Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Dagarna innan IRONMAN 70.3 Marbella.

Dagarna innan en tävling är speciella, man är i en liten bubbla och allt man tänker på är dagen som man har haft i sina tankar så många månader. Jag har tidigare skrivit om att jag inte mår så bra innan ett lopp, och det stämmer. Veckorna innan är jag ett vrak. En blöt pöl på marken som gång på gång ställer sig frågan till sig själv: är triathlon något jag intalar mig att jag tycker om?

Det vänder när jag anländer till tävlingsplatsen. I mitt fall var det så fort jag hade meckat ihop cykeln i torsdags. Med ens var all tidigare tvivel borta och ersättes med en hunger och en glädje som aldrig skulle kunna ifrågasättas. Passion har många skepnader och dagarna innan träder en av dem fram. Tankarna på hur man går i mål på stranden flimrar förbi och man kommer på sig själv att trycka ifrån lite extra i steget när man går. Energin liksom sipprar ut i rörelserna som ett otåligt litet barn.

Torsdagen fortsatte med att jag och Calle satt hemma till ca 17:00 och jobbade. Vi packade därefter in cykeln i bilen och drog ner till expområdet för registrering. Väl nere mötte jag upp Mikaela och Anders som också ska köra vilket resulterade i ännu mer bansnack. Det är roligt det där hur många timmar man kan spendera åt att diskutera en tävling. Men det är en del av själva momentet och jag älskar hur man vrider och vänder, analyserar och nördar ner sig i små små detaljer.  På tal om nörderi, jag fick ju hem min AWA Brons bricka för några veckor sedan tillsammans med ett brev som informerade att jag ligger topp tio procent i världen i min age-group. Detta är sammanräknat på min prestation på mina tidigare två IM 70.3 tävlingar jag gjorde förra året. Det för mig var riktigt stort att få och jag sträckte lite extra på mig när jag fick hämta ut registreringen i en egen kö samt fick vara en av dem som fick ett lågt startnummer vilket ger bland annat prioritet i incheckning vid incheckning av cykel dagen innan lopp. Jag går igång på sånt, precis som Eurobonus-systemet. Jag minns att jag sa ”pallplats och låga placeringar är oväsentligt, det är AWA man vill åt!” till Mattias och Sarah när vi var i Gdynia och tävlade förra året. Nu kommer jag dock få kämpa extra hårt detta året att få behålla min status då jag gick upp en age-group när jag fyllde 30 vilket innebär sjukt starka medtävlande. Kvinnorna i min kategori skojar man inte bort – de är maskiner.

Åter till torsdagen, efter registrering var meningen att jag skulle få cykeln kollad hos en av mekanikerna på plats samt pumpa däcken då jag inte fick med mig min stora pump. Det visade sig att mekanikerna inte var på plats men att personen i tältet kunde pumpa däcket åt mig men rekommenderade ändå mig att åka till deras affär 5 min bort med bil för att kolla mina växlar. Vilket vi gjorde och tur var väl det då mitt däck kort därpå exploderade. Fick lämna in cykeln över natten och med ens fick jag lägga om min plan om att cykla innan morgonsimmet dagen därpå. Jag skakade av mig olustkänslorna över att ha en cykel som krånglar 3 dagar innan start och backar där man med lätthet kommer upp i 70 km i timmen.

Resten av kvällen spenderade vi hemma. Calle lagade torskquesadillas medan jag sprang 25 minuter i en lugn zon 2 pace men som tyvärr inte alls kändes bra vilket jag bollade med Simon efteråt och därefter somnade jag med en förväntansfull känsla i kroppen inför simningen morgonen därpå.

Kan vi prata om människor som får en att känna sig inkluderad? Speciellt när det är personer som är proffs men ändå tar sig tiden att vänta in mig vid bojjarna, peppar och helt enkelt får mig att känna mig precis lika bra som dem. Det är fint, och det får mig att älska denna sporten ännu mer. Visst finns det rövhål, de har man stött på. De finns överallt. Men de får man sortera bort och istället omge sig med riktiga stjärnor istället.
Här har vi gänget! Tripp trapp trull på äventyr. Jag kom i kontakt med Martin för några månader sedan efter han (jag tror båda började följa varandra relativt samtidigt på instagram) skickade ett DM till mig med frågan om boende nere i Marbella då han hade sett att jag också skulle ner och tävla. Efter det så har vi hållit kontakten och dagarna innan avresa bestämde vi simträff. Vid tio-tiden mötte jag upp Viktoria, David, Martin och Patric vid simstarten nere på stranden. Det var SÅ roligt att äntligen få träffa Viktoria med som jag har stalkat en längre tid och är en GRYM atlet. Efter lite snicksnackande drog vi på oss våra våtdräkten, justerade glasögonen och dök i. Planen var att simma ett lätt pass och helt enkelt känna på vattnet och kroppen. Temperaturen var perfekt och vattnet var helt klart och navigeringen gick mot förväntan trots att de bojar som låg ute försvann ut blickfånget då solen var så stark.  Efter ca 650 meter kände vi oss klara och begav oss upp igen. Jag klev upp med en bra känsla i kroppen (förutom ögonen som fick smaka på en dos salt) trots att jag hade legat sist då jag mest kan liknas med en säl som skvalpar omkring jämfört med resten av gängen som sköt fram som 3 delfiner i vattnet.


