Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Karriär

Januari

Jag har inte riktigt kickat igång detta året och ligger lite lågt både här och på Instagram. Ni är några som har frågat efter mina stories och det känns ju såklart väldigt roligt att ni saknar mig där, men jag behövde några dagar extra från allt för att gå på full speed igen. Eller ja, vad man nu ska kalla det – full speed på tjänstledighet? Haha! (Det är ett mycket belåtet flin sprider sig i mitt ansikte). Det är en helt sjuk känsla. Imorogn är jag tjänstledig på ”riktigt”. Jag har haft en deal med min chef att komma in och täcka upp några dagar denna veckan innan jag checkar ut 100 procent så det är det jag har gjort nu dessa dagar nu när det har varit lite tyst om mig. Jag har fokuserat på att fasa in min kollega, avsluta och stänga mina projekt och utredningar samt preppa för just denna dagen. Denna dagen som sedan oktober har känts så sjukt surrealistisk. När jag lämnar byggnaden på torsdag så kommer jag inte komma tillbaka på ett tag och det känns så konstigt, men också väldigt väldigt pirrigt. Jag vet att jag kommer vakna upp på fredagen med en tanke om jobb. Det är jag helt hundra på. Men vi får se på fredag helt enkelt. Jag kanske finner mig helt i det utan att ens reflektera över förändringen. Eller så springer jag genom alla korridorer på jobbet och vrålar ”ADJÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!”

Mindre charmigt, men bra mycket roligare.

Så vad ska jag hitta på i januari då? Blir det Netflix and chill? Det kommer det definitivt bli, framförallt vissa kvällar i Egypten. Men låt mig backa bandet lite, vad händer när jag checkar ut på torsdag?

På torsdag kör jag direkt upp till Högbo för att delta i Utemagasinets längdskidscamp (läs mer här).Det är årets första utmaning och jag ser framemot att testa något som är helt utanför min comfortzone. Jag har aldrig ens sett ett par längdskidor, så nu vet ni nivån. Det kommer bli..intressant.

Väl hemma igen nästa vecka så drar jag iväg på en övernattning tillsammans med Pilgrim och ett gäng härliga tjejer. Sedan har jag en dag på mig att packa ner cykel, träningskläder och en rad böcker för att på torsdagen sätta mig på ett plan ner till Apollo sports nyöppnade träningsanläggning Aqua Vista i Hurghada. Jag har bokat in min på ett triathlonläger tillsammans med Terriblue Tuesdays men valde att åka ner en vecka tidigare för lite egentid, skrivtid och mer träning. Spenderar alltså två veckor nere i Egypten och återvänder hem igen den 31 januari. Vad som händer i februari är ännu oklart. Har 1 oplanerad månad innan jag drar väg igen på nästa äventyr.

Det pirrar fortfarande i mig när jag tänker på de kommande tre veckorna. Jag är stolt över mig själv att jag tog steget.

Ser framemot att trycka igång maskineriet igen ordentligt. Träningen ska växlas upp och jag kommer ägna mig mer åt olika önskade inlägg. Jag hoppas ni är lika taggade. ♡

Vad gör man när man inser att man vill i en helt annat riktning?

Hej!
Detta har inte alls med ditt inlägg att göra men jag lyssnade på din medverkan i Embrace Her podden. Jag tar examen från fysioterapeutprogrammet i januari och jag vill inte alls jobba med detta längre. Jag har dumt nog känt så nästan hela utbildningen men hela tiden intalat mig att ”det kommer bli bättre”. Jag får en förlamande ångest som håller mig uppe om nätterna när jag tänker på att jobba som fysioterapeut resten av livet och alla jobbannonser får mig att vilja gråta. Jag är snart 25 år gammal och får åldersångest då jag har sån ambition att driva något (?). Jag vet inte exakt vad jag vill göra och detta gör mig så stressad. Jag fasar inför detta året efter examen för vad ska jag göra? Jag vill jobba och jag jobbar gärna hårt, att vara arbetslös eller ha för lite att göra är min mardröm. Men vad gör man när man pluggat en väldigt yrkesspecifik utbildning och inte alls vill detta längre. Du kanske inte alls har något svar på detta men jag älskade din medverkan i podden och tänkte att du kanske har några råd.
Kram

Hej Cecilia!

Denna frågan, eller rättare sagt funderingen tror jag många har och jag har fått den av flera läsare de senaste månaderna så jag tänkte att jag tar det i et inlägg istället så alla kan få ta del av den. Först och främst, kul att du lyssnade på podden och jag känner mig väldigt hedrad över att du vänder dig till mig för råd. Tack. Jag hoppas jag kan tillföra något av värde och förhoppningsvis få dig att känna dig mindre vilsen.

