonsin har gått förut eller vet vilka hälsofördelar det är. ”Det finns inget dåligt väder, baaaara dåliga klä..” Snark. Då brukar jag fnissa och ta extra raska steg till träningen där jag ska spendera 2 svettiga timmar med att röra på mig själv.

Men det var inte det jag skulle komma till, nu gled jag ifrån ämnet. Var var jag..jo min tjänstledighet. Det förbryllar mig fortfarande att vissa människor tror jag lever något jädra lyxliv (jo tjena, främsta anledningen till mina mindfulness promenader är faktiskt SL-kostnaden). Först trodde jag att det var pga mina sociala medier och började granska vad jag la upp. Visst lägger jag upp sjyssta bilder, äter mycket ute och rör mig i snygga miljöer. Jag reser en del och gärna bekvämt. Dricker bubbel på måndagar och sorterar klackar efter färg. Men är det verkligen allt? Nej. Jag är väldigt bjussig behind the scenes, what you see is what you get. Uppstigning 05:30 för att hinna, sena kvällar etc etc.  Och de människor som håller på och slänger med kommentarer om att jag lever något jädra glidarliv vet precis hur hårt jag har jobbat för att kunna ta ledigt ett halvår. Och då är jag inte ens helt ”ledig” helt.

Egentligen borde jag inte bry mig, men det kliar i mig. För jag märker att vissa kommentarer är hånfulla, nästan bittra. Värst är det när jag märker att personen ifråga försöker få det som att jag enbart har möjlighet att göra detta pga ekonomiskt stöd från min partner. Då försvinner det lilla leendet i mitt ansikte och glimten i ögat. Då biter jag ifrån. Förväxla inte stöd med ekonomiskt underhåll tack, det har är helt och hållet min egna förtjänst. Jag har skapat mig denna tillvaro. Men att ha någon som står vid sidan om och hejjar på mig – det är guld värt.

Och mitt i allt detta, så påminner jag mig själv genom att titta ner på min handled där SWCPWR är intatuerat, vad som faktiskt betyder något och vad jag är kapabel till.

Och då ler jag extra brett och svarar ”Ja, det bara landade i knäet, poff sa det!”

Ursäkta att jag misstolkar din kommentar om att jag ska tacka mitt utseende och inte min kompetens.

För första gången sedan 1956 delas priset ut för världens bästa kvinnliga fotbollsspelare ut på Ballon D’Or-galan i Paris. 23 åriga (!) Norska Ada Hegerberg stod för 31 mål på 20 matcher tog emot priset och hur kommer vi minnas detta? Vi kommer först och främst minnas detta som kvällen där Solveig bad Ada att Twerka. Kvällen där hennes enorma prestation som SKA ha all fokus hamnade i skymundan för att en man inte hade vett nog att gratulera henne utan bad henne istället att skaka rumpa.

I helgen gick Fitnessgalan av stapeln där jag vann pris. I min kategori fanns två män nominerade som tyvärr inte vann. Detta uppskattades inte och de började härja runt och bespotta träning med gummiband (?!) vilket en av de nominerade och även jag ibland tränar med. De påstod även att galan är riggad samt även kasta skit på min vän Sara Dahlström som också vann pris, men som årets förebild. Det orsakade tumult då Sara är överviktig och då inte förknippas med hälsa.  Att Sara har varit svårt sjuk, är stark som en björn och har hjälpt hundratals av människor genom sina videos och texter nämndes det ingenting om. Vilket såklart var anledningen till att hon vann. Men nej, fokus låg på hennes övervikt. Och senare under kvällen även på att hon tog en segercigarett utanför galan. Det kommer jag inte uttala mig något om då det är upp till henne och ett medvetet val man gör när man ställer sig utanför en träningsgala och tar en cigarett. Då har man någonstans kalkylerat riskerna för mothugg och även öppen för just denna debatt gällande rökning. Men det handlar inte om cigaretten, det handlar om att människor som ska ha koll på segmentet hälsa fortfarande anser att man bör se ut som ett visst sätt för att förknippas med träning. Har vi inte kommit lite längre än så?

