Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Snack

Ursäkta att jag misstolkar din kommentar om att jag ska tacka mitt utseende och inte min kompetens.

För första gången sedan 1956 delas priset ut för världens bästa kvinnliga fotbollsspelare ut på Ballon D’Or-galan i Paris. 23 åriga (!) Norska Ada Hegerberg stod för 31 mål på 20 matcher tog emot priset och hur kommer vi minnas detta? Vi kommer först och främst minnas detta som kvällen där Solveig bad Ada att Twerka. Kvällen där hennes enorma prestation som SKA ha all fokus hamnade i skymundan för att en man inte hade vett nog att gratulera henne utan bad henne istället att skaka rumpa.

I helgen gick Fitnessgalan av stapeln där jag vann pris. I min kategori fanns två män nominerade som tyvärr inte vann. Detta uppskattades inte och de började härja runt och bespotta träning med gummiband (?!) vilket en av de nominerade och även jag ibland tränar med. De påstod även att galan är riggad samt även kasta skit på min vän Sara Dahlström som också vann pris, men som årets förebild. Det orsakade tumult då Sara är överviktig och då inte förknippas med hälsa.  Att Sara har varit svårt sjuk, är stark som en björn och har hjälpt hundratals av människor genom sina videos och texter nämndes det ingenting om. Vilket såklart var anledningen till att hon vann. Men nej, fokus låg på hennes övervikt. Och senare under kvällen även på att hon tog en segercigarett utanför galan. Det kommer jag inte uttala mig något om då det är upp till henne och ett medvetet val man gör när man ställer sig utanför en träningsgala och tar en cigarett. Då har man någonstans kalkylerat riskerna för mothugg och även öppen för just denna debatt gällande rökning. Men det handlar inte om cigaretten, det handlar om att människor som ska ha koll på segmentet hälsa fortfarande anser att man bör se ut som ett visst sätt för att förknippas med träning. Har vi inte kommit lite längre än så?

Jag fick ett samtal från en bekant som gratulerade till vinsten i morse och fick då även till mig att personen ifråga hade stått bredvid två manlig fitnessprofiler som tyckte det var för jävligt att jag befann mig i Polen och ”krökade” istället för att vara på galan och undrade hånfullt om jag verkligen tränade på den nivån jag ”utgav” mig för att göra. Jag frågade honom om han sa ifrån till dem. Han mumlade något ohörbart. Härligt med stora muskler men inget kurage.

”Det beror nog bara på för att du är snygg snarare än prestationen..” sa en manlig träningsikon när Reebok för 2 år sedan gick ut med att jag var deras ambassadör.

Häromdagen hittade jag en känd PT på Facebook som härjade omkring och kommenterade nedlåtande om tjejer. Tydligen så grundar sig all form av korrigering av sitt utseende i sökande av bekräftelse och dålig självkänsla. När en tjej påpekade att många gör det för sin egna skull hånade och dumförklarande han henne. Vi gör detta för att behaga män.

Detta är av en man som alltid högt och tydligt har pratat om respekt för andra.

Fick höra på ett möte med en inbjuden extern manlig konsult att det inte gick inte att ta mig seriöst som atlet när jag stod och pratade om hudkräm i mina kanaler och tjatade om glow.

Jag hade aldrig ”lyckats” så bra i livet om jag inte hade varit smal och härlig att se på. Sagt av en kille i samma bekantskapskrets.

Om vi tänker ett steg längre och försöker tänka lite djupare – med alla kommentarer om vårt utseende, vore det inte konstigt om tjejer INTE försökte behaga män?

Detta inlägget är till alla er som inte håller tyst. Till alla er som inte är rädda för lite obekväm stämning. Som vågar säga ifrån. För vet ni? Jag är så jävla trött på vuxna män som får lov att bete sig hur fan som helst. Jag är så trött att jag igår sket i träningen, började tjaffsa med min kille om en skitgrej (slagpåse) då jag mig var arg, less och besviken.

