Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

#Swicapredikar

Hur ärlig ska man vara?

Förra veckan diskuterade jag en kommentar som jag hade sagt i en story en dag där jag inte hade mått på topp. Det gällde en kommentar där jag hade förklarat mitt dåliga selfie-mojo med orden ”jag känner mig tjock och ful” vilket ledde till att jag fick frågan av en tjejkompis om det verkligen var så bra att uttrycka sig på det sättet då det kan sticka till hos folk som följer mig samt att jag är en förebild för många vilket då blir problematiskt när jag uttrycker mig på det sättet. I samband med det fick jag även en kommentar från en följare som frågade varför jag inte är nöjd med mig själv då jag borde vara det då jag ser ut som jag gör.

Nej, det kanske inte är de bästa ordvalen. MEN, det är så jag kände just där och då. Ofiltrerat och sårbart.

Jag funderade en stund innan jag svarade, för även om jag visste vad hon menade med att ifrågasätta kommentaren så ville jag ändå reflektera en gång extra så jag verkligen själv var med på förklaringen. Och det var jag. För hur jag än resonerade med mig själv så kom jag fram till samma slutsats att jag är 100 procent ärlig i mina kanaler och att om någon tar illa upp för att jag ej filtrerar mina dåliga dagar, ja då är mina sociala medier inte rätt plats för dessa människor.

För även om jag skriver om att älska sig själv i alla lägen, former eller stadier i livet och tycker om mig själv oerhört mycket vilket jag även skriver om, så har jag dagar som förra veckan då jag helt enkelt inte tycker om mig själv lika mycket. Då kan jag inte sitta och låtsas, vilket det känns som jag gör när jag inte ventilerar utan bara langar upp bilder på ett roligt liv.

Faktum är att jag känner mig sjukt obekväm med mig själv och min kropp när jag har mens, vilket jag hade förra veckan och som påverkar min kropp med några kg extra vätska, svullet ansikte, flottig hy och en oerhört stark känsla av att vara ”bredvid” min egna kropp. Som att jag har fått på mig en dräkt som inte är en perfect match. Och jag är inte ensam om detta, men varför är det inte helt okej att vara öppen med det? Jag tycker tyvärr inte om mig själv dessa 2-3 dagarna. Och det ska inte misstolkas med att jag inte älskar mig själv. För det gör jag. Men man kan fortfarande älska sig själv även om man inte tycker om sig själv under vissa dagar i livet. Jag som hälsoinspiratör och för många en förebild måste kunna få ventilera mina känslor och vara ärlig gällande dessa tankar. Ibland känns det som att det lite blir tabu att inte vara nöjd när man exempelvis  tränar mycket. Som att man får en stämpel i pannan att man hetsar eller är osund. Vilket blir problematiskt, för man måste kunna skilja på tillfällig svacka/känsla och exempelvis kroppshets. Det blir skevt om jag endast skulle skriva/prata om hur oerhört snygg, bra och lyckad jag känner mig. Det är inte den jag är och definitivt inte så jag känner mig varje dag.

Jag har valt att vara personlig och öppen i mina kanaler för att det är så jag vill integrera med er som följer mig. Det är även det jag vill läsa om hos andra jag följer och är inte intresserad av att endast läsa om framgångssagor och 100 procent ”alltid på topp dagar”. Det tilltalar mig inte heller att läsa om hur viktigt det är att ge allt man har och vara sitt bästa jag. För det vet jag numera att man inte kan vara varje dag. Däremot så kan jag det i vissa perioder i livet, vissa stunder. Då är jag världsbäst, ostoppbar och det snyggaste Polen har levererat på flera år. Men mellan dessa dagar då allt går som på räls har jag dagar som förra veckan då bikinin skaver så pass mycket att jag tvingar fram ett leende trots att det känns skit, min kreativitet är lika ösig som arbetsförmedlingens hemsida och jag undrar hur många lager smink det behövs för att rädda upp misären.

Är jag för ärlig då? Ska jag vara tyst och vara nöjd för att jag borde?

Är du gravid?