Jag fick ett samtal från en bekant som gratulerade till vinsten i morse och fick då även till mig att personen ifråga hade stått bredvid två manlig fitnessprofiler som tyckte det var för jävligt att jag befann mig i Polen och ”krökade” istället för att vara på galan och undrade hånfullt om jag verkligen tränade på den nivån jag ”utgav” mig för att göra. Jag frågade honom om han sa ifrån till dem. Han mumlade något ohörbart. Härligt med stora muskler men inget kurage.

”Det beror nog bara på för att du är snygg snarare än prestationen..” sa en manlig träningsikon när Reebok för 2 år sedan gick ut med att jag var deras ambassadör.

Häromdagen hittade jag en känd PT på Facebook som härjade omkring och kommenterade nedlåtande om tjejer. Tydligen så grundar sig all form av korrigering av sitt utseende i sökande av bekräftelse och dålig självkänsla. När en tjej påpekade att många gör det för sin egna skull hånade och dumförklarande han henne. Vi gör detta för att behaga män.

Detta är av en man som alltid högt och tydligt har pratat om respekt för andra.

Fick höra på ett möte med en inbjuden extern manlig konsult att det inte gick inte att ta mig seriöst som atlet när jag stod och pratade om hudkräm i mina kanaler och tjatade om glow.

Jag hade aldrig ”lyckats” så bra i livet om jag inte hade varit smal och härlig att se på. Sagt av en kille i samma bekantskapskrets.

Om vi tänker ett steg längre och försöker tänka lite djupare – med alla kommentarer om vårt utseende, vore det inte konstigt om tjejer INTE försökte behaga män?

Detta inlägget är till alla er som inte håller tyst. Till alla er som inte är rädda för lite obekväm stämning. Som vågar säga ifrån. För vet ni? Jag är så jävla trött på vuxna män som får lov att bete sig hur fan som helst. Jag är så trött att jag igår sket i träningen, började tjaffsa med min kille om en skitgrej (slagpåse) då jag mig var arg, less och besviken.

Jag är så less på att höra ”Äh, bry dig inte! Ta inte åt dig” eller ”Vad ni kvinnor ska misstolka allt!”.

Ja, det är bara lilla jag som misstolkar. Jag och hundratals till.

”Min lärare sa en gång att jag borde passa mig för att äta ostmacka till mellis för jag redan var stor och ingen kille gillade runda tjejer”


Jag ställde en fråga på min story igår morse och det tog inte många minuter innan det vällde in svar från tjejer och killar. Det var kommentarer de hade fått under sin skolgång, tjuvnyp från familj och vänner, nedlåtande kommentarer från kollegor men framförallt, så var det säkert 80 procent kommentarer från män. Det var nedlåtande, vissa helt fruktansvärda, kommentarer från män som tog sig friheten att kommentera tjejers kroppar, kläder och yttre. Jag blir så jävla förbannad att jag vill trycka alla dessa kommentarer, mail som jag får och ämnen som har kommit upp på middgar i en bok och ge ut den till alla högstadieklasser i landet, eller nej, tidigare. Så fort barnen är läskunniga vill jag sätta denna boken i deras små händer och tvinga dem att läsa dem. Sen vill jag att deras föräldrar, som har det yttersta ansvaret att se till att deras söner och döttrar växer upp till människor som ser folks lika värde, respekterar olikheter och tänker ett par steg innan de kommenterar någon annans yttre tar ett ordentligt snack med sina barn om just denna boken. Om hur man betet sig mot andra människor. Min första tanke var att alla pojkar skulle läsa boken, men efter hand när kommentarerna har vällt in har jag insett att det må vara överhängande pojkar/män som tar sig rätten att bete sig som fullständiga idioter, men vi tjejer är inga helgon heller. Vi är alla skyldiga till detta.

