Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Karriär

Men det känns så märkligt ibland att vi kan landa på månen och producera självstyrande bilar. Men att ta ledigt, det är något överväldigande

Jag var i på ett event häromdagen där jag hamnade med några personer som jag inte tidigare hade träffat. Som alltid när man träffar nya människor så är ens yrke något man avhandlar väldigt tidigt (nästan först) i sin presentation. Nu kanske det inte är så för just dig, men jag upplever att det är så framförallt här i Stockholm. I vissa sammanhang är det bara något man pratar om för att det är av intresse och man genuint vill veta vad den andra personen ägnar dagarna åt i sitt liv medan andra situationer så är det en form av elitistisk status-check. Boende, yrke och antal avklarade projekt i livet. Check. Sorgligt, men tyvärr sant.

Men så stod jag där, med dessa personer och pratade. Efter några artighetsfraser gled frågorna in på mitt yrke och jag svarade som vanligt ”Jag jobbar på SOS International där jag ansvarar för bland annat vårt Bärgningsnätverk och upphandlar hyrbilskontrakt samt en jädra massa andra uppgifter. Sen så driver jag eget inom Sociala Medier, föreläser, driver ett kvinnligt nätverk tillsammans med min partner Louise och bloggar.”  Men istället för att pausa här och invänta de vanligaste reaktionerna ”Oj hur hinner du med…?” eller ”Jäklar, det var en del” så fortsatte jag och avslutade med ”Meeeeen från och med årsskiftet så har jag tagit tjänstledigt”. Vad som sedan händer är rätt intressant. Nyfikenhet skapas, frågorna blir fler och 9 av 10 vill veta vad det är för projekt jag ska ägna mig åt då.

”Jag ska lära mig åka längdskidor, cykla i Egypten och försöka ha schemat blankt när jag vaknar på morgonen.”

”Men..något måste du ju göra mer?”

”Visst kommer jag jobba med mina sociala medier, men framförallt ska jag vara ledig.”

”Ledig? Ska du ut på långresa? Plugga?”

”Nej inte direkt. Jag ska vara ledig. Chilla. Se på Netflix till frukost. Träna. Att gå från 200 procent jobb till 50-60% är rena rama semestern.”

Förstår ni var jag försöker komma? Det är många som måste hitta en sorts etikett på min ledighet. Placera den i ett fack. Men det intressanta här är att merparten av alla män jag pratar med är väldigt pådrivande i detta. De accepterar ordet ledig och tycker det är coolt.  Visst finns det undantag i form av dinosaurier som tittar på mig som om kedjan har lossnat från köksbänken och jag vore helt galen. Men det intressant i detta är att många kvinnor blir förvirrade och några har till och med blivit stötta. ”Vadå ledig, det kan man bara inte vara?!” Och jag finner det som sagt intressant att jag möter denna förvåning och nästan provocerade gensvaret. Varför är det så?

Sen är det alltid lika spännande och se vilka som faktiskt vågar att fråga hur det ekonomiskt kommer gå ihop. För det är en känslig fråga (inte för mig, för jag har aldrig haft några problem att snacka pengar) men för andra. Några kretsar kring frågan som katten kring het mjölk medan några enstaka faktiskt vågar ställa frågan.

Jag vet inte, kanske är det jag som tolkar in för mycket i detta. Men det känns så märkligt ibland att vi kan landa på månen och producera självstyrande bilar. Men att ta ledigt, det är något överväldigande.

Vad är systerskap? Intervju med Grounded x Femme.

Förra helgen fick vi äran att vara först ut i samarbetet mellan Grounded Factory och Femme de la Femme som fokuserar på kvinnliga entreprenörer. Initiativet som grundarna Iman och Lisa har dragit ihop vill främja det kvinnliga samarbetet och lyfta kvinnor som vill göra skillnad.

