Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Årslistan 2018

Beskriv året med tre ord.
Utvecklande, smärtsamt och roligt.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Jag fyllde 30 år och firade med att bli bortrövad till Mexico av världens bästa människor (Läs om det här!)
Jag vann Sukhothai Half Marathon I Thailand (Läs mer om tävlingen här)
Vi fick rejält snurr på Friendcation med min älskade partner Louise (Läs mer om Friendcation här)
Ironman Kalmar (Läs racereport här) 
Min cykelolycka (Läs mer om den här)
Min vinst i Guldhjärtat som Årets Social Media Profil.



Har du blivit bättre på något?
Jag har de sista månaderna blivit bra mycket bättre på att prioritera och boka av. Fram tills…ja men oktober kan jag räkna antal ”fria dagar” på två händer. Det är inget jag är stolt över. Däremot utvecklingen och uppvaknandet är något jag hyllar dagligen. Jag har även blivit ännu bättre på att säga ifrån till okända människor som beter sig som rovhål exempelvis på stan/bussen/frukostbuffén.

Bästa sportsliga prestation?
Om vi ska prata rent prestationsmässigt så är det helt klart mina tider i triathlon jämfört med förra året. Jag kapade hela 30 minuter på cykeln samt blev både starkare i löpning och simning. Jag har tagit ett kliv framåt och är i en oerhört bra grundform.

Vad var extra dåligt med året?
Min cykelolycka och missfallet kvalar ju in som en stadig vinnare men även valet, att vi har så många människor i Sverige som är villiga att ha in ett parti som SD skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som våra politikers tafatthet.


Vad var extra bra?
Alla fantastiska människor som har kommit in i mitt liv och resorna. Vilket fantastiskt rese-år det har varit. Både med Calle, vänner och nya bekantskaper.

Gjorde du något som inte uppskattades av andra?
Med allra största säkerhet – ja. Mina resor har inte varit populära bland vissa nykläckta MP-anhängare. Sen gillade varken min kille eller mina föräldrar mina två tatueringar. Äh, bästa besluten ever!

Ditt sämsta beslut?
Finns inga dåliga beslut. Bara mindre kompatibla med livet där och då.

Ditt bästa beslut?
Att ta tjänstledigt 2019 (Läs mer om beslutet här)

Vad är du mest stolt över?
Att jag genomförde IRONMAN Kalmar bara 4 veckor efter min krasch.

Vad gjorde dig mest arg 2018?
Alla dessa jävla dårar som tar sig friheten att behandla andra människor hur som helst. På resonemanget att öka polisstödet under fotbollsmatcher samtidigt om vi kvinnor ombeds att tänka på hur vi klär oss och vilken väg vi tar hem. Fyfan, blir förbannad nu bara för det.

Hur många tävlingar genomförde du?
3 st IRONMAN, 2 st halvmaraton, 1 st cykeltävling 140 km och 1 st 10 km löptävling.


7 favorit outfits under året?
Jag har blandat hej vilt mellan mina stilar, det har varit färg, mönster, mössa och mycket detaljer. Svårt att välja just bara 7 stycken men dessa har väl helt enkelt känts extra bra.

Nämn EN upptäckt?
Min passion för smink och hudvård, och att jag faktiskt är rätt bra på det.

Vad lyssnade du på?
The XX, Karakou, Micar, The Temper Trap, Santigold, The Weeknd , Kaskade, MSMR, Bon Iver, M83, Deadmau5, Frank Ocean, Dynoro, Maxence Cyrin, Phanotgram, Alice Boman, Lana Del Ray, Nora en Pure m.m


Favoritbild 2018?
Behövs ingen närmare förklaring. Denna bilden är allt som jag känner för detta året.

Vad åt du?
Allt? Okej, inte allt men nästan. Jag åt inte kött. Fram tills november så var jag helt köttfri i 15 månader sedan fuskade jag lite med chark och råbiff under sista veckorna av 2018. Det jag åt mest av var dock Smash, smoothiebowls, bananpannkakor och linschips.

Vad skrattade du åt?
Mig själv. HA! Men Alexanders alla roliga gif:s och memes samt våra trådar om diverse händelser är livets roligaste.