Vinkade av resten av gänget och satte mig i solen med en frappe. Ägnade nästan en timme åt att titta på alla coola cyklar som swishade förbi och tjuvlyssnade på svenskar som hade glömt bort att de befann sig i ett område som består av 50-60.000 tusen svenskar och att deras kommentarer om folk inte var helt anonyma.

Efter mycket om och men blev min cykel klar och då jag redan var ombytt och klar för att cykla tillbaka den in till Puerto Banus för att fortsätta cykla med Martin, Viktoria, David och Patric var det bara för mig att dra iväg efter att ha droppat av mina flipflops till Calle, Bosse och Magnus som körde tillbaka bilen efter vår lunch på Trocadero Beach. Cyklingen gick bra och vi fick lite försmak av lutningen av morgondagens backar. Men för första gången på länge kände jag mig lugn. Jag kan inte göra mer än det jag har i kroppen och det är inte mitt A-lopp, snarare en träningstävling. Det kommer gå bra, så länge jag går in med den inställningen.

Sladdade in till briefingen 2 minuter över fyra och ägnade sedan 45 minuter åt att gå igenom tävlingen steg för steg. Briefing är inte obligatoriskt men jag tycker att man ska gå på den då det alltid dyker upp någon ny information eller varningar. Det är inte bara för sin egna säkerhet utan för sina medtävlandes säkerhet man bör hålla sig uppdaterad. Men sen igen, det är upp till var och en. Gör det som känns bäst för dig.

Kvällen spenderades med ett glas rött, tryffelpasta samt citronmaräng på Pasta Y basta som har blivit vårt stammishak (inne på tredje året) och jag somnade som en stock vid elva. Sen att jag vaknade 3 gånger under natten för att gå och kissa då jag under de senaste dagarna har hällt i mig vatten är en annan femma.

Nu ska jag packa mina racepåsar och därefter dra iväg på marknad med Bosse (Carro) medan killarna spelar golf. Checkar in min cykel med tillhörande påsar 14:00 – sen är det bara att hålla sig lugn fram tills imorgon bitti 07:55. Sen är det showtime! Kram på er, hej!

Raceplan & tankar gällande prestation.

För någon vecka sedan när det var som mest jobbigt mentalt fick jag rådet av min coach Simon Forsberg att skriva ner förväntningarna inför loppet och ha dem som en mental kompass. Vilket jag gjorde, men tog det ett steg längre och beslutade mig för att skriva ner min raceplan steg för steg. Detta för att jag ska kunna zoona ut allt annat och gå efter min plan. Det kommer även vara nyttigt i efterhand när jag ska utvärdera loppet och skriva en racereport som jag tillsammans med Simon kommer gå igenom och med hjälp av den sätta träningen inför kommande lopp denna säsongen. Efter en avstämning med honom i onsdags gällande pulszoner samt  energiintag med hans grymma syster Louise Forsberg som är en hejjare på kost landade vi en bra plan och jag har sedan dess etsat fast den i tankarna och nu finns den även nerskriven.

Jag fick en kommentar under ett inlägg som handlade om just tävlingsnerver och att mentalt kraschlanda. Personen ifråga tyckte jag skulle låta bli att blogga under uppladdningen och jag tror en del kommer tycka att det även är lite märkligt att jag lägger ut min raceplan för allmän beskådan. För mig är det inget konstigt, att dela med mig av hur jag känner inför exempelvis tävling, både när det är förjävligt och strålande bra är en form av bearbetning. Se det lite som att alla mina tankar jag har, de far runt runt runt i huvudet på mig. Sätter jag mig och skriver ner dem, då överför jag dem från mig själv till ett word-dokument. De lämnar mig inte helt, men jag bearbetar dem till ord och lättar lite på trycket. Sen att jag får många att må bättre genom mina texter, att jag kanske ger en tankeställare eller ett gott skratt – det är fantastiskt att kunna påverka på det sättet.

