Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Varför ansiktsmask?

Det har nog inte undgått någon hur ”trendigt” det har blivit att maska. Jag har lagt olika masker i flera år, men det är inte fören det senaste året jag har börjat grotta ner mig i sheetmasks som länge har varit populärt i Asien och nu äntligen kommit hit och breddat vårt utbud. Det finns en drös olika typer av sheetmasks och de mest populära är microfiber, hydragelé (som att lägga en slemmig manet på ansiktet), biocellulosa, lera, kål och masker som löddrar.

Masker gjorda av microfiber (även kallade för bomullsmasker) finns i olika prisklasser, passar de flesta och de vanligaste maskerna på marknaden tillsammans med hydragelé masker som jag tycker allra bäst om då de jag tycker de kapslar in fukten bäst och lämnar en väldigt återfuktande känsla. Biocellulosa är en naturliga fiber som är gjorda av (goda) bakterier och ska vara väldigt effektiva vid bland annat laserbehandling då jag har sett och läst att många hudterapeuter i USA använder dessa för att lugna huden efteråt.

Tänk er att masker har dränkts i återfuktande serum som bara väntar att få omsluta ert ansikte. Drömmen eller hur? Det är en av fördelarna med att lägga mask då den kommer direkt på huden och tränger in direkt från masken samt får verka ordentligt under den tiden man ha masken på sig. Beroende på vilken mask jag använder så har jag på dem från 15 minuter framåt. Har jag en mask där syftet är att återfukta till max efter exempelvis en lång flygresa så kan den sitta på upp mot en halvtimme. Vill jag ha en snabb boost på morgonen så kan jag exempelvis dra på den direkt i duschen och sen låta den vara på medan jag fixar håret och därefter ta av dem när jag ska sminka mig.

Det finns masker för alla typer av hud och jag rekommenderar verkligen att testa sig fram, fråga efter prover, läs recensioner och ställ frågor. Det är en djungel, men en jäkligt rolig djungel.

Nu när jag var i Thailand preppade jag min neccesär med ett gäng nya masker som jag ville testa. Sen har jag alltid med mig mina favoriter från bland annat Verso och Swiss Clinic.

Det passade väldigt bra att lägga allt krut på att ge huden en riktig fuktbomb varannan dag på resan då det redan var väldigt fuktigt (hej 85% luftfuktighet) vilket jag utnyttjade till max genom att varje dag olja in mig lite extra och ha inpackningar i håret. Jag känner det nu när jag kom hem hur len min hud har blivit och vilket glow jag har fått bara på en vecka.

 Om vi börjar med ett av mina favoritmärken Verso. Jag älskar deras Reviving Eye Mask (Klick!) som jag lägger i kylskåpet 3-5 minuter innan användning. Ögonmasken är en mjukgörande hydrogelmask med Retinol 8 som både återfuktar men även boostar kroppens egna produktion av kollagen. Den innehåller även hyaluronsyra och huden runt ögonen känns väldigt ”poppig” efteråt.

En annan goding är Verso Intense Face Mask (klick!) som också en en hydrogelmask med Retinol 8. Det är en slemmig historia, men då jag lever efter teorin (när det kommer till skönhet) desto slemmigare desto bättre så passar denna masken mig väldigt bra. Varnar dock för att man lätt kan skrämma slag på människor om man har på sig denna på exempelvis flygplan. Ett minus för priset då en förpackning med 4 masker kostar 800 kr. Meeeen, det är en veckas luncher på stan, och då jag sitter ute i Mordor (förlåt, Mörby) så läggs det noll pengar på luncher.

Nu snackar vi, här kommer en ny favorit i samlingen! Nämligen KLAIRS Midnight Blue Calming Sheet Mask (klick!). Det är en sheetmask gjord av bambu och kol samt BHA, barkextrakt, centella asiatika och erytritol. Man kan använda den både som kyld och rumstempererad men då jag gillar den uppstramande effekten man får av kylda masker så körde jag även denna efter 10 minuter i kylskåpet. Efter 20 minuter tog jag försiktigt av masken för att inte dra med överflödet av essensen dom masken lämnade efter sig och klappade sedan försiktigt in den i ansiktet. Passade på att massera nacke och dekolletage med resterande som fanns kvar på masken. Bra leverans av Korea som ännu en gång levererar bra hudvård.

Sista dagen inför flygresan gjorde jag en lite längre behandling med Madara AHA Peel (klick!) , Madara HYDRA SOS (klick!) och Kocostar Slice Mask (Klick!)

 Jag började med att massera in Peel Masken som exfolierar och rengör på djupet. Det är en aktiv mask med bland annat vitamin C, mjölksyra och fruktsyror som minskar fina linjer och synligheter av porer. Detta är inget jag kan uttala mig om ännu då jag precis har börjat använda mig utav produkterna men jag tyckte om känslan efteråt, huden kändes väldigt fräsch.

Direkt efter jag hade tvättat av AHA Peel Mask som jag lät sitta på 10 minuter efter jag hade masserat in den tog jag på SOS Hydra Mask. Den ska reducera stramhet och förebygga återkommande torrhet. Får återkomma om dessa punkter, däremot så kan jag instämma att den kändes lyxig och fyllig vilket även innehållet som bland annat är nordisk pion, hyaluronsyra, nässlor och linfrö skvallrade om. Det enda jag kan tänka mig att den kan kännas för ”tung” för vissa pga sin fyllighet, men den känslan försvinner direkt efter man har tvättat av den efter ca 20 minuter.

Avslutningsvis drog jag på mig Kocostar´s slice mask (Klick!)Inte superimponerad av masken då den kändes lite ”billig” i konsistensen. Blir dock bra på bild och gav rejält med fukt, sen om det är av kvalité eller inte är jag inte helt hundra på. Jag lät den sitta på i 15 minuter men hoppade över att massera in överflödet som man ska i huden då jag redan hade en jädra massa fukt. Vill man ha en rolig, enkel mask som återfuktar och kostar under 50 lappen så funkar denna helt okej.

På resan över till Thailand körde jag Dr Jart´s Ceramidin Mask (klick!) som är en mask av tunt tyg som klibbar på huden vilket gör att den känns som att det blir som en extra hud. Det är rätt och slätt en fuktbomb som innehåller ceramider vilket är ett naturligt vaxartat ämne som även finns i huden och förhindrar fuktförlust. Vidare så innehåller den Panthenol som mjukgör hyden samt Natriumhyaluronat.

3 bubblare som jag tog med mig men som jag behöll i väskan för senare tillfällen är:
Tony Moly Charcoal Mask (klick!)
Wishtrend Enchancing Sheet Mask (klick!)
Patchology Flashmasque (klick!)

Keep on masking babes!

Veckans träningslista V26

VECKANS PASS:
Måndag: 8 km löpning i lätt 5.30 fart.
Tisdag: VILA
Ons: 6×3 min intervaller zon 4 + 10 km uppjogg.
Tors: 1.5h promenad i rask takt.
Fre: Styrka på morgonen och open water simning 5×200 m intervaller + 200 m uppsim.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Då jag körde på med Malin denna veckan också så vill jag säga henne MEN idag ska jag faktiskt simma med Emelie och det har jag sett framemot väldigt länge.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Hittills ingen. Hoppas det blir simningen ikväll eller cyklingen imorgon.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
The XX – On Hold.

VECKANS MOTGÅNG:
Intervallerna i onsdags. Helvete vad seg jag var.

VECKANS REFLEKTION:
Jag gjorde ett test genom att inte skriva ut min löptid i min IG-post för att helt enkelt se hur många det var som brydde sig om den. Det var överraskande många. Några skrev och undrade för att de ville se om de sprang på samma som mig, några var nyfikna pga magen och två skrev rakt ut för de ville veta om de sprang fortare än mig då de inte trodde jag var ”så snabb”. Newsflash – jag är ingen snabb löpare. Och jag är fine med det då jag hela tiden vill förbättras för min egen skull och ingen annans. Men ännu viktigare: Jag jämför mig inte med någon, så sluta jämföra er med mig.

VECKANS HELL YEAH:
Exakt en vecka kvar tills jag befinner mig nere i Jönköping och går in i tävlingsbubblan igen.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: Brickpass. 70 km cykel (IM-fart) + 7 km löpning tröskel.
Söndag: Vila, alt att jag kör lite simning.

VECKANS EXTRA:
Suget efter att lyfta tungt och unna sig ett par PT-timmar inom just det har aldrig varit starkare än vad det är nu.

Snapshots Thailand

Såhär såg jag ut i lördags när vi begav oss ut för middag och registrering för loppet. Min stråväska från Ellos har blivit ett stående inslag i alla mina outfits. Den, min lilla Celine och min korallfärgade Gucci. En vinnande trio.

Här lekte jag fotograf med mitt nya objektiv. Tyckte jag lyckades ganska bra.

Ser ni bambupinnarna? Min avslappande hippiestil? Min frisyr som ser ut som en svamp? 10 jädra poäng!

Ännu ett mästerfoto av mig.

Bad Isabel ta en bild på mig. Tyckte jag såg förjävlig ut. Delar med mig av misären. Positiva hejarop undanbedes.

Gick på fotojakt igen.

Sprang 6x3min intervaller med Malin och svettas såhär mycket.

Gled runt i mina favoritshorts från Beyond Retro och frukttröja från Zara. Flera år gamla. Till och med skorna. Den som spar han har.

Vad ingen visste var att jag var naken under.

Ägnade otaliga stunder åt att smygfotografera Bolten.

Speciellt när det regnade lite.

Tog selfies och kallade dem för olika sinnestillstånd. Denna fick heta: ”Avslappnad men medveten.”

Skrattade väldigt mycket med denna tjejen.

Som även tog denna bilden på mig.

Cyklade ifrån detta gänget.

Tittade på tempel.

Flög små inrikes flygplan.

Bodde i djungeln.

Tog rekord i antal kokosnötter som försvann ner i min kropp.

Läste en del.

Och lite till.

Bättre väg till våra bungalows finns nog inte.


Och slutligen, gick upp för många trappor.

Matlagningskurs på Thailändskt vis

I måndags var vi tillbaka vid Sukhothai flygplats och besökte en ekologisk odlingsfarm. Efter frukost begav hoppade vi in i vår mini-buss som kördes av en väldigt charmerande man som tidigare i veckan pekade på Jennys tröja med texten “féministe” och sa ”Very good, I like this!” Vilket bara gjorde oss mer betuttade i honom. Det verkar vara en ihållande trend att lyckas få gulliga chaufförer på resor, kolla bara på Tel Aviv resan jag gjorde med Friendcation i Maj, där hade vi Papa Bear som tog hand om oss tjejer.

Väl framme fick vi byta om till väldigt chica overaller som Malin kallade för fångväktaroutfits medan jag och Isabel var rörande överens om att detta är något vi kommer se på Arket inom mycket snar framtid.


Vi började med att ge oss ut i deras enorma trädgård för att plocka några av ingredienserna till vår två av rätterna vi skulle laga. Det var citroner, lime, papaya och olika kryddor som växte runt om oss och vi gled runt där som de bönder vi såg ut att vara. Eller farmers, det låter coolare. Jenny visade sig passa väldigt bra i denna miljön och jag undrar inte lite om hon faktiskt var en bonde i sitt förra liv.

Sen var det dags att börja laga mat. Vi började med det bästa först, nämligen efterrätten vilket var karamelliserade bananer med kondenserad kokosmjölk. Ja men ni hör ju, magi.

Manne skalade bananer då Malin har en ofantligt stor fobi (detta är rätt roligt faktiskt, vi har skojat friskt om det under resan) för bruna bananer. Så pass att hon ställde ut fruktkorgen på verandan när hon kom till hotellrummet och såg att hon hade fått ny frukt. Så Manne ansvarade för frukten och Malin tog lead på Curryn som jag ska komma till strax.

#NÖJDTJEJ

Därefter var det som sagt dags för att börja med Green Curry med scampi/kyckling samt Pad Thaien som bland annat jag skulle göra. Det började fräsas, nävar med olika kryddor, scampi och nudlar slängdes i och mitt i alltihopa så börjar Malin dela ut goda livsråd om hur man ska ”röka ut sig själv” när något inte passar en i livet. Skrattade så tårarna rann samtidigt som jag försökte klå Manne i Pat Thai lagningen. Mitt i alltihopa märkte jag hur vår kocklärare försökte ta över min excellenta matlagning. Det fick han inte. Jag höll stenhårt i pannan och vrålade att att jag var född till att förse människor med god mat. Det är en jävligt rolig grupp vet ni, konstellationen av människor är klockren. Och i med att vi inte känner varandra så väl så blir varje ny aktivitet en stor upplevelse som vi alla delar tillsammans vilket leder till nya samtalsämnen, djupa som ytliga och en hel del sjuka sidospår. Som inte alltid är rumsrena, just how I like it.

Om lunchen smakade extra gott? Jajamän, något alldeles extra. Det spelade ingen roll att svetten rann och lämnade små pölar på de glatta träbänkarna och myggbetten på mina ben sved varje gång det rann ner ner för knäna på mig. Inte heller att vi alla nu visste vilken ENORM mängd socker som används när man tillagar thaimat. Jag har alltid vetat att de har en del socker i maten och att det inte direkt är clean eating när man hämtar sin pad thai på hörnet av Drottningsholmsvägen, men att det var så jädra mycket, det var lite omtumlande. I två hela minuter, sen tänkte jag på annat som jag brukar göra när det kommer till sådana saker.

Medan de andra gav sig vidare till risfälten åkte jag tillbaka till hotellet för att jobba och anslöt efter några timmar för att cykla i nationalparken, vilket tyvärr blev en kort historia då vi hamnade mitt i en monsun. Det gjorde inte så mycket, för det betydde tidig middag och..ännu mer mat.

Fråga mig vad som helst om mat, jag är expert, numera inte bara på att äta men även på att laga. Hej!

RACE REPORT 21.1KM SUKHOTHAI MARATHON


Så kom den dagen då jätten tog några jättekliv i norra Thailand och vann sin första löptävling. Hade det varit i Europa hade jag definitivt inte vunnit då motståndet hade varit bra mycket tuffare men nu befann jag mig i Sukhothai och jag var den snabbaste kvinnan i min åldersgrupp 30-39 på plats. Boom. Det ger mig en oerhört boost att faktiskt våga tro att jag någon dag kan bli en snabb och riktigt bra löpare. Bättre än jag är nu, även om jag just nu befinner mig på bra plats i löpningen. Jag är så satans taggad på att komma hem och lägga in mer banlöpning, mata långpass i kuperad terräng och marinera alla tips jag har fått från Malin. Men det hade jag varit även om jag hade hamnat på 100:e plats, för det är själva grejen att åka iväg och tävla som gör mig så jädra peppad. Kanske därför jag lägger in så mycket tävlingar som jag gör, för ska sanningen fram så spelar resultatet mindre roll, det är själva adrenalinet och suget efteråt jag eftersträvar. Känslan över att träna, utföra och åstadkomma något.

Kvällen innan loppet åt jag en tidig middag, drack en öl och njöt av stämningen som genomsyrade kvällen. Det vibrerade i luften av förväntan och jag tror jag talar för oss alla när jag säger att vi befann oss på ett riktigt behagligt sinnestillstånd.

Efter middagen åkte vi bort till tävlingsområdet och blev intervjuade av Thailändsk Press samt kollade in startområdet. Det var en rätt sjuk upplevelse att bli stoppad av så många människor och bli ombedd att vara med på bild. Kände minst 2-3 gånger under den kvällen som att jag fick alldeles för mycket uppmärksamhet för den löpare jag egentligen är. Som att man väntade på att bli ”påkommen” då alla trodde man var en stor löpare från Sverige, så som  exempelvis Malin är. Hon är ju en levande legend och jag har varje dag under denna resan kommit på mig själv att känna en sådan stor tacksamhet över att få chansen att få tillbringa en vecka i ett sällskap där hon var en av deltagarna.

Så jag tror ni förstår den bisarra känslan av uppmärksamheten man får när man vet själv att man inte riktigt ”förtjänar den”. Men det betyder inte att jag tycker det är asroligt, för tro mig, det tycker jag. Och någonstans där inne i hjärtat så vet en del av mig att jag förtjänar allt i livet, men samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ett unikum. Någon världsförankring har man ju.

Åter till tävlingen, efter middagen la jag mig 21:00 och somnade ganska direkt. Jag var rätt urlakad och hade känt under kvällen hur min mage började krampa och energin ebbade ut. Vid 01:00 vaknade jag med ett ryck och sprang till toaletten. Sen satt jag där, ursäkta för det grova språket, och attacksket i 2 timmar.

En liten lätt magsjuka såhär på morgonkvisten, vad härligt.

Det gjorde så j ä v l  a ont. Mina tarmar hade slagit knut på sig själva och det kändes som att de höll på att explodera. Mellangärdet brände och jag svettades litervis. Jag bestämde mig för att ta ett beslut framåt morgonen, började jag må illa och kräkas skulle jag ställa in loppet. Och med den tanken lyckades jag somna en stund innan jag vaknade av att larmet drog igång 04:00. Jag kravlade mig upp och svepte en dubbel resorb och tog sedan en iskall dusch. Inget illamående men en totalt urlakad kropp.

Kvällen innan hade jag beställt en dubbel-ost macka som låg i kylen vilken intogs i bilen bort mot startområdet. Nu i efterhand så var det inte mitt bästa beslut, men samtidigt så behövde jag näringen.

Väl på plats märkte jag hur det blev väldigt rörigt. Malin berättade på kvällen efter loppet att hon hade stått och studerat mitt beteende halvtimme innan start. Det hade varit kaos med tappade flaskor, nummerlapp som glömdes att fästas, linne som satt fel, skor som skulle knytas, stirrig blick och allmänt icke kontroll. ”Det var bra Joanna, precis rätt sinnestillstånd, du började gå in i bubblan och jag visste att fokuset skulle infinna sig när du väl ställde dig på startlinjen” sa hon under middagen. Och visst stämde det. För när jag väl drog på mig hörlurarna, satte igång min 188 BMP spellista och log mot människorna runt omkring mig så visste jag att jag var så jävla redo. Detta skulle bli kul. Magkramp eller ej, det spelade ingen roll. Det skulle gå. Jag beslöt mig dock för att avvika från originalplanen att springa på ett snabbare tempo än vad jag hade planerat på grund av magen.

Jag fick syn på ett par killar som såg ut som att de med enkelhet hade kunnat springa milen på 40 minuter. Dvs: betydligt snabbare än mig. Så jag tassade fram och ställde mig snett bakom deras smala gängliga kroppar i små små New Balance shorts och lösa linnen. Startskottet gick och jag rasade fram tillsammans med första klungan och höll mig tätt bakom gänget på 10-12 personer som snabbt urskiljde sig från resten av klungan. Jag höll blicken snett neråt på väldigt snygg häck som tillhörde en snabb kanadensare (sorry Calle, men alla behöver vi en morot). Tempot var högt, alldeles  för högt för mig, men jag hade en plan att ”springa” in det jag skulle komma att tappa senare. Efter 5 km började luckan mellan mig och klungan sakta med gradvis ökas. Mina lungor brann och jag föll in i ett behagligt tempo där la mig bredvid två stycken män från Bangkok. Jag tittade mig omkring och insåg: inte en enda tjej i sikte.

Känslan jag hade här var fruktansvärt euforiskt. Jag såg mig själv ovanifrån och kände nästan hur jag flämtade till av vetskapen vart jag befann mig. Jag sa högt till mig själv ”Tänk att du är i Thailand och springer lopp” som att det skulle bli lättare att ta in om jag uttalade orden på riktigt.

Vid 7 km kom första dippen, som alltid, det slår aldrig fel. Jag tappar alltid fart mellan 7 och 9 km. Benen blir sega och jag tappar lusten totalt. Så var det även i detta fallet. Dessutom vred det sig i magen som om jag hade tarmvred och svetten höll på att förblinda mig. Det var så ohyggligt varmt och man kunde nästan skära igenom luften så tjock den var.

Helt plötsligt känner jag hur hela kroppen stelnar till, jag får kramp och viker mig nästan dubbelvikt. Helvete, nu kommer jag bajsa på mig tänker jag i ren panik. Jag springer några meter med handen för magen och en dimmig blick varpå jag blir invinkad av en liten söt bonde som står utanför sitt lilla bambuskjul och tittar på tävlingen. Han pekar på min mage och frågar”You no good?” Varpå jag skakar på huvudet och pekar på samma ställe. Sen går det fort. Han lotsar in mig i ett litet skjul där det är ett enkelt litet hål i marken, trycker en näve servetter i handen på mig och stänger dörren. Ner med shortsen, do your thing och sen ut igen. Jag tackar honom samtidigt som jag joggar ut mot vägen igen med servetter fastklistrade mellan mina bröst och sport-toppen.

Nästa smäll kommer vid 13 km. Jag känner igen smärtan direkt och praktiskt taget kastar mig ut i djungeln där jag lirkar fram servetterna. Väl uppe på vägen fokuserar jag på jämn fart och tar mig person efter person framåt så jag ligger bakom de två männen igen vars klunga har utökats med 4 st killar till. Jag frågar med andfådd röst om jag får lägga mig i deras klunga varpå de nickar och sluter om. Sen springer jag där, i mitten av 6 stycken thailändska män i mycket små shorts. Jag tänker medans vi småpratar att det är synd att det snart är över och njuter trots magkaoset av den fantastiska naturen.

När vi passerar 17 km löses klungan upp och var och en börjar fokusera på sig själv. Precis då vänder vi upp mot parken där Fun Run 10km och Mini Fun Run på 3.5km har sin bana. Vilket är fruktansvärt enerverande då jag har hundratals människor framför mig om GÅR. Jag biter ihop och börjar sicksacka mig fram genom folkhavet. Jag märker hur jag tittar mig omkring efter röda nummerlappar (21.1km röda, 10 km blåa och 3.5km fun run) men hittar inga alls. Beslutar mig för att försöka hålla ett snyggt löpsteg med jämn fart sista biten och springer ut på gräset där jag har någorlunda fri väg fram till rakan mot målgång.

Spurtar in i mål, stoppar klockan på 01.45.11, får ett diplom som jag inte tänker mer på själva tävlingen då jag vid 14 km gav upp tanken på att satsa på 01.38 som var mitt mål. Jag hittar resten av gänget ganska fort, kramar om dem alla och springer sedan vidare till en toalett. När jag kommer tillbaka säger Jenny och Robin att jag placerade mig. Jag skrattar bort det och sedan går det en stund innan Malin säger åt mig att kolla leader board då hon inte har sett någon tjej i min distans komma in före mig och att jag kom in tätt efter vinnarkillarna.

Jaja, tänker jag trotsigt och går mot bestämda steg mot skärmen som om jag skulle bevisa motsatsen.

Det var som fan. Vinnare damer i åldersgrupp 30-39 Joanna Swica Sweden.

Sen blir det bråttom, då det redan har gått en bra stund från att jag kom in och jag inte har ”claimat” och skrivit under på att jag vann så får jag snabbt rusa bort till tältet för att få min vinnarbricka så jag kommer åt scenområdet där prisutdelningen ska ske kort därpå.

Det visar sig att det bara var en tjej som sprang fortare än mig, och det var en tjej i åldergrupp 20-.29 år, och hon sprang någon minut fortare än mig. Så¨det blir lite av en ny chock att jag kom 2:a i hela tävlingen på 21.1km distansen och totalt 38:e plats overall (menas bland både kvinnor och män hela tävlingen).

Vilken bra grej ändå att springa lopp utomlands med lättare motstånd. Man känner sig som ett proffs.

Summan av summarum så var det ett väldigt väl arrangerat lopp med vätskestationer varannan kilometer och väl markerad bana. Det enda som arrangören måste göra bättre tills nästa år är att inte släppa iväg Fun Run / 10 km löparna efter 21.1km gruppen. För det var totalt kaos när man kom in mot parken för att köra de sista 5 km. Det gick inte att komma igenom alls och både jag och Malin fick springa långt ut på gräset samt stoppa flera gånger för att någon helt plötsligt stannade och skulle ta en selfie.

Men förutom det så är jag riktigt imponerad över hur de kunde hålla en sådan stor tävling så strukturerad och bara några timmar efter loppet ha städat undan en hel park efter nästan 6000 startande. Det är en logistisk som man inte ser överallt. Sen vill jag bara dela med mig att denna bilden på en 60 årig man från Malaysia som reser runt och springer marathon barfota i sin pyjamas. Han tassar fram och ler genom hela loppen, fortfarande på väldigt bra tider och utstrålar en sådan glädje och löplust att jag blir alldeles varm i hjärtat. Han har sprungit 130 marathon och kommer inte sluta på ett bra tag. Det kommer jag ta med mig nästa gång jag har en dålig dag och tjurigt tänker”jag är ingen löpare”. Det är vi alla, bara vi tar det där första steget.

Nu vill jag bli snabbare och lättare i steget. Drömmen om 01.38 finns kvar och jag ska nå dit.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson