Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Okategoriserade

Roadtrip helt på el – går det?

I samarbete med Kia
Som många av er har sett på Instagram så har jag teamat upp med Kia detta året. Det är ett oerhört stort och häftigt samarbete för mig och jag ser framemot att jobba tillsammans med Kia. Framförallt känns det spännande att testa deras helt nya elbil Kia e-Niro som jag helt ärlig inte vet så mycket om. Jag tycker jag har relativt god kunskap överlag om just denna typ av drivmedel och motorbranschens utveckling då jag har jobbat tätt med just dessa frågor på mitt jobb (som jag för nuvarande är tjänstledig ifrån) men det finns alltid mer man kan lära sig och framförallt, faktiskt ta steget och våga testa eldrift framför bensin eller diesel.

Kia e-Niro är alltså en helt ny e-bil och med sin föregångare Kia Niro Plug-In Hybrid är det en rymlig crossover med ett väl tilltaget lastutrymme. Vilket passar mig ypperligt med tanke på skidor, cykel och stora resväskor (ja, jag är en heavy packer, tänk på alla outfits).
Bilen har en räckvidd på upp till 455 km och släpper inte ut någon CO2 under körning. Just den biten påminner jag mig själv om när jag känner ett obehag om hur jag ska ladda bilen. För jag ska vara helt ärlig och säga att det var det första jag tänkte på när jag hämtade bilen på Kia Motors i Upplands Väsby. Under genomgången började jag svettas lite och fick katastroftankar om hur kilometer-visaren skulle ticka ner mot noll och jag skulle bli ståendes i en skog mitt i natten. Det är egentligen inget konstigt att känna så, det är ju en ny situation jag utsätts för då jag aldrig har laddat en bil på det sättet och att känna nervositet/obehag inför något man inte har kunskap i är bara mänskligt.
Så vad gjorde jag? Jag ställde alla frågor jag kunde komma på, laddade ner en app med alla laddningsstationer i Sverige, såg till att jag visste hur jag skulle navigera fram den integrerade laddningslistan i bilen och tog tre djupa andetag. Det är inte rymdfysik. Det är en sladd med el som laddar upp en bil som går på el istället för bensin. Det krävs bara några minuters extra planering för min resa upp till Högbo, that´s it.

Hotellet har uttag och även mackar eeller Mcdonalds på vägen. Så skulle inte det funka att ladda under natten på hotellet kan jag snabbladda på någon av ladd-stationerna på vägen hem. Det får bli en lite längre kaffepaus eller en promenad. Inget konstigt med det och sen när jag kommer hem till Stockholm igen så ställer jag den bara längre ner på gatan där det finns snabb-laddare och laddar upp den fullt där. Det positiva med bilen är att jag kan ladda i ett ”kallt” tillstånd, vilket innebär att jag kan ladda när som helst utan att behöva ta hänsyn till att batteriet måste vara helt urladdat.
Det blir nästan som en liten tävling för mig när jag sitter i bilen. Slår jag av rattvärmen, passagerarvärmen och endast kör på ”Drivers only” och kör ekonomiskt så ”vinner” jag kilometer vilket betyder att jag kan köra längre. Nu kommer jag inte sitta som en isbit i bilen men ni förstår nog vad jag menar, alla små justeringar visas på skärmen och jag kan hela tiden följa min körning och hur pass mycket energi den tar.

För mig som lätt nördar ner mig i mätbara resultat är detta en rätt kul feature och framförallt en push mot en mer hållbar körstil.

Att känna sorg

Många av er har skrivit och frågat hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd över hur många det är som bryr sig och att ni snappar att jag inte har mått helt hundra. För mycket riktigt, så har det varit en omtumlande höst på många sätt. Jag är fruktansvärt ledsen och händelserna de senaste 5 månaderna har nu kommit ifatt mig. Specifik en. Och jag har bara mig själv att skylla, ingen annan.

Allt jag har skrivit om och delat med mig i mina kanaler har på ett eller annat sätt varit självklart. Jag är som en öppen bok och kan sällan hålla känslor inom mig. Är jag glad så äe jag glad. Är jag förbannad så är jag förbannad osv. Att skriva har alltid varit terapeutiskt för mig och att dessutom veta att mina avskalade texter och ärlighet har hjälpt andra har såklart gjort det naturligt, trots att man visar sig väldigt sårbar och blottar sitt inre. Men denna texten är inte självklar för mig och det har som sagt tagit mig ett par veckor inse att det är nu det smäller till.

För jag hade inte tid eller var kapabel att vara ledsen just där och då.