Jag har plockat ett gäng kommentarer (finns under höjdpunkter ”självkänsla” på min IG story) som mina följare har skickat in som de har fått från bekanta, vänner, ragg, familjemedlemmar och kollegor. Det är ett axplock av ca 150 st inskickade kommentarer, och de blir bara fler och fler. Ta en stund och läs igenom dessa kommenterar och fundera på vad du kan göra för att undvika att hamna i en liknande situation. Både som sändare och mottagare.

”Min pojkvän på gymnasiet sa att jag inte fick ha vanligt linne på krogen = slampigt tydligen!”

”En kille på Tinder som jag matchade med tyckte jag skulle sluta lyfta vikter och börja springa istället pga tjock!”

”Höga jeans ger stor rumpa tydligen. Alltså inga höga jeans för mig..”

”Ett butiksbiträde på Acne sa åt mig att den där klänningen är för smala tjejer”

”En kvinna frågade mig vilken månad jag var i. Jag var inte gravid. Satt och grät i provrummet efteråt.”

”Mitt ex är vi åt middag tillsammans och jag tar en tugga och han säger ”…ska du verkligen äta det där?”

”Min mamma gav mig bantningspiller i mellanstadiet för att jag inte skulle bli mobbad”

”Får ofta höra om jag är lebb för mitt korta hår”

”Är långdistanslöpare och får höra att du är ju så lång och inte så smal för det..”

”Mitt ex tyckte högmidjade byxor var för 40 åriga mammor när jag hade på mig mina favoritjeans med high waist såklart”

”Jag får alltid höra att jag ska flytta eller att jag är konstig för att jag har shorts nästan året runt”

”Hade klänning på mig och min svärmor sa hon är inte tjock hon har bara kraftig benstomme”

”Min syster sa åt mig att jag inte borde ha linnen pga onormalt feta armar. Vägde 48 kr då”

”Min första pojkvän sa åt mig att jag inte fick gå ut med transparent skjorta för då skulle andra tro att jag var tillgänglig.”

”Klippte mig kort och kände mig ursnygg, min killkompis sa: vad fet du ser ut nu”

”Man kan inte ha crop topp om man inte har platt mage”

”Min pappa sa åt mig att jag hade lagt på mig, jag var 15 år då”

”En kille sa åt mig en gång att jag inte var något modeorakel direkt..”

” Lingonbröst har man fått höra, både en och två gånger, sådär kul när man knappt kan ha bh på grund av små bröst”

”Kunder i min butik påminner mig dagligen att jag inte borde ha tatueringar”

”En av mina kompisar sa: du är lite rund och kraftig och då passar ej dessa byxor”

”Att jag inte fick ha ljusa byxor på mig för att jag framhävde mina lår som redan var för feta”

”Jag kan inte ha rosa, rött eller orange pga mitt röda hår. Det har min mamma sagt och säger fortfarande..”

”Blev uppraggad på krogen av en kille som sa ”egentligen gillar jag smala tjejer men..”

”Att jag inte ska ha polotröjor för jag är storbystad”

”En lärare brukade rangordna tjejerna efter söthet i klassen. Jag var typ alltid sist”

”Min kille vill att jag ska klä mig lite mer som andra tjejer, mer propert och inte så galet”

”Att jag borde bära MER färg, men jag trivs ju i svart!”

”Provade en tjockjacka och en kompis sa att man måste vara smal för att kunna ha den”

”Du borde inte bära färg för du ser ut som ett cirkustält”

”Fick kommentaren om att jag inte ska ha för vida byxor eller lång kjol för jag ser ännu kortare ut då”

”Du kan inte ha högklackat du som redan är så lång!”

”En kille sa en gång att jag skulle börja springa mer för att mina lår var tjocka”

”Vågade mig på hängselbyxor och blev kallad för byggare Bob av den snygga killen i klassen”

”Min kille kallar min för feminist när jag har vissa kläder på mig”

”En gång sa ett ragg till mig att bara smala personer kan ha stuprörsjeans, det tog 4 år innan jag hade sådana jeans på mig igen”

”En person sa en gång att jag vickade på rumpan för mycket när jag bar högklackat. Jag såg divig ut då”

”Mina systrar sa alltid att man inte kunde blanda rött och rosa eller ha enfärgat men idag är det ju modernt!”

