Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Att curla sitt barn.

Igår flög vi hem från Malmö och bakom oss satt en stor familj, med två barn. Denna familjen hördes redan innan vi hade stigit på planet. Vi satt i den lilla loungen på Sturups flygplats och hörde ett vrål samtidigt som familjen gick förbi. Det kastades saker, barnen slängde sig på marken och gallskrek. Jag tänkte inte mer på det i mitt morfintillstånd, hade jag varit klarare i huvudet hade tanken slagit mig att de kanske skulle åka med mitt plan. Men jag var, vad ska man säga, lyckligt ovetandes.

Självklart så hamnade denna familjen bakom oss. Bakom mig. Det började ganska direkt sparkas i sätet och jag kände hur jag gång på gång fick flög framåt med huvudet. Vilken kraft va? Ja, det blir så när en 5 åring sparkar. De är inte små direkt. Jag lyckades somna till då tabletterna gjorde mig dåsig men vaknade efter några minuter av att jag kände hur något slet i mitt hår. Jag skakade på huvudet och satte på mig hatten igen som låg i mitt knä. Efter några minuter kände jag en kladdig hand dra mig i håret igen, rakt uppifrån, vilket betydde att barnet stod på sätet.

Jag slängde bak min hand och smällde bort handen, sen vände jag mig om och tittade på mamman. Hon tittade surt på mig och vände demonstrativt bort blicken medans hennes barn fortsatte skrika ”mamma mamma, Ipaaad..IPAAAD”. Och så fortsatte det. Hela resan. Jag sa till men det fanns liksom inte ett uns av ansvarstagande i dessa föräldrarna.

I mina ögon hade de misslyckats grovt med sitt föräldraskap.

När vi landade hörde vi hur de försökte få henne att sätta sig nere och spänna fast sig, hon skrek och ville titta på flygplanen. ”Oj oj oj, hon är sååå exalterad över flygplan, åhåhåh!” sa hon till flygvärdinnan som såg måttlig road ut.

Må hända, men ett barn kan fortfarande vara exalterat och uppföra sig. Det händer dagligen, så det är ingen omöjlighet. Sluta curla ditt barn.

Jag gjorde en story om detta igår och min telefon exploderade. Som alltid när man börjar diskutera föräldraskap. Det är lite som att hamna i klinch med ponny-föräldrar, man är glad om man överlever. Fick säkert 300 DM:s från föräldrar, icke föräldrar och faktiskt morföräldrar som höll med mig.  Många av dessa föräldrar tackade mig för att jag öppet vågade skriva om det och tyckte rentav det var bra med en person som inte har barn som påpekade problematiken. Men sen trillade de in, de var inte många, men det var en liten klick, som fullständigt rasade över hur jag kunde vara så empatilös och icke ödmjuk inför alla dessa föräldrar som kämpar.

Mycket riktigt så läste inte dessa personerna vad jag hade skrivit om utan gick loss med försvarsmening numer ett:

”Du vet inget och kan inte uttala dig då du ej har några barn”

Nej, det har jag inte. Men jag har väldigt många bekanta som har barn, jag har en syster som har barn och jag har själv varit barn. Ett barn som fostrades hårt av en ensamstående mamma och kunde bete sig. Jag förstår att exempelvis spädbarn skriker. Det gör små barn och det får man ta. De kan inte kommunicera vart det gör ont, de kan inte peka, de kan inte säga vad de vill ha. Men ett barn som både kan prata och har fullgod hörsel borde kunna bete sig bättre än så. Det är alltid föräldrarnas ansvar och kan man inte hålla styr på sitt barn som river andra människor i håret så har något gått väldigt fel i deras uppfostran. Det är klart sånt svider att höra om man som förälder har barn som inte kan uppföra sig. Och att sen att en kvinna utan barn påpekar detta utan att skämmas blir som en extra vass nagel i ögat.

