Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Okategoriserade

Träningsflow och höstoutfit.

Skor: Chloé (Klick!). Jeans Lee (Klick!). Tröja: Whyred. Kavaj: Zara. Hatt: River Island (Klick!). Väska: Gucci

Det märks att jag tränar mindre och överlag tar det lugnare. Min aptit är sämre och jag är segare än vanligt. Men jag antar att det är en övergångsfas, precis som när man testar en ny hudkräm och huden får frispel och vips så har man finnar i hela ansiktet. Lite så känns det med min energi just nu. Imorse när jag larmet tjöt vid 06:00 låg jag kvar i säkert 20 minuter innan jag tog mig upp ur sängen, det händer aldrig annars. Körde överkroppscirkel nere på Rebirths studio som ligger i samma byggnad där jag bor men kom aldrig riktigt igång. Kände mig bara mer och mer seg för varje repetition och efter trettiofem minuter slängde jag in handduken och gick upp igen en dusch, smoothie och jobb.

Sen har dagen liksom bara bara flutit på. Har en del jobbresor inom landet som jag har strukturerat upp, planerat ett strategimöte samt tagit en del samtal. Tog även en paus för att luncha med min gamla chef som jag hade när jag praktiserade i Malmö, tycker det är för jädra häftigt hur ens vägar kan korsas efter 6-7 år. Hur en bra relation kan hålla i sig och när som helst återupptas som om det vore igår man senast sågs. Det är coolt, men framförallt oerhört värdefullt.


Om en stund ska jag dra iväg och rösta, sen ska jag möta upp några tjejer som ska få lite ansiktskrämer av mig. Rensade ju ut massor igår och la ut det på min instastory vilket resulterade i ett smärre kaos bland mina DM:s. Därefter ska jag till Barrys och köra ett legs + butt pass. Jag hoppas verkligen att energin återfinns på väg ner till passet, för jag behöver verkligen komma igång igen. Mår som allra bäst när jag är igång och tränar mycket. Visst är det skönt att ha lite träningsfritt, men det börjar krypa i mig nu, samtidigt som jag bara blir latare och latare. Bra kombo.

I helgen tänkte jag ge mig ut på ett långpass, funderar på att springa ner till Skarpnäck och tillbaka. Avvaktar lite med cyklingen då jag fortfarande inte är helt hundra i nacken. Har ju ingen stress direkt, att benen kan cykla vet vi ju redan plus att jag ändå måste byta min tempo mot vanlig landsvägscykel för en säsong av härlig höstcykling. Fan, det slog mig nu, är detta en träningsdipp? Har jag en nu? Kommer resultera i att jag anmäler mig till ett lopp om 3 månader bara för att sätta fart på mig själv. Skulle inte förvåna mig. Somliga människor motiveras nästan uteslutande av mål och utmaningar, medan det ger motsatt effekt på andra. Ni kan ju tänka er vilken kategori jag tillhör. Eller så är det just detta som är min utmaning? Att chilla 2-3 veckor innan jag gasar på igen, uppenbarligen så ligger det något i det.

Dags att dra och svettas, hej!

Häng med på festival och känn på #theflowereffect

I samarbete med Interflora


Första dagen avklarad och jag ligger här i min säng och är alldeles pirrig. Gårdagen var spontan, rolig och fylld med glädje. Jag fick kramas med er modiga tjejer som kom fram och pratade, jag dansade med min bästa vän till M.I.A och jag fick träffa mina vänner på Interflora igen. Men låt mig ta det från början, för ni vill väl hänga med i dagen från start?

Vi anlände till Göteborg vid halv fyra och checkade snabbt in på hotellet där jag även bodde förra året när jag var nere med Interflora. Tjejerna hade preppat rummet med en välkomstpresent som innehöll mina 2 favoriter: bubbel och syltkakor. Varm i hjärtat sminkade jag till mig lite och kände mig för första gången på snart 3 veckor väldigt väldigt snygg. Mitt ansikte läker så oerhört bra och min nya foundation som jag har lovat att dela med mig av (finns här) var verkligen så fin över ärren. Trots tejp över näsan och stygn så såg det riktigt riktigt bra ut.

Vi tog spårvagnen ner till området, hämtade våra band och gick därefter direkt till Interfloras tält som enligt mig har den bästa placeringen på hela området. Ni som ska till Way Out West idag eller helt enkelt missade tältet igår så ligger det vid Churros-ståndet, precis snett nedanför MAX. Där sitter 10 stycken grymt duktiga florister och knyter kransar från ”Fång”- sortimentet från morgon till kväll. Man kan välja mellan 4 olika stilar och färger och blommorna är miljöcertifierade för att matcha Way Out Wests stora fokus på hållbarhet och miljö. Den ultimata festival-accessoaren helt enkelt enligt mig. Blev stoppad flera gånger igår på området av folk som tyckte kransen var så snygg till min klänning och sånt är ju alltid roligt.