Ett tillfälle du kände dig snyggast i världen?
När jag klippte av mig allt hår, färgade det vitt och sedan svassade ut från Björn Axens salonger på 33:an. Då. Blev stoppad 4 ggr på en timme och blev utbjuden på plats av en man som satt bredvid mig på en restaurang jag befann mig på senare på dagen. SMOKIN´!

Vad grät du till?
Jag grät väldigt mycket, till mycket. Smärta, låtar, poddar, filmer, möten med människor. Jag grät i duschen, på tunnelbanan, i löpspåret och mitt i natten.

Lärde du känna några nya människor?
Jag lärde känna så många fantastiska människor som har blivit bestående i mitt liv idag. Är så glad över Sophie och Fredrik har kommit in i mitt liv och att vi fyra har så roligt ihop. Sen har Linnea, Frida, Sandy, Emelie, Elin och Josefin har kommit in i mitt liv vilket jag är så glad över. Det finns så många personer som har kommit att betyda mycket för mig och detta året har verkligen varit ett år där bekantskaper blivit vänskap och det som jag trodde var vänskap har bytts ut till något annat.

Bästa minne?
Överraskningsresan till Mexico kommer för alltid vara ett av de bästa minnena i mitt liv. Sen är ju såklart min och Calles sjuka flygresa till Rio i First Class (läs mer om den här) en klass för sig. Jag kommer alltid bära med mig nätterna på båten, Mathildas fantastiska bröllop och den där gången jag vrålade ”öööka” på en cykeltävling i Polen med svärande Calle bakom mig. Toscana är också något jag kommer minnas väldigt starkt samt min födelsedagsfest hemma hos oss.

Dina resor under 2018?
Hong Kong
Mexico – Tulum & Cancun
Spanien – Marbella
Irland – Dublin
Israel- Tel Aviv
Thailand- Sukothai & Bangkok
Frankrike – Paris
Brasilien – Rio de Janeiro
Italien – Florens
Polen – Krakow
Sri Lanka – Hambatonta & Weligama

Något otippat som skulle kunna hända under 2019?
Skulle väl vara att jag finner gud, säljer allt jag har,börjar livnära mig på rödbetor och flyttar till Abborträsk. Det vore en jädra skräll. Och väldigt otippat. Ha! Men annars så ligger väl att jag landar någon tjänst som inkluderar mer rörligt. Äh, vem vet. Allt kan hända. Har lärt mig att när det kommer till mig och livet så kan verkligen allt hända.

Och så slutligen; vad ser du mest framemot och dina planer inför 2019?
Jag ser framemot att vakna utvilad och lägga upp min dag utan att minutiöst stämma av med min kalender. Att lära mig åka skidor, dra på träningsläger till Egypten och besöka Övertorneå. Jag har många planer men samtidigt så står väldigt mycket öppet vilket är exakt det jag vill då hela tanken med min tjänstledighet faktiskt är att vara ledig. Att gå från 200 procent jobb till 80% är för mig ren och skär semester.

Men mest av allt ser jag framemot att låta sorgen ebba ut och hitta mig själv igen.

Tack för ett utmanande, jävligt, galet och helt fantastiskt 2018 – jag är så redo för 2019.

Sportsliga lärdomar 2018

Näst sista dagen på detta året. Sen är det finito och dags för ett nytt år och nya mål. Om man bortsett från olyckan som mer eller mindre sabbade min höst och missfallet som gjorde att jag fick dra ner på träningen rejält så har det varit ett utomordentligt bra träningsår. Mitt psyke har tack vare träningen räddats från att inte klappa ihop totalt.

Jag har en träning kvar innan jag skålar in det nya året för att vakna upp och fortsätta enligt mitt träningsschema. Det är förövrigt något jag har varit väldigt glad över att investerat i En coach. Visst har jag tränat med coach längre än detta året men jag har fått mest utveckling detta året efter viss justering och byte av coach till Simon Forsberg som jag kör med nu. Jag minns hur jag stirrade på träningsplanen för exakt ett år sedan och undrade om han hade varit full när han skrev upplägget. 180 minuter cykling i ett sträck? 120 minuter varje lördag? Och så långpass löpning på det? Var han galen? Var jag galen? Och det tyckte många jag var. Jag fick många gliringar om att det dääär var onödigt och att sådana långpass inte behövdes. Men jag litade på min coach och sket i vad alla självutnämnda proffstränare sa åt mig och det visade sig vara ett bra val. Cykeltimmarna byggde någon form av cykelstyrka i mina obefintliga cykelben och jag blev mentalt o-brydd av att hålla på länge. Vilket Simon visste och stod på sig om när jag trevade frågade om det verkligen skulle stå 120 minuter. Han har varit en grym stöttepelare och anpassat träningen efter mitt något galna schema. Att jag ändå har lyckats få till 6-8 kvalitativa pass i veckan utan skador och ändå hinna med mina två jobb är snyggt jobbat av mig, men även av Simon som har gjort ett bra jobb som coach.

