Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Karriär

Friendcation frontar LEE och bjuder in till jeansworkshop!


1949 släpptes den första kvinnliga kollektionen helt riktad mot kvinnan. Jeansen var utformade för att framhäva den kvinnliga formen och man kunde skymta både jeans och jacka på Marilyn Monroe.  Det var höga silhuetter och slimmad passform, precis som bland annat jag dras till idag. För mycken må ha ändrats i världen – men för vissa kvinnor så kommer alltid vikten av ett välsittande jeans bestå.

Hoppa fram 70 år och vi landar till dagens datum. Dagen där jag och Louise stolt presenterar samarbetet tillsammans med Lee Jeans och MQ. Att få lyfta Friendcation tillsammans med ett märke som vi båda har burit under vår gymnasietid är stort. Det betyder väldigt mycket för oss och vi tycker det är så jädra viktigt att hitta samarbetspartners som går i linje med vårt tänk och Friendcation. Som står för samma saker som oss – inkludering, styrka, våga bryta normer och gemenskap.

Nyper mig i armen i skrivande stund – aldrig i min vildaste fantasi skulle jag kunna tro att jag skulle få fronta en kampanj i ELLE (finns här!) tillsammans med min bästa vän!


Några av er vet vad jag tycker om att prova jeans. Det är så starkt betingat med att jag ofta inte kommer i den storleken jag ska ha eller att de sitter dåligt. Känslan för jeansprovning blir då ganska deppig, i alla fall för mig. Därför kommer vi ha ett två jeans-event tillsammans med Lee och MQ under våren där vi kommer bjuda in till en inspirerande workshop om vad man ska tänka sig vid köp och prov av jeans. Våra favoriter Scarlett Skinny, Scarlett High, Elly och Breese kommer finns på plats för utprovning och en hel del annat (det vore riktigt tråkigt om jag avslöjade allt nu.)


Jag har själv testat de olika modellerna och kan ärligt säga att den storlek jag sa att jag trodde hade när vi beställde dem passade mig perfekt. Det var bara i en av jeansmodellerna (Elly) fick jag till och med gå ner en storlek. På plåtningen med Lee inför den digitala native-kampanjen i ELLE så förälskade jag mig i Breese-modellen som är utsvängd och kommer komma starkt i vår samt klassikern Scarlett High. Mina ben såg milslånga ut  och jag kände mig oerhört feminin och snygg i dem.

Låt mig förklara lite om de olika modellerna, det kanske är lättare att förstå när jag nämner de olika jeansen.


Scarlett är Lee´s mest populära modell som firar 10 år i år och lite är av en ikon.  Den finns i en mängd olika tvättar och finns med normal längd i midjan samt en high-modell som är 1 1/2 linning högre än den den vanliga modellen. Som ni ser på bilden ovan får man killer-legs i dem och passformen (skinny) är verkligen 10 av 10 poäng. Slitningen som görs med laserbehandling då man inte längre använder pimpstenar, då det inte är bra för miljön är designad för att framhäva benen ytterligare och fickorna är asymmetriska, vilket ger en snygg passform för rumpan.


Lee´s bästsäljande modell heter Elly och är normalhög med tight spassform ner till knäet och därefter blir byxan rak. Jag har dessa i svart och valde en kortare storlek i längden för att få den där snygga avslutningen vid ankeln. Det är jäkligt snyggt till sneakers och heels till våren.


Sist men absolut inte minst så har vi Breese New Flare! Wow, just wow. Ultimata jeansen i vår, de kommer användas mycket och jag ser framför mig hur jag byter ut de svala blusarna och t-shirtsen mot tjocka ribbstickade koftor i höst. De är verkligen så sköna och sitter som en smäck. Jag fick en sådan jädra fin bakdel i dem och de framhävde verkligen mina kurvor. Jag gillar jeans som lyfter bra och förstärker kurvorna, vilket dessa gjorde.

Vi är så glada över att få fronta denna kampanjen, det är stort att kunna bjuda in till detta för snart 5000 tjejer i vårt nätverk (klicka här för att komma till Friendcation-gruppen) och att utveckla vårt intresse för mode. Det ska bli riktigt roligt att göra denna workshopen tillsammans med Lee och bredda kunskapen om jeans och göra det lättsamt att prova jeans igen. För som jag skrev tidigare så är det något jag drar mig för, men något säger mig att det kommer bli ändring på det.