Jag tycker att du ska klappa dig själv på axeln för att du har försökt och inte ”gett upp” direkt när det kändes jobbigt eller du började tvivla. För även om jag förespråkar att man ska följa sitt hjärta och våga byta riktning när det är något som skaver eller man ej trivs med så tycker jag alltid att man ska försöka göra något åt sin situation och testa olika lösningar innan man säger ”tack, men nu räcker det.” För ibland kan en liten förändring eller samtal med en chef eller kollega göra så att man omvärderar hela sin situation. Det gäller egentligen allt i livet, alltifrån relationer till träning. Våga vilja förändra.

Men som du skriver så har denna ångesten pågått en längre tid nu och jag märker när jag läser att du känner dig oerhört stressad av denna ovisshet och motvilja. Och jag tycker inte det är värt det, speciellt inte när du får ångest över att du är 25 år och inte har någon riktning. Missförstå mig rätt, men 25 år är inget att bli stressad över (även om jag förstår att du blir det). Du har åååår på dig att komma fram till vad du vill göra med ditt liv. Men vet du vad det absolut bästa är? Det finns ingenting som säger att du måste veta. Jag menar, jag är 30 år med en examen som jag inte alls jobbar med idag och jag vet heller inte exakt vad jag vill göra i mitt liv. Det gav mig väldigt stresspåslag förr men nu känner jag bara – fuck it. Jag har länge haft en dröm om att känna frihet i mitt jobb och  det har jag åstadkommit idag. Men aldrig haft en utstakad plan HUR jag skulle göra, jag har helt enkelt känt mig fram. Vågat lite magkänslan och skitit lite i resten.

Ångrar jag att jag utbildade mig till Resekonsult? Nej. Har min utbildning gett mig något annat förutom CSN-skulder? Absolut.

Att plugga gav mig kontakter, kunskap och ett jobb redan innan examen. Ett bra jobb som även fick mig att inse att jag inte vill jobba på resebyrå vilket gjorde att jag bestämde mig för att söka ett jobb mer mot den riktningen jag ville gå. Och så har jag gjort fram tills nu. Jag har byggt på min examen med kunskaper inom marknadsföring, upphandling, projektledning, ledarskap, försäljning, digitala strategier, kommunikation och en jädra massa annat som jag inte hade lärt mig om jag valde att jobba med exakt det som jag var utbildad till. Jag ångrar alltså inte min utbildning och jag är väldigt glad över att jag tog min magkänsla på allvar gällande oviljan att jobba med det jag trodde jag ville när jag påbörjade utbildningen. Men det är ju det som är så härligt, man måste absolut ingenting. Vad jag vet idag är att mitt intresse för att resa och min kompetens med projektledning och att få saker att hända har hängt med genom alla jobb jag har haft och är en ständig röd tråd. För se, idag gör jag ju någonting med resor och samarbetar bland annat med Resia och har en bra tjänst på SOS International, även om vägen dit har varit väldigt oklar många gånger.

Om jag hade varit du så hade jag tagit examen, firat ordentligt och sen funderat på  om det finns någonting inom ditt yrke som du kan tänka dig att göra? Och om det inte finns någonting som tilltalar dig med ditt yrke – slopa det då och sök ett annat jobb. Vad vill du göra? Vill du vidareutbilda dig? Har du möjlighet ekonomiskt att vara lite ledig? Tillåt dig att vara det och ta någon vecka eller månad att lyssna inåt på vad du vill göra. Diskutera med andra, skriv upp vad du skulle vilja göra under 2019 och se om du kan hitta en röd tråd.

En sista grej innan jag avslutar. Att vara arbetslös eller ha för lite att göra är inget du ska vara rädd för eller skämmas för. Tro mig, det tog ett tag för mig att acceptera det faktum att jag faktiskt kommer ha veckor där jag inte kommer göra något vettigt under min tjänstledighet.

Eller vänta nu här. Vettigt enligt vem?

För det är DÄR du ska stanna upp och fråga dig själv – är pga yttre påtryckningar och måsten man idag vill ha fullt upp, pressat schema och höga karriärsmål? Eller är det för att man själv har en inre strävan, en passion för något? Det är inte konstigt att vi är så många som bränner ut oss när det idag mer eller mindre känns som en trend att förverkliga sig själv, ha ett högpresterande jobb, driva framgångsrika projekt och göra något med sitt liv.