Jag är glad för alla dessa timmar jag har trampat/sprungit, kilometer efter kilometer. Det har byggt en grundform och ett pannben som idag visar sig väldigt fort. Och det är även mitt svar idag när folk frågar mig hur man ska göra för att palla långpass på löpband eller cykeln – finns ingen magisk formel, det är bara att sluta gnälla och nöta. Det har även gjort mig ännu mer o-brydd för vad andra presterar. Jag har verkligen tagit ännu ett kliv åt sidan mot rätt riktning, min riktning, och fasat ut resten. Ser jag att någon simmar 6000 meter en morgon på Instagram så tänker jag inte längre ”Fan, det borde jag också göra, om jag ändå inte vore så dålig på att simma.” Jag skrattar till, tänker att det verkar trist men eloge till den personen och plockar fram mitt senaste pass som gick bra på simningen och visualiserar det. Jag kommer aldrig bli en person som simmar dessa distanser på träning, det är helt enkelt inte min grej och istället för att tvinga mig själv till att göra så som jag ”tror” man ska träna för att bli bra i triathlon så skalar jag istället ner till distanser som passar mitt psyke och motivation bättre och försöker göra dem jävligt bra. Samma sak när det kommer till watt-cykling. Alltså, nog för att jag har starka ben. De tar 90 kg benböj och springa flera mil. Men några vidare cykelben är de inte, än. Och varför ska jag då sitta och bli stressad över mina dåliga watt-tal? Jag vet ju om att jag är bättre i år än jag var förra året – det räcker för mig. Så länge jag fokuserar på mina siffror och min utveckling och inte jämför mig med andra så är det nog, för det är det som har tagit mig hit och det är det som kommer fortsätta utveckla mig.

Mitt mål för 2018 var rätt och slätt att vara i bra form. Och nu menar jag inte utseendemässigt för går träningen bra så kommer det automatiskt på köpet. Att leverera ett förjävla bra träningspass får mig att känna mig som den sexigaste i världen. Men i form som att alltid vara redo för att anta en utmaning. Skulle jag få frågan att köra ett halvmarathon dagen efter så skulle jag kunna göra det utan att blinka. Förstår ni skillnaden?

Jag är tacksam för att jag har nått dessa insikter och har en distans till träningen, för även om den betyder väldigt mycket för mig så är den inte allt. Och min identitet sitter inte i min prestation.

Mitt varför är så mycket mer och jag ser framemot att fortsätta utveckla det nästa år.

Tack

Varför dela något så personligt? ”Du fläker ut dig” fick jag av en person med en katt som profilbild (det säger det mesta). Av över 800 positiva mail, dm’s och kommentarer så fanns det en kommentar jag nu vill lyfta här. Inte för att personers åsikter som gömmer sig bakom påhittade profiler rör mig o ryggen. Nej. Men för att ta upp något som jag tycker är viktigt. Vi delar allt nuförtiden i sociala medier. Framgång, resor, härliga middagar, graviditeter, närgångna videos på födslar, nakna barn som skiter, giftemål, nakna kroppar och flådiga hem. Och det ska vi få göra. Men lika mycket som jag stolt vill dela livets fantastiska stunder och aldrig tänker skämmas för att jag vill ha ett jävligt härligt liv så går det inte, i alla fall inte för mig, att inte dela de mindre härliga stunderna. I en värld där allt allt ska delas, så är vi så oerhört rädda för att dela med oss av de grå pusselbitarna, de som också gör oss till de vi är. Jag menar inte att det är ett måste. Man gör som man själv vill. Men någonstans hoppas jag att vi i framtiden slutar höja på ögonbrynet åt det som inte passar in i mallen för ett ”lyckligt” liv och sluter upp – precis som ni har gjort de senaste dagarna här. Jag känner mig mindre misslyckad efter att få dela min sorg, mitt misslyckande. Och för det ska ni ha tack. Tillsammans flyttar vi berg. ♡

Det sista man vill är att vara otacksam

Jag har nu läst igenom alla mail, privata DM:s och kommentetar jag har fått. Fan, nu stockar sig halsen igen och ögonen fylls av tårar. Det amerikanska paret här bredvid kollar redan konstigt på mig så lite snörvel gör det väl bara bättre.

