Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Q & A – Träna flera pass om dagen

 

Hur funkar det att träna så många pass om dagen? Är det något du gör nu under resan eller ska du fortsätta med det även efter? (Förlåt(!) om jag har missat om du redan skrivit om detta). Skulle vara jätteintressant om du skrev ett inlägg med hur det funkar att träna mycket, om det är en sanning elle myt att det är”farligt” att träna varje dag etc. Det är ju självklart individuellt men generellt:) eller du kanske har nåt tips på var man kan läsa bra fakta om sådant? ? sorry blev lite flummigt formulerat haha, hoppas du förstår vad jag menar typ, tycker sånt är intressant:) fortsätt kör hårt med träningen och allt! Du är en grym förebild!??

Bra att du frågar! Du är inte den enda som har ställt frågan och jag förstår att man undrar. Speciellt när det man matas med information från alla håll hur man bör träna. Men för att svara på din fråga, med en viktigt poängtering att allt jag delar med mig om träning utgår från mig. Det är min sanning, för mig. Det är lärdom och kunskap jag har läst mig till, studerat till samt fått på vägen. Det är kunskap från min coach och andra duktiga atleter i min närhet. Men det är format för mig. Med det sagt så kan jag återgå till just frågan.

Jag började förbereda mig för denna resan redan i december när jag åkte till Sri Lanka. Drog ner på träningen och la in flera vilodagar på raken, tror faktiskt jag vilade en hel vecka nu när jag tänker efter. Detta var enligt plan av mig och min coach. Allt för att tillgodose all träning från hösten samt låta eventuella skador och påfrestningar läka inför denna träningsresan då jag visste om att det skulle bli minst 2 pass om dagen. Detta är inget jag hade kunnat göra för två år sedan, inte i samma intensitet. Visst hade jag kunnat träna två pass om dagen, men det är skillnad på träning och träning, och det har jag tränat upp min kropp för.  Den tål det och det är även det jag har som mål med min träning. Att ha en stark, frisk och tålig kropp som klarar av 2-3 veckors block med hårdare träning. För det är just vad detta är, ett block. Att träna 2-3 pass om dagen i längre perioder tror jag inte på, det sliter mer än vad det ger,men att toppa sin träning på detta sättet passar mig perfekt. Att simma varje dag har nu, dag 13 utvecklat mig flera hack. Jag kan trycka på mer i min cykling och jag märker hur min kropp hanterar mjölksyra bättre i löpningen. Visst är jag trött nu på slutet, det är slitigt, speciellt för mig som har varit här i två veckor. Men det kommer jag även ha i åtanke när jag landar i Sverige. Då kommer minska volymen men höja kvalitén på mina träningar och fortsätta utvecklas.

Men man får inte glömma att jag mellan mina träningar ligger ner och vilar med en bok. Jag sover minst 8 h per natt och äter ORDENTLIGT. Det är där jag ser många slarva. Det funkar inte att träna så här mycket och slarva med maten eller tramsa runt med kaloriräkning.

Jag bränner flera tusen kcal under dagen men avslutar alltid dagen med ett överskott – för att kroppen ska orka och hantera all den träningsmängd jag utsätter den för. Jag vill ha resultat från resan, inte en nedbruten kropp.

Kram på dig, träna smart!

Full GAZ!

Igår var en sådan dag som gick till historien. Jag ångade fram i cyklingen som om jag aldrig hade gjort något annat och drämde av med snabba löpintervaller med ben som varken gnällde eller segade. Steg efter steg levererade de fart, spänst och tryck. Igår var den dagen jag kände att jag aldrig någonsin ville sluta med triathlon.