En pappa skrev till mig att det är så barn hanterar stress. Många barn kanske är rädda för att flyga och då ger de utlopp för sina känslor genom att agera och dra människor i håret. Barn är barn och måste få vara barn. Jag svarade såklart att jag inte höll med och fann denna stresshantering väldigt intressant då det är hans ansvar som förälder att då hjälpa sitt barn om det lider, inte mitt hår. Jag skänkte även en tanke till den den lärare som skulle få dessa barn i sin klass, för efter att ha pratat med många lärare så vet jag vilket otacksamt jobb många av dem har när de måste uppfostra andras curlade ungar.

Jag fick även en kommentar från en tjej som skrev en lång harang om att hennes barn har en diagnos och hur jag kunde vara så känslokall och inte förstå att det är inte lätt som förälder att handskas med dessa barn. Att man inte ska anta och dra alla föräldrar över en kam. Och att man definitivt inte ska uttala sig om saker man ej vet. Hon avslutade sitt meddelande med: ”Jag hoppas ditt eventuella barn föds utan en funktionsnedsättning, för jag tror helt ärligt talat inte du hade klarat av det.”  Wow, fin kommentar från en människa som minuterna innan öste på om att man inte anta saker och uttala sig om sånt man inte vet något om.

Det är som att själva problemet, som nu att detta barnet rev andra medpassagerare i håret, hoppade på sätet och skrek hela resan utan att föräldern sa till, inte når fram till dessa personer. Vad jag egentligen menar. De blir så personligt kränkta att någon öppet ifrågasätter barn och föräldraskap att de missar exakt vad det var jag kritiserade.Sånt uppförande är inte okej. Jag har full förståelse för barn som har en funktionsnedsättning, men ska jag vara ärlig så är dessa barnen oftast bättre uppfostrade än många andra. Det är svårt med barn, det är ingen nyhet och det är en av orsakerna till att jag inte heller har haft bråttom. Jag vet att det inte är lätt och jag hyllar dagligen föräldrar i min närhet som kämpar. Barn är barn, men barn behöver fortfarande gränser och föräldrar som vågar fostra. Det är inte barnet i sig jag reagerar på, det är föräldrarna. De som inte vågar säga till sina barn.

Häromdagen stod jag i hissen och en mamma klev in med sin son. Han gick fram till knapparna och tryckte in allihopa. Jag suckade till men sa inget. Äh, jag har inte bråttom och tittade vänligt på mamman som nervöst log mot mig. När de sedan skulle av började pojken skrika om att han skulle åka alla våningar. Mamman försökte säga ifrån att de hade bråttom men pojken bara skrek och stampade i golvet. Hon vek sig, och sa okej, vi åker alla våningar bara du slutar skrika. Det var en del våningar om man säger så.

Jag är medveten om att barn förändras ens liv och det ser jag framemot, men jag kommer aldrig låta mig själv kontrolleras av mitt barn. Jag har många fina exempel i min närhet och beundrar min killes syster exempelvis över deras 3 åriga son som uppför sig vart de än åker.

”Vänta du bara tills du får barn…”

Ja, det gör jag, med allra största förväntan och målmedvetenhet. Jag har samlat på mig flera skräckexempel under åren och ser framemot att prövas. Men jag kommer aldrig någonsin ge mig när det kommer till att lära mitt barn respekt, hyfs och gränser.

Snapshots Skåne

Första lite längre utflykten spenderades under ett parasol på stranden med Madde och Daniel. Lämnade skuggan för bildens skull. Allt för content ni vet.

Det fanns andra som skötte solbiten exemplariskt.

When in Ystad. Ni som vet, ni vet. Tog en halv evighet för mig att äta. Men värt varenda smärtstråle.

Dagarna spenderas dock mest här.

Igår tog vi bilen och körde till Simrishamn. Ett tecken på att hjärnan börjar hitta tillbaka är att jag inte längre är apatisk när jag ser en vägg utan tänker ”där vore det fint med ett foto..”

Om ni har vägarna förbi Simrishamn så rekommenderar jag detta stället. Toppklass!

