Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Veckans träningslista V48

VECKANS PASS:
Måndag: 75 minuters distanslöp zon 3.
Tisdag: 45 min Cykel BeCore.
Ons: 90 min intervallcykling +  överkroppsstyrka.
Tors: 30 min teknikpass simning på morgonen + 55 min progressiv löpning på kvällen.
Fre: Benstyrka.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Veckans träningskompis är Emelie som köttar på och numer även har anlitat samma coach som mig vilket gör att vi kan synka våra långpass. Så jädra bra! Jag kommer med allra största säkerhet sälja min trainer (hojta om ni vill köpa den) och enbart köra tillsammans med andra då jag inte kommer behöva pressa in långpassen hemma längre (tjänsledig ju!) så detta är perfekt.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Gårdagens löpning gick faktiskt väldigt väldigt bra. Körde distans i 5.40 tempo och därefter 6x2min intervaller i 4.55 tempo. Kroppen kändes fräsch och svarade bra på ökningarna.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Wake me up – Avicii

VECKANS MOTGÅNG:
Men det är ju den där jääävla simningen. Har ju varit så lack över den hela veckan. Blir lack bara jag tänker på det. Fan.

VECKANS REFLEKTION:
Oj, denna veckan har varit tung mentalt men fysiskt väldigt bra. Intressant hur det kan skilja sig åt så mycket. Utåt sett så ser mitt schema nog oerhört hårt ut och är vill jag poängtera att du absolut inte ska jämföra dig med hur jag tränar och tänk på att detta är upplagt av en coach som vet vad han sysslar med. Han känner mig, vi har ett mål och han vet vad min kropp klarar. Och även om jag börjar känna mig sliten nu så känns det ändå väldigt bra och min inplanerade vila på 3 dagar som är en del av min utveckling kommer sitta så bra. Men det mentala? Well, det är ett annat kapitel för sig.

VECKANS HELL YEAH:
Det får ni veta mycket snart 😉

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: VILA
Söndag: VILA

VECKANS EXTRA:
Fick en sådan jädra bra kontakt i benpasset  i morse, Är så glad att jag har börjat köra med gummiband, det gör så mycket.

”..och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ett ”duktig flicka syndrom”.

Dagarna går så oerhört fort just nu, det känns som om det var igår jag skrev på papperna om tjänstledighet. Nu är det mindre än 4 veckor kvar tills jag åker till Sri Lanka för lite välbehövlig semester och därefter kör i egen regi. Det är fortfarande en del trådar som är oerhört oklara och jag svarar dagligen på frågan ”men vad ska du göra nu?”. Svaret kommer av sig själv, som om det vore inövat, ”jag får se, men kommer börja med att vara lite ledig”. Sanningen är den att det inte finns någonting inövat med det svaret, det finns ingenting bestående eller säkert med nästa år. Det enda jag vet är att jag kommer resa en del, öppna upp för nya möjligheter, jobba med nya projekt samt ha dagar där det enda på agendan kommer vara en löptur. Dessa dagar kommer vara värst. För det är då samvetet kommer börja härja. Tankarna och stressen kring att jag måste göra något, för inte kan väl jag ligga här och läsa en bok mitt på blanka dagen?

Eller så är det exakt det jag kan och ska.

För innerst inne så vet jag att det är en överlevnadsmekanism som sätter igång, och en naturlig sådan. När man alltid har varit så van vid att jobba, att leverera och leva det liv man sedan ung ålder har lärt sig att leva, enligt samhällets normer, så tror jag detta kommer bli en omställning i början. Och trots att tanken kring hela min paus är att just ta ett steg tillbaka och tänka efter lite vart jag är, vart jag vill och framförallt – leva lite i nuet och sluta att tidsoptimera, fylla luckorna så effektivt så möjligt och ständigt vara på väg. Det märks så tydligt på mig vissa dagar hur jag försöker säkra upp våren. Jag tackar ja till uppdrag, kollar in kalender, räknar på ekonomin och säljer av aktier för att säkra upp med en nöd-budget ifall budget numer ett skulle skita sig.