Att dela med mig av min racerplan är inte heller en fråga om prestation för mig. Jag tävlar mot mig själv, för mig själv. Vill man jämföra mina tider med sina egna eller med andra så får man göra det, bara man låter mig slippa höra det. Samma sak gäller råd gällande prestation under tävling, sådana tips undanbedes. Jag ser inte det som en svaghet att våga erkänna att man har tränat hårt och VILL prestera, sen är triathlon en sport som man kan påverka till 99%. Den resterande procenten där något kan gå fel, bara för någon minut kan avgöra en hel tävling. Det kan vara penalty, cykelstrul (som kostade mig 15 minuter i Jönköping förra året), punktering, höga vågor, hal asfalt, osäkra medtävlanden som vinglar ut i höga farter etc. Det är en procent man aldrig kan förutse eller påverka, men som man måste acceptera då det är en del av tävlingen. Men att skylla på yttre omständigheter utan att se till helheten är för mig svårt, för då det är en del av den sport man utövar så får man ibland bara ta smällen och helt enkelt ta att det inte gick så bra som man hade hoppats på. Ta tex Jönköping, jag fick som sagt cykelstrul efter 5 mil där kedjan helt hoppade av och det tog på krafterna mentalt att stanna, rulla av och ordna med den innan jag fick trampa igång igen. Hade jag varit i bättre cykelform hade jag kunnat cykla in det tappet utan svårigheter. Och det hade jag klarat, med den kapaciteten jag ändå ligger på rent träningsmässigt. Men jag orkade inte, och då kan jag inte skylla på kedjan. Det var helt och hållet mitt egna fel. Det är en del av momentet och en bakläxa för mig.

Jag vill ju lyckas med mina mål, det är liksom ingen hemlighet och framförallt inte så konstigt när jag lägger den tiden på min träning. Däremot är jag medveten om att det tar tid att bli bra och jag har ingen stress. De flesta peakar runt 35-40 år. Var kommer nervositeten och stressen ifrån då? Om det inte är för själva utförandet? För det vet jag kommer vara skitroligt och stundtals jävligt jobbigt och smärtsamt. Jag kommer lida både mentalt och fysiskt, och det är helt okej – sjuk som man är går man ju igång på sådana grejer. Att tävla är hemskt och helt jävla fantastiskt på en och samma gång. Det går inte att beskriva riktigt, men det finns ju en anledning varför man gång på gång utsätter sig för det. Stressen däremot handlar om själva resultatet, det är ju här man får ett kvitto på sin träning och form. Det gör mig nervös, som att öppna ett avgörande provresultat väldigt sagt, rätta sagt i sisådär 5-6 timmar.

Okej, då har vi kommit till min raceplan. Detta är alltså min plan för dagen, varje del har en plan A och en plan B. Detta är för att jag snabbt ska kunna skifta fokus om jag känner att ena planen inte är genomförbar.

Moment 1 – Simning:
Det är rullande start från stranden och man seedar sig själv i den grupp med den tid man ska simma på. Jag kommer att lägga mig i 38 minuters gruppen, detta för att jag vill satsa på att simma på runt 40 min men inte vill lägga mig i en grupp högre då de senaste gångerna har det tagit mer energi att simma om än att hitta en position där jag bara kan ligga och nöta. Simningen för mig är ett moment som bara ska göra och kommer vara noga med att ligga på en stadig lugn puls så jag kommer upp ur vattnet med en stark känsla redo för att dra igång tävlingen på ”riktigt”. Total sträcka: 1900m.
Energi: Jag kommer trycka i mig en gel före simningen.

Moment 2 – Cykling.

Den första stigningen är ca 48 km och där handlar det bara om att cykla in en bra känsla i benen och lägga mig på en stadig arbetspuls. Banan är som sagt teknisk med många backar och branta krön vilket jag kommer känna in mig på den första etappen. Här ska jag även vara noga så att min puls inte sticker iväg över tröskeln under klättringen mot Monda, då ska jag hellre backa lite så jag inte väggar på sista klättringen som är där mitt krigande börjar, här kommer det göra ont och vara fruktansvärt jobbigt. Men det ligger i planen och jag är medveten om det, det är här mina intervaller under vintern förhoppningsvis ger sig till känna. Efter ca 48 km kommer det gå nerför mot Ojen i ca 10 km innan man vänder om och klättrar uppåt igen. Därefter är det ca 2 mil utför tillbaka till Puerto Banus där planen är att trycka på ordentligt. Total sträcka: 91 km.
Energi: Direkt när jag kommer på cykeln efter T1 (transiton mellan simning och cykel) trycker jag i mig ännu en gel och dricker några klunkar sportdryck. Därefter kommer jag vara noga med sportdryck, vatten och gels varje halvtimme.