Firade att jag slapp flytande föda med min favoriträtt numero uno.

Sen åkte vi vidare till Haväng och drack kaffe med Daniel och Therese som var nere med vänner innan vi styrde hemåt igen.

Den mentala baksmällan är inte fullt lika påtaglig idag, men den finns där. Det känns att jag var igång igår. Kram på er. ♡

Kraschen

Det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag låg där, uppkopplad och ovetandes om framtiden. En vecka sedan jag gjorde min allra första cykelkrasch i livet och lyckades, som med mycket annat jag gör, ställa till med ett jädra ståhej.

Vi hade 20 km kvar till Norrtälje och Emelies föräldras lantställe där de även satt och väntade på oss med lunchen redo. Planen var att cykla 90 km dit, luncha och därefter cykla 90 km hem igen. Solen sken, vinden låg perfekt och jag låg först för att få maximalt med motstånd och dra Emelie. Vilket gick bra, oerhört bra. Snittade 33km/h, pulsen låg stadig och jag hade inte ens en påbörjan till trötthet. Det var perfekt helt enkelt.

Helt plötsligt hör jag hur det surrar till och känner hur jag får in något in genom skårorna i hjälmen. Aj! Smärtan kommer direkt och jag lyfter handen för att göra stopp-tecken och gör sedan en snabb nbromsning samtidigt som jag sliter av mig hjälmen med andra handen. Jag har blivit getingstucken. Emelie kommer upp jämsides och håller min hjälm medan jag sköljer sticker i pannan med vatten och tar en bild på det för att hålla koll ifall att det skulle svullna. Vi delar på en proteinbar och dricker lite innan vi fortsätter.

Efter några km hojtar vi till varandra att detta är livet. Inte en bil i sikte och böljande landsväg så långt ögat kan nå. I samma veva blir vi omkörda av en kille som hejjar på oss och trampar på nått så inåthelvete. Vi skrattar och skojar att han säkert kommer sakta ner så fort han har kört om oss. Vilket han gör samtidigt som han kollar bakåt. Vi ler mot varandra då vi känner igen typen och trampar på tills vi hör ett hotande igen. Nu blir vi omcyklade av en klunga på 15 personer med SMACK loggan på ryggen. De gör en snygg omkörning, vi håller avståndet och fortsätter efter dem men är noga att inte störa klungan. Det gör man bara inte, det värsta som finns är när folk stör och cyklar in i klungor som de inte tillhör. Trots avståndet sveps vi med lite i deras vinddrag och cykeldatorn visar 45km/h. Vi håller där och jag känner mer och mer hur det kliar i pannan och resten av ansiktet. Jag blinkar flera gånger med ögonen och precis när jag ska ropa till Emelie att vi aningen ska köra om eller stanna till så ser jag hur cyklisten längst fram sträcker upp armen. Jag tror i allafall det, minnet är lite suddigt, men jag kommer ihåg att Emelie ligger ett par meter framför mig och jag börjar bromsa. När jag kommer upp jämsides med henne blir jag stresssad för jag tycker inbromsningen tar alldeles för lång tid och jag hinner tänka att jag bör styra mot diket ifall att något skulle gå snett. Helt plötsligt hör jag hur Emelie ropar att klungan står still och sen händer något och hon ser ut cykeln står rakt upp med framhjulet stilla och jag voltar rakt över med huvudet framåt rakt ner i asfalten. Det första jag tänker på när jag slår i är att rulla mot kanten för att undvika att bli påkörd av bilarna bakom.

Sen skriker jag. Jag minns det så tydligt att håret reser sig på armarna. Jag skriker, nej, jag vrålar rakt ut och munnen fylls med blod. Jag hinner tänka att något är väldigt fel innan det blir helt svart.

När jag vaknar upp igen så hålls jag nere av 3 stycken människor. Jag känner hur en man med stora varma händer håller i min nacke, hur en tjej men väldigt behaglig röst pratar med mig och hur en annan man håller mina ben. Jag ser ingenting, jag känner ingenting. Allt jag hör är skrik.

