Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Cykelnörderi

IRONMAN KALMAR

 Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.

Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.

Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.

Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.

Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.

Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.

Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.

Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.

Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡

Håll koll på vätskan!

I betalt samarbete med Powerade.


Det är varmt, olidligt varmt men ändå sitter man där på stålhästen och kämpar sig ut från den kokande innerstan. Ut, ut UT på milslånga vägar där man kan cykla fort, lätt och länge. Drömmen, eller hur? Vad som inte är drömmen är vätskebrist. Tro mig, jag vet allt om det. Inte nog med att jag är dålig på att dricka under träning. Fråga bara Emily som var tjugonde minut vrålar ” Joanna, drick!” så är jag fatalt dålig på att dricka sportdryck. Under IRONMAN 70.3 Marbella så drack jag en halv flaska på tre timmar. EN HALV. Förstår ni hur lite det är? Det fick jag dock sota för på löpet sen. Det blev lite bättre på IRONMAN 70.3 Jönköping då jag fick i mig 1,5 flaska, men fortfarande, det är inte bra.

Under min träning inför Kalmar har jag fått möjligheten att samarbeta med Powerade som har försett mig med sportdryck. De är lättdruckna, innehåller det jag behöver under mina långa cykelpass och smakar gott. Drycken är Isoton vilket innebär att kolhydrat och saltinnehållet är detsamma som kroppens nivåer och ger bra vätskeupptag när dricks då den inte tömmer cellerna på vätska. Låter det komplicerat? Okej, men såhär. Den innehåller både salt, natrium och kolhydrater vilket är väsentligt för under och efter hård träning.  För några veckor sedan gjorde jag en drink med citrus/lime-smaken efter mitt långpass. Jag hade sprungit 20 km och kom hem, hällde upp med några isbitar, lite mynta och pressade över lite mer lime. I med ett sugrör och tada-a det var som att muta ett litet barn att dricka.

Givetvis cyklar jag inte med flaskan utan preppar mina flaskor innan jag drar ut. Helst med passionsfrukt-smaken då den är absolut godast. Smakar saft och lämnar ingen eftersmak eller ”hinna” på tänderna.

Somliga kör med hederlig Coca Cola, somliga kör med vatten blandat med salt, medan andra kör med olika varianter av sportdryck som finns på marknaden. Det finns inga rätt eller fel, det viktigaste är att man dricker, i alla fall för mig. Det är det jag kämpar med inför varje tävling.

Lycka till och hoppas vi ses i Kalmar, ska hejja på er alla!

Att tänka på när man köper hjälm

Mitt inlägg igår gällande hjälm fick mycket uppmärksamhet och jag ni var så många som skrev till mig om jag inte kunde tipsa om hjälmar samt vad man ska tänka på vid köp av ny hjälm. Nu är jag ingen expert och tycker att det bästa är att gå till en riktig cykelbutik och prova ut olika modeller, få svar på sina frågor samt få hjälm med passformen. Men detta inlägget kan vara en liten skjuts på vägen, att kanske ta det där steget.

1. Passform
Om vi börjar med det viktigaste nej, nu pratar jag inte om designen, den är viktigt men inte lika viktig, nämligen passformen. En ny hjälm ska sitta perfekt på huvudet. Kompromissa inte här. Den ska inte trycka någonstans mot huvudet men den ska sitta åt och täcka: pannan, bakhuvudet och hjässan. Den får inte heller tippa fram för långt ner i pannan så att den skymmer sikten, men den ska sitta relativt långt ner i pannan för att skydda. Köp en hjälm med justerbart spänne i nacken, på så sätt kan du finjustera så att hjälmen sitter perfekt men även släppa lite på trycket om du exempelvis skulle ha en tunn mössa under. Viktigt att det inte blir glapp mellan hjässan och hjälmen, så tänk på det när du provar ut hjälmen. En annan grej att tänka på är ventilationen, det ökar ”frihets”känslan vid cykling med hjälm och man slipper exempelvis huvudvärk. Risken är om du köper en hjälm som inte sitter fullt så bra eller har dålig ventilation att du slutar använda den på grund av obehagskänslor, och det vill vi ju inte, eller hur?