Stopp. Varför gör jag detta?

Visst mamma hade varit stolt om hon såg min dedikerade kvällsaktivitet åt att jämföra företags-abonnemang för att slippa onödiga utgifter.

Men det var inte planen.

Missförstå mig rätt, det är allt annat än tråkigt att se hur förfrågningar på jobb kommer in i mailen. Men jag har ju gett mig själv den lyxigaste presenten någonsin, att med ett lugn i själen faktiskt kunna luta mig tillbaka, ta upp kalendern och inte mötas av 23 st notiser på en dag.

Det är som att jag på ytan är lugn med det och redan laddar för sovmorgon, men där under finns någon form av säkerhetsanordning som tryggt står redo på att aktiveras, och det stör mig lite. För den gör att jag inte helt kan slappna av. Och då är jag inte ens i närheten av att vara någon med ”duktig flicka syndrom”. Jag har alltid varit motsatsen till det. Eller? Nej för fan. Denna duktighet har kommit på äldre dar och ska jag vara helt ärlig så blir jag lite förvånad – jag behöver inte det där, jag har klarat mig väldigt bra hittills trots icke perfekt leverne. 

Mitt träningsupplägg och tankar kring det

Jag får många frågor om hur mitt träningsupplägg ser ut just nu på vintern. Detta inlägget har legat ”klart” ett tag men jag har inte haft någon lust att posta det under min träningsdipp som jag hade för ett par veckor sedan. Kände då att jag ville vara ärlig med er och istället bara hålla mig till mina träningslistor (finns här) som jag postar varje fredag där jag sammanfattar veckans träning men även veckans icke träning med reflektion kring det.

Men åter till träningen just nu. Efter min sista tävling på hösten så har jag alltid 2 månader där jag tränar helt fritt med fokus på tung styrka. Så har jag kört i snart 3 år nu. Jag lattjar runt och tränar precis det jag är sugen på tills det kommer till den dag då jag märker att jag blir omotiverad. Och då är det dags att kontakta coachen igen. För jag en person som trivs väldigt bra av att ha uppsatta mål, struktur på träningen och någon som följer min utveckling. Jag har fortsatt med Coach Simon Forsberg även detta år då jag är nöjd med vår kommunikation, hur han utmanar mig mentalt och att han anpassar träningsuppläggen efter hur mitt liv ser ut. Han lägger just nu upp min löpning, cykling och simning. Jag kommer dock ta in lite mer hjälp kring cyklingen i vår, men det är en ämne för sig. 

Hur som helst så tränar jag enligt block och befinner mig just nu i grundträning inför nästa års tävlingar. Vilka exakt det blir låter jag ännu vara osagt, men det blir i allafall IM Jönköping och IM Kalmar. Men jag vill köra lite fler rena löptävlingar samt något swimrun.

November och december består alltså av teknik, styrka och uthållighet. Jag simmar 2-3 pass i veckan (när jag inte fuskar), cyklar 2 dagar i veckan, springer 2 dagar och kör styrka 1-2 dagar. Det låter kanske mycket men kom ihåg – detta upplägg är anpassat för mig. Jag har 2 dagar i veckan där jag kör dubbelpass. Det är simning på morgonen (teknik samt distans) och löpning (distans+intervall samt distans) på kvällen. Helgerna består av någon form av långpass på antingen cykel eller löpning. Dessa pass ligger runt 100-120 minuter.Jag trivs väldigt bra med att träna 6 dagar i veckan och mår väldigt bra av det. Ju närmre tävling det kommer desto hårdare blir träningen, men det innebär också att vilan blir viktigare och min återhämtning prioriteras. I januari börjar nästa block vilket innebär maximal syreupptag, snabbhet löp/sim och uthållighet sim/cykel. Här kommer jag ha 2 veckors av hårdare träning då jag kommer befinna mig på ett triathloncamp och kommer köra 2-3 pass om dagen. 