Moment 3 – Löpning.
Här hänger allt på hur fräscha benen är efter cyklingen. Jag har dock bestämt mig att hålla mig till plan A oavsett form och kommer springa de första 10 km på ca 57 minuter och därefter öka progressivt med 5 sekunder tills jag når 19 km där jag lägger in sista växeln. 2 kilometer max tävlingsfart är vad jag har lagt in i mina träningar under våren och jag hoppas mitt knä håller för detta. För jag vill verkligen ut och rasta kroppen ordentligt.
Energi: Beroende på väder så kommer jag här köra min vanliga muta vilket är en hasselnötssnickers upphackad i små biter som jag trycker i mig de första 2 kilometrarna. Nu är det dock Spanien jag kommer tävla i och risken är överhängande stor att den chokladkakan kommer vara en smet när jag kommer fram. Jag kommer dock ha något godare som är lätt att trycka i sig är jag börjar springa. Det är helt och hållet mentalt, som en morot när man sitter på cykeln. Därefter kommer jag fylla på en gång till med en gel vid 12 km och sista biten kommer jag bara dricka vatten men annars kör jag bara på.

Mentalt kommer jag hela tiden tänka ”tanke eller känsla” så fort jag glider in på negativa tankar. Det jag menar med detta är att jag kommer sätta en liten etikett på varje känsla och sedan stoppa in dem i små fack. Är detta pleasent eller unpleasent? Okej, det är unpleasent. In med det in facket och kör vidare. Mottag varje tanke, uppmärksamma den för vad den är och fortsätt sedan. Jag har konkret fakta på att det faktiskt går då jag har gjort denna distansen inte en utan två gånger tidigare och vet att det är fullt genomförbart. Alltså kommer de flesta tankar vara just tankar och inte känsla vilket mer är om mitt knä börjar strula, jag tappar motivationen på grund av energidipp eller jag blir förbannad på en galen spanjor som susar förbi mig. Där finns det en handlingsplan. Testa att backa om knäet strular, öka energiintag och placera spanjoren i unpleasant facket.

Ångesten börjar släppa och jag kommer på mig själv att längta tills söndag. Framförallt att få jämföra min racereport med min plan dagarna efter. Var upplägget konkret? Höll jag mig till planen? Vad behöver slipas på? Vilka tankar var mest återkommande? Det handlar inte bara om att tävla för mig. Det är utvecklingen och resan dit som gör att jag gång på gång kommer på varför jag älskar sporten. Men framförallt varför jag älskar att lida. Its a love hate relationship!

Ett andra kök nedanför gatan.

Det finns ett ställe jag och Calle alltid går till när vi inte orkar laga mat men varken orkar rodda bord eller lämna Kungsholmen. Stället heter Matkonsulatet och ligger 2 min nerför gatan på Kungsholms Strand. Det är en liten intim katalansk restaurang som specialiserar sig på mellanrätter. Tänk tapas fast några hundra snäpp över Pinchos. Det är tryffelvinegretter, anklever och olika sorters goda ostar, ibericominitoasts med mozzarella och rökt torsk med honungsolja hallon och zuccini. Och det bara fortsätter. Menyn innehåller allt man behöver och vinerna är prisvärda och genomtänkta. Likaså gäller maten, priserna ligger på mellan 45-130 kr. Personalen är alert och riktigt kunniga. Det märks att de är stolta över sin restaurang och de serverar maten med stolthet.

Idag var det dags igen för ett besök. Fick ett infall när jag satt hemma och jobbade idag, messade Calle med frågan ”Utemiddag? Matkonsulatet?” Det tog inte många minuter fören jag fick ett ”lätt” tillbaka. Vi har våra platser i baren och vet exakt vad vi ska att börja med. Kan varmt rekommendera deras torsk frittas och hårda brödet med salsasås. Nom nom nom.

Efter en timme av 7-8 rätter gick vi tillbaka hem igen till kaoset. Fyfan. Har jag sagt att jag hatar att packa? Ännu värre när det är 3 uppsättningar som ska med ner. Tävling, träning & vanliga kläder. Och en cykel. Samt våtdräkt. Och en jädra massa skor. Gah.

Om 5 timmar ringer klockan. Är det ens lönt att sova? Hej!