Jag är så less på att höra ”Äh, bry dig inte! Ta inte åt dig” eller ”Vad ni kvinnor ska misstolka allt!”.

Ja, det är bara lilla jag som misstolkar. Jag och hundratals till.

”..och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ett ”duktig flicka syndrom”.

Dagarna går så oerhört fort just nu, det känns som om det var igår jag skrev på papperna om tjänstledighet. Nu är det mindre än 4 veckor kvar tills jag åker till Sri Lanka för lite välbehövlig semester och därefter kör i egen regi. Det är fortfarande en del trådar som är oerhört oklara och jag svarar dagligen på frågan ”men vad ska du göra nu?”. Svaret kommer av sig själv, som om det vore inövat, ”jag får se, men kommer börja med att vara lite ledig”. Sanningen är den att det inte finns någonting inövat med det svaret, det finns ingenting bestående eller säkert med nästa år. Det enda jag vet är att jag kommer resa en del, öppna upp för nya möjligheter, jobba med nya projekt samt ha dagar där det enda på agendan kommer vara en löptur. Dessa dagar kommer vara värst. För det är då samvetet kommer börja härja. Tankarna och stressen kring att jag måste göra något, för inte kan väl jag ligga här och läsa en bok mitt på blanka dagen?

Eller så är det exakt det jag kan och ska.

För innerst inne så vet jag att det är en överlevnadsmekanism som sätter igång, och en naturlig sådan. När man alltid har varit så van vid att jobba, att leverera och leva det liv man sedan ung ålder har lärt sig att leva, enligt samhällets normer, så tror jag detta kommer bli en omställning i början. Och trots att tanken kring hela min paus är att just ta ett steg tillbaka och tänka efter lite vart jag är, vart jag vill och framförallt – leva lite i nuet och sluta att tidsoptimera, fylla luckorna så effektivt så möjligt och ständigt vara på väg. Det märks så tydligt på mig vissa dagar hur jag försöker säkra upp våren. Jag tackar ja till uppdrag, kollar in kalender, räknar på ekonomin och säljer av aktier för att säkra upp med en nöd-budget ifall budget numer ett skulle skita sig.

Stopp. Varför gör jag detta?

Visst mamma hade varit stolt om hon såg min dedikerade kvällsaktivitet åt att jämföra företags-abonnemang för att slippa onödiga utgifter.

Men det var inte planen.

Missförstå mig rätt, det är allt annat än tråkigt att se hur förfrågningar på jobb kommer in i mailen. Men jag har ju gett mig själv den lyxigaste presenten någonsin, att med ett lugn i själen faktiskt kunna luta mig tillbaka, ta upp kalendern och inte mötas av 23 st notiser på en dag.

Det är som att jag på ytan är lugn med det och redan laddar för sovmorgon, men där under finns någon form av säkerhetsanordning som tryggt står redo på att aktiveras, och det stör mig lite. För den gör att jag inte helt kan slappna av. Och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ”duktig flicka syndrom”. Jag har alltid varit motsatsen till det. Eller? Nej för fan. Denna duktighet har kommit på äldre dar och ska jag vara helt ärlig så blir jag lite förvånad – jag behöver inte det där, jag har klarat mig väldigt bra hittills trots icke perfekt leverne. 

Min helg i bilder – Triss i Aw:s, hysterisk bakning och Friendcationkonfa på Clarion Sign!


Vilken panghelg jag har haft! Den har maxats fast ändå varit betydligt lugnare än andra helger. Låt mig ta det från början. I fredags jobbade jag hemifrån och slog igen datorn vid halv fyra för att promenera bort till Mimis nya salong. Efter en kort stund med lite snicksnackande där tog jag bussen bort till Stureplan för att möta upp Alexander på Nordiska Galleriet där Hyper Island hade någon form av utställning. Det var ingen hit. Jag gillar Hyper, men det kändes väldigt oorganiserat och tyvärr som en show för inbördes beundran. Så jag fokuserade på sällskapet istället och fick en timmes powerdejt med min bff. Sen blev det bråttom tillbaks till Odenplan där jag hade en dejt på Balzac med Karin och Betty. Minns ni dem? Det var tjejerna jag var i Paris med tidigare i höst för Reeboks Pure Move Bra lansering. Jag och Karin jobbar dessutom ihop när jag gör jobb åt Reebok. Hur som helst – tog en snabb-AW med dessa ladies innan jag skyndade tillbaka hemåt, rätta sagt, till Anna och Patrik som bor vägg i vägg med oss. De hade bjudit in hela våningsplanet på AW vilket resulterade i att jag gick hem sist vid halv ett på natten. Lyckan över att ha riktigt sköna grannar – magi!

Så blev det lördag och klockan ringde vid åtta. 120 minuters cykling tillsammans med Emelie stod på schemat och vi tog oss igenom det väldigt starkt.


Vid lunch begav jag mig bort för att möta upp Mathilda. Vi kände oss rebelliska och beslöt oss för att gå bort till söder då tatuerare Mathilda kände till hade drop in under helgen. Efter en timmes promenad kom vi fram och möttes av…inställda tider. Fan! Jag som var så inställd på en ny tatuering. Så vi fortsatte besviket vår promenad och landade hemma hos mig på Kungsholmen ca 2 timmar senare. Behöver jag skriva att mina ben var helt stumma?

Mathilda begav sig in på HM och jag gick loco inne på Granit och blomsterhandeln lagom till att Alex anlände med tunnelbanan och kunde hjälpa mig att bära. Sen gick jag och Alex hem, som två packåsnor med ett mission.


Och vad var vårt mission? Jo ser ni, vi skulle ägna lördagen åt att baka! Det visade sig dock vara ett större projekt än vi först hade trott. Om vi säger som såhär, nu är erkänner jag en grej för er, att baka kanelbullar när man aldrig har bakat kanelbullar förut är inte en walk in the park. Jag löste dock biffen genom att ta ett glas rött och delegera ut arbetsuppgifter till Alexander då den där degen levde sitt egna lilla liv och vårt recept där det skulle bli 34 bullar visade sig innehålla någon form av magisk ingrediens för det tog aldrig slut. Tre timmar senare stod vi där med 70 bullar. Det var seriöst kanelbullar överallt. Inte nog med det så slängde jag ihop ett gäng syltkakor också (vilket jag lite är expert på) så resten av kvällen bestod av kanelbullar med mjölk till middag och häng med Felicia och Mathilda som kom förbi en sväng.
Söndag morgon och strålande sooooool! Jag vaknade vid halv nio, tog en kaffe i sängen och drog sedan på mig träningskläderna för att möta upp Elin nere vid korsningen. Vi drog en promenad runt Kungsholmen och njöt varenda minut av den friska luften och solen som värmde våra röda näsor.


Vid tolv åkte jag ner till Clarion Sign tillsammans med Louise för att checka för vår efterlängtade Friendcation-vinterkonfa! Men den kan ni läsa mer om i ett eget inlägg här.

Tack för denna helgen, nästa helg åker vi till Krakow. DET blir en riktig upplevelse. Hej på er!

När är du nöjd egentligen?


Jag var på ett frukostevent för någon vecka sedan som Byrån Marvelous bjöd in till när jag började fundera på ordet nöjd igen, tyvärr kunde jag inte stanna så länge då jag befann mig i en rätt hektisk jobbperiod. Men som ni vet sen innan så tycker jag om hektiska perioder, när det går upp och ner. När vissa dagar är lugna och man stänger igen redan vid fyra och kan lämna datorn på kontoret för att andra veckor nästintill sova med datorn. Jag mår bra av block, samma sak gäller min träning. Tror mycket av det bottnar i att jag ogillar en monoton livsrytm. Och nu pratar jag inte om vardagen, för den gillar jag – men det tilltalar inte mig att leva på rutin. Att varje dag göra samma sak, stämpla in, stämpla ut, längta tills fredagen och spendera helgerna på samma sätt för att sedan börja om på måndagen igen. Det har liksom ingenting med vardagen att göra. För en vardag kan vara en trygg och fast punkt men fortfarande vara levande. Det är bara jag som styr det och väljer hur den ska se ut. Om jag vet att jag har en vecka med mycket jobb så ser jag till att något som gör vardagen lite extra härlig händer under den veckan. Det kan vara alltifrån en snabbfrukost ute, träningsdejt eller spontanmiddag på vägen hem från kontoret. Jag får ofta höra att ”när är du nöjd egentligen? Känns som du hela tiden vill ha kul”. Det handlar inte om att vara nöjd. Man kan vara nöjd men ändå vilja ha det lilla extra, och är det så fel, egentligen? Klart jag vill ha roligt, speciellt under perioder som jag vet inte är så roliga. För det är jag helt fine med, jag kan nästan se framemot en riktigt ”grottar-dag” som jag kallar dem. Ni vet de dagarna när man vet att man inte kommer lämna grupprummet på x antal timmar, fär lunchen äts vid datorn och kaffekopparna växer på hög. Det är bara att grotta ner sig och get shit done. De är inte roliga, men nödvändiga och oftast så blir det rätt kul efteråt då min belöning exempelvis är en middag eller som tidigt i morse: en snabbfrukost och inspirerande föreläsning på en byrå.

Vart vill jag komma med detta? Egentligen skulle mitt inlägg handla om något helt annat. Om byråer, prestationskrav och status. Men nu gled jag in på något annat. Hur ska jag väva ihop mina osammanhängande tankar? Hmm, kanske med att det tråkiga och mindre inspirerande blir rätt kul om man tar kontrollen över det. Då blir det som en del av den stora helheten, en liten pusselbit som passar in och på något sätt gör sin del. Men att bara flyta med, nästintill apatiskt och beta av dag efter dag, det för mig äter upp min själ. Som att livet är ett steg före i ett löpsteg och jag springer efter med händerna utsträckta i ett försök att grabba tag i det men hela tiden tappar greppet.

Makes sense?

Kanske inte, men jag mår bra av att reflektera över det.

Ha en fin söndag, ska vi bestämma att göra något riktigt oväntat veckan som kommer? Kram på er.

Veckans träningslista V47

VECKANS PASS:
Måndag: Progressiv löpning 60 min på morgonen + 3000 m simning på kvällen.
Tisdag: Benpass.
Ons: 90 min intervallcykling.
Tors: 40 min teknikpass simning på morgonen + 50 min progressiv löpning på kvällen.
Fre: Överkroppsstyrka med Damla.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Det är faktiskt jag denna veckan. Jag har kört på själv hela veckan (förutom fredagens bootcamp) och levererat på varenda pass förutom på torsdagens simning som mest liknade en kamp om överlevnad.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Min simning i måndags! Så långt har jag inte simmat sedan Kalmar i augusti. Var SÅ nöjd med mig själv när jag gick upp ur bassängen.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Drive and Disconnect – Nao.

VECKANS MOTGÅNG:
Skulle väl vara att Kronobergsbadet inte öppnar tidigare. Hade de bara haft öppet från 06.00 hade jag sluppit stressa så mycket. Samt haft trevligare personal , men det är en annan femma.

VECKANS REFLEKTION:
Och vips så svarar kroppen positivt när jag kör efter träningsschema. Visst är jag trött och öm, men det är en välkommen trötthet. En sådan som omsluter en när man kommer hem och sjunker ner i soffan. När varenda muskel ömmar och värker – men på ett bra sätt, ett sätt som indikerar att jag har tagit i och levererat efter min allra bästa förmåga. Jag sover bättre, min aptit är jämnare och jag är jämnare i humöret.

VECKANS HELL YEAH:
Jag lyckades hålla mig i zon 4 trots trötta ben och tungt motstånd i mina cykelintervaller vilket gav mig ett nytt sug inför lördagens cykling.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: 120 min cykel med Emelie.
Söndag: VILA.

VECKANS EXTRA:
Jag är nominerad till Årets Guldhjärta! Det är helt klart något extra extra!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!