Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Misär och omvänd psykologi

Felicia har precis gått, hon var förbi en sväng på ett gäng bananpannkakor och brainstorming. Vi sa det att det var ett tag sedan man var såhär spontan. Det var bara ett par timmar sedan jag sa åt henne att svänga förbi mig när hon var klar hos frisören på St Eriksplan. Min kväll var oplanerad efter min poddinspelning med Karin och Johanna som har podden ”Uppstickarna” då Mathilda tyvärr blev sjuk och fick flytta på vår middag. Och min plan om att träna efter poddandet gick åt helvete när jag glömde träningsväskan på jobbet. Men egentligen är inte det anledningen, det är bara en lam ursäkt. Ska sanningen fram så har jag inte förmått mig att öppna träningsschemat som Simon skickade till mig förra veckan. Ett schema som jag har efterfrågat, bestämt startdatum för och dessutom betalt för.

Men det hjälps inte, jag är så jädra otaggad. Vanligtvis hade jag sprungit hem, bytt om och tagit mig ut på 20 minuters intervaller om tiden hade varit knapp. Jag hade löst det, så som jag alltid gör. För ursäkter existerar aldrig för mig. Herregud, jag lyckades för fasiken få ihop mer än 10 timmars träning i våras mitt i ett jobbmaraton på 200 procent. Allt går. Men inte nu.

Så jag sitter kvar här i köket och funderar på vad det egentligen är med mig. Och vet ni, jag har ingen jävla aning. Det enda jag vill är att vara ute och slira runt, dricka vin, äta gott och inte ha några tider att passa.

Är det en livskris? Håller jag på att tappa det?

Jag tog det säkra före det osäkra och bokade in en simdejt med Hammel och Rec 06:30 på Kronobergsbadet imorgon bitti. Ibland funkar det att piska igång maskineriet, gärna så jävligt så möjligt. Och just nu är badhus det jävligaste jag kan tänka mig. Det blir inte bättre av att jag inte hittar min klocka och kommer få räkna längder och helt enkelt sätta en tid som jag ska simma till och inte kliva upp ur bassängen innan dess. Jag vet, det är en väldigt märklig typ av motivation jag bedriver här borta, men jag fungerar ibland lite bakvänt. Och det har hänt att i de jävligaste stunderna har polletten trillat ner och det faktiskt har blivit något riktigt bra utav det.

Blir omotiverad bara jag läser vad jag själv har skrivit, samtidigt så vet jag att jag förmodligen hade fått sura uppstötningar om jag hade skrivit något peppigt och glättigt i stil med ”winners never quit” eller ”It always seems impossible until it’s done”. Herregud, det börjar krypa i mig bara jag läser meningarna.

Jag skrev till en killkompis idag att jag hatade watt. Jag stod på centralstationen i rusningstrafik och hatade riktigt djupt. Det är inte svårt just där och då. Djävulshålet med världens mest stressade dårar till människor som springer rakt in i en kan få vem som helst att bli mordisk. Han svarade att man hatar watt i början, tills den dagen man blir bra på det och ser resultat i sin cykling. Jag svarade att jag har sett resultat men ändå hatar det. Sen skrev jag bara: Det har gått ett år och jag hatar triathlon.

Jahapp. Är det så det ska vara nu tänkte jag direkt efter jag hade skrivit meningen. Lever jag i någon form av önsketänkande?Har jag bara intalat mig att jag är en triathlet? Precis som vissa i Idol i uttagningarna när de tror de kan sjunga bara för deras mamma sa åt dem att de hade en sådan fin röst när de var små?

Det blir ju isåfall lite jobbigt.

Men nej för fan. Sitt ner i båten nu, jag hatar inte Triathlon. Jag hatar omfattningen av den träningen just nu. Annars hade jag inte planerat in en jädra cykelresa i januari. Eller bokat in mig på två tävlingar nästa år.

Så jag tänker att jag får vara lite bitter just nu och hata triathlon, det ger bra tryck i benen när jag sitter där och trampar. Sen en vacker dag kommer jag älska det igen. Kanske redan nästa vecka, eller kanske inte fören december.

Imorgon är det jag som startar dagen bland plåster, hår och vatten som väcker liv i de döda. Och förhoppnings mår jag bättre efteråt över att ha genomlidit misären. Är det det som kallas omvänd psykologi?

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
5kommentarer
  • Känner igen mig! OCh jag tror det viktiga är att när man har de där svackorna att vara snäll mot sig själv, kanske tvinga sig till vissa pass men ibland kanske oxå bara göra det man känner för, skippa träning el träna något helt annat. Träning ska vara lustfylld och även om man såkalrt måste tvinga sig lite så mår man faktistk bra ibland av att bara skita i allt 🙂 kram på dig!

    Frida 2018-11-07 13:23:23
    Svara
    • Svar på Fridas kommentar.

      Hej!

      Jag tror man är olika där och att man ska vara noga med att lyssna på sig själv. Jag tror inte att träning är lustfyllt alltid om man befinner sig på en viss nivå, då kommer alltid 5-10 procent vara jävliga och det är okej OM man är okej med det som person och hur man tränar. Men i måndags, precis som du skriver, så mådde jag jäkligt bra av att skita i det 🙂 Stor kram

      joannaswica 2018-11-07 16:45:25
      Svara
  • Alltså vad jag känner igen mig!! Den jävla simningen… Idag är det dags för mig också. När man är i det hela går det bra. Men nu tänker jag som du… Hur jäkla äckligt det är i bassängen… Usch vad skit man måste få i sig?! Det som iallafall för mig blivit en liten vändning är att jag tagit tag i mina s k semester-kilo… Reggar Allt jag äter och passat på att ligga på underskott när träningen är mindre. Känner mig redan lättare! Och tror motivationen oxå kommer öka! Det har känts så tungt att springa och vara ett par kilo gör skillnad! 😊

    Linda 2018-11-06 17:52:01
    Svara
  • Måste vara en vintersvacka! Mörket kommer och allting känns tråkigt. Jag är i världens svarta hål just nu, hatar allt som har med träning att göra och har gått ifrån stabila 3-4 dagar i veckan till 1 pass om jag orkar/känner för det. Vill mest göra ingenting. Skönt att vi är flera!

    Viktoria 2018-11-06 15:34:33
    Svara
  • Man kan ju inte älska det hela tiden?! Jag tänker att man älskar det lite mer när man vet hur jävla fantastiskt det känns när man är klar med passet?! 🙂 Fnissade lite imorse när jag såg att du var vid badet. Sedan tänkte jag ”fan vad inspirerande, hon bara kör även fast hon vet hur jävligt det är INNAN” 😉

    Elin 2018-11-06 14:11:07
    Svara

senaste från Hälsa

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Joanna Swica
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Hanna Elfast
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Fridsell
Mode
Emma Danielsson
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che