Ordet systerskap är något som gnager lite i mig. Samtidigt som jag står bakom begreppet och tycker att det är fantastiskt samt ofta skriver om hur viktigt det är för oss kvinnor att stötta varandra så tycker jag begreppen ”Systerskap” vattnas ut och många gånger missbrukas. Det är så lätt att gömma sig bakom systerskapet och använda sig utav det när det passar.

Därför är Friendcation och det som sker i gruppen, på våra resor och alla möten så viktigt för mig. Jag och Louise är väldigt noga med att få alla som vill känns sig inkluderande och sedda. I mina egna sociala kanaler är jag tydlig med att även om man tycker olika så kan man stötta varandra på olika sätt. Samma sak gäller att sätta ner foten och säga till om något är fel istället för att tissla och tassla bakom ryggen.

Jag vet idag vilka personer i min omgivning endast har använt ordet systerskap för att skapa egen vinning i exempelvis sina kanaler men som aldrig någonsin skulle gratulera en annan kvinna för exempelvis en vinst eller utmärkelse.Det är inte systerskap. Det är missunnsamhet och ett steg bakåt i den kamp vi ändå kollektivt säger oss ta mot patriarkatet och vår strävan mot att göra precis det vi vill göra utan att dömas.

Så vad är kontentan? Jo, att systerskap är bra. Jäkligt bra rent av.  Något som behövs och är väldigt viktigt. Men det skapas inte av sig själv och måste underhållas, speciellt när det tar emot riktigt ordentligt i situationer man vanligtvis hade gjort annorlunda,för att kunna växa på rätt sätt.

Vill ni läsa hela artikeln med oss så finns den här! (Scrolla ner på sidan)

Tack för vi fick vara med. ♡

”..och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ett ”duktig flicka syndrom”.

Dagarna går så oerhört fort just nu, det känns som om det var igår jag skrev på papperna om tjänstledighet. Nu är det mindre än 4 veckor kvar tills jag åker till Sri Lanka för lite välbehövlig semester och därefter kör i egen regi. Det är fortfarande en del trådar som är oerhört oklara och jag svarar dagligen på frågan ”men vad ska du göra nu?”. Svaret kommer av sig själv, som om det vore inövat, ”jag får se, men kommer börja med att vara lite ledig”. Sanningen är den att det inte finns någonting inövat med det svaret, det finns ingenting bestående eller säkert med nästa år. Det enda jag vet är att jag kommer resa en del, öppna upp för nya möjligheter, jobba med nya projekt samt ha dagar där det enda på agendan kommer vara en löptur. Dessa dagar kommer vara värst. För det är då samvetet kommer börja härja. Tankarna och stressen kring att jag måste göra något, för inte kan väl jag ligga här och läsa en bok mitt på blanka dagen?

Eller så är det exakt det jag kan och ska.

För innerst inne så vet jag att det är en överlevnadsmekanism som sätter igång, och en naturlig sådan. När man alltid har varit så van vid att jobba, att leverera och leva det liv man sedan ung ålder har lärt sig att leva, enligt samhällets normer, så tror jag detta kommer bli en omställning i början. Och trots att tanken kring hela min paus är att just ta ett steg tillbaka och tänka efter lite vart jag är, vart jag vill och framförallt – leva lite i nuet och sluta att tidsoptimera, fylla luckorna så effektivt så möjligt och ständigt vara på väg. Det märks så tydligt på mig vissa dagar hur jag försöker säkra upp våren. Jag tackar ja till uppdrag, kollar in kalender, räknar på ekonomin och säljer av aktier för att säkra upp med en nöd-budget ifall budget numer ett skulle skita sig.

Stopp. Varför gör jag detta?

Visst mamma hade varit stolt om hon såg min dedikerade kvällsaktivitet åt att jämföra företags-abonnemang för att slippa onödiga utgifter.

Men det var inte planen.

Missförstå mig rätt, det är allt annat än tråkigt att se hur förfrågningar på jobb kommer in i mailen. Men jag har ju gett mig själv den lyxigaste presenten någonsin, att med ett lugn i själen faktiskt kunna luta mig tillbaka, ta upp kalendern och inte mötas av 23 st notiser på en dag.

