Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Okategoriserade

14 februari och dårskap

Igår var det alla hjärtans dag. Det märktes på de långa köerna till blomsteraffären, skyltning i fönster och pianoversioner av diverse kärlekslåtar i gallerior. Det är en fin dag tycker jag, trots det kommersiella. Tyvärr verkar det vara en trend nu att spy galla på alla hjärtans dag. Vara lite bättre än denna dagen. Statuera ut att kärlek minsann inte behöver en egen dag för att visas. Att det är larvigt och kostar pengar.

Aldrig larvigt att belysa kärlek enligt min mening, och det tyckte jag även när jag var singel and fabulous. Det var en rätt sjysst dag även då. Man tränade ett pass och drog sedan och drack drinkar. Eller hängde hemma och såg Kardashians. Mös med folk man tyckte om. Som nu. Fast med uppgradering till fotkli och rosor.

Vi hade ett bord bokat på Styrelsen. Det skulle bli fördrink och trerätters. Det slutade med salmalax framför tvn i pyjamas, cola zero och film. Vi avbokade på morgonen. Ingen av oss kände för krogbesök och inte heller för att spendera kvällen ute på stan när vi båda har så mycket sociala tillställningar just nu. Calle reser mycket med jobbet och är ofta iväg på andra tillställningar.  Och jag, ja ni kommer ju mig vid detta laget. Det är inget 9-5 liv här direkt.

Det var så skönt att ställa in, slafsa i oss maten och bara ligga där i soffan. Mitt 25 åriga jag hade fått lätt ångest. Mitt 30 åriga jag tänkte ”Gött, nu laddar vi för fredagsstohej!”

Fick förresten en eltandborste i hjärt-present. Skrattade högt och undrade om det var en pik. Det var det tydligen. Garvade ännu mer. Läste sedan om dårarna inne på en skvallerblogg som skrev om Nicole’s reaktion om filten hon fick av sin fästman Eric. De gick loco för hon hade reagerat på liknande sätt och skämtat om var hennes sexiga underkläder blev av. Hon blev kallad för bortskämd, hemsk, krävande, omogen etc etc. Dårar. Riktigt jävla familjelivs-dårar.

Det bästa var en kommentar som löd ” Märks att hon är ung, när hon ber om sexiga underkläder!”

Jag är 30 år och kommer alltid vilja ha sexiga undies av min partner. Och får jag inte det kommer jag köpa dem själv.  Men att dra in skanmande pekpinnar mot kvinnor som öppet hyllar sin sexighet och står för att de vill ha ett visst klädesplagg på sig är bara tröttsamt. Vi har kommit längre än så.

Slut på rant.

Nu ska jag bada i havet.

P.s Tandborsten var supernajs!

Hej!

5 saker som alltid finns med i min simväska

 

 

1. FLAMINGO / 2. ICE CAT/CORAL / 3. CRAZY TIGER/RED

– Paddlar. Har bland annat dessa som är helt OK.

– Simglasögon. Det finns massor av olika men jag tycker dessa, dessa och dessa är bra.

– Simmössa. Finns här. Jag använder dock mina olika som jag har fått på olika IRONMAN tävlingar.

– Baddräkt. Simmar nästan alltid i baddräkter från Power Woman. Kan varmt rekommendera de som jag länkar till, har alla tre och älskar dem.

– Dolme. Finns här.

Bonus: Säkerhets-boj när jag simmar i öppet vatten. Har ALLTID denna. Slarva inte med detta, speciellt inte om ni simmar i vatten där båtar och vattenscootrar rör sig.

Morning bliss

Klänning från Soaked in Luxury & smycken Pilgrim

Godmorgon från Skärgården, kikar in lite snabbt och önskar er en fin dag. Håller på med ett inlägg om gårdagen i skrivande stund, vi hörs lite senare! Kram på er, <3

Roadtrip helt på el – går det?


