Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Karriär

Att hantera motgångar

Jag satt på en lunch en dag för några veckor sedan där vi kom in på motgångar. Det var i samband med mitt inlägg (läs det här) om företagande och att det inte bara är att kasta sig ut. Vi började prata om personliga motgångar och hur många av oss är rädda för just dessa. En av personerna som satt med på lunchen tittade på mig och sa då ”Du borde väl vara härdad? Det känns som du har varit med om en del motgångar i livet” och jag svarade som jag brukar, att nej, jag tror aldrig man blir härdad. Varenda smäll tar precis lika hårt men skillnaden tror jag är att man för varje år lär sig hantera varje motgång lite bättre. Ibland går det inte alls och man behöver genomgå en riktigt jobbig period, för kanske är just den motgången helt ny för en. Men jag tror någonstans vi lär oss hantera dem, trots smärtan, ångesten, rädslan och skammen river precis lika starkt som om det vore vår allra första gång vi utsattes för det.

Om vi tar min olycka i somras som ett exempel då den ligger närmst och är relativt enkelt att referera till. Det var en typisk motgång. Det är den fortfarande. Hösten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick ställa in lite tävlingar/utbildningar som jag hade inplanerade senare på hösten. Min energi försvann och jag har haft lite strul med kroppen efteråt. Jag har även mått dåligt över mitt ansikte och haft dödsångest som har hängt med sedan olycksdagen. Samtidigt så har mycket gott kommit ut ur olyckan. Jag väljer att se det på det sättet – för annars hade den ätit upp mig inifrån och ut. Olyckan fick mig att ta det där sista steget mot tjänstledighet, den fick mig att stanna upp och ifrågasätta en del saker i mitt liv. Den förde mig och Calle närmre, för aldrig någonsin har en människa visat så mycket mod, omtanke och kärlek som Calle gjorde under dessa veckor. Olyckan lärde mig att ännu mer uppskatta det jag har men även det jag vill, att uppskatta drömmar och mål djupare än vad jag redan har gjort. Jag har alltid varit väldigt tacksam över det jag har vilket har fått mig att bejakalivet och göra som jag vill – men jag tror tyvärr man blir väldigt färgad och formad efter ett tag. Speciellt om man bor i en högpresterande stad som Stockholm. Jag kom på mig själv att jag började dras mot vissa håll som jag inte alls gillade och satte ner en fot, vänta nu – är detta verkligen rätt?

Motgångar kan både vara stora och små, det kan exempelvis vara ett trauma som ovan men även den krypande ångesten som får dig att vända och vrida på dig i sängen sent in i natten. Det kan vara alltifrån en konflikt med en vän eller kollega, ett möte med revisorn som fick frågetecknen att dubbla sig, ett svar på ett mail som inte riktigt var det du hade väntat dig eller att inte få det där jobbet du verkligen ville ha. Motgångar kommer alltid finnas och de kommer alltid drabba dig. Men de kommer vara betydligt lättare att hantera om du har en åtgärdsplan.

Boka in en frukostdejt/promenad/middag med den där personen du har en konflikt med, förutsatt att du vill återförenas. Vill du inte det så släpper du det och går vidare, det är ingen idé att älta något som ändå inte kommer inkluderas i ditt liv. Men om det är så att du fattas denna personen så svälj stoltheten och skriv ett mess. Fråga rakt ut vad du har gjort för fel och vad du kan göra för att reparera det som har hänt. Våga möta motgången. Våga utsätta dig för obehag.

Det där mailet som inte riktigt blev som du hade tänkt dig eller jobbet du ej fick – ta action! Klicka på ”svara” och be om en motivering till varför beslutet blev som det blev. Det kommer ge dig mer kött på benen inför nästa motgång och dessutom visa på att du är en person som vill lära dig av dina misstag. I många fall handlar det inte ens om något misstag utan om orsaker som ligger utanför din kontroll.

Lägg inte locket på, våga möta dina motgångar och håll dem nära. En vacker dag kommer en motgång bli en tillgång och du kommer förstå exakt vad jag menar när den dagen kommer.

Gästar Uppstickarna & Embrace Her

Kofta (Klick!), skor (Klick!), Tights (Klick!), Skjorta (Klick!)