Det var heller aldrig tal om att jag skulle prata om det. Herregud, jag gick och hade ett frukostmöte samma morgon efter det hände. Det var business as usual och mellan mina möten kämpade jag med besvikelsen, skammen och sorgen. Jag la locket på. Sen var det inget mer med det. Jag visste helt ärligt talat inte hur jag skulle hantera det annars och jag var så trött på att hålla inne mina tårar och hålla uppe min fasad. Det var som att jag inte orkade ett bakslag till. Så jag bestämde mig för att förneka att det ens finns något att vara ledsen för och vände blad. Precis som jag blev tillsagd att göra av barnmorskan när jag gråtandes ringde och bad om hjälp, samtidigt som missfallet pågick och slet sönder mig.

”Det är sånt som händer och är väldigt vanligt. Livet går vidare, du får ringa igen om smärtorna tilltar..”

Tilltar? Jag låg och kräktes av smärta men skulle ringa igen. Men det var inte det värsta, smärta kan jag hantera. Det var att min sorg, min rädsla och min förtvivlan jämnades ut med ett ”livet går vidare”. Den tillintetgjordes. Vilket också var vad som lite slog slint och fick mig att lägga locket på. Som om det aldrig hade hänt. Sorg som inte räknas, en sorg som är alldeles för vanlig.

Jag minns att jag på jobbet dagen efter och fokuserade på skärmen med rödgråtna ögon som jag ursäktade med klorvatten och nytt franslim. Den molande värken i min mage var en ständig påminnelse om vad som hade hänt och in kom en kollega som var på besök med sin nyfödda son. Det var som att bli slagen i huvudet med något hårt och jag skakade så mycket att jag var tvungen att skylla på att jag frös samtidigt som jag drog på mig kavajen och började istället svettas. Jag log, ställde alla frågor man ställer till en nybliven mamma och gratulerade. Jag är bra på det. Stå stadig när det stormar runt mig. Sen var det inget mer med det, kontoret fortsatte med sina uppgifter och sorlet spred sig igen längs lokalen. Men kvar satt jag och stirrade på ett och samma mail i tjugo minuter. Jag tror inte ens jag blinkade under de första minuterna.

När jag fick reda på att jag var gravid blev jag allt annat än glad. Jag var så chockad att jag förträngde de 5 positiva stickorna med att dricka ett par glas rött och boka in en cykelresa. Människor agerar olika i chocktillstånd, ibland mer eller mindre rationellt. Jag skulle för helvete vara tjänstledig. Detta kunde inte hända. Veckorna gick, jag ledde ett träningsevent där varenda övning kändes som att jag skulle kräkas och döpte åkomman i mig till ”lilla helvetet”, Men för varje dag som gick la jag mer och mer tid åt att tänka på lilla helvetet. Jag valde alkoholfritt, tog fler vilodagar och prioriterade sömn. Jag fann mig själv fundera på hur jag skulle vara som mamma vilket alltid har varit en befängd tanke då jag är rätt ointresserad av barn och ännu mer på att bli mamma. För mig har barn aldrig varit en prioritet. Men här var jag nu, med handen på magen varje kväll och en värme som spred sig längs hela kroppen varje gång min kille tittade på mig. Sakta grodde tanken på att det lilla helvetet skulle få stanna och förpesta våra liv. Jag fann mig själv se framemot det och var rätt lugn. Rationellt började jag läsa på, boka in möten med min bankman, organisera upp vårens kalender och vilka vaccinationer som var lämpliga för en gravid kvinna. Jag skulle fortfarande cykla, jag hade mina uppdrag och paniken för att tajmingen var totalt åt helvete med tanke på min tjänstledighet lugnade sig. Äh, det finns så många dårar i vår värld som har lyckats med konstycket att få det att flyga – varför skulle inte vi?

Jag fann mig själv att älska och sakna det som växte inom mig.

Det blev en person.

Och som ett brev på posten, när beslutet hade landat och jag inväntande rätt tillfälle att krama om min kille som inget hellre ville behålla det och viska i hans öra ”…vi gör det!” så började jag blöda. Dag två kom smärtorna och när jag under en träning fick svindel beslöt jag mig att ställa in nästkommande dags träning och vila om ifall att det kanske skulle vara ett tecken på att jag behövde vila. Jag var rätt oberörd och tänkte inget mer med det utan berättade för min kille att jag hade blött lite men att sånt kan hända. Det var när jag under en middag nästan kräktes upp maten på grund av smärtan som högg till i magen jag insåg vad som höll på att hända. Jag vacklade ut på gatan, sjönk ner i en Uber med paniken som susade så att både hörseln och synen försvann och kunde inte tänka på något annat än att ta mig hem.

Jag kom hem, somnade ganska direkt och vaknade ett par timmar senare med en flämtning. Det kändes som att nedre delen av min kropp kördes i en köttkvarn och jag stapplade upp till toaletten där jag sedan låg i 3 timmar.

