Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

#Swicapredikar

21:41

Kan vi prata om denna dagen? Har haft en underliggande frustration som har legat och grott, trots att jag egentligen mår bra och har haft en jäkligt bra dag. Men det var tre incidenter under dagen som nu har resulterat till att jag lite känner ”vad fan är det som händer med mänskligheten?”

Det positiva är att när jag blir förbannad så blir jag effektiv. Så under kvällens workshop gällande pre-rehab för löpare kunde jag fokusera all min frustration för mänskligheten åt ett håll, nämligen att skärma av allt annat och helt fokusera på vad jag var där för. Vilket resulterade i att jag gick därifrån med en fulltankad kunskapsbank. Nu låter det som att jag annars inte koncentrerar mig eller inte lyssnar, vilket såklart inte är fallet, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag minns en gång när jag hade blivit orättvist behandlad av en gammal bekantskap och var mitt uppe i det, jag levererade som om jag var klonad på fem och hade ett IQ på en miljard de dagarna. Mitt förbannade jag plöjde fram som likt en bulldozer, det var till och med så att folk flyttade sig på Drottninggatan när jag spatserade fram och mötte dem med min blick.

Hade det varit för några år sedan hade jag vänt upp och ner på en av incidenterna. Bokstavligen. Men desto äldre ja har blivit, desto mer lugn har jag funnit i andras snedsteg. Ni vet när någon vevar och vevar, provocerad av att den andra personen bara står och tittar på med ett leende. Lite så, för ett par år sedan skulle jag nog varit den där vevande personen. Nu kan det i vissa situationer räcka med att personen som har gjort fel och betett sig som en rövhatt vet att jag vet vad den har gjort.

Förövrigt så har jag idag brutalt insett att jag är alldeles för bjussig i vissa situationer och kommer gå och lägga mig med en svag känsla av att vara utnyttjad. Det är aldrig roligt. Men nog väldigt bra för mig. En käftsmäll då och då håller mig på mattan. Precis som upp och nedgångar i träningen. Jag får tänka så.

Nu går jag och lägger mig. Imorgon är en ny dag. Då ska jag leverera löpning i världsklass, plugga teori och äta middag med två vänner jag tycker om. Hej på er.

SYSTERSKAP


Åt middag med Sandra på Riche igår och som alltid så glider vi snabbt in på tyngre ämnen. Vi diskuterar, analyserar och brinner av. Sandra är eb oerhört smart person som har förmågan att få en att tänka från ett att perspektiv vilket jag uppskattar väldigt mycket. Och trots att vi bara har känt varandra i ett år där hon spenderade 5 månader i NYC så har vi liksom funnit vårt tugg. Vi ses inte ofta (blir ändring på det nu när du är hemma gomman!) men när vi väl ses så är det som om vi alltid har känt varandra. Hängselbyxor Lee & T-shirt Nümph

Vi pratade mycket om systerskap igår och jag skrev bland annat denna texten på min IG i morse.

”Hur ska vi förändra klimatet mot och kring kvinnor när de viktigaste huvudpersonerna i debatten kastar skit på varandra? Jag har alltid haft svårt för ordet systerskap. Tycker det har befläckats och occuperats av kvinnor med pekpinnar och regler för hur kvinnor ska vara. Inte för mycket men våga ta plats. Ta hand om sig själv men absolut inte för mycket. Vara självständig men akta dig för att sätta dig själv främst – för då ifrågasätts din lämplighet som mamma.

Sluta. Bara sluta. Hur i helvete ska vi få den förändring när vi uppenbarligen har problem med hur andra kvinnor lever sina liv? Hur vi designar våra liv på våra egna villkor. Hur skenheliga är vi? Hur skenhelig är jag?

Jag brukar ofta säga att vi behöver ha lite mer fuck-it mentalitet. Men glöm för fan inte att ta med andra kvinnor under fuck-it vingarna. Vad är vi så rädda för? Är vi så pass hotade av de vi varje dag kämpar för att hylla?”