Vilken jäkla poweronsdag jag drar till med idag. Det är en jäkla skillnad från måndagen då jag hatade allt och alla. Till och med träningen i morse gick bra. Bara det. Så vad händer? Jo! Jag gästar Karin Backlunds och Johanna Snickar´s podd ”Uppstickarna” (lyssna HÄR!) samt  Ellinor Löfgren och Sanja Tegeltija´s podd ”Embrace Her” (lyssna HÄR!). Det är två relativt lika poddar som fokuserar kring karriär och personlig utveckling MEN jag tycker ändå de skiljer sig lite åt och det är faktiskt två riktigt bra avsnitt. Jag har lyssnat på bägge nu medans jag har suttit och kämpat med ett par utredningar och jag är stolt över tjejerna som gör dessa poddar men framförallt över mig själv – fan, det blev något vettigt av mig ändå.

Förövrigt så ska jag alldeles strax pausa och springa ner på hörnet och käka snabblunch med Karin, sen ikväll ska jag på SEO workshop med Metro Mode.  En annan riktigt rolig grej som nästan är i lås är….2 nya resor med Friendcation i vår! HUR OERHÖRT ROLIGT?
Nej, jag måste fortsätta jobba nu. Är inne i ett sjukt bra flow och ville bara kika in och posta detta.

Kram på er, lämna gärna feedback på hur jag skötte mig – er åsikt är viktig för mig. Hej!

”Kliver man aldrig på taggarna någon gång under dansen på rosor?

Därför vill jag inte bara höra om dessa solskenshistorier, jag vill ju höra om när det går åt helvete med. Jag vill höra om den kniviga början, tankarna som snurrar så fort att man nästan tappar kundkorgen på ICA för att insikten över vad man håller på att göra väller över en så starkt. Jag vill höra med och motgångarna under resans gång. Det har inget att göra med att jag vill gotta mig i någons olycka, tvärtom, människor som vågar dela med sig när det inte går så bra, att det finns hinder eller att de likt mig funderar sig sömnlösa över stort och smått ger mig styrka att också våga.

Men allt det kommer liksom..senare. När personen har lyckats. DÅ delar man med sig om hur det bara var att ta beslutet och visst, var det jobbigt och det är ingen dans på rosor. Men majoriteten av dessa personer som delar med sig av sina framgångar är ju just det, framgångsrika. Och då är den tuffa tiden lite förbi även om jag är väl medveten om att under ytan, bakom kulisserna så är det jävligt hårt slit. Och det är detta lite jag saknar. Givetvis förstår jag att man inte kan dela allt, speciellt om man exempelvis är mitt uppe i en investeringsrunda eller ska släppa en ny produkt. Det säger sig själv.

Men det är så jädra mycket som snurrar när man tar ett beslut som man inte riktigt vet hur framtiden kommer påverkas. Bara det att släppa en hög lön för att leva på hopsparade pengar och uppdrag som tidigare var en härlig extrapeng men nu man helt ska förlita sig på är en grej som många oroar sig för men inte riktigt pratar om. För ja, pengar är viktigt. Jag har jobbat hårt för att skapa mig den levnadsstandarden jag har idag och jag ska vara helt ärlig med er, det tar emot att behöva dra in på restaurangbesök, att kunna shoppa när jag vill och hur jag vill samt kunna åka på spontanresor. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker att man ska unna sig prick hur mycket man vill när det kommer till sina egna pengar. Kör bara, brassa på! Tjänar man sina egna pengar så har man även full rätt att spendera dem på exakt vad man vill.

Det känns som att alla dessa funderingar, uppförsbackar och perioder där man det rent ut sagt går åt helvete inte talas om efter de har retts ut. Lite samma känsla som när folk inte berättar att de exempelvis ska tävla, för om det går dåligt så behöver de inte hantera det. Men sen om det går bra – ja då jädrar, då skrivs det en bok om det.

Nu raljerar jag på rätt friskt, det hoppas jag att ni kan utläsa mellan raderna, men jag tror att de flesta av er förstår vad jag menar, sen finns det alltid en del som inte vill förstå och det är en annan femma.

Så nej, det är inte ”bara” att ta beslutet och göra det. Att ta beslutet må hända är det lätta, men det är processen innan och vad som händer efter bollen är i rullning som är det som jag önskar fler delade med sig av. Jag skulle vilja läsa mer om när problem stöts på i real-tid, inte efteråt när de är färgade av framgången. Det är därför jag älskar vår messenger-tråd med tjejerna som var med på nätverksfrukosten som Sandy i Friendcation-gruppen drog ihop. Bara en sådan enkel fråga som att ta ut administrationsavgift på fakturor, vem tänker på det? Ja, tydligen var jag inte den enda – utan varenda tjej i gruppen förutom personen som ställde frågan hade en fundering kring det.