2. MIPS
Köp en hjälm med MIPS! Det är en teknik (ska se om jag kan förklara det någorlunda enkelt) som följer med och ”härmar”hjärnans sätt att skydda sig genom att ha rotationsutrymme mellan hjälmens yttre delar och huvudet.  Den följer liksom med i fallet och skyddare bättre. Läs mer om det här.

3. CE-märkning
En annan viktig grej att tänka på är CE-märkning. Det här visar att den följer alla direktiv och säkerhetskrav som är uppsatta i EU och EES. För hjälmar för vuxna gäller att den ska ha märkningen CE EN 1078.

4. MTB, landsväg eller city?
Se till att köpa rätt hjälm för rätt ändamål! De skyddar visserligen, men de skyddar lite extra där du verkligen behöver när du tex cyklar MBT. Eller ska du satsa på triathlon? Ja då kanske du vill ha en Aero-hjälm?  Det är lite som när man ska välja cykel, bestäm ändamål först.

5. Hövding.
Jag får så många frågor om vad jag tycker om hövding. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig testat för jag helt enkelt inte litar på dem. Jag kanske har helt fel, men för mig så är det en sorts av trygghetskänsla att känna att något faktiskt sitter om mitt huvud. Jag tror helt enkelt det är en smaksak. Jag har även läst att de ej skyddar vid fall in i något och då spelar funktionen liksom ingen roll. Många har även skrivit till mig och sagt att jag ska köpa en hövding. Och då undrar jag varför? Min hjälm gjorde sitt jobb. Varför byta från ett vinnande koncept?

Tips på sjyssta hjälmar:

big color img
KASK –  Klicka här.


POC – Klicka här.


UVEX – Klicka här.

Vilka hjälmar har jag införskaffat nu då? Det får ni se snart då där är ett gäng på väg hem till mig.

Och en sista grej, var inte dumsnåla när ni köper hjälm. Det är bara korkat.

Kraschen

Det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag låg där, uppkopplad och ovetandes om framtiden. En vecka sedan jag gjorde min allra första cykelkrasch i livet och lyckades, som med mycket annat jag gör, ställa till med ett jädra ståhej.

Vi hade 20 km kvar till Norrtälje och Emelies föräldras lantställe där de även satt och väntade på oss med lunchen redo. Planen var att cykla 90 km dit, luncha och därefter cykla 90 km hem igen. Solen sken, vinden låg perfekt och jag låg först för att få maximalt med motstånd och dra Emelie. Vilket gick bra, oerhört bra. Snittade 33km/h, pulsen låg stadig och jag hade inte ens en påbörjan till trötthet. Det var perfekt helt enkelt.

Helt plötsligt hör jag hur det surrar till och känner hur jag får in något in genom skårorna i hjälmen. Aj! Smärtan kommer direkt och jag lyfter handen för att göra stopp-tecken och gör sedan en snabb nbromsning samtidigt som jag sliter av mig hjälmen med andra handen. Jag har blivit getingstucken. Emelie kommer upp jämsides och håller min hjälm medan jag sköljer sticker i pannan med vatten och tar en bild på det för att hålla koll ifall att det skulle svullna. Vi delar på en proteinbar och dricker lite innan vi fortsätter.

Efter några km hojtar vi till varandra att detta är livet. Inte en bil i sikte och böljande landsväg så långt ögat kan nå. I samma veva blir vi omkörda av en kille som hejjar på oss och trampar på nått så inåthelvete. Vi skrattar och skojar att han säkert kommer sakta ner så fort han har kört om oss. Vilket han gör samtidigt som han kollar bakåt. Vi ler mot varandra då vi känner igen typen och trampar på tills vi hör ett hotande igen. Nu blir vi omcyklade av en klunga på 15 personer med SMACK loggan på ryggen. De gör en snygg omkörning, vi håller avståndet och fortsätter efter dem men är noga att inte störa klungan. Det gör man bara inte, det värsta som finns är när folk stör och cyklar in i klungor som de inte tillhör. Trots avståndet sveps vi med lite i deras vinddrag och cykeldatorn visar 45km/h. Vi håller där och jag känner mer och mer hur det kliar i pannan och resten av ansiktet. Jag blinkar flera gånger med ögonen och precis när jag ska ropa till Emelie att vi aningen ska köra om eller stanna till så ser jag hur cyklisten längst fram sträcker upp armen. Jag tror i allafall det, minnet är lite suddigt, men jag kommer ihåg att Emelie ligger ett par meter framför mig och jag börjar bromsa. När jag kommer upp jämsides med henne blir jag stresssad för jag tycker inbromsningen tar alldeles för lång tid och jag hinner tänka att jag bör styra mot diket ifall att något skulle gå snett. Helt plötsligt hör jag hur Emelie ropar att klungan står still och sen händer något och hon ser ut cykeln står rakt upp med framhjulet stilla och jag voltar rakt över med huvudet framåt rakt ner i asfalten. Det första jag tänker på när jag slår i är att rulla mot kanten för att undvika att bli påkörd av bilarna bakom.