Som många av er har sett på Instagram så har jag teamat upp med Kia detta året. Det är ett oerhört stort och häftigt samarbete för mig och jag ser framemot att jobba tillsammans med Kia. Framförallt känns det spännande att testa deras helt nya elbil Kia e-Niro som jag helt ärlig inte vet så mycket om. Jag tycker jag har relativt god kunskap överlag om just denna typ av drivmedel och motorbranschens utveckling då jag har jobbat tätt med just dessa frågor på mitt jobb (som jag för nuvarande är tjänstledig ifrån) men det finns alltid mer man kan lära sig och framförallt, faktiskt ta steget och våga testa eldrift framför bensin eller diesel.

Kia e-Niro är alltså en helt ny e-bil och med sin föregångare Kia Niro Plug-In Hybrid är det en rymlig crossover med ett väl tilltaget lastutrymme. Vilket passar mig ypperligt med tanke på skidor, cykel och stora resväskor (ja, jag är en heavy packer, tänk på alla outfits).
Bilen har en räckvidd på upp till 455 km och släpper inte ut någon CO2 under körning. Just den biten påminner jag mig själv om när jag känner ett obehag om hur jag ska ladda bilen. För jag ska vara helt ärlig och säga att det var det första jag tänkte på när jag hämtade bilen på Kia Motors i Upplands Väsby. Under genomgången började jag svettas lite och fick katastroftankar om hur kilometer-visaren skulle ticka ner mot noll och jag skulle bli ståendes i en skog mitt i natten. Det är egentligen inget konstigt att känna så, det är ju en ny situation jag utsätts för då jag aldrig har laddat en bil på det sättet och att känna nervositet/obehag inför något man inte har kunskap i är bara mänskligt.
Så vad gjorde jag? Jag ställde alla frågor jag kunde komma på, laddade ner en app med alla laddningsstationer i Sverige, såg till att jag visste hur jag skulle navigera fram den integrerade laddningslistan i bilen och tog tre djupa andetag. Det är inte rymdfysik. Det är en sladd med el som laddar upp en bil som går på el istället för bensin. Det krävs bara några minuters extra planering för min resa upp till Högbo, that´s it.

Hotellet har uttag och även mackar eeller Mcdonalds på vägen. Så skulle inte det funka att ladda under natten på hotellet kan jag snabbladda på någon av ladd-stationerna på vägen hem. Det får bli en lite längre kaffepaus eller en promenad. Inget konstigt med det och sen när jag kommer hem till Stockholm igen så ställer jag den bara längre ner på gatan där det finns snabb-laddare och laddar upp den fullt där. Det positiva med bilen är att jag kan ladda i ett ”kallt” tillstånd, vilket innebär att jag kan ladda när som helst utan att behöva ta hänsyn till att batteriet måste vara helt urladdat.
Det blir nästan som en liten tävling för mig när jag sitter i bilen. Slår jag av rattvärmen, passagerarvärmen och endast kör på ”Drivers only” och kör ekonomiskt så ”vinner” jag kilometer vilket betyder att jag kan köra längre. Nu kommer jag inte sitta som en isbit i bilen men ni förstår nog vad jag menar, alla små justeringar visas på skärmen och jag kan hela tiden följa min körning och hur pass mycket energi den tar.

För mig som lätt nördar ner mig i mätbara resultat är detta en rätt kul feature och framförallt en push mot en mer hållbar körstil.

Att känna sorg

Många av er har skrivit och frågat hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd över hur många det är som bryr sig och att ni snappar att jag inte har mått helt hundra. För mycket riktigt, så har det varit en omtumlande höst på många sätt. Jag är fruktansvärt ledsen och händelserna de senaste 5 månaderna har nu kommit ifatt mig. Specifik en. Och jag har bara mig själv att skylla, ingen annan.

Allt jag har skrivit om och delat med mig i mina kanaler har på ett eller annat sätt varit självklart. Jag är som en öppen bok och kan sällan hålla känslor inom mig. Är jag glad så äe jag glad. Är jag förbannad så är jag förbannad osv. Att skriva har alltid varit terapeutiskt för mig och att dessutom veta att mina avskalade texter och ärlighet har hjälpt andra har såklart gjort det naturligt, trots att man visar sig väldigt sårbar och blottar sitt inre. Men denna texten är inte självklar för mig och det har som sagt tagit mig ett par veckor inse att det är nu det smäller till.