Jag tog en promenad på stranden och hittade en plätt där jag satte mig med vågorna som kom in och smekte mina solbrända fötter. Jag började läsa. Stannade till, såg upp och kände hur tårarna kom. Och jag lät dem komma. Jag vet inte hur länge jag satt där. En halvtimme? En timme? Tills det var slut på ord. Tills känslan över att vara ensammast i hela världen sakta blev lite lättare. Det slog mig hur vi alla som har genomgått detta på ett eller annat sätt har känt skam och möts av oförstånd. En kvinna hörde av sig och delade med sig av sitt missfall för två dagar sedan. Och att hon gjorde samma. Locket på. Ensammast i världen. Fram tills hennes man skickade henne länken till detta inlägget. Hon tackade mig, skrev att jag var den starkaste hon visste om. Det kändes bra men ändå olustigt. Jag är inte bättre eller framförallt starkare än någon annan kvinna som har varit med om detta. Och min upplevelse, min sorg är inte större. Vi alla är så otroligt starka i detta. Men jag förstår och jag tackar er lika mycket. För alla fina meddelanden, att ni vågar dela med er av er historia och allt stöd. Personer jag har alldeles i närheten av mig, som jag trodde jag visste det mesta om, har öppnat upp och vi har insett att stöd finns precis var som helst – bara vi vågar prata om det.

Jag får frågor hur jag mår. Ska jag vara ärlig så är jag i något mittimellan-tillstånd. Hur ska jag lättast förklara. Jag är bedövad. Visst skrattas det och jag har roligt. Men det är med en tunn hinna över sig. Den där tunga blöta filten, som vissa dagar inte märks av alls. Då är det som att inget har hänt. Samtidigt som en våg av irritation sköljer över mig ett par gånger om dagen. Irritation över att jag sitter under ett parasoll på andra sidan jordklotet och borde vara överlycklig. Men det är inte så jädra lätt, även om jag kan tycka att fejka lycka på ett lyxresort i 34 graders värme borde vara snäppet enklare än i mörka Sverige.

Det sista man vill är att vara otacksam.

Missförstå mig rätt. Det är det dåliga samvetet som talar för en sekund här. För visst vill jag le när min kille ber mig att le. Samtidigt som jag vill drämma något hårt i skallen på honom. Men det är väl hans sätt att försöka muntra upp mig. Men samtidigt så vet jag att livet inte är ett ständigt leende vilket är jävligt okej. Jag antar bara att samvetet dansar på lite fortare, lite hårdare på en sån här plats. När man egentligen har det så bra. När det finns andra som har det så mycket värre.

Det var ett par av er som skrev att denna hösten inte alls var något bra för mig. Nej, det har varit en jävla svår höst på många sätt. Samtidigt som mycket bra har hänt. Små saker som har kommit att betyda mycket. Relationer som har stärkts och beslut som har tagits. Kanske har mitt undermedvetna jobbat så hårt med att ta vara och highlighta alla de bra stunder för att inte klappat ihop totalt. En försvarsmekanism? Jag hoppas det. Jag har full tillit till att min kropp och psyke reder sig. Det märker jag redan nu på hur mycket jag sover och varje dag gör samma saker. Äter samma frukost, ligger vid samma solstol, dricker samma smoothie, tränar på samma avsatt tid osv. För att spara energi. För att helt enkelt koppla ner från alla beslut och måsten.

Kram på er, och tack för ni lämnar några fina ord här inne. ♡

Att känna sorg

Många av er har skrivit och frågat hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd över hur många det är som bryr sig och att ni snappar att jag inte har mått helt hundra. För mycket riktigt, så har det varit en omtumlande höst på många sätt. Jag är fruktansvärt ledsen och händelserna de senaste 5 månaderna har nu kommit ifatt mig. Specifik en. Och jag har bara mig själv att skylla, ingen annan.