Det råder alltid delade meningar kring hur man ska lägga upp sin träning. Jag får varje vecka höra: ”Du borde göra såhär, du borde träna såhär…” Men vet ni? Kanske är det så. Kanske inte. Jag väljer att se på resultat och faktum är att jag kapade 30 min i min cykling förra året. Vilket var mitt primära mål. Jag genomförde alla mina tävlingar utan skador och jag hade 2 inställda träningar på en säsong. Det för mig är en utveckling jag är lugn och trygg med. Våga be om hjälp, men våga även flagga för när det inte känns rätt eller om det pågår något i livet som kan påverka din träning. Lita på den du har anlitat om du nu kör med en coach, eller lita på dig själv. Hur känns det? Svarar kroppen? Känns kroppen trött? Gör det ont? Är det en tanke eller en känsla? Mår du bra? Det är ofta vi glömmer att fråga oss de mest basala frågorna och de ligger i grund till många av våra hinder. Tror jag. Men jag är ingen expert, men det det vet ni ju redan.

Ett alternativ till nyår


You know me, glitter är ju något förekommande i garderoben och jag vill tipsa om denna (klick!) godingen från Lindex i Metallic-paljetter och hög krage. Fick hem den förra veckan och var först lite osäker på hur jag skulle styla den till en middag jag skulle gå på. Men det blev ju hur bra som helst med ett par utsvängda kostymbyxor, silvrig heels och silversmycken.

Jag tänker även att den kan vara riktigt snygg till min korta skinnkjol.

Succé!

Ja, jag är rädd.

Häromdagen fick jag frågan om jag ville hänga med ut och testa lite mountainbike. Jag frågade direkt när och fick svaret ”…eftermiddagen någon gång.” Jag kände direkt hur hjärtat började slå och hur mina fingrar formade ett svar på tangenterna. ”..tyvärr, men jag kan inte, fullbokad hela veckan.”

I helgen promenerade jag med en tjejkompis och såg på långt håll hur en man vurpade med cykeln på den isiga cykelbanan. Mitt hjärta hoppade över ett par slag och det började flimra för ögonen. Jag följde hans rörelser intensivt när han reste sig upp, borstade av sig och fortsatte cykla. Det var inte fören jag kom hem jag insåg att jag hade spänt axlarna så hårt att min känsel i armarna hade försvunnit.

Jag går förbi min cykel varje dag och känner hur min längtan bara blir större. Samtidigt som jag sväljer den där klumpen i halsen och motar bort känslan av hopplöshet.

I Januari åker jag till Egypten på triathlon-camp i två veckor. Det är något jag länge har sett framemot, men även något får mig att i det tysta tvivla starkt på mig själv.

Mitt i allt detta så vet jag att när jag väl sitter på cykeln, precis som jag gjorde 4 veckor efter olyckan i Kalmar, att trots en sargad kropp och själ så genomförde jag en IRONMAN så kommer det gå. Jag cyklade de där 18 terapi-milen som jag numera kallar dem för. Jag vågade mig upp. Och jag vet att jag kommer våga mig upp igen.

Men det är så fruktansvärt jobbigt att känna rädsla över något som man tror sig ha kontroll över. Vissa dagar är det så fruktansvärt förödmjukande att kalla sig själv för triathlet och jag får krampande ångest över tanken att exempelvis cykla i mörkret på eftermiddagen. Det tar energi att tappa hoppet om sig själv när man ännu en gång blir så pass ledsen på grund av den uppgivenhet man känner. Men framförallt så det sorgligt att ännu en gång fälla tårar för att man önskar att det var som förut. Längtan efter att få se framemot 2019 träningssäsong och tävlingar med en lättsamhet i bröstet, med en barnslig förväntan, nästintill naivitet.

Det kommer bli bättre, eller så blir det inte det. Men tills dess så får jag bara vara beredd på att det inte kommer vara fullt så enkelt som jag först trodde och helt svara som jag gjorde häromdagen.

”Förlåt, jag ljög tidigare. Jag ska vara helt ärlig med dig, jag är fortfarande lite skakis efter olyckan och vågar inte riktigt haka på riktigt än…”

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!