För jag hade inte tid eller var kapabel att vara ledsen just där och då.

Det var heller aldrig tal om att jag skulle prata om det. Herregud, jag gick och hade ett frukostmöte samma morgon efter det hände. Det var business as usual och mellan mina möten kämpade jag med besvikelsen, skammen och sorgen. Jag la locket på. Sen var det inget mer med det. Jag visste helt ärligt talat inte hur jag skulle hantera det annars och jag var så trött på att hålla inne mina tårar och hålla uppe min fasad. Det var som att jag inte orkade ett bakslag till. Så jag bestämde mig för att förneka att det ens finns något att vara ledsen för och vände blad. Precis som jag blev tillsagd att göra av barnmorskan när jag gråtandes ringde och bad om hjälp, samtidigt som missfallet pågick och slet sönder mig.

”Det är sånt som händer och är väldigt vanligt. Livet går vidare, du får ringa igen om smärtorna tilltar..”

Tilltar? Jag låg och kräktes av smärta men skulle ringa igen. Men det var inte det värsta, smärta kan jag hantera. Det var att min sorg, min rädsla och min förtvivlan jämnades ut med ett ”livet går vidare”. Den tillintetgjordes. Vilket också var vad som lite slog slint och fick mig att lägga locket på. Som om det aldrig hade hänt. Sorg som inte räknas, en sorg som är alldeles för vanlig.

Jag minns att jag på jobbet dagen efter och fokuserade på skärmen med rödgråtna ögon som jag ursäktade med klorvatten och nytt franslim. Den molande värken i min mage var en ständig påminnelse om vad som hade hänt och in kom en kollega som var på besök med sin nyfödda son. Det var som att bli slagen i huvudet med något hårt och jag skakade så mycket att jag var tvungen att skylla på att jag frös samtidigt som jag drog på mig kavajen och började istället svettas. Jag log, ställde alla frågor man ställer till en nybliven mamma och gratulerade. Jag är bra på det. Stå stadig när det stormar runt mig. Sen var det inget mer med det, kontoret fortsatte med sina uppgifter och sorlet spred sig igen längs lokalen. Men kvar satt jag och stirrade på ett och samma mail i tjugo minuter. Jag tror inte ens jag blinkade under de första minuterna.

När jag fick reda på att jag var gravid blev jag allt annat än glad. Jag var så chockad att jag förträngde de 5 positiva stickorna med att dricka ett par glas rött och boka in en cykelresa. Människor agerar olika i chocktillstånd, ibland mer eller mindre rationellt. Jag skulle för helvete vara tjänstledig. Detta kunde inte hända. Veckorna gick, jag ledde ett träningsevent där varenda övning kändes som att jag skulle kräkas och döpte åkomman i mig till ”lilla helvetet”, Men för varje dag som gick la jag mer och mer tid åt att tänka på lilla helvetet. Jag valde alkoholfritt, tog fler vilodagar och prioriterade sömn. Jag fann mig själv fundera på hur jag skulle vara som mamma vilket alltid har varit en befängd tanke då jag är rätt ointresserad av barn och ännu mer på att bli mamma. För mig har barn aldrig varit en prioritet. Men här var jag nu, med handen på magen varje kväll och en värme som spred sig längs hela kroppen varje gång min kille tittade på mig. Sakta grodde tanken på att det lilla helvetet skulle få stanna och förpesta våra liv. Jag fann mig själv se framemot det och var rätt lugn. Rationellt började jag läsa på, boka in möten med min bankman, organisera upp vårens kalender och vilka vaccinationer som var lämpliga för en gravid kvinna. Jag skulle fortfarande cykla, jag hade mina uppdrag och paniken för att tajmingen var totalt åt helvete med tanke på min tjänstledighet lugnade sig. Äh, det finns så många dårar i vår värld som har lyckats med konstycket att få det att flyga – varför skulle inte vi?