Jag är en person som läser på så fort jag inte kan något och är väldigt öppen med när det är något jag inte förstår, det är ingen svaghet, det är en styrka. Det finns en väldigt bra funktion på datorn/mobilen som heter google, den öppnar jag upp minst 15 gånger om dagen och googlar saker jag behöver veta. Det är en styrka att känna att man inte är helt tappad och faktiskt klarar av att ta reda på information själv. Men ibland blir det rätt ensamt, speciellt när det alla runt omkring en verkar vara födda företagsledare, entreprenörer och skapar möjligheter där de springer fort, jobbar hårt och käckt ”ser möjligheter varenda dag!”

Dessa personer behövs, missförstå mig inte, men jag skulle vilja veta mer när det enda som känns möjligt just den dagen är att lyckas brygga kaffe.

Att ta tjänstledigt.

Jag minns hur jag medvetet valde en mörk tröja på morgonen för att jag visste hur svettig jag skulle bli. Hur svettfläckarna under mina armhålor sakta men säkert skulle växa sig större och avslöja att min stadiga blick, röst och hållning egentligen ville vända om och ta en glass nere i cafeterian istället. Dramatiken visade sig vara väldigt onödigt och jag fick ännu en gång bevisat för mig att valet att ta tjänstledigt och inte säga upp mig som jag varje dag det senaste halvåret har fått frågan men även rådet om att göra var rätt.

Ja ni hörde rätt, jag har tagit tjänstledigt.

Tanken började gro i början av sommaren efter snart två intensiva år på SOS International som jag har parerat med mitt egna varumärke och Friendcation har vuxit sig starkt. Jag hade precis avslutat en period med upphandlingar, varit med och skapat ett helt nytt bärgningsnätverk och tagit mycket ansvar. Det hade varit en rolig period men jag kände mig lite vilsen. Jag ville framåt, avancera, ja men ni vet – det man ska göra.

Sommaren gick, jag jobbade på och tanken fanns där någonstans i bakhuvudet. Jag visste att mitt jobb uppskattade mig, jag uppskattade dem och min relation med min chef var, som den alltid har varit, oerhört bra. Han är den bästa chefen jag har haft och det har varit mitt samvete gentemot honom som har varit den främsta anledningen till att jag trodde att jag skulle rasa ihop till en blöt liten fläck den dagen jag bad om ett möte.

Beslutet om att jag behövde vara ledig och fokusera på mig själv ett tag togs som ni många har förstått efter olyckan. Min dödsångest som jag fick när jag låg på asfalten och knappt kunde andas av allt blod skakade om mig till den grad att jag nu i efterhand när det har lagt sig och livet har återgått till det normala har förstått att jag inte alls har mått bra. Det hela satte igång en process inom mig och alla sömnlösa nätter ledde till en enda fråga: Vad vill jag?

Och det var som att sätta igång en kran som inte gick att stänga av efter att jag hade ställt mig frågan. Det forsade ur mig och det kändes som att jag skulle krypa ur mitt egna skinn om jag inte gjorde en förändring i mitt liv. Väggarna krympte och jag svårt att andas när tänkte på att jag faktiskt bara har ett liv. Bara tanken att fortsätta jobba heltid med två jobb, vara den flickvännen min kille blev kär i, vårda mina relationer och samtidigt försöka ge mig själv ett liv jag ville leva gjorde mig helt panikslagen. Jag vill så mycket men hinner knappt stanna upp och uppleva det. Samtidigt rev ångesten i mig att jag var en illojal anställd och jag tänkte flera gånger att det bara är ett riktigt dumhuvud som pausar en karriär för att göra – ja, göra vadå?

Ska sanningen fram så har jag ingen direkt plan. Det är första gången i mitt liv jag inte riktigt vet. Det enda jag verkligen är helt säker på är att jag behöver vara lite ledig. Däremot är jag inte rädd, för det finns fördelar med att vara en jävla doer som jag är. Det finns fördelar med att jobba som ett as. Jag är faktiskt inget dumhuvud och det inser jag ganska snabbt när jag rationellt går igenom min situation. Jag har en hopsparad buffert, det finns pengar på aktiekontot och mina samarbeten är stadiga då jag vårdar mina kontakter samtidigt som jag är en fena på att bygga nya. Jag har ingen prestige och skulle det gå åt helvete så kommer jag inte tveka det minsta om att be om hjälp.

Förutom att jag kommer fokusera på att bara vara ledig och njuta av att slippa gå upp 05:30 för att träna och istället ta sovmorgon till 07:00 så kommer jag jobba vidare med Friendcation samt ta lite konsultuppdrag från lite olika byråer och företag. Jag ser framemot att utbilda mig vidare till löpcoach, utveckla min egna träning och ha kalendern öppen för nya möjligheter.

Jag har alltid drömt om att en dag kunna ta steget och välja helt vad jag vill göra om dagarna, men att faktiskt befinna sig vid det vägskälet tog ett tag att inse. Men vid årsskiftet är jag där och det känns så jädra häftigt.

På riktigt…vad är det värsta som kan hända? Det känns som jag redan har prickat av en del på den listan.

Prio ett på listan är att köpa en mugg med texten ”Chef” på. För fan vilken jädra chef jag är.

Låt oss prata om hösten.

Får många frågor om min tjocktröja som är den fluffigaste och mysigaste tröjan jag äger just nu. Ni hittar den här!

Jag fick en chock när jag öppnade kalendern på planet hem igår. Det har liksom gått mig lite förbi att vi redan är inne i oktober och att det snart är nytt år. Denna hösten har börjat på allra bästa sätt med fantastiska resor, events och utmanande projekt på jobbet. Det är verkligen fullt ös vilket jag älskar, men skillnaden nu är bara att jag är mer medveten om tempot. Fast att jag är borta väldigt mycket så är jag mer hemma nu än förut. Förstår ni hur jag menar? Jag har aktivt valt att boka av vissa kvällsaktiviteter, de helger jag inte reser på så är jag bara hemma eller ute på landet med vänner, och jag har tagit ett aktivt val att träna mindre under en period. Dagarna då jag kommer hem direkt efter jobbet är fler och jag kan med lätthet vara hemma en fredag själv när Calle reser och bara se på film. Dessa kvällarna betyder så mycket för mig.

Ångesten jag fick i samband med olyckan har mattats av men den finns ändå där och puttrar under mitt annars väldigt jämna och behagliga mående. Och det gör mig väldigt medveten om allt just nu. Visst saknar jag att träna 6 dagar i veckan, men samtidigt så är det inte hållbart och min kropp behöver en lugnare period med 3-4 pass i veckan. Det får mig att verkligen av botten av mitt hjärta längta efter att få sätta igång ordentligt igen och fokusera på nästa års tävlingar.

Resten av denna veckan kommer jag vara hemma i Stockholm och jobba ikapp samt förbereda nästa veckas Sverige-tour. Har ett brunchevent i helgen och tänkte springa långpass samt ett ordentligt benpass. Har en del möten ute i landet med ett gäng bärgningsstationer samt två dagar i Göteborg där jag leder en workshop under veckan så är det någon som vill köra ett tidigt morgonpass i Göteborg så är det bara att hojta. På fredag nästa vecka ska jag vara med och leda ”Exit the box” eventet tillsammans med Reebok (mer info på min Instagram där du kan anmäla ditt team) och därefter åker ja ut till Ljusterö tillsammans med Calle, Sophie och Fredrik.  DET ser jag framemot så mycket. Sen är det ännu ett event med mig och Lofsan veckan därpå samt Staycation-helg i Göteborg med 35 tjejer från Friendcation.

Om några veckor släpper jag en riktig roligt inbjudan till ett event i november samt delarmed mig av var vi ska på rek-resa  och sen drar vi till Krakow i början på december med ett nytt Friendcationgäng.

De kommande veckorna är helt galna som ni märker. Jag har 200 procent jobb från alla kanter, men det är lugnt. Jag är medveten om det, jag sover mina 7 timmar, bokar träffar med folk som tar mer energi än de ger och sätter upp mentala mål för mig själv fram tills semestern i december. Det är bananas, jag nyper mig i armen och ger mig själv uppskattning.

Att bolla med tusen saker samtidigt, planera och get shit done är min styrka, jag klarar det och jag litar på min egna förmåga att säga ifrån, delegera och våga be om hjälp.  Framförallt när vetskapen att det är sista spurten nu. Sen är jag ledig och jagar vågor i Sri Lanka. DET är häftigt, att jobba mycket är inte häftigt – men det är en nödvändighet ibland för att i framtiden jobba exakt så lite eller mycket jag vill.

Just ja, ses vi på Dog Food AW:n imorgon? Kram på er, hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Joanna Swica
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Hanna Elfast
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Fridsell
Mode
Emma Danielsson
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che