Hoppas vi ses på eventet i mars, info kommer att komma – håll utkik i gruppen! Nu kör vi!

Influencer markering: Våga ställa krav på företagen!


Det skrivs väldigt mycket om Influencers ansvar, smygreklam och sättet att jobba på. Vilket är bra. Jag tycker det är bra att tydliga riktlinjer sätts, lagar uppmärksammas och allt fler blir medvetna om hur man ska jobba inom branschen. Alla kan göra fel, det är fortfarande en relativt ny branch, men det blir betydligt lättare att göra rätt om information finns att tillgå och fler sköter sig. Det ökar seriositeten, för det är, vad än folk fortfarande säger, ett jobb.

Men det är inte kraven på oss som jobbar på ”denna sidan” som jag vill ta upp i detta inlägget. Det är är beställarens.  För jag kan bli lite trött på den ensidiga kritiken. Och framförallt – den (fortfarande) nedsättande tonen som man många gånger möts av när man säger vad man sysslar med.

It takes two to tango.

Företagen måste skärpa sig. Många av dem har fattat grejen och förstår att den pengapåsen som en gång köpte reklamen under prime time  innan Idol på fredagskvällarna nu har flyttats till Sociala Medier. Många företag inser värdet av att samarbeta med en profil  med ett starkt varumärke istället för att annonsera i en tidning som dagen efter ligger och skräpar under ett säte på tunnelbanan. Här får de istället en riktad marknadsföring direkt till målgruppen av en trovärdig (nåja, det finns vissa undantag) dedikerad profil där livslängden för själva samarbetet är längre än en annons i tidningen. Vi får heller inte glömma att de får en kundtjänstservice på köpet. I alla mina samarbeten har jag fått agera kundtjänst. Jag får (minst) mellan 80-100 meddelande om det jag lägger upp. Det kan vara alltifrån storlek, frågor om kvalité, om företaget, om prissättning etc etc. Detta svarar jag på och får många gånger till svar att det är enklare, snabbare och säkrare att fråga mig än företaget direkt.

Så vad menar jag med när jag skriver att företagen måste skärpa sig? Det jag menar är att företagen måste börja utbilda sina anställda och beslutsfattare  i hur integration och kontakt mellan beställare och utförare ska se ut och etableras. De måste sluta sätta praktikanter eller personer med noll kunskap om vad sociala medier är – för det blir bara så fel. Sen måste företagen, framförallt, börja betala för det jobb de kräver av utföraren.

Låt mig statuera några riktigt dåliga exempel:

1. Jag börjar med hur vissa av dessa företagen tar kontakt. Det korrekta sättet är att maila. Det är så man gör i en professionell arbetsrelation. Man kontaktar inte någon via Dm:s på Instagram. Speciellt inte när man har sin email skriven i sin IG-profil. Hittar man ändå inte personens mail som man försöker få tag på, då kan man skicka ett kort meddelande via DM:s på IG där man skriver något i stil med ”Hej! Jag heter XX och jobbar på XX. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig, kan du skicka mig din email alt telefonr. Tack. MVH/ XX.

Det är så tröttsamt att få dessa massmeddelanden där ens namn antingen är felstavat, fel eller där ens instagram namn står och det är uppenbart att personen ifråga har klipp och klistrat ett käckt ”Vi älskar ditt flöde..” meddelande.

Sist men inte minst när vi pratar om själva kontakt-biten. Research! Att bli kontaktad av företag som inte alls står i linje med det man kommunicerar eller står för är så oerhört oproffsigt. De har inte brytt sig som att kolla upp profilen och har då redan där misslyckats.