Det är som att jag på ytan är lugn med det och redan laddar för sovmorgon, men där under finns någon form av säkerhetsanordning som tryggt står redo på att aktiveras, och det stör mig lite. För den gör att jag inte helt kan slappna av. Och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ”duktig flicka syndrom”. Jag har alltid varit motsatsen till det. Eller? Nej för fan. Denna duktighet har kommit på äldre dar och ska jag vara helt ärlig så blir jag lite förvånad – jag behöver inte det där, jag har klarat mig väldigt bra hittills trots icke perfekt leverne. 

När är du nöjd egentligen?


Jag var på ett frukostevent för någon vecka sedan som Byrån Marvelous bjöd in till när jag började fundera på ordet nöjd igen, tyvärr kunde jag inte stanna så länge då jag befann mig i en rätt hektisk jobbperiod. Men som ni vet sen innan så tycker jag om hektiska perioder, när det går upp och ner. När vissa dagar är lugna och man stänger igen redan vid fyra och kan lämna datorn på kontoret för att andra veckor nästintill sova med datorn. Jag mår bra av block, samma sak gäller min träning. Tror mycket av det bottnar i att jag ogillar en monoton livsrytm. Och nu pratar jag inte om vardagen, för den gillar jag – men det tilltalar inte mig att leva på rutin. Att varje dag göra samma sak, stämpla in, stämpla ut, längta tills fredagen och spendera helgerna på samma sätt för att sedan börja om på måndagen igen. Det har liksom ingenting med vardagen att göra. För en vardag kan vara en trygg och fast punkt men fortfarande vara levande. Det är bara jag som styr det och väljer hur den ska se ut. Om jag vet att jag har en vecka med mycket jobb så ser jag till att något som gör vardagen lite extra härlig händer under den veckan. Det kan vara alltifrån en snabbfrukost ute, träningsdejt eller spontanmiddag på vägen hem från kontoret. Jag får ofta höra att ”när är du nöjd egentligen? Känns som du hela tiden vill ha kul”. Det handlar inte om att vara nöjd. Man kan vara nöjd men ändå vilja ha det lilla extra, och är det så fel, egentligen? Klart jag vill ha roligt, speciellt under perioder som jag vet inte är så roliga. För det är jag helt fine med, jag kan nästan se framemot en riktigt ”grottar-dag” som jag kallar dem. Ni vet de dagarna när man vet att man inte kommer lämna grupprummet på x antal timmar, fär lunchen äts vid datorn och kaffekopparna växer på hög. Det är bara att grotta ner sig och get shit done. De är inte roliga, men nödvändiga och oftast så blir det rätt kul efteråt då min belöning exempelvis är en middag eller som tidigt i morse: en snabbfrukost och inspirerande föreläsning på en byrå.

Vart vill jag komma med detta? Egentligen skulle mitt inlägg handla om något helt annat. Om byråer, prestationskrav och status. Men nu gled jag in på något annat. Hur ska jag väva ihop mina osammanhängande tankar? Hmm, kanske med att det tråkiga och mindre inspirerande blir rätt kul om man tar kontrollen över det. Då blir det som en del av den stora helheten, en liten pusselbit som passar in och på något sätt gör sin del. Men att bara flyta med, nästintill apatiskt och beta av dag efter dag, det för mig äter upp min själ. Som att livet är ett steg före i ett löpsteg och jag springer efter med händerna utsträckta i ett försök att grabba tag i det men hela tiden tappar greppet.

Makes sense?

Kanske inte, men jag mår bra av att reflektera över det.

Ha en fin söndag, ska vi bestämma att göra något riktigt oväntat veckan som kommer? Kram på er.