Jag hostar upp blod och fryser till is. Mina tänder. Paniken får mig att skaka och det enda jag kan tänka på är att mina 7 tandproteser som sitter fast med titanskruvar i min ihoplappade käke från min hästolycka för 16 år sedan är utslagna. Jag börjar skrika igen. Mannen med de varma stora händerna håller fast min nacke med ett bestämt grepp samtidigt som han pratar lugnt med mig.

Hör hur två personer diskuterar min hjälm. Det finns ingenting kvar av den hör jag den ena killen säga och hör hur andra killen säger något om att cykeln klarade sig men avbryts av att Emelie skriker att Ambulansen är på väg. Jag hör att hon är rädd. Tjejen med den behagliga rösten pratar med mig. Hon ber om koden till min mobil.

Ring Calle väser jag och hör hur Emelie letar efter telefonnumret.

Kommer jag att dö?

Nej. Döende personer kan inte rabbla mobilkoder hinner jag tänka innan jag försvinner bort igen.

Mumlar förlåt förlåt förlåt för jag förstörde ert träningspass. Jag hör ett skratt och mjuka röster.

Vaknar med ett vrål. Nackkragen trycker mot min sönderslagna käke och det känns som att jag går i tusen bitar.  Ambulanspersonalen dividerar med varandra. Jag hör på dem att det är kritiskt. Det är fortfarande mörkt och den metalliska blodsmaken får mig att må illa. Pannan dunkar och jag väser fram mina andetag. Näsan är ur funktion och jag känner att det börjar bli allt mer ansträngt att andas med munnen.

Kommer jag att dö?

Jag frågar igen. Kommer jag att dö?

Ingen svarar. Hur ska de kunna? Det som kommer ur mig är gurglande ljud. Hur ska någon förstå vad jag säger?

Jag gråter hysteriskt och dödsångesten håller om mig så hårt att jag kan känna dess tryck på huden. Det börjar blåsa och gruset smattrar mot ansiktet likt granatsplitter. Helikoptern landar och jag hör hur en kille säger mitt namn.

När jag vaknar igen så ligger jag i helikoptern.  Jag lyckas öppna ena ögat och stirrar in i ett par vänliga ögon som ler mot mig. Sen ser jag hans tatuering på underarmen.

Ett rött M med en prick. Vad är oddsen att killen som nyper mig i armen och tvingar mig att hålla mig vid medvetande har en IRONMAN-logga intatuerad på underarmen? Jag sträcker upp min hand och tar tag om hans tatuering. Han tittar undrande på mig men spricker sedan upp i ett leende när jag pekar på mig själv.

Helikopteresan tar 10 minuter men den känns som en timme. Är allt över nu hinner jag tänka, inte en utan närmre 100 gånger.

Läkarteamet som tar emot mig på Karolinska i Solna pratar med höga röster. En sjuksköterska möter min blick och jag ser vad hon tänker.

Helvete.

Jag röntgas, får mer smärtstillande och ansiktet bedövas. Läkaren, Babak, syr med mycket hög precision ihop ansiktet med 50 stygn. Min hals är helt igentäppt nu. Jag kan inte svälja och har svårt att andas. Smärtan river i mig och för varje andetag känns det som att huvudet klyvs rakt itu.

Var är Calle? Jag får veta att han sitter utanför. Blir hysterisk och efter några minuter inser de att de blir tvungna att släppa in honom trots att han inte är tillåten in där jag ligger. Det är rätt beslut av dem. Han kommer in och är så lugn. Kollar rakt på mig och jag kan riktigt känna vad han tänker. För helvete Joanna. Känner mig som ett litet barn som har fastnat med handen i kakburken. Han viker inte undan med blicken vilket lugnar mig ytterligare.

Lugn och rationell mitt i all världens kaos

Morfindosen höjs och jag försvinner igen. Vaknar till och känner inte igen mig. Ser ut som ett uppvak. Har ett dussin ögon som studerar mig. Calle, Emelie, Carro & Magnus är vid min sida. De ser oroliga ut och jag får dåligt samvete igen.