”Var alltid retad för mina kläder i skolan – idag kommer folk och säger att jag var modig!”

”Ett X sa en gång att han skulle köpa nya tuttar till mig så mina kläder satt bättre!”

”Att jag har för smala ben”

”Att det är bra att jag har långt hår igen för kort hår gjorde så att man såg rundare ut!”

Men den bästa av allt, och ja nu uppmanar jag till våld, är helt klart denna:
”Blev kallad för FläskDoris av en kille i klassen, gav han tillslut en fläskläpp av en soppåse”

Okej – thats it. Vem måste jag prata med för att få igenom denna boken till svenska skolor?

Ytlig och djup på en och samma gång?

Byxor (klick!), kavaj (klick!), mössa (klick!)

I helgen kollade jag på Bachelor och såg eftersnacket där en av tjejerna ursäktade sin ovillighet till medverkan med att säga att hon helt enkelt inte var som majoriteten av tjejerna i huset. När hon fick frågan vad hon menade så svarade hon att hon helt enkelt inte gillade smink och kläder så som resten av tjejerna i huset. De delade inte samma intressen och därför kände hon ett utanförskap då hon hade andra, mer betydande, intressen. Jag tyckte det var rätt lustigt sagt och jag märkte att flera av de andra tjejerna tog lite illa åt sig, vilket jag förstår, för det är aldrig kul att bli stämplad som utseendefixerad. Vilket de tyvärr mellan raderna blev. Och även om det inte var denna tjejens intention så blev det ändå så tydligt att ännu en gång att så förknippas intresset för de yttre attributen med ytlighet.

Det är ingen nyhet att det många gånger används som en härskarteknik att använda ett skönhet eller modeintresse mot någon för att få den att känna sig lite fördummad. Det har hänt mig ett par gånger, både när det kommer till mitt intresse för hudvård men även när det kommer till träning. Det är inte ovanligt att jag möts av ett höjt ögonbryn när jag berättar att jag bloggar på Metro Mode. ”Jaha…du är en modebloggare alltså..” får jag till svar samtidigt som personen avfärdar mig som ett våp där endast outfitbilder, foto på dagens lunch och den perfekta nyansen på läppglans duger som samtalsämne. När jag sedan svarar på frågan och säger ”Ja, bland annat. Jag har många olika intressen förutom kläder. Jag tränar exempelvis en del och skriver om hälsa på mitt sätt..” då får jag en ny blick, oftast är det en nyfiken blick men ibland, tråkigt nog, är den avmätt och dömande. Man kan riktigt se hur personen tänker ”åh nej, inte en till tränings-fanatiker”.

Jag var inbjuden på en nätverksmiddag för ett tag sedan där jag fick frågan hur det är att vara träningsprofil som gillar smink och kläder. Jag skrattade lite åt frågan och sa lite halvt på skämt att det var en av mina USP:ar, att multitaska, som en liten kameleont. Personen fortsatte med fråga om det var viktigt för mig att se snygg ut på gymmet och om jag kunde träna utan smink. Vidare så fick jag frågan hur mycket tid jag egentligen la på hudvård i veckan. Det slog mig ganska så fort att personen gjorde sig lite lustig på min bekostnad, precis som om att min seriositet när det kom till min träning inte var lika stor som andra personer inom sporten då jag ägnade tid åt mitt yttre. Jag blev rätt less och undrade hur reaktionen skulle bli om jag skulle börja göra mig lustig över alla som kallar icke träningskläder för ”människokläder” eller som fortfarande tvättar av sminket med vanlig tvål. Det hade varit rätt oskönt av mig. Inte sant?