Sen skriker jag. Jag minns det så tydligt att håret reser sig på armarna. Jag skriker, nej, jag vrålar rakt ut och munnen fylls med blod. Jag hinner tänka att något är väldigt fel innan det blir helt svart.

När jag vaknar upp igen så hålls jag nere av 3 stycken människor. Jag känner hur en man med stora varma händer håller i min nacke, hur en tjej men väldigt behaglig röst pratar med mig och hur en annan man håller mina ben. Jag ser ingenting, jag känner ingenting. Allt jag hör är skrik.

Jag hostar upp blod och fryser till is. Mina tänder. Paniken får mig att skaka och det enda jag kan tänka på är att mina 7 tandproteser som sitter fast med titanskruvar i min ihoplappade käke från min hästolycka för 16 år sedan är utslagna. Jag börjar skrika igen. Mannen med de varma stora händerna håller fast min nacke med ett bestämt grepp samtidigt som han pratar lugnt med mig.

Hör hur två personer diskuterar min hjälm. Det finns ingenting kvar av den hör jag den ena killen säga och hör hur andra killen säger något om att cykeln klarade sig men avbryts av att Emelie skriker att Ambulansen är på väg. Jag hör att hon är rädd. Tjejen med den behagliga rösten pratar med mig. Hon ber om koden till min mobil.

Ring Calle väser jag och hör hur Emelie letar efter telefonnumret.

Kommer jag att dö?

Nej. Döende personer kan inte rabbla mobilkoder hinner jag tänka innan jag försvinner bort igen.

Mumlar förlåt förlåt förlåt för jag förstörde ert träningspass. Jag hör ett skratt och mjuka röster.

Vaknar med ett vrål. Nackkragen trycker mot min sönderslagna käke och det känns som att jag går i tusen bitar.  Ambulanspersonalen dividerar med varandra. Jag hör på dem att det är kritiskt. Det är fortfarande mörkt och den metalliska blodsmaken får mig att må illa. Pannan dunkar och jag väser fram mina andetag. Näsan är ur funktion och jag känner att det börjar bli allt mer ansträngt att andas med munnen.

Kommer jag att dö?

Jag frågar igen. Kommer jag att dö?

Ingen svarar. Hur ska de kunna? Det som kommer ur mig är gurglande ljud. Hur ska någon förstå vad jag säger?

Jag gråter hysteriskt och dödsångesten håller om mig så hårt att jag kan känna dess tryck på huden. Det börjar blåsa och gruset smattrar mot ansiktet likt granatsplitter. Helikoptern landar och jag hör hur en kille säger mitt namn.

När jag vaknar igen så ligger jag i helikoptern.  Jag lyckas öppna ena ögat och stirrar in i ett par vänliga ögon som ler mot mig. Sen ser jag hans tatuering på underarmen.

Ett rött M med en prick. Vad är oddsen att killen som nyper mig i armen och tvingar mig att hålla mig vid medvetande har en IRONMAN-logga intatuerad på underarmen? Jag sträcker upp min hand och tar tag om hans tatuering. Han tittar undrande på mig men spricker sedan upp i ett leende när jag pekar på mig själv.

Helikopteresan tar 10 minuter men den känns som en timme. Är allt över nu hinner jag tänka, inte en utan närmre 100 gånger.

Läkarteamet som tar emot mig på Karolinska i Solna pratar med höga röster. En sjuksköterska möter min blick och jag ser vad hon tänker.

Helvete.