Börjar gå igenom olyckan men hindras av en skarp smärta. Hjärnan är gröt och jag faller i sömn igen.

Spenderar natten i uppvak. Minns knappt något förutom att jag svävar omkring i ett vakum, fullpumpad av morfin, medan Calle sitter på en stol vid min sida hela natten.

Det finns så mycket jag vill skriva om. Den tacksamhet jag känner över att ha så fina vänner & familj som släpper allt och ställer upp genom att exempelvis lösa av Calle. Om eldsjälarna på avdelningen som bestämt pushade mig framåt. Om SMACK gänget som hjälpte mig den dagen. Om alla er bekanta och obekanta som ger mig stöd, pepp och omtanke. Om Calle som släppte allt och fortfarande har släppt allt för att att hjälpa mig. Vara med mig.

Men framförallt vill jag skriva om hjälplösheten och rädslan över att befinna sig i ett stadie där man är fången i sin egna kropp igen. Ett stadie utan kontroll. Ett stadie där jag redan en gång tidigare i livet har befunnit mig. När kroppen inte fungerar och du behöver hjälp med de enklaste grejer som att gå på toaletten.

Det är vad som hände för en vecka sedan. Det känns så avlägset på något sätt. Nästa vecka har jag tid hos läkaren igen. Min brutna näsa samt frakturer ska undersökas inför operation. Käken ska eventuellt korrigeras. Tänder ska dubbelkollas. Stygnen läcker fint vilket är ett av mina största missions i livet just nu. Det har sina fördelar att vara en beauty-junkie. Jag ägnar timmar åt att läsa på om återhämtning inte bara för kroppen, och då även ytlig sådan. Min hjärnskakning börjar kännas bättre, men jag blir fortfarande akut-trött och nästan apatisk när jag har varit lite för ivirg. Det är nästan värst, hjärntröttheten. Att tappa ord. Ej minnas vad som sas några timmar tidigare och vara allmänt seg.

Jag tar en dag i taget. Det finns inte något annat alternativ än att hålla blicken stadigt framåt. Trots ångesten, sömnlösa nätter och smärta.

Jag löser det här. Det gör jag alltid.

Lördag 10:52

 

Tog på mig det luftigaste jag ägde igår och åkte in till stan med Calle för att besöka Apoteket och Synsam. Det var 34 grader varmt och kaos med folk. Jag kände direkt ett starkt obehag när jag steg ur bilen och gick därefter med klappande hjärta gågatan ner med Calles arm runt min. Väl inne på Synsam lättades stämningen upp när C började testa alla fula solglasögon som fanns i hopp om att få mig att skratta. Det funkade. Vi hade riktigt roligt där inne, en speedad stockholmare och en invalid med okontrollerat dreggel pga dysfunktionellt skratt. Kan bara bli succé.

Vi tog ut svängarna så pass mycket att vi tog en glass på torget innan vi åkte hem igen. Just där och då kunde jag bara tänka på nästa vecka, om allt jag kanske skulle kunna göra trots allt. Jag var hoppfull och redo att sätta igång maskineriet igen.

Väl hemma märkte jag hur rörelserna blev långsamma, talet slöare och hur min mammas röst skar in som en slagborr i hjärnan på mig. Somnade sittandes medan det var full aktivitet runt mig och vaknade lagom till att min syster med familj anlände då vi skulle ha familjemiddag.

Kvällen vad mysig men en kamp rakt igenom. Jag var helt förstörd framåt åtta och orkade inte ens svara på en enkel fråga som ställdes. Och det fortsatte såklart under nattens gång då jag fick sota ordentligt för min aktivitet under dagen. Låg och stirrade upp i taket tills klockan slog 02 och lyckades sedan somna för att några timmar senare vakna av magsmärtor. Tog en tablett och somnade om till tio. Och här ligger jag nu, Calle har åkt in till apoteket för att hämta ut tabletter för min mage och jag vilar ute på altanen.