Dagen blev till kväll och vi hängde mest i VIP-området där det är lite lugnare med folk, bra stämning och väldigt goda drinkar. Mötte upp Sebbe & Co vilket var riktigt roligt och jag fick äntligen träffa Nima som jag har stalkat via Louise Instagram. Såg som sagt M.I.A men missade tyvärr Miriam Bryant då vi tyckte det var viktigare med Salted Caramel Milkshakes. Ändå fair prioritering. Det mysigaste med hela kvällen var dock när smög bort till Max och satte oss på trappan med varsin Halloumi-burgare, jag tror klockan var halv elva och Kendrick Lamar hade precis stigit på scen. Där satt vi sen, Louise och jag, och tittade ut över folkhavet som dansade till Lamars låtar samtidigt som vi åt en väldigt sen men efterlängtad middag. Därefter gick vi hem till hotellet och jag somnade innan klockan hade slagit tolv.

Och här ligger jag nu, klockan är snart åtta och jag har varit vaken sedan halv sju. Jag är lite trött från igår, min kropp ömmar och mitt huvudvärk från gårdagens alla intryck och höga ljud gör sig påmind. Men jag mår bra och är väldigt glad att få vara här med ett av mina favoritföretag och såklart Louise , min plus one som inte bara ser ut som hon föddes att ha kransar i håret utan även är kickass rolig att ha med sig på festival.

Om några timmar beger jag mig bort och plockar ut dagens krans, blir det en vit eller röd? Min outfit idag skiljer sig en del från gårdagens som bestod av Klänning från Numph, skor från Billi-Bi, magväska från Oui och jacka från River Island. 

Ni får kika in på min Instagram senare idag och kolla sen vilken det blir. Hoppas vi ses där, hej på er!

onsdag 10:52

Om gårdagen var positiv, lättsam och hoppfull så är idag det motsatta. Jag vaknade upp med en sådan stark ångest att det känns som att någon sitter på min bröstkorg. Det river i mig som att jag är fången i min egna kropp. Har vaknat från och till under natten då jag drömde om kraschen vilket såklart påverkar mitt känslotillstånd när jag tog mig upp imorse med hjälp av Calle. Jag började gråta på toaletten när jag såg mitt ansikte och ångesten spred sig i min varma kropp fullständigt kokade av värme då det är ca 30 grader i vår lägenhet. Enda frizonen är sovrummet där vi har en ny AC och temperaturen är ca 20 grader. Det är där jag ligger just nu. Det är högsommar, mitt i livet och här ligger jag i ett mörkt sovrum. Mitt ansikte skiftar i regnbågens alla färger och smärtan pulserar i takt med mina andetag. Jag är trött, illamående och det känns som att jag får spö av kroppen för att jag igår tillät mig att hoppas för mycket.

Jag mår bokstavligt talat skit.

Igår var en bra dag. Det var det. Förutom att jag blev utskriven från sjukhuset på grund av platsbrist. Det var inte bra. Jag är chockad över vården och stressen som råder, stressade läkare och sjuksyrror som inte hann med att ens ge smärtstillande. Fakturan på 400 kr kom dagen efter jag skrevs in och visst är det tacksamt att få vård och inte behöva oroa sig för exempelvis brutala kostnader när man flyger ambulanshelikopter men när man skattar nästan halva sin lön, ja då är det minsta man kan begära att få stanna en dag extra när man knaappt kan gå själv eller har så ont att inte ens morfintabletterna hjälper.

En stor anledning till min glädje igår var det enorma stöd hela tiden får av mina vänner, bekanta och okända människor världen över. Jag är helt tagen av den kärlek som skickas till mig och jag fick en chock igår när jag kom hem från sjukhuset och fick en krya på dig present levererad av Louise. Hon hade tillsammans med över 150 tjejer från vår Friendcation-grupp på Facebook samlat ihop till en Gucci väska åt mig. Jag var alldeles tårögd över systerskapet i vår grupp och att människor kan vara så fina. Jag hade blivit minst lika glad om det hade varit en korg med syltkakor. Det handlar liksom inte om värdet på presenten. Men nu var det så många och en sådan enorm summa att det räckte till en svart drömväska från Gucci. Jag kunde varken skratta eller gråta igår för jag hade så brutalt ont. Istället kom det små brölande ljud från mig. Det var mitt exalterade skrik. Tack. Den stunden igår gjorde fick mig på andra tankar. Ni är verkligen världsbäst. Jag tycker om er så mycket och väskan ligger här bredvid mig just nu. Jag ligger och tittar på den när ångesten river som värst i bröstet. Det hjälper, det gör det faktiskt. Den har blivit en slags symbol för all kärlek som jag får just nu.