Jag la upp en bild på Instagram för några veckor sedan (har vägt fram och tillbaka om jag ska lägga upp den här, men inser att det är onödigt och inte relevant för mitt budskap) och fick några kommenterar via DM med frågan om jag var gravid. Blev så ställd när jag läste det att jag var tvungen att gå tillbaka och kolla på bilden med mer ”objektiva” ögon samt ta upp detta med några andra vänner i branschen, bland annat Anja som också har råkat ut för detta. Jag granskade och vred på huvudet som en galen person när jag granskade bilden men näe, det enda jag kunde se var en euforisk tjej efter ett träningspass. Jag frågade en av avsändarna om varför denne personen hade fått för sig det varpå jag får ett svar att det ser ut som att jag har en liten bula.

BULA?

Du menar min mage?

Om det där anses vara en bula så har vi ett större problem än att jag skulle vara gravid. Nämligen kroppsuppfattningen hos vissa. Inte konstigt att folk har ångest över att deras magar inte är platta nog. Min mage är aldrig platt. Min mage står ut och lever sitt egna lilla liv. Jag bryr mig inte, det är så den är och den fyller andra funktioner än att vara platt. Det är inte min högsta prioritet i livet.

Det är problematiskt i sig att kommentera någon annans kropp kopplat till graviditet. Eller ja, kommentera någon annans kropp över huvud taget. Jag personligen tycker att man kan avstå sådana kommenterar då man inte vet om personen i fråga försöker få barn, har fått missfall eller helt enkelt inte anser att det är någon annans jäkla business. Och ja, jag har får bita mig i tungan själv några gånger när jag har varit på väg att fråga något liknande. Även om man menar väl så finns det stunder där man helt enkelt inte behöver kommentera. Man kan låta den glida förbi.

Vad jag svarade på kommentarerna?

”Det är ingen bebis, det är min mage.”

Och innan någon tänker eller kommenterar något tramsigt om att tjejer med en viss typ av kroppsform inte ska uttala sig så vill jag bara påminna att ingen kroppstyp har patent på känslor. Anledningen till detta är att jag ofta läser uttalanden att det är så tröttsamt med alla ”smalisar” som yttrar sig ”när de inte har en aning…” Alla människor känner och mår olika. Att jag reagerar över att någon anser att jag ser gravid ut betyder inte att jag blir stött/livrädd/kränkt/arg/ledsen över att min mage står ut/ser stor ut och det hamnar i fokus. Nej det skiter jag högaktningsfullt i. Det som stör mig är man kommenterar något sådant och att för vissa så är allt utanför en slät platt mage något avvikande. Det är så skevt att så många går runt och tror att kvinnor ska ha platt mage. Vi blir matade med den informationen och bilder varje dag, kanske gör det reaktionen då större?  Jag vet inte, jag blir bara så less. Och sen att man ens ska in och peta i gravidfrågan. Låt kvinnor va, det är stressande nog att tänka på att jag en dag kommer bli gravid och allt det som medföljer. Jag är redan irriterad över hur jag måste ta ansvar för min framtid, mina val i karriären och hur jag måste ”planera” med åtanken att jag en dag kommer bli gravid och släppa ifrån mig min kropp i nio månader men även lite av mitt liv därefter. Det stressar mig faktiskt och jag kan ibland bli irriterad över folks, speciellt männens jävla lättsamhet kring detta. ” Åh, så himla himla härligt att skaffa barn! ” Ja, det kan man tycka när det inte är en själv som ska utsätta sig för det.

Missförstå mig inte. Eller gör det, för all del. Barn finns med i planen. Men jag blir bara så frustrerad. För barnfrågan gör mig stressad och det blir inte bättre av att höra från vänner eller kollegor med menande tonfall ska upplysa med kommentarer som ”väääänta bara tills du skaffar barn, då kan du inte…”

Fuck off. Påminn mig inte, jag tar det då. Och ”kan inte” är trams.

NICKS, ångrar ni ert val av rubrik såhär dagen efter?