Det var där jag låg och grät samtidigt som min kropp tömde allt alla bevis på vad som några timmar tidigare hade varit en graviditet. Det var där jag för första gången la handen på min ömma mage och adresserade vad som en gång hade legat där inne till något helt annat än ”lilla helvetet”. Det var där jag grät över vad jag hade förlorat.

Och det var även där på vår lilla badrumsmatta jag insåg att jag inte visste vet vem jag ska vända mig till. Och när sjuksköterskans kalla tillrättavisande röst fyllde luren och sa åt mig att ta två alvedon och lägga mig i sängen igen så insåg jag att detta som händer mig just nu är ett av det jävligaste en kvinna kan gå igenom och att inte ens få empati för den smärtan, sorgen och rädslan som tar över är något av det mest brutala jag har upplevt på länge.

”..som sagt, 1 av 6 drabbas av missfall, du får hålla koll på blödningen och komma in om det blir värre, men det är som sagt sånt som händer…”

Och jag kunde inte låta bli att känna mig oduglig, halv och som en besvikelse. Det är sånt som händer. Kanske det. Men att ens bli gravid med oddsen emot sig är för mig större än något som bara händer.

Men det var sånt man fick ta. Inget att reagera över.

Så här är jag nu. Livet har fortsatt och allt är som vanligt. Förutom att jag har upplevt en ny form av sorg och känner ett sting i hjärtat i tid och otid. Vissa dagar tänker jag inte på det alls medan andra dagar väcker mig, lägger en tung blöt filt över mig och tvingar sedan mig att gå runt med denna filten hela dagen samtidigt som mina ögon fylls av tårar, halsen klumpar sig och hjärtat värker.

Och istället för att ännu en gång brista ut ”Sluta, jag vill inte höra mer!”, vara tyst eller bara gå min väg så gör jag istället såhär. Kanske tar jag den lätta vägen ut, skapar dålig stämning, men jag orkar inte vara tyst om anledningen till varför jag på senare tid har varit disträ, svarat kort på meddelanden, spenderat mycket tid hemma, rutit ifrån och inte varit närvarande. Jag orkar inte ljuga ihop svepskäl där jag använder min trasiga nacke eller stressig kalender som ursäkt. Det har kommit ikapp mig nu och jag har de senaste dagarna tillåt mig själv att vara så ledsen som jag vill och kan. Men jag orkar som sagt inte le och låtsas som allt är bra. För allt är inte bra, och kanske är detta något alldeles för privat att dela. Kanske hjälper det någon annan där ute. Jag hoppas det. För jag hade velat läsa detta.

Men om det är så vanligt som de säger att få missfall, så är min sorg inget undantag, så varför ska jag må så dåligt över den och hålla den hemlig?

Hej vinterland!

Jacka Newhouse – Boots (klick!) – Jeans (klick) – Stickad kofta (klick!) – Mössa (klick)

Tittar in och säger hej! Sitter här på Östersunds flygplats och äter en varm soppa medan jag och min kollega spänt väntar in information gällande vår flight hem till Stockholm. Flighten före blev försenad med 3 h och jag orkar verkligen inte en sådan försening på vår avgång.

Annars har dagen varit strålande. Isande kallt, massor av snö och en riktigt bra mötesdag där vi har besökt våra bärgningsstationer runt om Ö-sund. Ibland slår det mig när jag sitter på dessa möten i en verkstad eller hemma hos vissa bärgare att jag faktiskt gör detta och har lärt mig en helt ny bransch på mindre än 3 år. En helt ny bransch som jag aldrig har varit i kontakt med innan och liksom inte är något som jag trodde jag någonsin skulle hamna i kontakt med. Jag menar, jag sitter tex och diskuterar bärgning, bilmodeller och traktorer i sjöar. Jag har kört runt i Sverige och besökt olika stationer på platser jag aldrig hade varit i kontakt med annars och hanterat ärenden jag nog aldrig gjort annars. Det är rätt häftigt när man tänker på det.

Invigde även mina nya vinterboots som klarade kylan och åt en riktigt god lunch inne i stan. Och fikat. Det har vi gjort. I mängder. För det är stående när man är iväg på sådana här resor. Inget möte utan kaffe och kaka. Ni förstår ju att en del av mig kommer sakna detta va? 😉

Ska återgå till att äta min soppa, vi hörs!

Min helg i bilder V44

Min helg började med att hade ett väldigt spännande möte inför nästa år med ett stort internationellt märke. Fick kämpa att inte börja studsa på stolen. Play it cool sa min inre röst men alla som känner mig vet att jag inte är så cool. Ha! Efter mötet gick jag och körde en timmes intervaller på Barrys och sprang som om jag hade eld i röven. Denna känslan fortsatte sedan hemma när jag började preppa middagen som jag hade tagit  på att laga. Ni var ett par tusen personer som följde mitt matlagningskaos där det mer eller mindre gick åt helvete. Riset var oätligt (skyller på receptet) och halloumistroganoffen var väl helt okej. Eller ja, den var god. Men lite klen då riset inte riktigt kunde stötta upp hela upplevelsen. Jag är inte huslig av mig. Det är liksom inte min starka sida och jag ser rött av recept. Men hur som så hade vi en trevlig kväll med Louise och Alex som kom över. Vi planerade en resa till Nashville och jag dansade linedance. Inga konstigheter.