Jag tror bara att man inte ska glömma bort att vad man än gör, så är det bra nog, bara man mår bra. Och det viktigaste och absolut första du ska börja med är att sätta dig ner, ta ett djupt andetag och säga till dig själv ”fuck it”. Ditt liv kommer inte rasa. Du är bara lite vilsen och vem är inte det? 18 år, 25 år eller 45 år – livet är inte hugget i sten. Det är rörligt och förändras, åt båda hållen, upp och ner. I takt med att du blir äldre så förändras ditt tankesätt och dina visioner. Du kommer underfund med saker och hittar nya saker i livet som är intressanta. Det är därför vi blir vilsna och ställer oss frågan ”vad sysslar jag egentligen med” – för att vi utvecklas och ställs inför nya tankar och intryck.

Fuck it, det går åt helvete ibland och vet du? Det kan vara något riktigt riktigt bra ibland.

Men det känns så märkligt ibland att vi kan landa på månen och producera självstyrande bilar. Men att ta ledigt, det är något överväldigande

Jag var i på ett event häromdagen där jag hamnade med några personer som jag inte tidigare hade träffat. Som alltid när man träffar nya människor så är ens yrke något man avhandlar väldigt tidigt (nästan först) i sin presentation. Nu kanske det inte är så för just dig, men jag upplever att det är så framförallt här i Stockholm. I vissa sammanhang är det bara något man pratar om för att det är av intresse och man genuint vill veta vad den andra personen ägnar dagarna åt i sitt liv medan andra situationer så är det en form av elitistisk status-check. Boende, yrke och antal avklarade projekt i livet. Check. Sorgligt, men tyvärr sant.

Men så stod jag där, med dessa personer och pratade. Efter några artighetsfraser gled frågorna in på mitt yrke och jag svarade som vanligt ”Jag jobbar på SOS International där jag ansvarar för bland annat vårt Bärgningsnätverk och upphandlar hyrbilskontrakt samt en jädra massa andra uppgifter. Sen så driver jag eget inom Sociala Medier, föreläser, driver ett kvinnligt nätverk tillsammans med min partner Louise och bloggar.”  Men istället för att pausa här och invänta de vanligaste reaktionerna ”Oj hur hinner du med…?” eller ”Jäklar, det var en del” så fortsatte jag och avslutade med ”Meeeeen från och med årsskiftet så har jag tagit tjänstledigt”. Vad som sedan händer är rätt intressant. Nyfikenhet skapas, frågorna blir fler och 9 av 10 vill veta vad det är för projekt jag ska ägna mig åt då.

”Jag ska lära mig åka längdskidor, cykla i Egypten och försöka ha schemat blankt när jag vaknar på morgonen.”

”Men..något måste du ju göra mer?”

”Visst kommer jag jobba med mina sociala medier, men framförallt ska jag vara ledig.”

”Ledig? Ska du ut på långresa? Plugga?”

”Nej inte direkt. Jag ska vara ledig. Chilla. Se på Netflix till frukost. Träna. Att gå från 200 procent jobb till 50-60% är rena rama semestern.”

Förstår ni var jag försöker komma? Det är många som måste hitta en sorts etikett på min ledighet. Placera den i ett fack. Men det intressanta här är att merparten av alla män jag pratar med är väldigt pådrivande i detta. De accepterar ordet ledig och tycker det är coolt.  Visst finns det undantag i form av dinosaurier som tittar på mig som om kedjan har lossnat från köksbänken och jag vore helt galen. Men det intressant i detta är att många kvinnor blir förvirrade och några har till och med blivit stötta. ”Vadå ledig, det kan man bara inte vara?!” Och jag finner det som sagt intressant att jag möter denna förvåning och nästan provocerade gensvaret. Varför är det så?

Sen är det alltid lika spännande och se vilka som faktiskt vågar att fråga hur det ekonomiskt kommer gå ihop. För det är en känslig fråga (inte för mig, för jag har aldrig haft några problem att snacka pengar) men för andra. Några kretsar kring frågan som katten kring het mjölk medan några enstaka faktiskt vågar ställa frågan.

Jag vet inte, kanske är det jag som tolkar in för mycket i detta. Men det känns så märkligt ibland att vi kan landa på månen och producera självstyrande bilar. Men att ta ledigt, det är något överväldigande.

Vad är systerskap? Intervju med Grounded x Femme.

Förra helgen fick vi äran att vara först ut i samarbetet mellan Grounded Factory och Femme de la Femme som fokuserar på kvinnliga entreprenörer. Initiativet som grundarna Iman och Lisa har dragit ihop vill främja det kvinnliga samarbetet och lyfta kvinnor som vill göra skillnad.