Min första tanke när jag såg denna reklamen var ”hur tänkte ni nu? ”sen korrigerade jag min tanke till ”hur tänkte deras byrå?” OM de ens har någon? Vet inte vilket som är värst? Att någon med utbildning och en position att kunna påverka har suttit i ett möte och pitchat in denna rubriken som de har tyckt varit både ”slagkraftiga och rätt i tiden” eller att Nicks team har gått loss själva efter att ha inspirerats av Katrin Zytomierskas provokationsteknik. Eller så var det precis det de ville och lutade sig nöjt tillbaka med ett flin ”all reklam är bra reklam”?

Har vi inte kommit längre? Att dessutom pudla några dagar efteråt med ursäkten ”Hela vår ideologi på Nicks bygger på att man ska kunna njuta av det goda i livet. Att äta ska vara något positivt och vi försöker förbättra livsmedel så att det man äter inte bara är gott, utan också nyttigt.” Det är bra att Nicks kör en damage control och drar tillbaka kampanjen. Men ska vi vara ärliga, vad trodde ni skulle hända? Såvida man inte har bott under en sten de senaste åren så kan man inte ha missat det oerhörda engagemang mot kroppshets och psykiska ohälsan. Hur vi kämpar för att tycka om oss själva? Hur vi varje dag tvingas hantera tankar som påverkar vår självkänsla? Blir det bättre av att gå av bussen och mötas av en sådan text? För många av oss nej.

Är man dessutom i branschen som Nicks är då de samarbetar med en rad profiler som bland annat även har öppet pratat om sina tidigare ätstörningar och står för en sund inställning till mat där inga förbud finns borde man förstå att just detta val av marknadsföring är rent ut sagt jäkligt korkat?

Ät och ångra ingenting. Möjligtvis att ni såg denna reklamen.

I vilande stund skulle jag vilja prata lite, Colting

Scrollade igenom flödet på Instagram häromdagen och fastnade med blicken när jag kom till Jonas Coltings inlägg vilket jag alltid gör då jag gillar honom då han är en frisk och kunnig fläkt i träningsbranschen, men jag håller inte alltid med. Och jag tror det är sunt att inte köpa allt rakt av (vilket man lätt gör om man tillskriver en person kredibilitet) och våga ställa sig frågan ”varför stör detta mig” och tänka efter när man läser något som skaver. Jag har följt honom i ett par år och hans mindset, ärlighet mot sporten, människan och framförallt sig själv har inspirerat mig väldigt mycket i det jag gör. 

Men vad händer om man inte är en person som kan filtrera? Vad händer om man är en person som redan står på gränsen till att bränna ut sig, både träningsmässigt och mentalt. Vad händer om man är en person som är så djupt inne i sin träning, som maniskt räknar träningstimmar, som tar efter dessa ”sanningar” och tittar på sin egna prestation utan att ens reflektera över att Coltings liv skiljer sig åt från exempelvis ”Carolina” som har ett kontorsjobb, 2 barn och en triathlon-satsning framför sig. Eller Anders som satsar allt, äter exemplariskt, tränar 6 dagar i veckan och suger åt sig allt som stora profiler skriver utan att analysera vad egentligen texten vill säga vilket resulterar i en prestationsångest och i värsta fall en stressfaktur som en efterföljd till att han pressar sig för hårt. Vad händer med dessa människor som läser denna typen av inlägg och inte reflekterar över att det inte är svart eller vitt? Jag diskuterade detta en snabbis i podden förra veckan och det var en del som mailade mig direkt och delade med sig av hur de kände.

Jag tänker på detta inlägget.