Så blev det lördag och jag hade event med Lofsan, Reebok och Stadium. Mer om det finner ni om ni scrollar neråt.

Direkt efter jag hade kommit hem från eventet tog jag en dusch, bytte om och hoppade in i bilen. Det var dags att varva ner ordentligt. Vi körde norrut, tog färjan över till Ljusterö och körde en bit in på ön innan vi slutligen hamnade här, en oas precis vid vattnet. Här skulle vi spendera ett dygn tillsammans med Sophie och Fredrik. Det var raggsockar, brasa, massa god mat och nerhasat häng i soffan. Calle och Sophie spelade vändtia, jag och Fredrik låg och slötittade på Så mycket bättre och mobilen låg avstängd på bordet.

Söndagen började med 10 timmars sömn och då vaknade jag ändå först (gick dock och la mig först). Tassade upp, la mig i soffan och tryckte igång mobilen. Skrev ett inlägg om eventet, läste lite mail och stängde sedan av den igen. Efter en stund kom Sophie ner och vi begav oss ut på en promenad runt ön. Lagom till vi var hemma hade grabbarna ordnat frukost och satt på kaffet. Jag och Fredrik beslöt oss för att ta ett morgondopp innan frukost vilket var precis så kallt som bilderna visar MEN samtidigt oerhört härligt. Jag är uppvuxen på landet och har det senaste året mer och mer svalnat i tanken på att bo mitt i stan som jag gör nu. Förut var det väldigt viktigt för mig men jag märker hur mår bra jag mår när jag får vara nära vattnet och nära skogen. Så vem vet, om ett par år kanske ni hittar mig i ett hus. Då måste jag verkligen lära mig att laga mat, fan. Är det ett krav? Dock tror jag teknologin har utvecklats ett par snäpp så Uber-eats kommer finns båtvägen också. Ha! Dessutom har jag haft den goda smaken att välja en kille som är en fena på allt i hemmet, och som lagar mat lika enkelt som jag springer milen. Jag jobbar inte mansbebisar, här tar killen ansvar, ordentligt med ansvar. Det är sexigt och ett krav. Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med ett handlingsförlamad barn som fortfarande lever i tron att hans mamma ska komma och reda upp situationen och att kvinnor är förklädda hushålls-maskiner.

Framåt fyra packade vi ihop oss, körde hem, laddade upp med linsostbågar, choklad och Cola. Sen fortsatte vi temat ”inte göra ett skvatt” i soffan till serier.

Bra helg! Nästa vecka blir det mer fart på bygget.

Hej!

Inbjudan Reebok/Stadium träningsevent tillsammans med Joanna Swica & Lofsan

 

Lördagen den 27 Oktober kommer Reebok i samarbete med Stadium anordna ett träningsevent för tjejer vilket kommer ledas av inga mindre än mig och & Lofsan! HUR roligt är inte detta? 

Dagen startar med att vi samlas på Stadium Sergelgatan, Stockholm. Väl där får du ett par LUX träningstights  och en t-shirt från Reeboks senaste kollektion. Tightsen är de jag brukar ha på mig med hög midja – supersköna och helt magiska för bakdelen.

Från Stadium springer vi gemensamt till en lokal (ca. 2 km), där väntar sedan ett träningspass med mig och Lofsan. Efter passet får alla ta plats och njuta av en hälsosam brunch. Dagen fortsätter sedan med lite skönt häng och överraskningar på plats. Tro mig, det är inget du vill missa.

Datum: 27 Oktober
Tid: 08:30-13:00
Mötesplats: Stadium Sergelsgatan, Sergelsgatan 8 | 111 57 Stockholm
Pris: 400 kr

Du får:
Reeboks populära LUX tights och tränings-tshirt.
Vattenflaska.
Löptur + genomgång av löpteknik med mig och Lofsan.
Träningspass inomhus med mig & Lofsan.
Brunch.

För att anmäla er TRYCK HÄR!

Vi ber dig vänligen att maila in din storlek på tights & T-shirt till mailadress: sarah.hallberg@externals.adidas.com (skicka dessa uppgifter så snart som möjligt). Ange även eventuella allergier så att vi kan specialbeställa detta till brunchen.

Bra att veta: Ta med egna löparskor, tränings-BH samt löparjacka till den kortare löprundan.

Vid frågor vänligen kontakta: sarah.hallberg@externals.adidas.com

Jag hoppas verkligen vi ses där. <3

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!