Jag blir så trött på att det är blir så ängsligt så fort man är befinner sig med ena foten, tån, hälen i de olika facken. Bara för att jag tränar mycket betyder det inte att jag är en träningsprofil. Lika mycket som jag älskar att prata om Vo2max, maxlyft och protein så kan jag ägna timmar åt att läsa om olika syrebehandlingar, leta efter ett läppstift i perfekt korallröd färg eller ägna kvällen åt att lägga ansiktsmask samtidigt som jag rengör min cykel. Jag känner mig lika snygg i träningskläder under träning som ett par höga klackar och maxad outfit efter träning. Ibland tycker jag världen är orättvis för mitt hår ser ut som ett skatbo och andra dagar kan jag vråla av lycka för lyckas simma felfritt under ett pass.

Jag kan förstå frustrationen många skönhets-youtubers har – ”vadå, du filmar när du sminkar dig?!”

Ibland känns det som att man ska vara antingen eller för att bli tagen på allvar inom respektive gren. Förstår du vad jag menar eller svamlar jag mest? Känner att idag är ingen bra dag att försöka få ner sina tankar i print. Det spretar åt olika håll och jag vet knappt var jag ska börja. Men ville väcka en tanke och kanske tar jag upp tråden igen, kanske inte. Men har ni något klokt att tillägga så  gör gärna det, ni kanske förstår och resonerar mer klokt än mig.

Kram på er,

Om dieter, sitt varför och att växa med sitt intresse.

Jag pratar mycket om att hitta sitt varför i träningen. Det har varit min främsta drivkraft och motivator i min träning och även det som har fått in mig på rätt spår när jag har vacklat. Mitt varför har aldrig varit självklart och framförallt inte alltid hälsosamt. Det började med 12 kg övervikt från min period utomlands. Där och då började mitt varför med ett enda ord: Bantning. Jag började min träningsresa med att strypa allt snask på veckodagarna, träna 5 dagar i veckan och äta normala portioner husmanskost 3 gånger om dagen. Efter ett halvår hade jag gått ner 9 kg. Sen utvecklades träningen och intresset för min hälsa, men den överhängande anledningen till varför jag gick till gymmet var att hålla mig fit och kämpa ner de sista kilona. Min viktnedgång hade fram tills dess gått stadigt, om än lite långsamt, men hälsosamt neråt. Men det var vad jag gjorde efteråt som inte var så bra, hur jag hoppade på den ena dieten efter den andra för att tappa det sista. Jag testade den ena dieten efter den andra och jag minns specifikt hur jag en sommar hoppade på ”Train like a girl” – dieten som en då väldigt stor fitnessprofil promotade. Låt mig säga som såhär. Jag gick runt i ett ketogent tillstånd som gjorde mig slöare än årets PH-deltagare , luktade prutt och amoniak samt åt proteinfluff som snacks på bion.

Om ni någonsin ser mig göra något sådant igen så har ni mitt fulla tillstånd att kasta något hårt i huvudet på mig. Ni lär inte missa, man är inte så snabb i sina rörelser under en sådan diet direkt.

Men så hände något, jag började testa lite olika sporter, jag utmanade mig själv och skaffade PT. Anmälde mig till tävlingar inom grenar jag aldrig trodde skulle vara något för mig. Jag cyklade, sprang i berg, lyfte min egna kroppsvikt, sprang flera mil och lärde mig bemästra crawl. Ena dagen klättrade jag högt upp i ett rep, nästa dag svettades jag på ett box-pass med en tjej jag aldrig hade träffat förut. Gränserna för vad jag kunde göra, vem jag kunde träffa och vad träningen fick mig att känna suddades ut.

Allt var möjligt tack vare min kropp och mitt mindset som hade ändrat sitt varför från en fixering vid en viss kroppstyp till känslan som uppstår när jag gör alla dessa olika utmaningar.

Varför?

För att livet blir så mycket roligare, min kropp så mycket starkare och mitt psyke så mycket vassare. Att gå från att se sig själv i spegeln och fråga sig själv ”kan jag verkligen se ut såhär?” till att istället säga till sig själv ”Tjena kroppen, idag ska vi ha roligt du och jag” är bara en del av så många varför som ryms i helheten.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!