Jag ska inte hymla. Jag älskar rörelse och jag önskar att dygnet hade fler timmar så jag skulle kunna träna mer. Men jag skulle fortfarande vila. För jag tror på vila och återhämtning, det har bevisligen fungerat för mig och som ni vet utgår jag enbart utifrån mig själv när jag förmedlar min tränings/livs-filosofi, diskuterar eller är mottagare för dessa typer av raljerande texter. För det är lite det Colting gör här. Han raljerar. Det är lite av hans signum vilket även återfinns i hans podd. Man får inte glömma det. Jag köper att han tycker mycket och starkt – det är lite det jag gillar med honom. Men att ordagrant skriva ”fuck vilodagar” och ordinera att man ska ta en vilodag från datorn och springa istället i en kontext där man redan hyllar mängdträning och skyr vilodagar som pesten får mig att skaka på huvudet och hoppas på att han gör det för att han just där och då när han skriver inlägget är så uppfylld av sig själv och vill raljera med sin sanning. Att han gör det för att röra om i grytan och inte för att han med all välmening vill nå ut till det svenska folket i en ren hälsoaspekt.

Jag har så många vänner och bekanta som har sprungit, rasat och nu jobbar sig tillbaka. SMACK BOM ÄNDA IN I DET BERÖMDA FÖRBANNADE KAKLET MED HUVUDET FÖRE. Jag tänker på dem när jag läser denna texten och suckar uppgivet även om han skriver i början av sin text att det inte rör dem som vilar från känslomässig, mental eller psykisk stress.

Fast vänta nu lite. Spelar det någon roll? Kan man verkligen särskilja det så? För mycket av den psykiska stressen hänger ju exempelvis ihop med träning. Ta en person som lider av ortorexi, på vilket sätt gynnar en sådan text en person som är på väg tillbaka till träningen på ett sunt och måttligt sätt?

På vilket sätt gynnar det exempelvis mig, även om jag nu vet att relevansen i Coltings inlägg ibland får tas med en nypa salt då jag inte kan jämföra mig med en person som har tid att träna 2-3 gånger om dagen eller jobbar med att just: ja just det, att träna. Att träna 2-3 gånger om dagen förutsätter att man har livet ordnat på övriga plan i livet. Att den pyskiska stressen hålls frånvarande och lirar ihop med en livstil som tillåter ett sådant upplägg. Ta proffsen. Vad gör de mellan träningen? De vilar. De sover. De äter. De bastar. De sitter även vid datorn. De får experthjälp av massörer och dylikt. Verkligheten för ”normalsvensken” ser annorlunda ut. Verkligheten där man skyfflar i sig en keso på bussen för att hinna till träningen för att sedan hinna till jobbet och därefter vidare på nästa aktivitet.  Men ändå, trots att jag är medveten om detta så finns det en liten liten liten del av mig som sneglar på träningsschemat och tänker: ”äh, den vilan kanske är överflödig där..”

STOPP.

Vi har snackat om detta förr Swica.

Don´t go there.

Jag håller med om att en aktiv livsstil är det bästa en människa kan ge sig själv och jag uppmanar så många så möjligt att röra på sig, men det skaver i mig när jag läser ”Att efter en inomhusdag springa, promenera, simma, gymma, dansa, gymnastisera, paddla eller whatever! Det är vila. Det är återhämtning.” Även om jag håller med att någon form av rörelse är så viktigt för välmående så tror jag att man idag behöver ta in att samhället ser ut på ett visst sätt. Den psykiska ohälsan ökar och kraven på prestation och att ”leva rätt” är större än någonsin. Vår kropp kan inte känna skillnad på psykisk eller fysisk stress och om vi då redan halkar efter psykiskt och sedan pressar oss fysisk, vad händer? Vi mår ännu sämre och förstår ännu mindre för vi läser ju hela tiden, överallt, att träning ska få oss att må bra. Det blir liksom inte bättre att skyffla ner ”sanningar” i folks hals på detta sättet.

Det är nog där skon klämmer, att provokationen och det hårda raljerandet hur saker och ting ÄR inte riktigt lirar med ödmjukheten inför att människor är olika. Det är en sak att dela med sig av sin filosofi utifrån sig själv, hur man gör, hur man resonerar. Men att tilta över och peka med hela handen med en underton av förakt till den lata svensken gör mig bara matt. Lite som när Paolo skäller ut svensken när de inte vaknar i tid för morgonträningen.

Är vi inte lite förbi det? Är det verkligen vägen till bättre hälsa för hela samhället?

”Jag är inte rädd för att bli sjuk igen, däremot är jag rädd för att sluta vilja, sluta VÅGA. ”

(Tyvärr är dessa de enda bilderna jag har från eventet (mina egna mobilbilder) då Reeboks originalfotograf var tvungen att ställa in i sista sekund pga sjukdom och ersättaren inte var helt med i gamet om man säger så. Det finns dock en film på min Instagram.)

Förra veckan höll jag i ett event tillsammans med Reebok Nordics på Stadium där jag även delade med mig av min träningsresa, hur den såg ut när jag började i jämförelse med idag. Från att inleda min tränings ”karriär” med fokus på viktminskning där min okunnighet fick mig att testa på det mesta tills att jag med åren ökade min kunskap, utvecklades mentalt och fysiskt samt förstod vad träning och hälsa egentligen handlade om. Att idag träna för helt andra anledningar än när jag började min resa är något jag vill inspirera andra till och framförallt – att det inte är en enkel väg alltid. Det hör lite till att hamna i ”dietfällan”, att överträna, att hoppa mellan olika inriktningar, att träna fel eller bara tappa suget och börja om från början. Det är inga misslyckanden, det är lärdomar som bygger en stark bas och förutsättning för framtiden, vilket sker steg för steg när man stampar ifrån och försöka göra rätt, även om man ibland inte vet vad rätt egentligen är. Det kvittar hur bra PT:s man har och hur mycket böcker och forskning man slukar. Förstår man inte vad ens egna ”varför” är då blir det svårt. Och det är det som jag har låtit ta tid för mig, jag har kommit fram till vem jag är och vad jag vill med min träning genom mig själv och mina erfarenheter. Polletterna har sakta men stadigt trillat ner en efter en och kommer fortsätta trilla ner och lägga sig tillrätta under mitt liv. För jag är långt ifrån där jag vill vara med mitt mindset och fysik idag, men jag är en bra jädra bit på vägen från var jag var för 5-6 år sedan. Jag är mitt i resan, och oj vad jag älskar att resa.

Att stå där inför så många personer och dela med mig av mina tankar och erfarenheter var nervöst i måndags. Känslan av ”varför skulle de vilja lyssna på mig?” hade gnagt i mig ett tag och trots att det blev fullbokat nästan direkt, att personer skrev till mig att de såg framemot kvällen och Reebok peppade mig så hade jag medvetet motat bort tankarna på just den kvällen. Men likfan började de poppat upp ändå och jag började neurotiskt intala mig själv att folk endast hade anmält sig för att skratta åt mig.

Jävla tönt man är. 

Det blev inte så. Såklart det inte blev. Publiken var en av de finaste jag har stött på och jag fick så mycket kärlek innan, under och nu efteråt.

I min ”föreläsning” valde jag även att dela med mig av en av mina största drivkrafter i träningen, jobbet.. ja men i allt jag gör. Jag pratade om min sjukdom (Guillain Barré) jag blev drabbad av när jag var 16/17 år och hur helförlamningen påverkade mig i efterhand. För just där och då, när jag var sjuk, var jag avskärmad och ”obrydd”. Jag minns hur det enda jag tyckte spelade roll var att jag inte skulle få gå om tvåan i gymnasiet då det var det viktigaste i livet att ta studenten med mina klasskamrater. Som att kunna gå igen och spendera mitt liv i rullstol inte var viktigt, det kan man tycka men det gjorde inte jag där och då. Jag har fått det förklarat för mig i efterhand att det var mitt sätt att hantera vad som hände mig och jag valde att ”bagatellisera” mitt tillstånd för jag helt enkelt inte klarade av att ta in och hantera vad som skedde. Visst gav jag mig fan på att jag skulle gå igen och kämpade på därefter, men det var inga konstigheter enligt mig själv – gå skulle jag göra inom några månader, fanns inget annat. Jag vägrade ens nudda vid tanken på något annat alternativ. Jag blockerade och stängde igen den tanken likt personerna på lyxfällan slänger sina oöppnade räkningar.