Allt jag har skrivit om och delat med mig i mina kanaler har på ett eller annat sätt varit självklart. Jag är som en öppen bok och kan sällan hålla känslor inom mig. Är jag glad så äe jag glad. Är jag förbannad så är jag förbannad osv. Att skriva har alltid varit terapeutiskt för mig och att dessutom veta att mina avskalade texter och ärlighet har hjälpt andra har såklart gjort det naturligt, trots att man visar sig väldigt sårbar och blottar sitt inre. Men denna texten är inte självklar för mig och det har som sagt tagit mig ett par veckor inse att det är nu det smäller till.

För jag hade inte tid eller var kapabel att vara ledsen just där och då.

Det var heller aldrig tal om att jag skulle prata om det. Herregud, jag gick och hade ett frukostmöte samma morgon efter det hände. Det var business as usual och mellan mina möten kämpade jag med besvikelsen, skammen och sorgen. Jag la locket på. Sen var det inget mer med det. Jag visste helt ärligt talat inte hur jag skulle hantera det annars och jag var så trött på att hålla inne mina tårar och hålla uppe min fasad. Det var som att jag inte orkade ett bakslag till. Så jag bestämde mig för att förneka att det ens finns något att vara ledsen för och vände blad. Precis som jag blev tillsagd att göra av barnmorskan när jag gråtandes ringde och bad om hjälp, samtidigt som missfallet pågick och slet sönder mig.

”Det är sånt som händer och är väldigt vanligt. Livet går vidare, du får ringa igen om smärtorna tilltar..”

Tilltar? Jag låg och kräktes av smärta men skulle ringa igen. Men det var inte det värsta, smärta kan jag hantera. Det var att min sorg, min rädsla och min förtvivlan jämnades ut med ett ”livet går vidare”. Den tillintetgjordes. Vilket också var vad som lite slog slint och fick mig att lägga locket på. Som om det aldrig hade hänt. Sorg som inte räknas, en sorg som är alldeles för vanlig.

Jag minns att jag på jobbet dagen efter och fokuserade på skärmen med rödgråtna ögon som jag ursäktade med klorvatten och nytt franslim. Den molande värken i min mage var en ständig påminnelse om vad som hade hänt och in kom en kollega som var på besök med sin nyfödda son. Det var som att bli slagen i huvudet med något hårt och jag skakade så mycket att jag var tvungen att skylla på att jag frös samtidigt som jag drog på mig kavajen och började istället svettas. Jag log, ställde alla frågor man ställer till en nybliven mamma och gratulerade. Jag är bra på det. Stå stadig när det stormar runt mig. Sen var det inget mer med det, kontoret fortsatte med sina uppgifter och sorlet spred sig igen längs lokalen. Men kvar satt jag och stirrade på ett och samma mail i tjugo minuter. Jag tror inte ens jag blinkade under de första minuterna.

När jag fick reda på att jag var gravid blev jag allt annat än glad. Jag var så chockad att jag förträngde de 5 positiva stickorna med att dricka ett par glas rött och boka in en cykelresa. Människor agerar olika i chocktillstånd, ibland mer eller mindre rationellt. Jag skulle för helvete vara tjänstledig. Detta kunde inte hända. Veckorna gick, jag ledde ett träningsevent där varenda övning kändes som att jag skulle kräkas och döpte åkomman i mig till ”lilla helvetet”, Men för varje dag som gick la jag mer och mer tid åt att tänka på lilla helvetet. Jag valde alkoholfritt, tog fler vilodagar och prioriterade sömn. Jag fann mig själv fundera på hur jag skulle vara som mamma vilket alltid har varit en befängd tanke då jag är rätt ointresserad av barn och ännu mer på att bli mamma. För mig har barn aldrig varit en prioritet. Men här var jag nu, med handen på magen varje kväll och en värme som spred sig längs hela kroppen varje gång min kille tittade på mig. Sakta grodde tanken på att det lilla helvetet skulle få stanna och förpesta våra liv. Jag fann mig själv se framemot det och var rätt lugn. Rationellt började jag läsa på, boka in möten med min bankman, organisera upp vårens kalender och vilka vaccinationer som var lämpliga för en gravid kvinna. Jag skulle fortfarande cykla, jag hade mina uppdrag och paniken för att tajmingen var totalt åt helvete med tanke på min tjänstledighet lugnade sig. Äh, det finns så många dårar i vår värld som har lyckats med konstycket att få det att flyga – varför skulle inte vi?

