Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Snack

Årslistan 2018

Beskriv året med tre ord.
Utvecklande, smärtsamt och roligt.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Jag fyllde 30 år och firade med att bli bortrövad till Mexico av världens bästa människor (Läs om det här!)
Jag vann Sukhothai Half Marathon I Thailand (Läs mer om tävlingen här)
Vi fick rejält snurr på Friendcation med min älskade partner Louise (Läs mer om Friendcation här)
Ironman Kalmar (Läs racereport här) 
Min cykelolycka (Läs mer om den här)
Min vinst i Guldhjärtat som Årets Social Media Profil.



Har du blivit bättre på något?
Jag har de sista månaderna blivit bra mycket bättre på att prioritera och boka av. Fram tills…ja men oktober kan jag räkna antal ”fria dagar” på två händer. Det är inget jag är stolt över. Däremot utvecklingen och uppvaknandet är något jag hyllar dagligen. Jag har även blivit ännu bättre på att säga ifrån till okända människor som beter sig som rovhål exempelvis på stan/bussen/frukostbuffén.

Bästa sportsliga prestation?
Om vi ska prata rent prestationsmässigt så är det helt klart mina tider i triathlon jämfört med förra året. Jag kapade hela 30 minuter på cykeln samt blev både starkare i löpning och simning. Jag har tagit ett kliv framåt och är i en oerhört bra grundform.

Vad var extra dåligt med året?
Min cykelolycka och missfallet kvalar ju in som en stadig vinnare men även valet, att vi har så många människor i Sverige som är villiga att ha in ett parti som SD skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som våra politikers tafatthet.


Vad var extra bra?
Alla fantastiska människor som har kommit in i mitt liv och resorna. Vilket fantastiskt rese-år det har varit. Både med Calle, vänner och nya bekantskaper.

Gjorde du något som inte uppskattades av andra?
Med allra största säkerhet – ja. Mina resor har inte varit populära bland vissa nykläckta MP-anhängare. Sen gillade varken min kille eller mina föräldrar mina två tatueringar. Äh, bästa besluten ever!

Ditt sämsta beslut?
Finns inga dåliga beslut. Bara mindre kompatibla med livet där och då.

Ditt bästa beslut?
Att ta tjänstledigt 2019 (Läs mer om beslutet här)

Vad är du mest stolt över?
Att jag genomförde IRONMAN Kalmar bara 4 veckor efter min krasch.

Vad gjorde dig mest arg 2018?
Alla dessa jävla dårar som tar sig friheten att behandla andra människor hur som helst. På resonemanget att öka polisstödet under fotbollsmatcher samtidigt om vi kvinnor ombeds att tänka på hur vi klär oss och vilken väg vi tar hem. Fyfan, blir förbannad nu bara för det.

Hur många tävlingar genomförde du?
3 st IRONMAN, 2 st halvmaraton, 1 st cykeltävling 140 km och 1 st 10 km löptävling.


7 favorit outfits under året?
Jag har blandat hej vilt mellan mina stilar, det har varit färg, mönster, mössa och mycket detaljer. Svårt att välja just bara 7 stycken men dessa har väl helt enkelt känts extra bra.

Nämn EN upptäckt?
Min passion för smink och hudvård, och att jag faktiskt är rätt bra på det.

Vad lyssnade du på?
The XX, Karakou, Micar, The Temper Trap, Santigold, The Weeknd , Kaskade, MSMR, Bon Iver, M83, Deadmau5, Frank Ocean, Dynoro, Maxence Cyrin, Phanotgram, Alice Boman, Lana Del Ray, Nora en Pure m.m


Favoritbild 2018?
Behövs ingen närmare förklaring. Denna bilden är allt som jag känner för detta året.

Vad åt du?
Allt? Okej, inte allt men nästan. Jag åt inte kött. Fram tills november så var jag helt köttfri i 15 månader sedan fuskade jag lite med chark och råbiff under sista veckorna av 2018. Det jag åt mest av var dock Smash, smoothiebowls, bananpannkakor och linschips.

Vad skrattade du åt?
Mig själv. HA! Men Alexanders alla roliga gif:s och memes samt våra trådar om diverse händelser är livets roligaste.