Att hantera motgångar

Jag satt på en lunch en dag för några veckor sedan där vi kom in på motgångar. Det var i samband med mitt inlägg (läs det här) om företagande och att det inte bara är att kasta sig ut. Vi började prata om personliga motgångar och hur många av oss är rädda för just dessa. En av personerna som satt med på lunchen tittade på mig och sa då ”Du borde väl vara härdad? Det känns som du har varit med om en del motgångar i livet” och jag svarade som jag brukar, att nej, jag tror aldrig man blir härdad. Varenda smäll tar precis lika hårt men skillnaden tror jag är att man för varje år lär sig hantera varje motgång lite bättre. Ibland går det inte alls och man behöver genomgå en riktigt jobbig period, för kanske är just den motgången helt ny för en. Men jag tror någonstans vi lär oss hantera dem, trots smärtan, ångesten, rädslan och skammen river precis lika starkt som om det vore vår allra första gång vi utsattes för det.

Om vi tar min olycka i somras som ett exempel då den ligger närmst och är relativt enkelt att referera till. Det var en typisk motgång. Det är den fortfarande. Hösten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick ställa in lite tävlingar/utbildningar som jag hade inplanerade senare på hösten. Min energi försvann och jag har haft lite strul med kroppen efteråt. Jag har även mått dåligt över mitt ansikte och haft dödsångest som har hängt med sedan olycksdagen. Samtidigt så har mycket gott kommit ut ur olyckan. Jag väljer att se det på det sättet – för annars hade den ätit upp mig inifrån och ut. Olyckan fick mig att ta det där sista steget mot tjänstledighet, den fick mig att stanna upp och ifrågasätta en del saker i mitt liv. Den förde mig och Calle närmre, för aldrig någonsin har en människa visat så mycket mod, omtanke och kärlek som Calle gjorde under dessa veckor. Olyckan lärde mig att ännu mer uppskatta det jag har men även det jag vill, att uppskatta drömmar och mål djupare än vad jag redan har gjort. Jag har alltid varit väldigt tacksam över det jag har vilket har fått mig att bejakalivet och göra som jag vill – men jag tror tyvärr man blir väldigt färgad och formad efter ett tag. Speciellt om man bor i en högpresterande stad som Stockholm. Jag kom på mig själv att jag började dras mot vissa håll som jag inte alls gillade och satte ner en fot, vänta nu – är detta verkligen rätt?

Motgångar kan både vara stora och små, det kan exempelvis vara ett trauma som ovan men även den krypande ångesten som får dig att vända och vrida på dig i sängen sent in i natten. Det kan vara alltifrån en konflikt med en vän eller kollega, ett möte med revisorn som fick frågetecknen att dubbla sig, ett svar på ett mail som inte riktigt var det du hade väntat dig eller att inte få det där jobbet du verkligen ville ha. Motgångar kommer alltid finnas och de kommer alltid drabba dig. Men de kommer vara betydligt lättare att hantera om du har en åtgärdsplan.

Boka in en frukostdejt/promenad/middag med den där personen du har en konflikt med, förutsatt att du vill återförenas. Vill du inte det så släpper du det och går vidare, det är ingen idé att älta något som ändå inte kommer inkluderas i ditt liv. Men om det är så att du fattas denna personen så svälj stoltheten och skriv ett mess. Fråga rakt ut vad du har gjort för fel och vad du kan göra för att reparera det som har hänt. Våga möta motgången. Våga utsätta dig för obehag.

Det där mailet som inte riktigt blev som du hade tänkt dig eller jobbet du ej fick – ta action! Klicka på ”svara” och be om en motivering till varför beslutet blev som det blev. Det kommer ge dig mer kött på benen inför nästa motgång och dessutom visa på att du är en person som vill lära dig av dina misstag. I många fall handlar det inte ens om något misstag utan om orsaker som ligger utanför din kontroll.

Lägg inte locket på, våga möta dina motgångar och håll dem nära. En vacker dag kommer en motgång bli en tillgång och du kommer förstå exakt vad jag menar när den dagen kommer.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!