En dag med Generation Z och Kora Organics.

Jäklar vilken dag jag har haft idag. Kom precis hem från Rosendals Trädgård där jag har varit på Miranda Kerrs lanseringsevent för KORA Organics som kommer till Sverige nu under våren.  Men innan jag berättar mer om den goda middagen ska jag börja med att spola tillbaka dagen, för den har varit lång, men jäkligt rolig och inspirerande.

Min dag började med att jag 07:15 hämtade blommor till eventet jag tredje året i rad är en av de ansvariga för och agerar moderator för. Vid åtta började våra inbjudna gäster från motorbranschen, försäkringsbranschen samt andra konsultbolag trilla in och därefter löpte dagen på med 4 oerhört intressant föreläsare, bland annat Lisa Ekström som är en stor inspiration för mig. Hennes förändringsarbete med SAS är verkligen så oerhört häftigt och jag tycker om hennes sätt att förmedla sin vision på. Ämnen för dagen var precis som rubriken lyder: Generation Z. Relevansen i att möta framtiden och dess målgrupp är verkligen något man som företag måste ta till sig. Hur når man ut till konsumenten när den nya generationens uppmärksamhetsspann är 8 sekunder innan man sveper vidare i flödet? Vilken påverkan har egentligen influencers och varför är storytelling så oerhört viktigt idag för företag i sin marknadsföring?

Även om jag har bra koll på dessa frågor och branschen, så är det oerhört intressant arbeta med ämnet från olika vinklar och kommunikation är något jag verkligen brinner för. Sen att jag gillar att moderera och är duktig (är man duktig på något så säger man det, punkt) på att styra ihop event gör det hela mycket roligare.

Framåt fem var vi klara och medans resten av gänget från jobbet gick vidare till restaurangen som var bokad drog jag vidare till VASS PR. Det var så roligt när jag skulle dra, många av mina kollegor känner ju till mitt ”andra” jobb och innan jag gick hojtade en kollega till mig ”ska du iväg och influenca nu?”Skrattade till, för det skulle jag ju! Intressant ändå att under dagen stå på ena sidan av branschen för att framåt kvällen ta på sig andra hatten och gå över på motsatt sida, den man under dagen hade talat om.

Ska vi prata lite om middagen då? Den var såklart väldigt trevlig, mycket berodde på det fina sällskapet. Jag blev så glad när jag såg att Sassa och Sara också skulle vara med. Det är alltid skönt med tjejer man känner sedan tidigare och har något gemensamt med. Det kan annars bli rätt stelt på events, inte alla, men det händer. Det är liten som att komma tillbaka till högstadiet med grupperingar och oviljan att sätta sig först till bords, tänk så sätter sig ingen bredvid? Jag brukar dock bara fråga rakt ut: får jag sitta här eller sitter vi ihop? Då vet man ganska direkt om man ”är välkommen” eller ej. Med oss till bordet hade vi Isabelle som jag tidigare inte hade träffat men som jag fattade tycke för direkt. Vi alla hade en gemensam nämnare för kvällen och det var efterrätten. OH LORD vad god den var. Vi sänkte den, rubb och stubb.

Eftersom det var Miranda Kerrs lanseringsevent men hon tyvärr ej kunde medverka då hon var gravid så skypeade vi med henne där hon berättade lite mer om produkterna och gav sina bästa skönhetstips. Det var kul att höra att hon också tyckte om att duscha kallt för att kicka igång blodcirkulationen i kroppen samt massera ansikten. Det gör jag med, även om jag inte ser riktigt klok ut. Ser ut som en galen människa där jag står framför spegeln med öppen mun och knådar ansiktet. Men vad gör man inte för skönheten, va?

Jag fastnade helt för oljan vilken jag har på mig just nu. Ligger nämligen i sängen och skriver detta och kommer wrap it up nu, för förutom att massera ansiktet så är jag även en stor förespråkare av sömn. Och det behöver jag verkligen just nu.

Tack för trevliga event Kora Organics, Vass PR och framförallt mina oerhört duktiga kollegor på SOS International. Det var en mix av allt idag. Det enda jag inte gjorde var att träna, hade jag gjort det hade det verkligen varit en signaturdag av mitt liv just nu. Alla delar, den ena olik den andra – så fantastiskt roligt.

P.s Min knytblus köpte jag på bloppis för 40 kr och den är säkert några år gammal och från ett svenskt märke tror MQ som ej finns längre. Jeansen är mina nya favoriter från Lee och skorna från Chloé.

Kram på er.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
By Momo
Mode
Fanny Ekstrand
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Emma Danielsson