Ett tillfälle du kände dig snyggast i världen?
När jag klippte av mig allt hår, färgade det vitt och sedan svassade ut från Björn Axens salonger på 33:an. Då. Blev stoppad 4 ggr på en timme och blev utbjuden på plats av en man som satt bredvid mig på en restaurang jag befann mig på senare på dagen. SMOKIN´!

Vad grät du till?
Jag grät väldigt mycket, till mycket. Smärta, låtar, poddar, filmer, möten med människor. Jag grät i duschen, på tunnelbanan, i löpspåret och mitt i natten.

Lärde du känna några nya människor?
Jag lärde känna så många fantastiska människor som har blivit bestående i mitt liv idag. Är så glad över Sophie och Fredrik har kommit in i mitt liv och att vi fyra har så roligt ihop. Sen har Linnea, Frida, Sandy, Emelie, Elin och Josefin har kommit in i mitt liv vilket jag är så glad över. Det finns så många personer som har kommit att betyda mycket för mig och detta året har verkligen varit ett år där bekantskaper blivit vänskap och det som jag trodde var vänskap har bytts ut till något annat.

Bästa minne?
Överraskningsresan till Mexico kommer för alltid vara ett av de bästa minnena i mitt liv. Sen är ju såklart min och Calles sjuka flygresa till Rio i First Class (läs mer om den här) en klass för sig. Jag kommer alltid bära med mig nätterna på båten, Mathildas fantastiska bröllop och den där gången jag vrålade ”öööka” på en cykeltävling i Polen med svärande Calle bakom mig. Toscana är också något jag kommer minnas väldigt starkt samt min födelsedagsfest hemma hos oss.

Dina resor under 2018?
Hong Kong
Mexico – Tulum & Cancun
Spanien – Marbella
Irland – Dublin
Israel- Tel Aviv
Thailand- Sukothai & Bangkok
Frankrike – Paris
Brasilien – Rio de Janeiro
Italien – Florens
Polen – Krakow
Sri Lanka – Hambatonta & Weligama

Något otippat som skulle kunna hända under 2019?
Skulle väl vara att jag finner gud, säljer allt jag har,börjar livnära mig på rödbetor och flyttar till Abborträsk. Det vore en jädra skräll. Och väldigt otippat. Ha! Men annars så ligger väl att jag landar någon tjänst som inkluderar mer rörligt. Äh, vem vet. Allt kan hända. Har lärt mig att när det kommer till mig och livet så kan verkligen allt hända.

Och så slutligen; vad ser du mest framemot och dina planer inför 2019?
Jag ser framemot att vakna utvilad och lägga upp min dag utan att minutiöst stämma av med min kalender. Att lära mig åka skidor, dra på träningsläger till Egypten och besöka Övertorneå. Jag har många planer men samtidigt så står väldigt mycket öppet vilket är exakt det jag vill då hela tanken med min tjänstledighet faktiskt är att vara ledig. Att gå från 200 procent jobb till 80% är för mig ren och skär semester.

Men mest av allt ser jag framemot att låta sorgen ebba ut och hitta mig själv igen.

Tack för ett utmanande, jävligt, galet och helt fantastiskt 2018 – jag är så redo för 2019.

Tack

Varför dela något så personligt? ”Du fläker ut dig” fick jag av en person med en katt som profilbild (det säger det mesta). Av över 800 positiva mail, dm’s och kommentarer så fanns det en kommentar jag nu vill lyfta här. Inte för att personers åsikter som gömmer sig bakom påhittade profiler rör mig o ryggen. Nej. Men för att ta upp något som jag tycker är viktigt. Vi delar allt nuförtiden i sociala medier. Framgång, resor, härliga middagar, graviditeter, närgångna videos på födslar, nakna barn som skiter, giftemål, nakna kroppar och flådiga hem. Och det ska vi få göra. Men lika mycket som jag stolt vill dela livets fantastiska stunder och aldrig tänker skämmas för att jag vill ha ett jävligt härligt liv så går det inte, i alla fall inte för mig, att inte dela de mindre härliga stunderna. I en värld där allt allt ska delas, så är vi så oerhört rädda för att dela med oss av de grå pusselbitarna, de som också gör oss till de vi är. Jag menar inte att det är ett måste. Man gör som man själv vill. Men någonstans hoppas jag att vi i framtiden slutar höja på ögonbrynet åt det som inte passar in i mallen för ett ”lyckligt” liv och sluter upp – precis som ni har gjort de senaste dagarna här. Jag känner mig mindre misslyckad efter att få dela min sorg, mitt misslyckande. Och för det ska ni ha tack. Tillsammans flyttar vi berg. ♡

Det sista man vill är att vara otacksam

Jag har nu läst igenom alla mail, privata DM:s och kommentetar jag har fått. Fan, nu stockar sig halsen igen och ögonen fylls av tårar. Det amerikanska paret här bredvid kollar redan konstigt på mig så lite snörvel gör det väl bara bättre.