Vi drog ut vid niotiden efter en stadig frukost bestående av 6 pannkakor, äggröra, vitt bröd, jordgubbsjuice och kaffe. Rullade ut i samlad trupp, tror vi var runt 30 personer och efter ca 3 km hade vi delats upp i olika små grupper. Jag, Anna, Kristina och Emelie körde på och la oss runt 30 km/h. Framför oss försvann Sebastian & Co i en jädra fart – vilket är förståeligt då det också är proffs med pallplatser. Efter ca 5 km hör jag hur Kristina ropar ”punka”!, vi rullar in åt sidan och ställer upp cyklarna på mitten-refugen. Av med däcket, ut med slangen och på med en ny. Runt om oss tutade bilar, några saktade in och skulle hjälpa men vi viftade bort försöken. Det här klarade vi själva. Efter ca 15 min var vi igång igen och hann ikapp Maria och några av grabbarna som stod och väntade på oss då Johan också hade fått punktering. Vi gjorde upp en plan och drog iväg.
Ut och iväg, trampa på! När vi hade passerat en mil känner jag hur avståndet till tjejerna bakom börjar öka. Jag trampar på och tittar på klockan, pulsen ligger lågt i zon 2 och benen känns starka. Okej. Jag beslutar mig för att gå på feeling. Vem vet när det händer igen? Gäller att ta vara på dagarna det känns riktigt bra, de är trots allt få i cyklingen. Tar sikte på ett par rumpor långt framför mig och sätter igång. 30 km/h blir 35 km/h och jag fortsätter att trampa i tempoposition. Efter ca 4 min tittar jag upp och inser att gänget framför antingen har dragit iväg eller vikit av. Jaja. Jag cyklar på. Ser några prickar i horisonten (vilket visar sig vara kameler och inte cyklister) och bestämmer mig för att cykla förbi check-point och därefter stanna för bananpaus. Jag kommer fram och tittar mig förvånat omkring. Var är alla? Där står jag i vägrenen på en jädra ökenväg med gamla lastbilar som far förbi mig och militärer med k-pistar som stirrar på mig. Spelar in en story, tar en (okej ett par selfies) och ser sedan hur en bil närmar sig. Det ser ut som en hägring. Dammet far runt den där den dundrar fram och när den slirar in bredvid mig hinner jag tänka: Kom geotaggen med på min story? ”You! You are the girl! The others turn around. You go back!” Det visade sig att gänget bakom hade fått ytterligare en punktering och sen blivit stoppade för att fortsätta. Så de var mer eller mindre tillbaka på hotellet, precis som snabba gänget då de cyklade i ett rasande tempo. Så kvar var jag med ca 50 km kvar.


Självklart var vattnet slut, ingen täckning på telefonen och pumpen låg kvar på hotellet. Föredömligt Swica! Jag vinkar till ett par poliser vid en gränskontroll och sätter av på den ödsliga vägen där sand, sand och mer sand kantar min väg. Vid 75 km stannar jag till för att komma till däcket då jag gång på gång hallucinerar att jag får punka. Då ser jag hur en pickup som har legat bakom mig ett par kilometer saktar in. Jag väntar in tills han är jämsides och vrider sedan lätt blicken in mot passagerarsätet där en storväxt man sitter och flinar mot mig. Sekunden senare sträcker han ut en flaska vatten, säger något och kör sedan vidare. Shuuukran! Vrålar jag tacksam efter och sätter sedan fart igen. Tramp tramp, starka ben framåt med varm vind mot ansiktet.

100 km senare svänger jag in på hotellets område där jag genast hör mitt namn. Nej men titta! Där sitter gänget med varsin pizza och kaffe. Jag ansluter, drar i mig ett par pannkakor och sträcker sedan händerna i luften och tjuter ”Idag äääääääääälskar jag cykling!”

Tar det lugnt en halvtimme innan jag går tillbaka till rummet, byter om och sticker ut och springer. Kör 10 minuter i zon 2, löpskolning i ca 8 minuter och därefter 3 x 60 sek – 45 sek – 30 sek i zon 4/5. Vilar joggandes i ca 1 minut mellan intervallerna. Avslutar med 10 minuters tröskelfart på bandet. Benen vill fortsätta, huvudet skriker mer men mitt förnuft säger åt mig att tagga ner. Det är nu risken för överansträngning och skador är väldigt stor. Ha gärna hybris, men var smart.

Jävlar vilken dag. Firar med 2 glas vin och en påse smash. Min sista. Nu blir det jobbigt fram tills fredag då jag kan köpa nya påsar på ICA.

Hej på er!

In the desert

 Kjol (klick!),stickad tröja från Lindex (hittar ej den på hemsidan åt er) och 3 år gamla sandaler från Other Stories.

Lycka är när ens kompis förstår ens kamera och objektiv efter en knapp minuts genomgång.

Annars då? När vi tog dessa hade regnat hela eftermiddagen och vi satt inne i hotellets café och åt pannkakor, läste samt jobbade. Bra dag.

Hej på er!

Hurghada t/r 20 k

Jag var så jädra slut i hjärnan igår att jag missade att lägga upp träningen. Nåväl. Började dagen med att simma innan frukost. Jag hade intervaller på schemat och kände mig inte direkt superpepp när jag steg ut. Meeeeen, det var bara att göra. Det var kallt i luften och vattnet låg helt stilla. Började med 300m insim och rev därefter av 4 x 50 m på 90 procent av mitt max. Körde därefter 4 x 100 m tröskel, 2 x 100 lugnt, 4 x 50 tempo och därefter 4×100 meter där jag gick  ut i maxfart och slog av på farten redan efter ca 10-15 meter för att lägga mig kring tröskelfart distansen ut. Fokus låg på att jobba med att bibehålla bra teknik och rytmisk simning.