Jag röntgas, får mer smärtstillande och ansiktet bedövas. Läkaren, Babak, syr med mycket hög precision ihop ansiktet med 50 stygn. Min hals är helt igentäppt nu. Jag kan inte svälja och har svårt att andas. Smärtan river i mig och för varje andetag känns det som att huvudet klyvs rakt itu.

Var är Calle? Jag får veta att han sitter utanför. Blir hysterisk och efter några minuter inser de att de blir tvungna att släppa in honom trots att han inte är tillåten in där jag ligger. Det är rätt beslut av dem. Han kommer in och är så lugn. Kollar rakt på mig och jag kan riktigt känna vad han tänker. För helvete Joanna. Känner mig som ett litet barn som har fastnat med handen i kakburken. Han viker inte undan med blicken vilket lugnar mig ytterligare.

Lugn och rationell mitt i all världens kaos

Morfindosen höjs och jag försvinner igen. Vaknar till och känner inte igen mig. Ser ut som ett uppvak. Har ett dussin ögon som studerar mig. Calle, Emelie, Carro & Magnus är vid min sida. De ser oroliga ut och jag får dåligt samvete igen.

Börjar gå igenom olyckan men hindras av en skarp smärta. Hjärnan är gröt och jag faller i sömn igen.

Spenderar natten i uppvak. Minns knappt något förutom att jag svävar omkring i ett vakum, fullpumpad av morfin, medan Calle sitter på en stol vid min sida hela natten.

Det finns så mycket jag vill skriva om. Den tacksamhet jag känner över att ha så fina vänner & familj som släpper allt och ställer upp genom att exempelvis lösa av Calle. Om eldsjälarna på avdelningen som bestämt pushade mig framåt. Om SMACK gänget som hjälpte mig den dagen. Om alla er bekanta och obekanta som ger mig stöd, pepp och omtanke. Om Calle som släppte allt och fortfarande har släppt allt för att att hjälpa mig. Vara med mig.

Men framförallt vill jag skriva om hjälplösheten och rädslan över att befinna sig i ett stadie där man är fången i sin egna kropp igen. Ett stadie utan kontroll. Ett stadie där jag redan en gång tidigare i livet har befunnit mig. När kroppen inte fungerar och du behöver hjälp med de enklaste grejer som att gå på toaletten.

Det är vad som hände för en vecka sedan. Det känns så avlägset på något sätt. Nästa vecka har jag tid hos läkaren igen. Min brutna näsa samt frakturer ska undersökas inför operation. Käken ska eventuellt korrigeras. Tänder ska dubbelkollas. Stygnen läcker fint vilket är ett av mina största missions i livet just nu. Det har sina fördelar att vara en beauty-junkie. Jag ägnar timmar åt att läsa på om återhämtning inte bara för kroppen, och då även ytlig sådan. Min hjärnskakning börjar kännas bättre, men jag blir fortfarande akut-trött och nästan apatisk när jag har varit lite för ivirg. Det är nästan värst, hjärntröttheten. Att tappa ord. Ej minnas vad som sas några timmar tidigare och vara allmänt seg.

Jag tar en dag i taget. Det finns inte något annat alternativ än att hålla blicken stadigt framåt. Trots ångesten, sömnlösa nätter och smärta.

Jag löser det här. Det gör jag alltid.

CANYON – Att köpa cykel på nätet, krångligt eller bara tidseffektivt?


Det här är min tempohoj.Det är snabb och jäkligt snygg jäkel som gör skäl för sitt namn. Jag får många frågor kring hur jag tycker den fungerar nu när jag har haft ett par veckor samt om det är krångligt att beställa på nätet då Canyon inte har någon fysisk butik i Sverige utan enbart kör online. Vilket leder till nästa fråga, varför enbart online? Förutom deras showroom i Koblenz då. Svaret är rätt enkelt: de erbjuder bra priser utan mellanhänder och har valt att slopa fysiska butiker och lägger krutet på att leverera kvalité och service med personal som besitter spetskompetens via mail, telefon och chat. De har dock ett mindre verkstad utanför Stockholm i Bålsta där man kan lämna in cykel om något skulle strula, eller skicka via UPS, det väljer man själv.