2. Här kommer vi till den punkten som många kanske tycker är jobbigt. Att ta betalt. Och framförallt – att sätta ett värde på sig själv och sitt arbete. Om man ens kommer dit, för många av dessa företagen vill inte ens erbjuda någon ersättning så en förhandling är bara att glömma. Ursäkter som ”vi har ingen budget för samarbeten”, ”vi betalar i produkter då dessa är värda X kr”, ”låt oss testa ett test-samarbete först innan vi ger betalt” eller den absolut bästa ”du får 50% rabatt om du köper vår produkt och lägger upp 2 inlägg om denna där du ger 20% rabatt till dina följare”.

Vänta nu lite här, så ni vill alltså att jag ska BETALA för att marknadsföra ert företag?

Låt det sjunka in.

Så här är det. Företag ska betala för de tjänster de vill att någon annan ska göra åt dem. Vad ska jag göra med 4 tavlor i betalning? Betalar det mina räkningar? Inte direkt. Har det tagit 4-5 timmar av min tid att göra jobbet åt ett företag? Ja. Vill jag lägga 4-5 timmar av min tid utan att få något för det? Nej. Samma sak gäller skälig ersättning. För några veckor sedan blev jag erbjuden att hålla ett event samt blogga om det för 3000 kr. Det är ca 1500 kr efter skatt. 4 timmars närvaro plus 2 timmar redigering + text samt 1 timmes förberedande arbete. Det är 7 timmars arbete för ett arvode jag helt ärligt talat tycker är skrattretande. Men så var detta från ett företag som började sitt mail med ”Det hade varit så roligt om du kom och höll en liten härlig presentation och var värd, du har väl massor av tid nu?”

Ja. Självklart.  Jag tog tjänstledigt för att jobba gratis åt ett företag som i princip hånar ens arbete man lägger ner.

Sen ska jag inte sitta här på mina höga hästar och bete mig som någon allsmäktig business-guru. Det är det sista jag är och jag har gjort några tabbar på vägen. Jag har dock lärt mig av varenda en, och vissa av dem har visat sig vara ”bra” tabbar i slutändan då det exempelvis har lett till större samarbeten och relationer som har gett nya kontakter som i sin tur har lett till andra jobb etc etc.

Vad jag har lärt mig av dessa tabbar är the power av ett NEJ. Det tar emot många gånger att tacka nej till samarbeten som antingen har kommit med ett skambud eller inget alls. Speciellt när man ser en annan profil göra dessa samarbeten, ofta vet man dock att vissa av dem gör dessa samarbeten gratis eller för en ej skälig summa och då tycker jag mest synd om dem men även synd om branschen, för den kommer inte framåt av detta. Men ett nej ger 8 fall av 10 ett återkommande mail längre fram med ett nytt förslag eller ett bättre förslag av ett annat företag/kontakt. Sen finns det såklart alltid åsikter om ”fantasi-summor” och missnöje kring varför vi ska ha betalt när vi ”kränger” på och ökar konsumtion. Det är en annan diskussion och faktiskt inget jag tycker är relevant då valet alltid är ens egna.

Men det viktigaste med vad ett nej ger mig är inte fler samarbeten. Nej, för tro mig, jag gör inte ens hälften av så många samarbeten jag blir erbjuden, jag gör bara de jag tycker är riktigt roliga och som ger mig och framförallt er något. De som känns bra i magen och hjärtat och som stärker mig som varumärke.

Det viktigaste med ett nej är känslan av att stå på sig själv och inse sitt egna värde.

Men att veta att det kunde varit värre är ingen anledning till att inte försöka göra det bättre

”..De båda professorerna Flynn pch Anderson gjorde ett experiment för att testa uppfattningen om män och kvinnor. De utgick från en fallstudie från Harvard om den framgångsrika riskkapitalisten Heidi Roizen som verkligen tog till vara på sin utåtriktade läggning och personlighet i sin karriär. Professorerna lät studenterna läsa samma redogörelse av Heidi, skillnaden var bara att andra hälften av gruppen fick samma text med Heidi utbytt mot Howard.

Studenterna fick sedan återge vilket intryck de hade fått av Heidi och Howard. Vilka de ansåg lika kompetenta (logiskt då deras prestation var identisk) men trots det respekterade Howard mer och framstod som mer tilltalande som kollega och person. Heidi framstod som självisk och ”ingen man vill jobba för eller anställa” – utdrag av boken ”Lean in”.

Experimentet stödjer den känslan många av oss kvinnor någonting har känt. En framgångsrik kvinna tycker många människor av båda könen mindre om.

Jag har varit med om det x antal gånger. När mina manliga kollegor har gått på i diskussioner och stått på sig i sina resonemang och åsiktet har inga ögonbryn höjts. Men när jag har gjort samma har snacket gått och jag har blivit kallad för hård och att jag gör människor osäkra.

En gång blev jag inkallad i ett möte med en chef jag hade tillfälligt för x antal år sedan, jag jobbade då i en större organisation med personer som mer eller mindre hade fått en stjärnstatus på grund av mycket sälj och topplistor. Främst män. Samt pojkar som leddes av män med stora egon. Jag gick på ganska hårt och då vissa saker missköttes vilket studsade tillbaka på mig och min prestation på jobbet.

Mötet inleddes med vikten att jobba som ett team. Jag log, då jag visste vart mötet skulle sluta och höll min något buffliga chef ”Vad bra att du tar upp det! För det tycker jag med!” Han log lite ansträngt och försökte igen.

” Det är viktigt med att bygga teamkänsla och stötta sina kollegor…”

Jag avbröt honom, då jag kände att den här katt och råtta leken inte riktigt gynnade någon, och frågade honom vad han egentligen menade då jag är en teamplayer men i ett team måste man också kunna säga åt de bredvid när något känns fel. Vilket jag hade gjort ett flertal gånger men viftats bort och rent ut av tystats ner av andra manliga kollegor med orden ” Va inte en sån där jobbig och gnällig tjej!”

Vi satt tyst en stund och sedan tittade han på mig och sa ”Du måste förstå, ni kvinnor måste tänka på hur ni tar och ger kritik. Låt det inte handla om känslor!”

Jag skrattade rakt ut och frågade hur det hela gick ihop. För själva anledningen till att jag satt i det där rummet var just för att jag hade krävt samma respekt och bemötande som de andra (männen) men istället fått feedback på min hantering av kritik och att jag agerade med känslor.

Och dessa kommentarer kan jag fortfarande få. Att jag ”måste kunna ta kritik”. Och visst, ibland kan jag vara jäkligt icke mottaglig för kritik eller säga emot när jag känner att den är obefogad. Men många gånger tar jag in den och går vidare. Vilket upplevs som kallt och att jag blir ”sur”. När jag i själva verket tuggar i mig det, håller käften och går vidare.

Januari

Jag har inte riktigt kickat igång detta året och ligger lite lågt både här och på Instagram. Ni är några som har frågat efter mina stories och det känns ju såklart väldigt roligt att ni saknar mig där, men jag behövde några dagar extra från allt för att gå på full speed igen. Eller ja, vad man nu ska kalla det – full speed på tjänstledighet? Haha! (Det är ett mycket belåtet flin sprider sig i mitt ansikte). Det är en helt sjuk känsla. Imorogn är jag tjänstledig på ”riktigt”. Jag har haft en deal med min chef att komma in och täcka upp några dagar denna veckan innan jag checkar ut 100 procent så det är det jag har gjort nu dessa dagar nu när det har varit lite tyst om mig. Jag har fokuserat på att fasa in min kollega, avsluta och stänga mina projekt och utredningar samt preppa för just denna dagen. Denna dagen som sedan oktober har känts så sjukt surrealistisk. När jag lämnar byggnaden på torsdag så kommer jag inte komma tillbaka på ett tag och det känns så konstigt, men också väldigt väldigt pirrigt. Jag vet att jag kommer vakna upp på fredagen med en tanke om jobb. Det är jag helt hundra på. Men vi får se på fredag helt enkelt. Jag kanske finner mig helt i det utan att ens reflektera över förändringen. Eller så springer jag genom alla korridorer på jobbet och vrålar ”ADJÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!”

Mindre charmigt, men bra mycket roligare.

Så vad ska jag hitta på i januari då? Blir det Netflix and chill? Det kommer det definitivt bli, framförallt vissa kvällar i Egypten. Men låt mig backa bandet lite, vad händer när jag checkar ut på torsdag?

På torsdag kör jag direkt upp till Högbo för att delta i Utemagasinets längdskidscamp (läs mer här).Det är årets första utmaning och jag ser framemot att testa något som är helt utanför min comfortzone. Jag har aldrig ens sett ett par längdskidor, så nu vet ni nivån. Det kommer bli..intressant.

Väl hemma igen nästa vecka så drar jag iväg på en övernattning tillsammans med Pilgrim och ett gäng härliga tjejer. Sedan har jag en dag på mig att packa ner cykel, träningskläder och en rad böcker för att på torsdagen sätta mig på ett plan ner till Apollo sports nyöppnade träningsanläggning Aqua Vista i Hurghada. Jag har bokat in min på ett triathlonläger tillsammans med Terriblue Tuesdays men valde att åka ner en vecka tidigare för lite egentid, skrivtid och mer träning. Spenderar alltså två veckor nere i Egypten och återvänder hem igen den 31 januari. Vad som händer i februari är ännu oklart. Har 1 oplanerad månad innan jag drar väg igen på nästa äventyr.

Det pirrar fortfarande i mig när jag tänker på de kommande tre veckorna. Jag är stolt över mig själv att jag tog steget.

Ser framemot att trycka igång maskineriet igen ordentligt. Träningen ska växlas upp och jag kommer ägna mig mer åt olika önskade inlägg. Jag hoppas ni är lika taggade. ♡

Vad gör man när man inser att man vill i en helt annat riktning?

Hej!
Detta har inte alls med ditt inlägg att göra men jag lyssnade på din medverkan i Embrace Her podden. Jag tar examen från fysioterapeutprogrammet i januari och jag vill inte alls jobba med detta längre. Jag har dumt nog känt så nästan hela utbildningen men hela tiden intalat mig att ”det kommer bli bättre”. Jag får en förlamande ångest som håller mig uppe om nätterna när jag tänker på att jobba som fysioterapeut resten av livet och alla jobbannonser får mig att vilja gråta. Jag är snart 25 år gammal och får åldersångest då jag har sån ambition att driva något (?). Jag vet inte exakt vad jag vill göra och detta gör mig så stressad. Jag fasar inför detta året efter examen för vad ska jag göra? Jag vill jobba och jag jobbar gärna hårt, att vara arbetslös eller ha för lite att göra är min mardröm. Men vad gör man när man pluggat en väldigt yrkesspecifik utbildning och inte alls vill detta längre. Du kanske inte alls har något svar på detta men jag älskade din medverkan i podden och tänkte att du kanske har några råd.
Kram

Hej Cecilia!

Denna frågan, eller rättare sagt funderingen tror jag många har och jag har fått den av flera läsare de senaste månaderna så jag tänkte att jag tar det i et inlägg istället så alla kan få ta del av den. Först och främst, kul att du lyssnade på podden och jag känner mig väldigt hedrad över att du vänder dig till mig för råd. Tack. Jag hoppas jag kan tillföra något av värde och förhoppningsvis få dig att känna dig mindre vilsen.

Jag tycker att du ska klappa dig själv på axeln för att du har försökt och inte ”gett upp” direkt när det kändes jobbigt eller du började tvivla. För även om jag förespråkar att man ska följa sitt hjärta och våga byta riktning när det är något som skaver eller man ej trivs med så tycker jag alltid att man ska försöka göra något åt sin situation och testa olika lösningar innan man säger ”tack, men nu räcker det.” För ibland kan en liten förändring eller samtal med en chef eller kollega göra så att man omvärderar hela sin situation. Det gäller egentligen allt i livet, alltifrån relationer till träning. Våga vilja förändra.

Men som du skriver så har denna ångesten pågått en längre tid nu och jag märker när jag läser att du känner dig oerhört stressad av denna ovisshet och motvilja. Och jag tycker inte det är värt det, speciellt inte när du får ångest över att du är 25 år och inte har någon riktning. Missförstå mig rätt, men 25 år är inget att bli stressad över (även om jag förstår att du blir det). Du har åååår på dig att komma fram till vad du vill göra med ditt liv. Men vet du vad det absolut bästa är? Det finns ingenting som säger att du måste veta. Jag menar, jag är 30 år med en examen som jag inte alls jobbar med idag och jag vet heller inte exakt vad jag vill göra i mitt liv. Det gav mig väldigt stresspåslag förr men nu känner jag bara – fuck it. Jag har länge haft en dröm om att känna frihet i mitt jobb och  det har jag åstadkommit idag. Men aldrig haft en utstakad plan HUR jag skulle göra, jag har helt enkelt känt mig fram. Vågat lite magkänslan och skitit lite i resten.