Jag fann mig själv att älska och sakna det som växte inom mig.

Det blev en person.

Och som ett brev på posten, när beslutet hade landat och jag inväntande rätt tillfälle att krama om min kille som inget hellre ville behålla det och viska i hans öra ”…vi gör det!” så började jag blöda. Dag två kom smärtorna och när jag under en träning fick svindel beslöt jag mig att ställa in nästkommande dags träning och vila om ifall att det kanske skulle vara ett tecken på att jag behövde vila. Jag var rätt oberörd och tänkte inget mer med det utan berättade för min kille att jag hade blött lite men att sånt kan hända. Det var när jag under en middag nästan kräktes upp maten på grund av smärtan som högg till i magen jag insåg vad som höll på att hända. Jag vacklade ut på gatan, sjönk ner i en Uber med paniken som susade så att både hörseln och synen försvann och kunde inte tänka på något annat än att ta mig hem.

Jag kom hem, somnade ganska direkt och vaknade ett par timmar senare med en flämtning. Det kändes som att nedre delen av min kropp kördes i en köttkvarn och jag stapplade upp till toaletten där jag sedan låg i 3 timmar.

Det var där jag låg och grät samtidigt som min kropp tömde allt alla bevis på vad som några timmar tidigare hade varit en graviditet. Det var där jag för första gången la handen på min ömma mage och adresserade vad som en gång hade legat där inne till något helt annat än ”lilla helvetet”. Det var där jag grät över vad jag hade förlorat.

Och det var även där på vår lilla badrumsmatta jag insåg att jag inte visste vet vem jag ska vända mig till. Och när sjuksköterskans kalla tillrättavisande röst fyllde luren och sa åt mig att ta två alvedon och lägga mig i sängen igen så insåg jag att detta som händer mig just nu är ett av det jävligaste en kvinna kan gå igenom och att inte ens få empati för den smärtan, sorgen och rädslan som tar över är något av det mest brutala jag har upplevt på länge.

”..som sagt, 1 av 6 drabbas av missfall, du får hålla koll på blödningen och komma in om det blir värre, men det är som sagt sånt som händer…”

Och jag kunde inte låta bli att känna mig oduglig, halv och som en besvikelse. Det är sånt som händer. Kanske det. Men att ens bli gravid med oddsen emot sig är för mig större än något som bara händer.

Men det var sånt man fick ta. Inget att reagera över.

Så här är jag nu. Livet har fortsatt och allt är som vanligt. Förutom att jag har upplevt en ny form av sorg och känner ett sting i hjärtat i tid och otid. Vissa dagar tänker jag inte på det alls medan andra dagar väcker mig, lägger en tung blöt filt över mig och tvingar sedan mig att gå runt med denna filten hela dagen samtidigt som mina ögon fylls av tårar, halsen klumpar sig och hjärtat värker.

Och istället för att ännu en gång brista ut ”Sluta, jag vill inte höra mer!”, vara tyst eller bara gå min väg så gör jag istället såhär. Kanske tar jag den lätta vägen ut, skapar dålig stämning, men jag orkar inte vara tyst om anledningen till varför jag på senare tid har varit disträ, svarat kort på meddelanden, spenderat mycket tid hemma, rutit ifrån och inte varit närvarande. Jag orkar inte ljuga ihop svepskäl där jag använder min trasiga nacke eller stressig kalender som ursäkt. Det har kommit ikapp mig nu och jag har de senaste dagarna tillåt mig själv att vara så ledsen som jag vill och kan. Men jag orkar som sagt inte le och låtsas som allt är bra. För allt är inte bra, och kanske är detta något alldeles för privat att dela. Kanske hjälper det någon annan där ute. Jag hoppas det. För jag hade velat läsa detta.

Men om det är så vanligt som de säger att få missfall, så är min sorg inget undantag, så varför ska jag må så dåligt över den och hålla den hemlig?

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!