Jag hoppas må bättre om någon timme för att orka åka bort och ta en glass med Madde och Daniel som är nere på semester i Ystad. Jag måste få komma iväg åtminstonde någon timme, blir galen av att bara vara hemma och inte göra något. Det är mentalt påfrestande och jag märker hur låg jag blir av att känna mig som ett kolli.

Vill bara att ni ska veta att jag läser varenda kommentar ni lämnar här. Om och om igen. Har ej orkar svara på alla. Men jag ser dem och varenda ord går rakt in i mig. Sluta aldrig. Ni ger sån fantastisk  pepp. ♡

Du har valt det själv.

Sov nästan helt mellan 02 och 06 idag, framsteg ändå. Vaknade till några gånger för att putta på det snarkande värmeelementet som låg bredvid och fick huset att skaka. Läste mellan varven kommentaren jag fick från en person som säkert menade väl men inte riktigt uttryckte sig lika bra. Först blev jag ledsen. Sen läste jag igen och la ifrån mig telefonen. Låg och funderade. Var jag ledsen för hon pekade ut det uppenbara? Mitt egna val, mitt fel, att sätta mig på cykeln eller var jag ledsen för jag inte borde känna såhär starkt? Är jag berättigad till dessa känslor? Till folks omtanke?

Jag låg och vred på tankarna. Läste om ett meddelande jag hade skickat till en killkompis där jag skrev att jag inte känner igen mig själv då detta tillstånd jag befinner mig är ovant för mig. Att inte riktigt känna samma hunger för livet, att vara nere, att vara bitter och less. Att ha ångest och att känna mig ”överflödig” i samhället (fullkomligt hatar att vara sjukskriven när jag faktiskt fungerar i övrigt). Jag läste det flera gånger och insåg sedan att nej, jag är inte ledsen över vad hon skrev.

Förstår att det känns surt, ledsamt, orättvist och hemskt för dig. Men kan ändå tycka att du har ju valt själv att cykla, cykel, moped och motorcykel är riskabelt. Speciellt vid olyckor. Jag tycker du hade änglavakt. Ditt ansikte kommer till nästan 100% bli helt återställt, du har inte brutit något, förlorat någon kroppsdel.
Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city! Hoppas du snart är helt återställd, du verkar repa dig fort, och snart hittar till aka till sporten. Jag själv lider av en kronisk sjukdom vilket gör att jag måste anpassa mitt liv efter den sjukdom. Lycka till. ”

Jag är irriterad över oförmågan att inte känna av situationen. Att inte i det tillfället bara läsa, tycka att det kanske inte är fullt så synd om personen och hålla det där. Den här jämförelsen vem som har det värst äcklar mig. Inte bara i dessa lägen, utan i allt i livet. Och framförallt – när är det ”okej” att klaga? Att må dåligt över något? Det är lite som när vissa människor säger till kvinnor som får sitt första barn och som berättar sömnbristen. ”Borde du ha tänkt på innan du skaffade barn”.

Absolut. Visst är det så. Och jag tror dessa kvinnor är väl medvetna om sömnbrist och andra tuffa tillstånd, men just där och då behöver man kanske inte säga det till dem. Let it slip liksom. Låt tanken passera.

Visst är det så att olyckan inte hade hänt om jag inte hade satt mig på cykeln den dagen. Men då hade något annat hänt, längre fram, för det är så livet fungerar. Att undvika att utsätta sig för situationer där olyckor kan hända är kanske denna tjejens och många andras val i livet.  Jag tror inte på det. Jag vill och kan inte leva mitt liv så. För tyvärr, för eller senare händer olyckan, vare sig du gör något eller ej.

Och då måste vi sänka garden och låta mänskor få känna, även om man själv inte känner samma. ♡

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Joanna Swica
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Hanna Elfast
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Fridsell
Mode
Emma Danielsson
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sara Che