Ångrar jag att jag utbildade mig till Resekonsult? Nej. Har min utbildning gett mig något annat förutom CSN-skulder? Absolut.

Att plugga gav mig kontakter, kunskap och ett jobb redan innan examen. Ett bra jobb som även fick mig att inse att jag inte vill jobba på resebyrå vilket gjorde att jag bestämde mig för att söka ett jobb mer mot den riktningen jag ville gå. Och så har jag gjort fram tills nu. Jag har byggt på min examen med kunskaper inom marknadsföring, upphandling, projektledning, ledarskap, försäljning, digitala strategier, kommunikation och en jädra massa annat som jag inte hade lärt mig om jag valde att jobba med exakt det som jag var utbildad till. Jag ångrar alltså inte min utbildning och jag är väldigt glad över att jag tog min magkänsla på allvar gällande oviljan att jobba med det jag trodde jag ville när jag påbörjade utbildningen. Men det är ju det som är så härligt, man måste absolut ingenting. Vad jag vet idag är att mitt intresse för att resa och min kompetens med projektledning och att få saker att hända har hängt med genom alla jobb jag har haft och är en ständig röd tråd. För se, idag gör jag ju någonting med resor och samarbetar bland annat med Resia och har en bra tjänst på SOS International, även om vägen dit har varit väldigt oklar många gånger.

Om jag hade varit du så hade jag tagit examen, firat ordentligt och sen funderat på  om det finns någonting inom ditt yrke som du kan tänka dig att göra? Och om det inte finns någonting som tilltalar dig med ditt yrke – slopa det då och sök ett annat jobb. Vad vill du göra? Vill du vidareutbilda dig? Har du möjlighet ekonomiskt att vara lite ledig? Tillåt dig att vara det och ta någon vecka eller månad att lyssna inåt på vad du vill göra. Diskutera med andra, skriv upp vad du skulle vilja göra under 2019 och se om du kan hitta en röd tråd.

En sista grej innan jag avslutar. Att vara arbetslös eller ha för lite att göra är inget du ska vara rädd för eller skämmas för. Tro mig, det tog ett tag för mig att acceptera det faktum att jag faktiskt kommer ha veckor där jag inte kommer göra något vettigt under min tjänstledighet.

Eller vänta nu här. Vettigt enligt vem?

För det är DÄR du ska stanna upp och fråga dig själv – är pga yttre påtryckningar och måsten man idag vill ha fullt upp, pressat schema och höga karriärsmål? Eller är det för att man själv har en inre strävan, en passion för något? Det är inte konstigt att vi är så många som bränner ut oss när det idag mer eller mindre känns som en trend att förverkliga sig själv, ha ett högpresterande jobb, driva framgångsrika projekt och göra något med sitt liv.

Jag tror bara att man inte ska glömma bort att vad man än gör, så är det bra nog, bara man mår bra. Och det viktigaste och absolut första du ska börja med är att sätta dig ner, ta ett djupt andetag och säga till dig själv ”fuck it”. Ditt liv kommer inte rasa. Du är bara lite vilsen och vem är inte det? 18 år, 25 år eller 45 år – livet är inte hugget i sten. Det är rörligt och förändras, åt båda hållen, upp och ner. I takt med att du blir äldre så förändras ditt tankesätt och dina visioner. Du kommer underfund med saker och hittar nya saker i livet som är intressanta. Det är därför vi blir vilsna och ställer oss frågan ”vad sysslar jag egentligen med” – för att vi utvecklas och ställs inför nya tankar och intryck.

Fuck it, det går åt helvete ibland och vet du? Det kan vara något riktigt riktigt bra ibland.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!