Jag tog en promenad på stranden och hittade en plätt där jag satte mig med vågorna som kom in och smekte mina solbrända fötter. Jag började läsa. Stannade till, såg upp och kände hur tårarna kom. Och jag lät dem komma. Jag vet inte hur länge jag satt där. En halvtimme? En timme? Tills det var slut på ord. Tills känslan över att vara ensammast i hela världen sakta blev lite lättare. Det slog mig hur vi alla som har genomgått detta på ett eller annat sätt har känt skam och möts av oförstånd. En kvinna hörde av sig och delade med sig av sitt missfall för två dagar sedan. Och att hon gjorde samma. Locket på. Ensammast i världen. Fram tills hennes man skickade henne länken till detta inlägget. Hon tackade mig, skrev att jag var den starkaste hon visste om. Det kändes bra men ändå olustigt. Jag är inte bättre eller framförallt starkare än någon annan kvinna som har varit med om detta. Och min upplevelse, min sorg är inte större. Vi alla är så otroligt starka i detta. Men jag förstår och jag tackar er lika mycket. För alla fina meddelanden, att ni vågar dela med er av er historia och allt stöd. Personer jag har alldeles i närheten av mig, som jag trodde jag visste det mesta om, har öppnat upp och vi har insett att stöd finns precis var som helst – bara vi vågar prata om det.

Jag får frågor hur jag mår. Ska jag vara ärlig så är jag i något mittimellan-tillstånd. Hur ska jag lättast förklara. Jag är bedövad. Visst skrattas det och jag har roligt. Men det är med en tunn hinna över sig. Den där tunga blöta filten, som vissa dagar inte märks av alls. Då är det som att inget har hänt. Samtidigt som en våg av irritation sköljer över mig ett par gånger om dagen. Irritation över att jag sitter under ett parasoll på andra sidan jordklotet och borde vara överlycklig. Men det är inte så jädra lätt, även om jag kan tycka att fejka lycka på ett lyxresort i 34 graders värme borde vara snäppet enklare än i mörka Sverige.

Det sista man vill är att vara otacksam.

Missförstå mig rätt. Det är det dåliga samvetet som talar för en sekund här. För visst vill jag le när min kille ber mig att le. Samtidigt som jag vill drämma något hårt i skallen på honom. Men det är väl hans sätt att försöka muntra upp mig. Men samtidigt så vet jag att livet inte är ett ständigt leende vilket är jävligt okej. Jag antar bara att samvetet dansar på lite fortare, lite hårdare på en sån här plats. När man egentligen har det så bra. När det finns andra som har det så mycket värre.

Det var ett par av er som skrev att denna hösten inte alls var något bra för mig. Nej, det har varit en jävla svår höst på många sätt. Samtidigt som mycket bra har hänt. Små saker som har kommit att betyda mycket. Relationer som har stärkts och beslut som har tagits. Kanske har mitt undermedvetna jobbat så hårt med att ta vara och highlighta alla de bra stunder för att inte klappat ihop totalt. En försvarsmekanism? Jag hoppas det. Jag har full tillit till att min kropp och psyke reder sig. Det märker jag redan nu på hur mycket jag sover och varje dag gör samma saker. Äter samma frukost, ligger vid samma solstol, dricker samma smoothie, tränar på samma avsatt tid osv. För att spara energi. För att helt enkelt koppla ner från alla beslut och måsten.

Kram på er, och tack för ni lämnar några fina ord här inne. ♡

Tid för återhämtning

Äntligen. Det är så jag känner just nu, ä n t l i g e n. Jag tror aldrig jag har varit i behov av semester så mycket som jag är nu. För vet ni? Jag är så trött. Jag är så jädra jädra trött. Min energinivå är precis på gränsen och jag märker hur jag hushåller med den. Jag pratar inte mer än nödvändigt, mina rörelser är långsamma och jag låter mobilen ligga i fickan mer än vanligt. Och det är också så det kommer var under de kommande 2 veckorna. Det var längesen jag hade en lugnare period i mina sociala medier (förutom vid olyckan, men även då uppdaterade jag), så ska jag vara ärlig så minns jag knappt när jag hade en sådan period sist. Samtidigt är att dela med mig, skriva och fotografera något som gör mig väldigt gott. Kanske får jag feeling några dagar och uppdaterar mer, kanske kommer det vara radiotystnad i 2-3 dagar. Jag får se, jag tar det som det kommer. Men lugnare kommer det bli, det har det redan blivit. Jag har dock tidsinställt några inlägg åt er som kommer under mellandagarna. Bland annat lite mer om puls-zoner, träna efter borgskala och såklart: Årslistan.

Nu väntar en lång flygresa till Sri Lanka. Jag har 10 böcker, 3 filmer och ett par poddar sparade till denna resan.  Det är dags för själen och sorgen att bearbetas. Jag är så redo för det. Kram på er, tycker om er.

Min helg i bilder – Långpass, tungt hjärta och radioinspelning.


Min helg började med att jag tog tidig helg från kontoret vid halv tre och åkte till St Eriksplan där Lina som är agentur för Alix the Label sitter. Vi drack kaffe, åt saffransbullar och pratade kläder men gled in på hästar och Marbella (gemensam nämnare). Jag fick även en ordentlig kik på vår och sommar-kollektionen vilket verkligen såg lovande ut.


Kvällen fortsatte med vår årliga julfest tillsammans med Bosse, Magnus,Calle, Caroline, Jacob, Lojs, Louie, Theresa, Gustaf och Malin. Vi hade egentligen bord på Le Rouge men bokade om det i sista sekund för att köra julmiddagen hemma då det inte riktigt höll den standarden man önskar (feedback från tidigare gäster). Och det visade sig vara ett superbra val då vi hade pingis-turnering, åt förjäkla god mat (Bra jobbat Bosse och Carro!) och det var skönt häng helt enkelt. Som alltid.


Så blev det lördag och jag vaknade upp vid nio, drack en kaffe och promenerade sedan bort till BeCore för ett cykelpass.


Svidade sedan om, drog på mig ett raffigt läppstift och gick gatan ner till Prima för vin-lurre med Sophie,Calle och Fredrik som satt och väntade på mig.


Efter lunchen tog vi en promenad, hämtade bilen och körde hemåt. Min plan var att möta upp Jossan och Elin för att sedan åka hem till Ann som hade sin årliga (mycket årligt nu) julfest. Men jag ställde in och la mig i sängen istället. Har känt mig rätt låg och ledsen de senaste dagarna och orkade bara inte. Spenderade resten av eftermiddagen/kvällen åt att kolla serier, dokumentärer (Tips: The Social Meme) och äta pasta. Och ja, jag loggade ut från mina sociala medier och var i princip helt utloggad fram tills måndag morgon.


Vaknade utvilad efter 10 h sömn på söndagen, fortfarande låg, men mindre ledsen. Kröp upp i soffan med en kaffe (tack Nespresso för hemleveransen!) och chokladgröt. Efter en stund när gröten hade lagt sig smsade jag Anna om hon inte ville med mig ut på en lugn löprunda. Hon svarade efter någon minut att jag skulle hämta upp henne på Karlaplan. Så jag klädde på mig och stack ut i snöyran.

20 km senare var jag tillbaka hemma. Benen hade frusit till is, mina fötter var sjöblöta då skorna hade läckt igenom av allt slask och min kropp var trött. Men hjärtat, det var lite lite lättare. Ibland är det man behöver minst exakt det man behöver. Konstigt det där, inte sant?


Tog en soffpaus på en timme, åt 2 kanelbullar som jag hade tinat från min bak-bonanza för några veckor sedan med Alexander och klädde sedan på mig igen. Dags för rond två. Drog ner till BeCore, cyklade och drog sedan direkt till ett tomt gym för att spela in lite radiojinglar med tillhörande gymljud med ett produktionsteam. Jepp. Ni hörde rätt. I början av januari kommer ni höra mig på radion runt om i landet. Mer om det lite längre fram.


Avslutade söndagen med att dra från studion till 800 grader tillsammans med Mathilda. En pizza senare och jag låg på soffan med en påse smash,

Det var den helgen. Nästa helg spenderas på en betydligare exotisk plats. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!