Nog för att män ä konflikträdda och oerhört svaga på att sluta upp bakom oss, men vi då? Är vi så mycket bättre alltid? Hur ska vi förvänta oss att grabbgänget ska diskutera kvinnor med respekt när vi själva slänger ut kommentarer som indirekt nedvärderar en annan kvinnas utseende eller ifrågasätter hennes kompetens.

Jag försöker, jag upprepar, jag försöker verkligen vara öppen och fördomsfri mot alla människor jag möter. Speciellt kvinnor. Ibland misslyckas även jag och då reflekterar jag över min miss och frågar mig själv vart problemet egentligen ligger.  Är det hos mig eller hos den andra kvinnan?

Och svaret är nästan alltid det samma.

”…De dagar maktlösheten slår in över mitt trygga liv.  Att jag är en kvinna som i många mäns ögon inte ska ha all denna frihet.”

Jag pratar mycket om att våga. Att stå upp för vem man är, för vad man tror på och för vad man drömmer om. Det är oerhört viktigt för mig och jag känner hur jag för varje år blir starkare och tryggare i vem jag är. För mig är internationella kvinnodagen en dag som belyser alla 364 dagar som vi kämpar för att våga och rätten att leva på våra villkor. Det är en dag då vi samlar alla dessa dagar och påminner en extra gång att här är vi, och vi kommer inte låta historien upprepa sig. Vi går framåt, tillsammans, och vi kräver det som är självklart för män. Vi kräver respekt och framförallt – vi kräver trygghet.

Första gången FN uppmärksammade internationella kvinnodagen var 1975 och två år senare blev den 8 mars en officiell dag. Ofta talar man om att ”fira” den internationella kvinnodagen, men enligt FN är budskapet med dagen detsamma som det var från första början – att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen.

Jag är 31 år gammal och äger bostaden jag bor i, tjänar mina egna pengar, är min egna chef, bestämmer när och hur jag går ut, klär mig och röstar på. Jag väljer mitt umgänge och framför allt min partner själv. Mina föräldrar älskar mig och ger mig alla förutsättningar i världen att göra det jag vill göra. Det finns mat i kylen, rinnande vatten, pengar på kontot och varma kläder i garderoben. Jag kan röra mig fritt och resa vart jag vill.

Det är ingen självklarhet (även trots det borde vara det) och jag påminner mig själv det varje dag. Speciellt de dagar då jag känner rädsla över att vara kvinna. De dagar orättvisan grabbar tag i mig. De dagar maktlösheten slår in över mitt trygga liv.  Att jag är en kvinna som i många, framförallt mäns ögon inte ska ha all denna frihet.

Jag påminner mig själv varje dag att jag är privilegierad men får för det inte sluta kämpa. För det är så vi banar väg för andra som inte har det som bland annat mig. Som dig. Vi har kommit långt, men vi har en lång väg kvar, och det måste vi varje dag göra något åt.

”Tänk om man kunde leva ett sånt där jädra glidarliv..!”


Jag har varit tjänstledig i en månad nu, dock känns det som att det bara har gått en vecka då jag har varit bortrest 2,5 av dessa 4 veckor. Det är fortfarande en rätt märklig känsla och jag kommer fortfarande på mig själv att fylla min kalender med åtaganden när jag märker att jag tex har en hel eftermiddag fri, för det är så jag är van vid att leva, så jag har levt. Sprängfylld kalender och struktur på minuten för att hinna med. Det är som att jag försöker rättfärdiga min ledighet med att ha grejer att göra. Vilket jag har, mer än nog. Men i min något knäppa hjärna som har vant sig vid tempo tempo tempo så har jag inte riktigt fattat helt var jag befinner mig..än. Men jag jobbar på det och tvingar mig att skala av och bort. Speciellt möten som inte ger något, där personer vill ha mer än de ger. Jag har dragit många lärdomar från just detta, men det är ett annat inlägg.

Men det här med att ta vara på min nyfunna tid, med min insats att promenera överallt. Hade inte hänt i samma utsträckning för en månad sedan, möjligtvis på helgen på väg till en brunch. Men det är nya tider nu och jag går ca en timme innan ett möte någonstans då det tar runt 30-45 minuter att promenera in till city från Kungsholmen, speciellt i vädret som råder nu. T-bana, uber eller buss är ok vid speciella tillfällen. Men där pulsar jag som sagt fram. Jag har en regel att minst 80 procent av promenaden varken får innehålla musik, podd eller telefonsamtal. Jag ska bara gå där med mina tankar och vara. ”Självförverkligande skitsnack..” Det var min första reaktion när jag satte upp regeln för mig själv. För det är så jävla flummigt och olikt mig. Men nu är det nytt år och här ska mindfulness utövas! Sänk axlarna, andas i fyrkant och känn dagarna (låter bra i iallafall). Jag har tid att reflektera, tänka och vissa dagar inte tänka på något alls. Jag tar min tid och spatserar på, som en liten eskimå ute på tur. Packad ryggsäck, snowjoggers och gigantisk jacka. Ögon som sticker fram mellan möss och jackkanten. Hepp hepp! Vissa dagar med en bitter feeling, medan vissa dagar pirrar det i hela kroppen och jag ler mot alla jag möter. Tänk att jag kan få göra det här, mitt på blanka dagen! Ingen förstår varför jag ler som en galning dock.

Det är så roligt, jag har ju drivit med mig själv och mina promenader på IG och vissa har inte förstått ironin och att jag faktiskt driver. Det är skojjigt tycker jag, för då brer jag på ännu mer. Oj oj oj, nu gick jag heeela vägen från Stureplan till Centralstationen, vilken prestation! Och vissa personer går igång, ja jäklar vad de går igång. Som om jag aldrig någonsin har gått förut eller vet vilka hälsofördelar det är. ”Det finns inget dåligt väder, baaaara dåliga klä..” Snark. Då brukar jag fnissa och ta extra raska steg till träningen där jag ska spendera 2 svettiga timmar med att röra på mig själv.

Men det var inte det jag skulle komma till, nu gled jag ifrån ämnet. Var var jag..jo min tjänstledighet. Det förbryllar mig fortfarande att vissa människor tror jag lever något jädra lyxliv (jo tjena, främsta anledningen till mina mindfulness promenader är faktiskt SL-kostnaden). Först trodde jag att det var pga mina sociala medier och började granska vad jag la upp. Visst lägger jag upp sjyssta bilder, äter mycket ute och rör mig i snygga miljöer. Jag reser en del och gärna bekvämt. Dricker bubbel på måndagar och sorterar klackar efter färg. Men är det verkligen allt? Nej. Jag är väldigt bjussig behind the scenes, what you see is what you get. Uppstigning 05:30 för att hinna, sena kvällar etc etc.  Och de människor som håller på och slänger med kommentarer om att jag lever något jädra glidarliv vet precis hur hårt jag har jobbat för att kunna ta ledigt ett halvår. Och då är jag inte ens helt ”ledig” helt.

Egentligen borde jag inte bry mig, men det kliar i mig. För jag märker att vissa kommentarer är hånfulla, nästan bittra. Värst är det när jag märker att personen ifråga försöker få det som att jag enbart har möjlighet att göra detta pga ekonomiskt stöd från min partner. Då försvinner det lilla leendet i mitt ansikte och glimten i ögat. Då biter jag ifrån. Förväxla inte stöd med ekonomiskt underhåll tack, det har är helt och hållet min egna förtjänst. Jag har skapat mig denna tillvaro. Men att ha någon som står vid sidan om och hejjar på mig – det är guld värt.

Och mitt i allt detta, så påminner jag mig själv genom att titta ner på min handled där SWCPWR är intatuerat, vad som faktiskt betyder något och vad jag är kapabel till.

Och då ler jag extra brett och svarar ”Ja, det bara landade i knäet, poff sa det!”

Ursäkta att jag misstolkar din kommentar om att jag ska tacka mitt utseende och inte min kompetens.

För första gången sedan 1956 delas priset ut för världens bästa kvinnliga fotbollsspelare ut på Ballon D’Or-galan i Paris. 23 åriga (!) Norska Ada Hegerberg stod för 31 mål på 20 matcher tog emot priset och hur kommer vi minnas detta? Vi kommer först och främst minnas detta som kvällen där Solveig bad Ada att Twerka. Kvällen där hennes enorma prestation som SKA ha all fokus hamnade i skymundan för att en man inte hade vett nog att gratulera henne utan bad henne istället att skaka rumpa.

I helgen gick Fitnessgalan av stapeln där jag vann pris. I min kategori fanns två män nominerade som tyvärr inte vann. Detta uppskattades inte och de började härja runt och bespotta träning med gummiband (?!) vilket en av de nominerade och även jag ibland tränar med. De påstod även att galan är riggad samt även kasta skit på min vän Sara Dahlström som också vann pris, men som årets förebild. Det orsakade tumult då Sara är överviktig och då inte förknippas med hälsa.  Att Sara har varit svårt sjuk, är stark som en björn och har hjälpt hundratals av människor genom sina videos och texter nämndes det ingenting om. Vilket såklart var anledningen till att hon vann. Men nej, fokus låg på hennes övervikt. Och senare under kvällen även på att hon tog en segercigarett utanför galan. Det kommer jag inte uttala mig något om då det är upp till henne och ett medvetet val man gör när man ställer sig utanför en träningsgala och tar en cigarett. Då har man någonstans kalkylerat riskerna för mothugg och även öppen för just denna debatt gällande rökning. Men det handlar inte om cigaretten, det handlar om att människor som ska ha koll på segmentet hälsa fortfarande anser att man bör se ut som ett visst sätt för att förknippas med träning. Har vi inte kommit lite längre än så?

Jag fick ett samtal från en bekant som gratulerade till vinsten i morse och fick då även till mig att personen ifråga hade stått bredvid två manlig fitnessprofiler som tyckte det var för jävligt att jag befann mig i Polen och ”krökade” istället för att vara på galan och undrade hånfullt om jag verkligen tränade på den nivån jag ”utgav” mig för att göra. Jag frågade honom om han sa ifrån till dem. Han mumlade något ohörbart. Härligt med stora muskler men inget kurage.

”Det beror nog bara på för att du är snygg snarare än prestationen..” sa en manlig träningsikon när Reebok för 2 år sedan gick ut med att jag var deras ambassadör.

Häromdagen hittade jag en känd PT på Facebook som härjade omkring och kommenterade nedlåtande om tjejer. Tydligen så grundar sig all form av korrigering av sitt utseende i sökande av bekräftelse och dålig självkänsla. När en tjej påpekade att många gör det för sin egna skull hånade och dumförklarande han henne. Vi gör detta för att behaga män.

Detta är av en man som alltid högt och tydligt har pratat om respekt för andra.

Fick höra på ett möte med en inbjuden extern manlig konsult att det inte gick inte att ta mig seriöst som atlet när jag stod och pratade om hudkräm i mina kanaler och tjatade om glow.

Jag hade aldrig ”lyckats” så bra i livet om jag inte hade varit smal och härlig att se på. Sagt av en kille i samma bekantskapskrets.

Om vi tänker ett steg längre och försöker tänka lite djupare – med alla kommentarer om vårt utseende, vore det inte konstigt om tjejer INTE försökte behaga män?

Detta inlägget är till alla er som inte håller tyst. Till alla er som inte är rädda för lite obekväm stämning. Som vågar säga ifrån. För vet ni? Jag är så jävla trött på vuxna män som får lov att bete sig hur fan som helst. Jag är så trött att jag igår sket i träningen, började tjaffsa med min kille om en skitgrej (slagpåse) då jag mig var arg, less och besviken.

Jag är så less på att höra ”Äh, bry dig inte! Ta inte åt dig” eller ”Vad ni kvinnor ska misstolka allt!”.

Ja, det är bara lilla jag som misstolkar. Jag och hundratals till.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!