Jag fann mig själv att älska och sakna det som växte inom mig.

Det blev en person.

Och som ett brev på posten, när beslutet hade landat och jag inväntande rätt tillfälle att krama om min kille som inget hellre ville behålla det och viska i hans öra ”…vi gör det!” så började jag blöda. Dag två kom smärtorna och när jag under en träning fick svindel beslöt jag mig att ställa in nästkommande dags träning och vila om ifall att det kanske skulle vara ett tecken på att jag behövde vila. Jag var rätt oberörd och tänkte inget mer med det utan berättade för min kille att jag hade blött lite men att sånt kan hända. Det var när jag under en middag nästan kräktes upp maten på grund av smärtan som högg till i magen jag insåg vad som höll på att hända. Jag vacklade ut på gatan, sjönk ner i en Uber med paniken som susade så att både hörseln och synen försvann och kunde inte tänka på något annat än att ta mig hem.

Jag kom hem, somnade ganska direkt och vaknade ett par timmar senare med en flämtning. Det kändes som att nedre delen av min kropp kördes i en köttkvarn och jag stapplade upp till toaletten där jag sedan låg i 3 timmar.

Det var där jag låg och grät samtidigt som min kropp tömde allt alla bevis på vad som några timmar tidigare hade varit en graviditet. Det var där jag för första gången la handen på min ömma mage och adresserade vad som en gång hade legat där inne till något helt annat än ”lilla helvetet”. Det var där jag grät över vad jag hade förlorat.

Och det var även där på vår lilla badrumsmatta jag insåg att jag inte visste vet vem jag ska vända mig till. Och när sjuksköterskans kalla tillrättavisande röst fyllde luren och sa åt mig att ta två alvedon och lägga mig i sängen igen så insåg jag att detta som händer mig just nu är ett av det jävligaste en kvinna kan gå igenom och att inte ens få empati för den smärtan, sorgen och rädslan som tar över är något av det mest brutala jag har upplevt på länge.

”..som sagt, 1 av 6 drabbas av missfall, du får hålla koll på blödningen och komma in om det blir värre, men det är som sagt sånt som händer…”

Och jag kunde inte låta bli att känna mig oduglig, halv och som en besvikelse. Det är sånt som händer. Kanske det. Men att ens bli gravid med oddsen emot sig är för mig större än något som bara händer.

Men det var sånt man fick ta. Inget att reagera över.

Så här är jag nu. Livet har fortsatt och allt är som vanligt. Förutom att jag har upplevt en ny form av sorg och känner ett sting i hjärtat i tid och otid. Vissa dagar tänker jag inte på det alls medan andra dagar väcker mig, lägger en tung blöt filt över mig och tvingar sedan mig att gå runt med denna filten hela dagen samtidigt som mina ögon fylls av tårar, halsen klumpar sig och hjärtat värker.

Och istället för att ännu en gång brista ut ”Sluta, jag vill inte höra mer!”, vara tyst eller bara gå min väg så gör jag istället såhär. Kanske tar jag den lätta vägen ut, skapar dålig stämning, men jag orkar inte vara tyst om anledningen till varför jag på senare tid har varit disträ, svarat kort på meddelanden, spenderat mycket tid hemma, rutit ifrån och inte varit närvarande. Jag orkar inte ljuga ihop svepskäl där jag använder min trasiga nacke eller stressig kalender som ursäkt. Det har kommit ikapp mig nu och jag har de senaste dagarna tillåt mig själv att vara så ledsen som jag vill och kan. Men jag orkar som sagt inte le och låtsas som allt är bra. För allt är inte bra, och kanske är detta något alldeles för privat att dela. Kanske hjälper det någon annan där ute. Jag hoppas det. För jag hade velat läsa detta.

Men om det är så vanligt som de säger att få missfall, så är min sorg inget undantag, så varför ska jag må så dåligt över den och hålla den hemlig?

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!