Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Snack

Inte bara träningsevent och proteinbars.

Häromdagen fick jag en inbjudan till VASS PR öppet hus i deras nya lokaler på Grev Turegatan 10. Jag kom i kontakt med Vass för några veckor sedan när jag fick lite pressutskick hemskickat av dem. Det är inte ofta man blir  överraskad när man packar upp hemskickade grejer, för det mesta blir jag bara irriterad på företagen som förväntar sig duktigt med reklam..för ja princip ingenting. Men mer om det i ett annat inlägg, åter till Vass. De skickade i alla fall hem lite produkter från No7, vilket är ett märke jag använde väldigt mycket när jag bodde i England. Det var No7 och Soap & Glory som var mina bundsförvanter. Sen att jag i hemlighet tyckte No7 var ett överhypat tantmärke som jag associerade med min dåvarande flörts mamma som sprang runt i sina hunterstövlar och håliga Barbour jacka utanför puben där jag jobbade är en annan femma. Det var hon och 10 liter blå kajal. Samt en jäkligt jobbig uppsyn. Men trots detta så använde jag märket flitigt. Fram tills jag efter ett år flyttade till Oslo, sadlade om till en riktig partysvensk med vita converse och inte längre ville använda tantsmink.

Så man kan minst sagt säga att det var en trip down the memory lane när jag packade upp pressutskicket. Dock en positiv sådan när jag såg att de faktiskt hade hottat upp sina produkter vilket gjorde mig mer nyfiken. Så det var väl lite det som fick mig att stressa upp till eventet för en blixtvisit Jag hann kolla runt, hälsa på några bekanta ansikten, spana in andra nyheter och sedan var det ilfart till Arlanda för 1,5 dags möten i Malmö. Och en middag hos familjen, såklart. Det är otänkbart att tacka nej till mammas hemlagade mat, hon har värre humör än mig. Hashtagg östgener.

Tummen upp för korallfärgen.

Produkten  Cocoa Brown har jag använt i ca 1 år. SÅ bra. Köp till handsken och se till att huden är ordentligt återfuktad innan. Ska testa lite fler produkter från det märket, speciellt nu när det börjar bli varmt och jag dagligen känner begär att fläka ut min nakna hud.

Det var alles. Puss!

 

Comeback eller bara en vanlig hybris a la 2000-talet?

Lustigt det där, att något som har varit så självklart en gång i tiden nu mer påminner om min första cykeltur när jag var liten. Vingligt, är det en målande nog beskrivning? Jag pratar givetvis om min bloggcomeback. 10 år senare och jag är tillbaka. Eller mja, allt beror på om jag får rätt på sidan (fick gräva djupt efter mina gamla WP kunskaper från förr) och jag finner samma tillfredsställelse att berika nätet med mina ord som för 10 år sedan.

Comeback säger ni och rynkar på pannan (eller ja, ni som fortfarande kan #botox). Ni som har ”följt” mig från början vet att jag hade en rätt populär blogg när jag var en kaxig artonåring i Ystad. Kontrasterna är dock större än när jag presenterade min söderhippa tjejkompis med en killkompis som spenderade mer tid på krogarna runt Stureplan än vad jag numera lägger på träning. Min tjejkompis odlade egna grödor på balkongen, jobbade frenetiskt på sin trogna klistermärkes-besmyckade MAC på UD Nytorget och drack välkomponerade drinkar samt diskuterade patriarkatet med likasinnade på Tjoget. Hennes fluffiga lugg, modellånga ben och plommonlila läppar var ständigt i fokus och jag minns hur jag i smyg varje gång jag såg henne också ville vara en cool hipster. Min killkompis däremot var en typisk snygg banker, nonchalant till livet och alla dess frågeställningar. Jag gillade honom för att han ej hymlade om vem han var och brydde sig noll om resten utanför sin bubbla. Vissa människor kommer liksom alltid undan med det. Han var en sådan.

Okej, vad var min poäng nu igen, jag har svävat iväg va? Fan, det var en av mina ”regler” för min begynnande bloggkarriär – håll dig till ämnet. Men för att göra en lång historia kort. Tänk dig de två, kontrasternas kontraster när de sammanfördes. Man kan beskriva mitt bloggliv på samma sätt för 10 år sedan jämfört med nu. Då: bloggade jag om utekvällar, skvaller, sprit och skor i köksluckorna. Jag vimmel bloggade, levde på Bar a bar och skrev nedlåtande texter om stadens handbollselit. Jag var i mitt esse, trodde jag visste allt om livet och tyckte såklart jag var coolast i världen.

Idag lever väl självförtroendet kvar men med en större dos ödmjukhet, sårbarhet och ett välfyllt men inte ännu färdigfyllt bagage. Lägg sedan till den lilla faktorn att jag idag har ändrat min livsstil (och en bra mycket snyggare klädstil) markant och är en av de nördarna som cyklar omkring i tajta lycrakläder och skriver ner pulszoner i ett anteckningsblock. Jag har dock inte övergett vinet. Tack och lov.

Vad det kommer bli av den här bloggen har jag ingen aning om. Jag kände bara ett sug att skriva lite mer än vad tecknen på Instagram tillåter och ha en plats där jag kan samla vad jag tycker är viktigt och härligt i livet. Kanske lägger jag ner efter några veckor, kanske inte. Men om man inte gör det man är sugen på, vad är då vitsen med att predika om att det är viktigt att leva lajf?

Just det.

Hur det gick med kontrasternas par?

Det gick åt helvete.

 

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

Hightlighted by Lyko

För några veckor sedan blev jag och Nicole tillfrågade om vi ville spela in en kortfilm för  Lyko. Vilket vi såklart ville, och resultatet kom ut förra veckan då  ”min vecka” gick ut först. Fokus låg givetvis på träning, hälsopepp, men även hur jag såg på min sjukdom när jag var mitt uppe i den när jag var yngre samt mina favoritprodukter från Lyko.

Det var förbannat roligt att spela in, jag menar, förstå vilken grej! Att få snacka om sig själv, bli filmad, hänga på ett sjysst hotellrum och för några minuter känna sig som en moviestar  Lite som att gå på anställningsintervju, det är ju drömmen att få ägna en hel timme åt att prata om sig själv. DET om något borde vara en självskriven egoboost-regel, alla borde unna sig en timmes anställningsintervju då och då. Som en bättre ansiktsbehandling.

För er som ej har sett filmen (vilket jag finner högst anmärkningsbart) så kommer den här nedan. Ska bli spännande att se Nicoles film, för hennes vecka har inte varit än. Vilket betyder..trumvirvel..att jag kommer va med på ett litet hörn igen. Hehehe. Ja, jag sitter och flinar för mig själv.

 

 

Jag lovar, jag är inte såhär odräglig egentligen. Men det är ju så jädra roligt att få chansen att göra sådana här saker. Speciellt när man får en så bra respons också. Då klappar hjärtat lite extra. Och egot dansar salsa.

Jaja, jag vet, nuförtiden är var och varannan person internet-stjärnor och låt oss inte hyckla, nuförtiden vill de flesta av oss vara det också.

 

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!