Det var inte förens ett par år senare, när jag var runt 25 och började prata om min sjukdom med min terapeut som jag började bearbeta det. Innan dess hade det varit något jag helt enkelt inte hade pratat om. Det kunde till och med gå så långt vissa månader, år, i mitt liv att jag inte ens tänkte på det. Som om det aldrig hade hänt. Det handlar inte om att jag skämdes, nej absolut inte. Men jag var nog inte helt mottaglig kring hur jag kände gällande den perioden i mitt liv. Jag tror inte jag var mogen att hantera det rent psykiskt då jag var väldigt duktig på att skjuta undan sånt som inte var relevant för mig just där och då. Jag minns när mamma frågade mig om jag hade varit på efterkontroll och hur det kändes i kroppen vid ett specifikt tillfälle. Jag frågade henne vad hon menade och skrattade sedan bort hennes oro ”men maaaamma, det är luugnt!”. Det var liksom inga problem. Gud vad mjäkig hon var och sååååå tjatig.

Och det är fortfarande inte det. Det är inte ett problem idag. Men jag tillåter mig själv att känna, prata och reflektera kring det hela. Jag använder det som en styrka, som min alldeles egna motivations-boost när det känns kämpigt, eller helt enkelt går jäkligt bra. Det är därifrån jag hämtar styrka, lärdom och inspiration. Det är fantastiskt att vilja framåt i livet och inte älta – men att tillåta sig själv att tänka tillbaka är inte att älta. Att prata om tidigare händelser och tillåta sig själv att känna är inte att älta. Vilket jag idag har förstått.

Det slog över lite för ett par år sedan då jag blev något manisk, det var precis efter att jag hade slutat att säga åt mig själv ”att inte tänka på vad som har varit” och landat i att allt jag hade gjort och upplevt. Det var som att jag ville ”säkra upp” att jag utnyttjade min kropp. Jag anmälde mig till massor av lopp, tränade tungt, alldeles för tungt och maxade livet i alla aspekter. Livet skulle levas och jag fick inte gå miste om något.

Jag maxar även idag, men det är på ett helt annat sätt. Jag må träna och tävla hårdare idag men det är av ”rätt” anledningar. Då sprang jag i mål blodig i olika hinderlopp för det var mitt sätt att ge allt och jag brydde mig helt enkelt inte om lite skrapsår, smällar mot huvudet eller muskelbristningar. Blödde jag så hade jag tagit i. Maxat. Använt min kropp ordentligt. Idag springer jag knappt ute när det är halt för jag är rädd att skada mig och att det ska påverka framtiden då jag vill kunna göra allt det jag drömmer om. Och ha en frisk kropp tills jag inte kan ta ett löpsteg längre. Förstår ni skillnaden?

Jag kan idag bli förbannad..nej rättelse, jag BLIR förbannad på det människor som gnäller: ” jag kan inte springa”, ”jag kan inte” eller ”det går inte för att jag inte har de förutsättningarna..” Har man en fungerande kropp utan skador/sjukdomar så KAN man springa, det handlar om att man exempelvis inte har konditionen eller tekniken – det går att träna upp. Att säga ”jag kan inte” till saker och ting är att redan där och då ge upp och inte ge sig själv chansen att FÖRSÖKA. Att skylla på att man inte kan göra vissa saker i livet på grund av yttre faktorer så som vikt, tid, geografisk placering, väder etc är att redan där och då skapa problem för sig själv och därmed inte ge sig chansen att lyckas på ett eller annat sätt.

Att jag har varit helförlamad har inte gjort att jag idag bland annat tävlar i triathlon, har sprungit 190 km runt Mont Blanc på fem dagar eller vunnit ett klubbmästerskap i Crossfit. Det är JAG själv som har fixat det och det finns hundratals människor runt om i världen som gör detta varje dag. Det som skiljer oss åt är att vi alla har olika drivkrafter, och detta är en av dem.

Jag är inte rädd för att bli sjuk igen, däremot är jag rädd för att sluta vilja, sluta VÅGA.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
By Momo
Mode
Fanny Ekstrand
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Emma Danielsson