Upp, snabbt in i duschen och tvätta håret samt lägga inpackning som fick ligga och gotta sig under 2 timmar. Åt en sen frukost och satt därefter i solen en timme innan det var dags för rond 2.

Jag, Emelie & Carro satte av mot Hurghada i motvinden. Vi startade lugnt och la oss i 5.50 fart. Trappade sedan upp efter 5 km, la oss i 5.30 och tuggade på. Upp, ner och hopp över hål och refuger. Solen stekte och jag kände hur varje kilometer löste upp sockerdrickan i benen. Efter 16 km hoppade Emelie av och vi fortsatte ytterligare 4 km. Jag var förvånad. 20 km borde inte kännas såhär lätt. Inte efter de senaste 2 veckornas hårda träning.

Men det var bara att tacka och ta emot. Käkade lunch, drack 2 kaffe och fyllde på med ytterligare choklad. Sen hängde jag vid poolen och tittade på när resten av gänget hade simträning. Snacka om att jag kände mig nöjd med att inte röra en fena.

Bra dag! Men idag var ännu bättre. Mer om den sen, ska iväg på rutschkanaetävling nu!

Men att veta att det kunde varit värre är ingen anledning till att inte försöka göra det bättre

”..De båda professorerna Flynn pch Anderson gjorde ett experiment för att testa uppfattningen om män och kvinnor. De utgick från en fallstudie från Harvard om den framgångsrika riskkapitalisten Heidi Roizen som verkligen tog till vara på sin utåtriktade läggning och personlighet i sin karriär. Professorerna lät studenterna läsa samma redogörelse av Heidi, skillnaden var bara att andra hälften av gruppen fick samma text med Heidi utbytt mot Howard.

Studenterna fick sedan återge vilket intryck de hade fått av Heidi och Howard. Vilka de ansåg lika kompetenta (logiskt då deras prestation var identisk) men trots det respekterade Howard mer och framstod som mer tilltalande som kollega och person. Heidi framstod som självisk och ”ingen man vill jobba för eller anställa” – utdrag av boken ”Lean in”.

Experimentet stödjer den känslan många av oss kvinnor någonting har känt. En framgångsrik kvinna tycker många människor av båda könen mindre om.

Jag har varit med om det x antal gånger. När mina manliga kollegor har gått på i diskussioner och stått på sig i sina resonemang och åsiktet har inga ögonbryn höjts. Men när jag har gjort samma har snacket gått och jag har blivit kallad för hård och att jag gör människor osäkra.

En gång blev jag inkallad i ett möte med en chef jag hade tillfälligt för x antal år sedan, jag jobbade då i en större organisation med personer som mer eller mindre hade fått en stjärnstatus på grund av mycket sälj och topplistor. Främst män. Samt pojkar som leddes av män med stora egon. Jag gick på ganska hårt och då vissa saker missköttes vilket studsade tillbaka på mig och min prestation på jobbet.

Mötet inleddes med vikten att jobba som ett team. Jag log, då jag visste vart mötet skulle sluta och höll min något buffliga chef ”Vad bra att du tar upp det! För det tycker jag med!” Han log lite ansträngt och försökte igen.

” Det är viktigt med att bygga teamkänsla och stötta sina kollegor…”

Jag avbröt honom, då jag kände att den här katt och råtta leken inte riktigt gynnade någon, och frågade honom vad han egentligen menade då jag är en teamplayer men i ett team måste man också kunna säga åt de bredvid när något känns fel. Vilket jag hade gjort ett flertal gånger men viftats bort och rent ut av tystats ner av andra manliga kollegor med orden ” Va inte en sån där jobbig och gnällig tjej!”

Vi satt tyst en stund och sedan tittade han på mig och sa ”Du måste förstå, ni kvinnor måste tänka på hur ni tar och ger kritik. Låt det inte handla om känslor!”

Jag skrattade rakt ut och frågade hur det hela gick ihop. För själva anledningen till att jag satt i det där rummet var just för att jag hade krävt samma respekt och bemötande som de andra (männen) men istället fått feedback på min hantering av kritik och att jag agerade med känslor.

Och dessa kommentarer kan jag fortfarande få. Att jag ”måste kunna ta kritik”. Och visst, ibland kan jag vara jäkligt icke mottaglig för kritik eller säga emot när jag känner att den är obefogad. Men många gånger tar jag in den och går vidare. Vilket upplevs som kallt och att jag blir ”sur”. När jag i själva verket tuggar i mig det, håller käften och går vidare.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!