Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Snack

När något jobbigt blir en livsstil.


Förra veckan skickade jag ett meddelande på IG till The Workout Plan Studio som jag såg hade öppnat i huset mittemot där jag bor. Jag frågade om jag fick komma och testa ett pass och blev väldigt glad när jag fick till svar att jag var välkommen på ett Tabata-pass 07:00. Det är ju så, frågar man inte så går man ofta miste om nya upplevelser. Det är också ett sätt att testa på nya träningsformer, hitta ett nytt favoritgym eller bara få ett avbrott från sin egna träning. Jag är rätt oblyg när det kommer till den biten och frågar ofta om allt möjligt. Alltifrån om prover på dyra ansiktskrämer på exempelvis NK eller Åhlens som jag inte vill betala för innan jag har testat dem på min hud till smink på olika press-events. Där plöjer jag fram som en liten orkan. ”Åh, fin! Får jag ta? Får man ta två? Perfekt!” Jag brukar bara garva och skylla på att jag är polsk och gratis är väldigt gott. Skämt å sido, ta för er! Skäms inte.

Åter till träningen, den var riktigt bra. Lite lätt i vissa lägen för mig men då skalade jag bara upp och la på mer vikt och stannade sedan kvar en stund och körde ben. Det fanns en hipthruster-maskin på plats vilken fick min själ att brista ut i halleluja.

Jag fick frågan häromdagen om jag skulle sluta träna på morgonen nu när jag inte ”måste” åka till kontoret och är ledig. Först och främst, helt ledig är jag inte. Jag jobbar med mitt egna företag, även om mitt schema är beeetydligt friare än tidigare. Men för mig är morgonträning ett sätt att börja dagen, något som har tagit år att tycka om. Morgonträning har gått från ett måste för att ens hinna med träningen till en livsstil, till något jag ser framemot. Dessutom får jag väldigt mycket gjort om jag morgontränar, då har jag hela dagen till annat och blir mer effektiv. Att sova till nio är inget för mig, jag gör det gärna på semestern eller när jag behöver det. Men mår bäst av att starta dagen tidigt.

Här kommer dagens pass för er som efterfrågade det:

4 x 20 sekunder (10 sekunder vila)

Sumosquats med KB

KB-svingar

Repsläng

Släd-push

Boxjumps

Mountain climbers med glid

SkiErg

Repklättring (maskin)

Satte ihop en egen avslutning som bestod av:

3 x 15 benböj superset 3 x 10 raka marklyft

4 x 20 hipthrusters superset 4 x 10 utfallsteg (tempo)

3 x 10 sittande lårpress i maskin

Nu väntar ett telefonmöte med Reebok, mail och därefter ska jag göra mig i ordning och köra ut till Ruin Retreats för event med Pilgrim tillsammans med Mildh Pr. Kram på er.

09:56

Sitter här på Urban Deli Sveavägen och jobbar undan lite mail innan jag ska möta upp Louise för ett möte samt en plåtning med Lindex för en grej som vi ska släppa för Friendcation i veckan. Det känns surrealistiskt. När jag vaknade i morse så var jag på väg att klicka in mig på min outlookmail där SOS-mailen tidigare låg men insåg snabbt att den var borttagen från mobilen. Och när jag åkte till Urban Deli så höll jag på att missa att gå av på Hötorget, min hjärna och kropp var inställd på att fortsätta till T-centralen för att byta till röda vidare ut till Mörby C och kontoret.

Det är så inpräntat i mig och jag blir nästan lite skakig när jag bryter mönstret, som om jag gör fel. Som om min chef när som helst kommer ringa mig och undra vad fan jag håller på med.

Mitt mission idag förutom jobbet med Lindex är att hitta ett snyggt fodral till min nya dator samt hinna träna innan jag träffar Mathilda för en promenad. Herregud vad jag har saknat henne.

Men nu måste jag packa ihop, Louise springer omkring på Åhlens och hetsskriver om något puder. Vi hörs!

Att göra något för första gången


Det var surrealistiskt och på snudd lite melankoliskt när jag gick ut från jobbet igår. Efter vår fika som jag bjöd gänget på, mitt sista medarbetarsamtal med min chef och ett varv på våningsplanet plockade jag ihop det sista och gick. Jag satt till och med kvar i bilen en stund och liksom väntade. Jag vet inte på vad, kanske på att någon skulle springa efter och säga att allt bara var ett stort skämt, att jag skulle gå tillbaka och sätta mig vid min plats igen. Eller så blev jag nervös och rädd för att inte ha en trygg punkt i livet längre. Att sakna det för mycket. Jag vet inte. Men någonting undermedvetet var det som fick mig att sitta i bilen en stund innan jag slutligen lade in växeln och körde mot Högbo.

Det var inte fören jag passerade Arlanda jag märkte att axlarna började sjunka neråt, hjärtat bli lugnare i bröstkorgen och leendet sprida sig. Och jag log sedan, jag log hela vägen till hotellet och jag ler fortfarande.

Det är fantastiska dagar, solen skiner och jag är ute hela dagarna på skidor. Mitt nya kapitel börjar med något helt nytt och något som ger mig så mycket glädje. Det är en alldeles unik och speciell känsla som omfamnar mig och i morse när jag vaknade så märkte jag att blicken som mötte mig i spegeln började få tillbaka sin nyfikna lyster igen.

Jag är på ett äventyr och jag har ingen aning om vad som kommer hända, och det gör mig absolut ingenting.

Januari

Jag har inte riktigt kickat igång detta året och ligger lite lågt både här och på Instagram. Ni är några som har frågat efter mina stories och det känns ju såklart väldigt roligt att ni saknar mig där, men jag behövde några dagar extra från allt för att gå på full speed igen. Eller ja, vad man nu ska kalla det – full speed på tjänstledighet? Haha! (Det är ett mycket belåtet flin sprider sig i mitt ansikte). Det är en helt sjuk känsla. Imorogn är jag tjänstledig på ”riktigt”. Jag har haft en deal med min chef att komma in och täcka upp några dagar denna veckan innan jag checkar ut 100 procent så det är det jag har gjort nu dessa dagar nu när det har varit lite tyst om mig. Jag har fokuserat på att fasa in min kollega, avsluta och stänga mina projekt och utredningar samt preppa för just denna dagen. Denna dagen som sedan oktober har känts så sjukt surrealistisk. När jag lämnar byggnaden på torsdag så kommer jag inte komma tillbaka på ett tag och det känns så konstigt, men också väldigt väldigt pirrigt. Jag vet att jag kommer vakna upp på fredagen med en tanke om jobb. Det är jag helt hundra på. Men vi får se på fredag helt enkelt. Jag kanske finner mig helt i det utan att ens reflektera över förändringen. Eller så springer jag genom alla korridorer på jobbet och vrålar ”ADJÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!”

Mindre charmigt, men bra mycket roligare.

Så vad ska jag hitta på i januari då? Blir det Netflix and chill? Det kommer det definitivt bli, framförallt vissa kvällar i Egypten. Men låt mig backa bandet lite, vad händer när jag checkar ut på torsdag?

På torsdag kör jag direkt upp till Högbo för att delta i Utemagasinets längdskidscamp (läs mer här).Det är årets första utmaning och jag ser framemot att testa något som är helt utanför min comfortzone. Jag har aldrig ens sett ett par längdskidor, så nu vet ni nivån. Det kommer bli..intressant.

Väl hemma igen nästa vecka så drar jag iväg på en övernattning tillsammans med Pilgrim och ett gäng härliga tjejer. Sedan har jag en dag på mig att packa ner cykel, träningskläder och en rad böcker för att på torsdagen sätta mig på ett plan ner till Apollo sports nyöppnade träningsanläggning Aqua Vista i Hurghada. Jag har bokat in min på ett triathlonläger tillsammans med Terriblue Tuesdays men valde att åka ner en vecka tidigare för lite egentid, skrivtid och mer träning. Spenderar alltså två veckor nere i Egypten och återvänder hem igen den 31 januari. Vad som händer i februari är ännu oklart. Har 1 oplanerad månad innan jag drar väg igen på nästa äventyr.

Det pirrar fortfarande i mig när jag tänker på de kommande tre veckorna. Jag är stolt över mig själv att jag tog steget.

Ser framemot att trycka igång maskineriet igen ordentligt. Träningen ska växlas upp och jag kommer ägna mig mer åt olika önskade inlägg. Jag hoppas ni är lika taggade. ♡

Vad gör man när man inser att man vill i en helt annat riktning?

Hej!
Detta har inte alls med ditt inlägg att göra men jag lyssnade på din medverkan i Embrace Her podden. Jag tar examen från fysioterapeutprogrammet i januari och jag vill inte alls jobba med detta längre. Jag har dumt nog känt så nästan hela utbildningen men hela tiden intalat mig att ”det kommer bli bättre”. Jag får en förlamande ångest som håller mig uppe om nätterna när jag tänker på att jobba som fysioterapeut resten av livet och alla jobbannonser får mig att vilja gråta. Jag är snart 25 år gammal och får åldersångest då jag har sån ambition att driva något (?). Jag vet inte exakt vad jag vill göra och detta gör mig så stressad. Jag fasar inför detta året efter examen för vad ska jag göra? Jag vill jobba och jag jobbar gärna hårt, att vara arbetslös eller ha för lite att göra är min mardröm. Men vad gör man när man pluggat en väldigt yrkesspecifik utbildning och inte alls vill detta längre. Du kanske inte alls har något svar på detta men jag älskade din medverkan i podden och tänkte att du kanske har några råd.
Kram

Hej Cecilia!

Denna frågan, eller rättare sagt funderingen tror jag många har och jag har fått den av flera läsare de senaste månaderna så jag tänkte att jag tar det i et inlägg istället så alla kan få ta del av den. Först och främst, kul att du lyssnade på podden och jag känner mig väldigt hedrad över att du vänder dig till mig för råd. Tack. Jag hoppas jag kan tillföra något av värde och förhoppningsvis få dig att känna dig mindre vilsen.

Jag tycker att du ska klappa dig själv på axeln för att du har försökt och inte ”gett upp” direkt när det kändes jobbigt eller du började tvivla. För även om jag förespråkar att man ska följa sitt hjärta och våga byta riktning när det är något som skaver eller man ej trivs med så tycker jag alltid att man ska försöka göra något åt sin situation och testa olika lösningar innan man säger ”tack, men nu räcker det.” För ibland kan en liten förändring eller samtal med en chef eller kollega göra så att man omvärderar hela sin situation. Det gäller egentligen allt i livet, alltifrån relationer till träning. Våga vilja förändra.

Men som du skriver så har denna ångesten pågått en längre tid nu och jag märker när jag läser att du känner dig oerhört stressad av denna ovisshet och motvilja. Och jag tycker inte det är värt det, speciellt inte när du får ångest över att du är 25 år och inte har någon riktning. Missförstå mig rätt, men 25 år är inget att bli stressad över (även om jag förstår att du blir det). Du har åååår på dig att komma fram till vad du vill göra med ditt liv. Men vet du vad det absolut bästa är? Det finns ingenting som säger att du måste veta. Jag menar, jag är 30 år med en examen som jag inte alls jobbar med idag och jag vet heller inte exakt vad jag vill göra i mitt liv. Det gav mig väldigt stresspåslag förr men nu känner jag bara – fuck it. Jag har länge haft en dröm om att känna frihet i mitt jobb och  det har jag åstadkommit idag. Men aldrig haft en utstakad plan HUR jag skulle göra, jag har helt enkelt känt mig fram. Vågat lite magkänslan och skitit lite i resten.

Ångrar jag att jag utbildade mig till Resekonsult? Nej. Har min utbildning gett mig något annat förutom CSN-skulder? Absolut.

Att plugga gav mig kontakter, kunskap och ett jobb redan innan examen. Ett bra jobb som även fick mig att inse att jag inte vill jobba på resebyrå vilket gjorde att jag bestämde mig för att söka ett jobb mer mot den riktningen jag ville gå. Och så har jag gjort fram tills nu. Jag har byggt på min examen med kunskaper inom marknadsföring, upphandling, projektledning, ledarskap, försäljning, digitala strategier, kommunikation och en jädra massa annat som jag inte hade lärt mig om jag valde att jobba med exakt det som jag var utbildad till. Jag ångrar alltså inte min utbildning och jag är väldigt glad över att jag tog min magkänsla på allvar gällande oviljan att jobba med det jag trodde jag ville när jag påbörjade utbildningen. Men det är ju det som är så härligt, man måste absolut ingenting. Vad jag vet idag är att mitt intresse för att resa och min kompetens med projektledning och att få saker att hända har hängt med genom alla jobb jag har haft och är en ständig röd tråd. För se, idag gör jag ju någonting med resor och samarbetar bland annat med Resia och har en bra tjänst på SOS International, även om vägen dit har varit väldigt oklar många gånger.

Om jag hade varit du så hade jag tagit examen, firat ordentligt och sen funderat på  om det finns någonting inom ditt yrke som du kan tänka dig att göra? Och om det inte finns någonting som tilltalar dig med ditt yrke – slopa det då och sök ett annat jobb. Vad vill du göra? Vill du vidareutbilda dig? Har du möjlighet ekonomiskt att vara lite ledig? Tillåt dig att vara det och ta någon vecka eller månad att lyssna inåt på vad du vill göra. Diskutera med andra, skriv upp vad du skulle vilja göra under 2019 och se om du kan hitta en röd tråd.

En sista grej innan jag avslutar. Att vara arbetslös eller ha för lite att göra är inget du ska vara rädd för eller skämmas för. Tro mig, det tog ett tag för mig att acceptera det faktum att jag faktiskt kommer ha veckor där jag inte kommer göra något vettigt under min tjänstledighet.

Eller vänta nu här. Vettigt enligt vem?

För det är DÄR du ska stanna upp och fråga dig själv – är pga yttre påtryckningar och måsten man idag vill ha fullt upp, pressat schema och höga karriärsmål? Eller är det för att man själv har en inre strävan, en passion för något? Det är inte konstigt att vi är så många som bränner ut oss när det idag mer eller mindre känns som en trend att förverkliga sig själv, ha ett högpresterande jobb, driva framgångsrika projekt och göra något med sitt liv.

Jag tror bara att man inte ska glömma bort att vad man än gör, så är det bra nog, bara man mår bra. Och det viktigaste och absolut första du ska börja med är att sätta dig ner, ta ett djupt andetag och säga till dig själv ”fuck it”. Ditt liv kommer inte rasa. Du är bara lite vilsen och vem är inte det? 18 år, 25 år eller 45 år – livet är inte hugget i sten. Det är rörligt och förändras, åt båda hållen, upp och ner. I takt med att du blir äldre så förändras ditt tankesätt och dina visioner. Du kommer underfund med saker och hittar nya saker i livet som är intressanta. Det är därför vi blir vilsna och ställer oss frågan ”vad sysslar jag egentligen med” – för att vi utvecklas och ställs inför nya tankar och intryck.

Fuck it, det går åt helvete ibland och vet du? Det kan vara något riktigt riktigt bra ibland.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!