Ordet systerskap är något som gnager lite i mig. Samtidigt som jag står bakom begreppet och tycker att det är fantastiskt samt ofta skriver om hur viktigt det är för oss kvinnor att stötta varandra så tycker jag begreppen ”Systerskap” vattnas ut och många gånger missbrukas. Det är så lätt att gömma sig bakom systerskapet och använda sig utav det när det passar.

Därför är Friendcation och det som sker i gruppen, på våra resor och alla möten så viktigt för mig. Jag och Louise är väldigt noga med att få alla som vill känns sig inkluderande och sedda. I mina egna sociala kanaler är jag tydlig med att även om man tycker olika så kan man stötta varandra på olika sätt. Samma sak gäller att sätta ner foten och säga till om något är fel istället för att tissla och tassla bakom ryggen.

Jag vet idag vilka personer i min omgivning endast har använt ordet systerskap för att skapa egen vinning i exempelvis sina kanaler men som aldrig någonsin skulle gratulera en annan kvinna för exempelvis en vinst eller utmärkelse.Det är inte systerskap. Det är missunnsamhet och ett steg bakåt i den kamp vi ändå kollektivt säger oss ta mot patriarkatet och vår strävan mot att göra precis det vi vill göra utan att dömas.

Så vad är kontentan? Jo, att systerskap är bra. Jäkligt bra rent av.  Något som behövs och är väldigt viktigt. Men det skapas inte av sig själv och måste underhållas, speciellt när det tar emot riktigt ordentligt i situationer man vanligtvis hade gjort annorlunda,för att kunna växa på rätt sätt.

Vill ni läsa hela artikeln med oss så finns den här! (Scrolla ner på sidan)

Tack för vi fick vara med. ♡

”..och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ett ”duktig flicka syndrom”.

Dagarna går så oerhört fort just nu, det känns som om det var igår jag skrev på papperna om tjänstledighet. Nu är det mindre än 4 veckor kvar tills jag åker till Sri Lanka för lite välbehövlig semester och därefter kör i egen regi. Det är fortfarande en del trådar som är oerhört oklara och jag svarar dagligen på frågan ”men vad ska du göra nu?”. Svaret kommer av sig själv, som om det vore inövat, ”jag får se, men kommer börja med att vara lite ledig”. Sanningen är den att det inte finns någonting inövat med det svaret, det finns ingenting bestående eller säkert med nästa år. Det enda jag vet är att jag kommer resa en del, öppna upp för nya möjligheter, jobba med nya projekt samt ha dagar där det enda på agendan kommer vara en löptur. Dessa dagar kommer vara värst. För det är då samvetet kommer börja härja. Tankarna och stressen kring att jag måste göra något, för inte kan väl jag ligga här och läsa en bok mitt på blanka dagen?

Eller så är det exakt det jag kan och ska.

För innerst inne så vet jag att det är en överlevnadsmekanism som sätter igång, och en naturlig sådan. När man alltid har varit så van vid att jobba, att leverera och leva det liv man sedan ung ålder har lärt sig att leva, enligt samhällets normer, så tror jag detta kommer bli en omställning i början. Och trots att tanken kring hela min paus är att just ta ett steg tillbaka och tänka efter lite vart jag är, vart jag vill och framförallt – leva lite i nuet och sluta att tidsoptimera, fylla luckorna så effektivt så möjligt och ständigt vara på väg. Det märks så tydligt på mig vissa dagar hur jag försöker säkra upp våren. Jag tackar ja till uppdrag, kollar in kalender, räknar på ekonomin och säljer av aktier för att säkra upp med en nöd-budget ifall budget numer ett skulle skita sig.

Stopp. Varför gör jag detta?

Visst mamma hade varit stolt om hon såg min dedikerade kvällsaktivitet åt att jämföra företags-abonnemang för att slippa onödiga utgifter.

Men det var inte planen.

Missförstå mig rätt, det är allt annat än tråkigt att se hur förfrågningar på jobb kommer in i mailen. Men jag har ju gett mig själv den lyxigaste presenten någonsin, att med ett lugn i själen faktiskt kunna luta mig tillbaka, ta upp kalendern och inte mötas av 23 st notiser på en dag.

Det är som att jag på ytan är lugn med det och redan laddar för sovmorgon, men där under finns någon form av säkerhetsanordning som tryggt står redo på att aktiveras, och det stör mig lite. För den gör att jag inte helt kan slappna av. Och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ”duktig flicka syndrom”. Jag har alltid varit motsatsen till det. Eller? Nej för fan. Denna duktighet har kommit på äldre dar och ska jag vara helt ärlig så blir jag lite förvånad – jag behöver inte det där, jag har klarat mig väldigt bra hittills trots icke perfekt leverne. 

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!