Jag orkar inte upprätthålla någon glättig we shall overcome fasad. Jag är avdomnad i kroppen och avtrubbad i själen. Vad ska jag göra, det är inget jag kan bortse ifrån.

Tisdag 07:59

Det är onsdag och jag har insett att Gotlandsresan denna veckan är inställd. Jag levde i någon sorts övertygelse att jag skulle åka på tors utan några vidare konstigheter. Kanske var det förnekelse eller så var jag precis så väck av alla tabletter och morfin som har pumpats i mig.

Det har gått 2 dagar.

Jag är klarare nu. Men mitt skarpa jag är fortfarande satt på hold. Klockan är halv två på natten och smärtan väckte mig. Du får inget mer smärtstillande säger sköterskan vänligt men bestämt. Jag förstår dem, även om att det var det som fick mig att överleva söndagen och större delar av måndagen. Men nu, nej det är dags att trappa ner.

Så jag ligger här och fokuserar på mina andetag. Läste någons frälst yogatjejs blogg för ett tag sedan att man kan neutralisera smärtan genom andning. Jävla påhitt. Men jag tar gärna samma gäng svampar hon tog när hon skrev inlägget.

Det har gått en timme nu. Jag skriver en mening och vilar sedan ett par minuter. Hjärnskakningen gör mig långsam,ofokuserad och oerhört trött. Men jag har ju ingen tid att passa och att fokusera på något annat än smärtan är bra. Allt för att komma framåt.

Jag var uppe och gick tidigare idag. Små stapplande steg. Det var mer mentalt jobbigt än fysiskt. Läkaren hade sagt åt mig igår att min svaga kropp och slöhet med största sannolikhet berodde på att jag har varit sjuk i GBS och min kropp inte har samma motstånd för att fungera som vanligt. Jag märker det så tydligt. Leder gör ont. Har svårt att greppa muggen med det lilla sugröret och jag behöver få hjälp att sätta mig ner på toalettstolen då risken är att benen bara kopplar ur och jag rasar.

När jag vaknade upp på sjukhuset var jag först livrädd för att mina titanskruvar (tandproteser) var utslagna men nu är min rädsla den kontroll över min kropp som fattas mig. Den håller fast mig och skakar om mig samtidigt som att jag kämpar att inte börja gråta. Igen.

Mitt i alltihopa finns Calle. Fina Calle som sitter på en stol hela natten vid min sida. Som håller min hand när sköterskan tar blodprover. Som står stadig när jag drar mig upp från toalettstolen. Som duschar min sargade kropp på den sterila lilla sjukhustoaletten. Som baddar min rygg med tvättlappar och säger att jag är det absolut finaste han vet trots att vi alla vet att bara själva åsynen av mig får folk att rygga tillbaka. Jag ser ut som Frankensteins monster. Kalla mig ytlig, men jag är livrädd för att få bestående men i ansiktet.

Och vid hans sida finns Louise, Matilda, Emelie och alla ni tusentals som ringer, smsar, skickar blommor, DMs på Facebook och små fina fb meddelanden. Det betyder så öerhört mycket för mig. Ert stöd gör mig stark.

Jag hade änglvakt sa dem. Några millimeter från att bryta nacken och spendera livet uppkopplad i en säng. Tog smällen med ansiktet/huvudet vilket resulterade i 3 frakturer och en bruten näsa. De sydde mig med 50 stygn,hjälmen sprack mitt itu och axeln samt mjälten fick en ordentlig smäll.

Det har gått 4 timmar sedan jag började skriva och jag är fortfarande rädd, arg, ledsen, besviken och trött. Och så kommer det vara en tid framöver. Men sålänge tankeverksamheten är igång så är jag igång, och då får det ta hur många timmar som helst.

paus

I går morse var jag med om en rätt allvarlig cykelolycka. Jag hade sådan ofantlig tur och vill ge mina varmaste tack till Emelie, cyklisterna tillhörande SMACK CK (om någon vet vilka det är, tror ena tjejen hette Elin, som cyklade gamla Norrtälje vägen igår så säg till då jag vill tacka dem) och all fantastisk personal här på Karolinska. Men framförallt tack till Calle som har suttit på en stol hela natten vid min sida. Har vaknat upp och är lite klarare i huvudet idag. Känns skönt att få göra något så vardagligt som att uppdatera här. Tar liksom udden av det hemska om ni förstår vad jag menar. Trots att det tog mig en timme att skriva denna korta text.

Jag hoppas att få komma hem snart och att mina skador läker fort. Är bara så ledsen, så ofantligt ledsen och rädd. Det gör ont och jag är så trött. Kram / J

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Mitra Javadi
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Sara Che
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Imane Asry