Nu har jag som sagt haft den ett par veckor och som jag skrev i något inlägg förra veckan så blir jag bara mer och mer kär i den för varje dag som går. Jag trodde aldrig jag först och främst skulle uppleva en sådan skillnad på att cykla tempo i jämförelse till en vanlig racer. Att den dessutom har el-växlar gör hela upplevelsen ännu coolare där man far fram i 35km/h och hör ett lätt ”ziit” när man trycker in ena knappen på tempostyret för växling. För er som är nya på cykling och undrar vad fasiken det är jag snackar om så får man en aerodynamisk position som avlastar överkroppen och fokuserar all kraft till benen på en tempocykel som även kallas för Triathloncykel och den är mer till för att cykla rena temposträckor själv med som på-tävling än en racer (landsvägscykel) som är mer ”allround” och exempelvis används i lopp som Vätternrundan då man cyklar i klunga.

Jag börjar verkligen få till rundtrampet och känner hur jag kopplar in baksida lår då och då vilket resulterar i markant skillnad på farten. Men det är en bit kvar tills jag kommer känna mig 100 procent hemma på den och tills dess gäller det bara att nöta mil efter mil. Ser så framemot att ta ut den på tävling och få testa på farten ordentligt. Finns en väldigt trevlig raksträcka på IM Jönköping ca 5 mil in i loppet där jag planerar att dra på ordentligt.

Tänkte samla ihop lite ”bra att veta” vid beställning av cykel hos Canyon. Allt står på hemsidan som är väldigt lättnavigerad men då ni är en del som har efterfrågat samlad info tänker jag samla allt i detta inlägget. Bra va?

Beställning kan göras direkt på hemsidan via telefon, chat eller epost och leveranstiden varierar men räkna runt 2-6 veckor beroende på vad det är för cykel. Man får ett datum när man klickar vidare på den cykeln man har valt.

Det finns cyklar under ”Express bike” som finns på lager och skickas omgående, vilket inom Europa är inom en vecka.

Det är 2 års garanti på cykel och dess komponenter med undantag för slitdelar. Utöver den tvååriga garanting så lämnar Canyon en frivillig garanti på ytterligare 4 år på ramar och gafflar på landsvägs,triathlon, urban, mountainbike och fitnesscyklar.

Varje cykel levereras med 30 dagars kostnadsfri returrätt och i Canyons patenterade BikeGuard. De är fullt monterade förutom hjul och styre vilket man monterar själv vid leverans (det tar max 10 minuter, kan jag så kan vem som helst fixa det där) och man får även utförliga instruktioner samt verktyg men kan även få hjälp via telefon. Det finns även digitala manualer på hemsidan.

Canyon erbjuder service efter att cykeln har levererats i form av verkstad, 50 punkts kontroll, crash replacement och kundservice via telefon, chatt och mail.Förutom cyklar så säljer Canyon sjyssta cykelkläder (setet ovan har jag) från bland annat POC, Rapha och Endura (finns här)

Det vore enkelt för mig att skriva ”köp Canyon” då de lånar ut en cykel till mig i år. Men det är inte riktigt så enkelt då det hade märkts ganska fort om jag inte hade gillat varumärket. För tro mig, det är pest och pina att cykla på något som inte passar en. Been there done that. Tänk att man ska tillbringa x antal timmar på cykeln. Ibland en halv dag, då m å s t e det funka annars kommer kroppen på riktigt göra så ont att det kommer kännas att man har blivit instängd i en torktumlare i 3 dagar. Dessutom kommer de nedre regionerna checka ut för all evighet. Men det värsta av all: avsmaken för cyklingen som kommer fortare än inbetalningen för tv-licens.

Så kort och gott, cykla på det du tycker om och passar. Och om du funderar på att testa ett nytt märke, byta upp dig eller bara vill ha en riktigt bra hoj så kan jag varmt rekommendera Canyon. Både landsväg som tempo. Har inte ännu testar deras mountainbikes så kan ej uttala mig om dem.

För att svara på rubrikens fråga så blir det helt enkelt det senare, det är inte alls så krångligt som det verkar. Snarare tvärtom.

Sen om jag får väva in något väldigt ytligt såhär på slutet: de gör jäkligt sexiga cyklar. Det kallas inte cykelporr för ingenting.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson