Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Dagarna innan IRONMAN 70.3 Marbella.

Dagarna innan en tävling är speciella, man är i en liten bubbla och allt man tänker på är dagen som man har haft i sina tankar så många månader. Jag har tidigare skrivit om att jag inte mår så bra innan ett lopp, och det stämmer. Veckorna innan är jag ett vrak. En blöt pöl på marken som gång på gång ställer sig frågan till sig själv: är triathlon något jag intalar mig att jag tycker om?

Det vänder när jag anländer till tävlingsplatsen. I mitt fall var det så fort jag hade meckat ihop cykeln i torsdags. Med ens var all tidigare tvivel borta och ersättes med en hunger och en glädje som aldrig skulle kunna ifrågasättas. Passion har många skepnader och dagarna innan träder en av dem fram. Tankarna på hur man går i mål på stranden flimrar förbi och man kommer på sig själv att trycka ifrån lite extra i steget när man går. Energin liksom sipprar ut i rörelserna som ett otåligt litet barn.

Torsdagen fortsatte med att jag och Calle satt hemma till ca 17:00 och jobbade. Vi packade därefter in cykeln i bilen och drog ner till expområdet för registrering. Väl nere mötte jag upp Mikaela och Anders som också ska köra vilket resulterade i ännu mer bansnack. Det är roligt det där hur många timmar man kan spendera åt att diskutera en tävling. Men det är en del av själva momentet och jag älskar hur man vrider och vänder, analyserar och nördar ner sig i små små detaljer.  På tal om nörderi, jag fick ju hem min AWA Brons bricka för några veckor sedan tillsammans med ett brev som informerade att jag ligger topp tio procent i världen i min age-group. Detta är sammanräknat på min prestation på mina tidigare två IM 70.3 tävlingar jag gjorde förra året. Det för mig var riktigt stort att få och jag sträckte lite extra på mig när jag fick hämta ut registreringen i en egen kö samt fick vara en av dem som fick ett lågt startnummer vilket ger bland annat prioritet i incheckning vid incheckning av cykel dagen innan lopp. Jag går igång på sånt, precis som Eurobonus-systemet. Jag minns att jag sa ”pallplats och låga placeringar är oväsentligt, det är AWA man vill åt!” till Mattias och Sarah när vi var i Gdynia och tävlade förra året. Nu kommer jag dock få kämpa extra hårt detta året att få behålla min status då jag gick upp en age-group när jag fyllde 30 vilket innebär sjukt starka medtävlande. Kvinnorna i min kategori skojar man inte bort – de är maskiner.

Åter till torsdagen, efter registrering var meningen att jag skulle få cykeln kollad hos en av mekanikerna på plats samt pumpa däcken då jag inte fick med mig min stora pump. Det visade sig att mekanikerna inte var på plats men att personen i tältet kunde pumpa däcket åt mig men rekommenderade ändå mig att åka till deras affär 5 min bort med bil för att kolla mina växlar. Vilket vi gjorde och tur var väl det då mitt däck kort därpå exploderade. Fick lämna in cykeln över natten och med ens fick jag lägga om min plan om att cykla innan morgonsimmet dagen därpå. Jag skakade av mig olustkänslorna över att ha en cykel som krånglar 3 dagar innan start och backar där man med lätthet kommer upp i 70 km i timmen.

Resten av kvällen spenderade vi hemma. Calle lagade torskquesadillas medan jag sprang 25 minuter i en lugn zon 2 pace men som tyvärr inte alls kändes bra vilket jag bollade med Simon efteråt och därefter somnade jag med en förväntansfull känsla i kroppen inför simningen morgonen därpå.

Kan vi prata om människor som får en att känna sig inkluderad? Speciellt när det är personer som är proffs men ändå tar sig tiden att vänta in mig vid bojjarna, peppar och helt enkelt får mig att känna mig precis lika bra som dem. Det är fint, och det får mig att älska denna sporten ännu mer. Visst finns det rövhål, de har man stött på. De finns överallt. Men de får man sortera bort och istället omge sig med riktiga stjärnor istället.
Här har vi gänget! Tripp trapp trull på äventyr. Jag kom i kontakt med Martin för några månader sedan efter han (jag tror båda började följa varandra relativt samtidigt på instagram) skickade ett DM till mig med frågan om boende nere i Marbella då han hade sett att jag också skulle ner och tävla. Efter det så har vi hållit kontakten och dagarna innan avresa bestämde vi simträff. Vid tio-tiden mötte jag upp Viktoria, David, Martin och Patric vid simstarten nere på stranden. Det var SÅ roligt att äntligen få träffa Viktoria med som jag har stalkat en längre tid och är en GRYM atlet. Efter lite snicksnackande drog vi på oss våra våtdräkten, justerade glasögonen och dök i. Planen var att simma ett lätt pass och helt enkelt känna på vattnet och kroppen. Temperaturen var perfekt och vattnet var helt klart och navigeringen gick mot förväntan trots att de bojar som låg ute försvann ut blickfånget då solen var så stark.  Efter ca 650 meter kände vi oss klara och begav oss upp igen. Jag klev upp med en bra känsla i kroppen (förutom ögonen som fick smaka på en dos salt) trots att jag hade legat sist då jag mest kan liknas med en säl som skvalpar omkring jämfört med resten av gängen som sköt fram som 3 delfiner i vattnet.


Vinkade av resten av gänget och satte mig i solen med en frappe. Ägnade nästan en timme åt att titta på alla coola cyklar som swishade förbi och tjuvlyssnade på svenskar som hade glömt bort att de befann sig i ett område som består av 50-60.000 tusen svenskar och att deras kommentarer om folk inte var helt anonyma.

Efter mycket om och men blev min cykel klar och då jag redan var ombytt och klar för att cykla tillbaka den in till Puerto Banus för att fortsätta cykla med Martin, Viktoria, David och Patric var det bara för mig att dra iväg efter att ha droppat av mina flipflops till Calle, Bosse och Magnus som körde tillbaka bilen efter vår lunch på Trocadero Beach. Cyklingen gick bra och vi fick lite försmak av lutningen av morgondagens backar. Men för första gången på länge kände jag mig lugn. Jag kan inte göra mer än det jag har i kroppen och det är inte mitt A-lopp, snarare en träningstävling. Det kommer gå bra, så länge jag går in med den inställningen.

Sladdade in till briefingen 2 minuter över fyra och ägnade sedan 45 minuter åt att gå igenom tävlingen steg för steg. Briefing är inte obligatoriskt men jag tycker att man ska gå på den då det alltid dyker upp någon ny information eller varningar. Det är inte bara för sin egna säkerhet utan för sina medtävlandes säkerhet man bör hålla sig uppdaterad. Men sen igen, det är upp till var och en. Gör det som känns bäst för dig.

Kvällen spenderades med ett glas rött, tryffelpasta samt citronmaräng på Pasta Y basta som har blivit vårt stammishak (inne på tredje året) och jag somnade som en stock vid elva. Sen att jag vaknade 3 gånger under natten för att gå och kissa då jag under de senaste dagarna har hällt i mig vatten är en annan femma.

Nu ska jag packa mina racepåsar och därefter dra iväg på marknad med Bosse (Carro) medan killarna spelar golf. Checkar in min cykel med tillhörande påsar 14:00 – sen är det bara att hålla sig lugn fram tills imorgon bitti 07:55. Sen är det showtime! Kram på er, hej!

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Hälsa

    Joanna Swicas webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!