Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Race report Ecotrail Stockholm 45 km.

Sitter i soffan och äter, (behöver jag ens skriva det?), syltkakor och grimaserar lite lätt varje gång jag sträcker mig mot bordet för att ta en ny kaka. Det svider lite lätt i fötterna när jag sätter ner dem och min mage gör fortfarande ont. Det är en konstig smärta och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är en mix mellan träningsvärk och ömhet vilket påminner mig om gårdagens lopp varje gång jag tar ett djupt andetag, går lite för fort eller spänner magen. Men jag mår, trots mina krämpor, riktigt bra. Och det är förvånande då jag var ute och dansade till halv tre inatt. Jag vet, inte riktigt frisk i skallen att köra tjejfest hos mig med 10 tjejer tre timmar efter målgång. Men sån är jag, och damn vad roligt vi hade. Men åter till loppet, hur var det? Hur mycket hatade jag livet de sista 5 kilometerna?

Rätt mycket.

Lovade mig själv att aldrig springa igen.

Jag vaknade vid halv sju med en pirrig känsla i kroppen. Nervöst stod jag och stirrade på mig själv i spegeln medan jag borstade tänderna och sa högt åt mig själv ”Nästa gång du borstar tänderna kommer du vara en långdistanslöpare.” Sedan skrattade jag åt mig själv medan tandkrämen droppade och tänkte hur galet det egentligen är att från att ha hatat löpning till att befinna sig några timmar ifrån starten på ett 45 km lopp.

Vid sju kom 3 förväntansfulla tjejer hem till mig för att äta frukost och peppa inför loppet. Jag laddade upp med 3 mackor med ost och skinka samt ett ägg. Får ju extrem löparmage om jag äter gröt före långpass (kortare distanser är fine) så körde enbart på bröd. Vågade dock dricka en halv kopp kaffe samt lite sportdryck. Drog även i mig en resorb vilket senare på dagen visade sig vara typ 4 glas för lite.

Kvart över nio stod vi och peppade vid startlinjen ute vid Stora skuggan (Universitetet) och det enda jag kunde tänka på var att inte gå ut för hårt då jag har en tendens att satsa och maxa i början på lopp. Jag och Elizabeth hade bestämt oss att springa tillsammans med några dagar tidigare  snackade lite strategi och beslöt oss att ligga på ett stadigt 5:40-6:00 tempo första milen och sen utvärdera utifrån hur kroppen kändes. Det började dessutom bli riktigt varmt och jag fick lite lätt panik av att jag inte hade fått i mig ordentligt med vätska. Lätt att vara efterklok. Som alltid.

De första 8 km gick förvånansvärt lätt, annars brukar det vara rätt tungt att ”dra” igång och hitta tempot, rytmen och känslan. Men vi tuffade på och lämnade Stora Skuggan och fortsatte i skogen mot Lappkärsberget och över bron till Bergshamra för att sedan fortsätta genom Ulriksdals fantastiska natur. Det var magiskt att springa längs stigarna nere vid vattnet och känns hur kroppen svarade bra på löpningen. När vi nådde Ursvik och svängde in på Extrem spåret så började jag känna av värmen rejält. Hörde hur två löpare som sprang precis framför oss diskuterade temperaturen och att den låg på runt 26 grader. Vi kämpade oss igenom den tuffa terrängen i Ursvik och svängde därefter tillbaka till Hagaparken vid 21 km.

Vid det här laget kokade huvudet och vattnet jag hade med mig var slut för längesedan. Jag kände hur irritationen började växa och jag fräste till hur fan man tänkte när man satte den första vätskekontrollen efter 21 km. Totalt fanns det 3 st vilket i mitt tycke är alldeles för lite, speciellt på ett sådant långt lopp och i den värmen. Men vi fick vårt vatten och jag passade på att stoppa 2-3 saltgurkor i munnen innan vi fortsatte för att ta oss upp på Hagatoppen som är en brant kulle på ca 100m. Fy fan vad det sög i benen, det var inte tal på att springa uppför. Det gick inte då det var så brant på vissa ställen.

Det var bara att bita ihop och börja klättringen.

När vi hade tagit oss ner igen så fortsatte vi genom Hagaparken runt till Universitet. Det var här utmaning nr 1 för mig kom. Elizabeth var tvungen att bryta och gå en stund vilket jag till en början löste med att jogga väldigt sakta samt vänta på henne då jag ville peppa igång henne och såklart ha sällskap. Men efter en stund bad hon mig att fortsätta och inte tänka på henne då hon mådde riktigt illa pga vätskebristen och värmen. Så jag fortsatte själv och letade febrilt efter något annat att tänka på än just hur förbannat varmt det var och att jag började få riktigt ont i mina blåsor på tårna.

Vid 30 km sprang jag in mot Stora Skuggan igen och förbi starten då banan fortsatte runt mot Kaknästornet. Fick lite hejjarrop av folk som stod vid vätskestationen som startområdet nu hade förvandlats till och jag grabbade tag i några saltgurkor på vägen. Hann även hälla lite vatten över mina kletiga fingrar då gelen jag hade med mig fullkomligt exploderade i handen på mig när jag skulle trycka i mig den tidigare vid Haga.

Vid 35 km började mitt humör svikta kraftigt, banan var teknisk och jag fick kämpa att hålla rätt på fötterna så jag inte skulle fasta i något rot eller trilla över en sten. Vattnet var slut igen och jag började få riktigt svidande skavsår i armhålorna och mellan låren då jag inte är en tjej som har berikats med ett ”tight gap”. Jag fick gå vid två längre backar då jag helt enkelt hade slut på kraft i benen och jag fick kämpa, och då menar jag KÄMPA, mentalt att inte kasta in handduken.

Efter någon kilometers surande slog jag följe med en kille som kämpade lika mycket som mig och det var riktigt skönt att kasta ut några bittra och hatiska kommenterar om hur mycket det faktiskt sög att springa det förbannade loppet just i det tillfället. Det var som att det gav lite extra energi att morra och fräsa några minuter. Jag tände till och började fokusera på de sista 5 km genom Djurgården. När jag hade passerat 42km vrålade jag ett högt ”FYFAN VAD GÖÖÖÖÖÖTT” så att paret jag sprang förbi hoppade till. Det var så jävla magiskt att passera maraton-gränsen och gå in på ultradistans. Lyckan blev dock inte långvarig då min kramp i magen blev så kraftig att jag började få svårt att andas. Jag fick ta små korta andetag och jag märkte hur min röst förändrades i med att jag var så ”i hoptryckt” i magen. Pep liksom fram orden och andades med ett rosslande läte. Jag lät som Plura en söndag efter en djävligt hård helg. Ja, det är nog fan en jäkligt passande beskrivning.

Detta gjorde att det gjorde jävligt ont att försöka sig på någon form av maxning de sista 3 km längs strandvägen och upp i mål i Kungsträdgården. Jag sprang på mina sista reserver och tänkte hela tiden ”mål i sikte mål i sikte mål i sikte”. Det var ett mantra som jag upprepade för mig själv om och om igen. Jag tänkte på hur oerhört glad jag skulle bli av att se mina vänner hejja fram mig i mål och hur förbannat skönt det skulle bli att sluta springa.

Efter ganska exakt 5h var jag i mål och HELVETE vad skönt det var.  Loppet var i sin helhet oerhört välplanerat (förutom vätskestationerna) och jag gillade banan. Det var riktigt häftigt att springa trail och sen avsluta med att gå i mål mitt i stan. Riktig härlig kontrast. Känslan av att befinna sig mitt i ett lopp, att springa bland hundratals människor som inte vet om det och bara anar att något är på gång för att de ser nummerlappen var riktigt cool. Det var som att befinna sig i ett parallellt universum.

Jag är så oerhört stolt över mig själv och min kropp. Jag fixade 45 km vilket är distansrekord och rev av min debut på trail dessutom. Och inte nog med det, jag tog 12e placeringen! Hur coolt?!

Det är så oerhört häftigt och jag är vet att jag inte alls kommer ha några problem med ett ”vanligt maraton” utan snåriga stigar, branta backar, omarkerad terräng i svåråtkomlig skog samt öppna fält med knöligt underlag. Att springa 42 km på ”flack” asfalt kommer nog faktiskt kännas betydligt lättare än vad det är.

Tycker alla som gillar att springa i skog borde testa på att springa ett trail-lopp eller börja med trail. Våga släppa asfalten och kontrollen! Framförallt om man jagar tider och är väldigt prestationsinriktad. Det är ett skönt break från klockan och tempo-hets. Det blir lätt EcoTrail igen nästa år.

Nu hoppas jag på att min mage slutar ömma och att tjejen som ska ge mina stackars fötter pedikyr på tisdag inte får sig en chock. Det var det hela, sov gott, hej!

P.S Ni vet det där om att aldrig springa igen? Ha. Sitter och googlar nya långdistanslopp i skrivande stund.

Klassiker.

Grumligt vatten och 1950m innehållandes en känsla av att det faktiskt går.


Det är intressant det där hur det kan svänga. Från att ena dagen misstro sig själv och undra vad fan det är man egentligen håller på med till att nästa dag smida små planer om en nästa års tävlingar medan man simtag efter simtag plöjer fram genom en grumlig sjö någonstans i Bromma.

Jag har tränat mindre denna veckan. Dels för att jag tävlar på lördag och har enligt schemat varit tvungen att halvera passen och köra mer vila. Men dels att jag helt enkelt har velat koppla bort träningen lite. Det har varit mer fokus på häng med vänner, restaurangbesök, powernaps i soffan under kvällarna medan avsnitt efter avsnitt av House of Cards har rullat samt betat av lite punkter som inte har legat högst på priolistan under tidigare veckor på jobb. Jag börjar få tillbaka min glöd, jag har mer studs i stegen, blicken är skärpt och jag fått tillbaka min inre gudinna som står och twerkar inombords och ger alla jävlar som jag helt inte diggar ett mental finger.

Det känns bra. Jag är på banan igen. Det var bara en liten mini-kris.  Och fan, nu när jag tänker efter så var den jävligt bra ändå. Den behövdes.

Simpasset igår med Nathalie och Amanda var precis så härligt som bilder visar. Vattnet var varmt (nästan för varmt med våtdräkt) och vi hade bra flyt i simningen. Jag beslöt mig att lägga mig bakom och hitta en rytm utan att bli stressad av att de andra simmade lite fortare än mig. Fokuserade istället på att hålla en kontrollerad andning, leka mig fram i olika tempon och hela tiden hitta tillbaka till rytmen och navigationen. Vi hade en uppmätt slinga med 3 olika bojar med mycket svängar vilket var bra då jag behövde träna lite på att hålla rätt kurs. Efter 1950 meter tackade jag och Amanda för oss och begav oss hemåt igen, Nathalie och hennes kille stannade kvar och körde ett extra varv. Ett litet triathlonpar det där. Gullegull!

Jag var så oerhört glad när jag satt på tunnelbanan hem. Det pirrade i kroppen och jag längtade med varenda fiber i min kropp efter att stå där i Jönköping och höra startskottet gå.

Det enda jag kan tänka på nu är ”nu ska vi har roligt, nu jävlar blir det åka av”.

Yepp.
Tuut tuut!

Dog Food had me like..

Hallelujaa! Efter ett års väntan har BRF Chokladfabriken äntligen blivit komplett. Jag har väntat jäkligt länge på att restaurangen på nedre plan i vårt hus ska väljas, signas och börja byggas. Och igår var vi där på husinvigning.

Restaurangen serverar som sagt korv, om ni inte redan har listat ut det på namnet. Körv körv körv i stora lass. Vilket är välkomnat då jag har tröttat på hela hipster-hamburger hysterin. Bra att körven får lite tid i rampljuset nu och bra av Flippin Burgers (som nu har öppnat upp detta stället) att göra något nytt. Och såklart, att Sixten & Frans som ligger en gata bort får lite konkurrens i form av nytt hipsterhäng.

En av de bästa grejerna med Dog Food är helt klart att de kan öppna upp hela glaspartiet ut mot Industrigatan så man kan sitta på fönsterbläcket utanför. Perfekt när man bara har lust på snabb öl, glass eller vill hänga. Det blir liksom mer avslappnat då tycker jag. Helt klart höga Brooklyn vibes.

Vi började med att beställa in varsin El Dorado som är en choritzokorv med tomatsallad, avocadokräm, friterad lök och koriander. Den fick 8 av 10. Hade önskat lite mer sting i salsan. Till det beställde vi in extra shoestring fries med mayo. Och fan, där är jag besviken. Det var helt enkelt för tunt och för bränt. Jag älskar ju fries men detta var liksom..hur ska jag förklara det, en knaprig garnityr utfyllnad för 40 spänn. Inte värt det alls. Vill helt klart ha strimlorna större och tjockare.

Därefter delade vi på en stekt fläskkorv med med Mac n Cheese och bacom som topping! Den heter Korv å makaroner på menyn och var smarr. Kanske inte en favorit då mac n cheesen var lite smaklöst, men hey – jag tror att smakerna kommer jobbas in så småningom och att denna korven helt klart kommer växa till sig och så småningom bli en höjdare.

Men efterrätten då? Kan vi tala om den? För DEN var en tiopoängare. Brödet var en donut som var friterad och formad som ett korvbröd, i den låg glassen med ringlad kolasås på toppen.

O R K A R inte.

Nu när jag tänker efter så kanske det inte är en helt strålande idé att ha ett sådant ställe i huset. Jag kommer äta körv och glass varje dag. Mitt bankonto kommer bestå av en lång lista av El Dorados. Undra om man kan lösa en hus-rabatt? 15% till alla i huset och femte efterrätten for free? Måste helt klart undersöka detta – mitt liv kommer bli så mycket bättre då. Jag känner det. Jag VET det.

Om jag rekommenderar Dog Food? Svar ja.
Ca pris: Korv + dryck = runt hundralappen. Prisvärt!
Atmosfär: Hipster.
Service 4/5. (Lite lång väntetid på efterätten).

Greasy Spoon.

 


Det börjar kännas i kroppen att jag har lopp på gång. Kroppen är på helspänn, jag får konstiga cravings och börjar typ lipa när jag hör låtar som är förknippade med prestation (exempelvis min halvmaraton spellista på spotify) eller som helst enkelt betyder mycket för mig. Jag vet, man skulle nästan kunna tro att jag är gravid.

Fast nu när jag tänker efter så kommer jag ju give freakin birth åt en maratonupplevelse.

Eller maraton + 3 km om jag får be. Får man lov att kalla distansen för ultralopp då? I med att den är 45 km? Ah, sitt ner i båten Swica! Än har du inte sprungit. #hybris.

Nåväl, körde ett styrkepass i morse där jag fokuserade på axlar och rygg. Det blev denna gamla godingen som jag plockade fram ur fitnessarkivet på mobilen:

4×10 latsdrag
4×10 sittande rodd
3×10 bicepscurls superset sittande axelpressar med hantlar
3×10 stående hantelflyes superset sneda axelpressar.
3×10 Pushpressar
3×10 Sneda biceps curls med viktplatta

Avslutade med att få igenom blodcirkulationen i benen med 10 minuters backe på bandet.

Eter träningen drog jag direkt till Greasy Spoon som ligger på Hagagatan 4 för en frukostdejt med Sandra. Jag och Sandra har följt varandra ett tag via Instagram och för någon månad sedan tog vi tag i saken och bestämde promenaddejt. Sedan dess har vi setts på frukostdejter lite då och då. Hon är så oerhört mysig och jag går alltid ifrån våra snabbdejter med ett leende på läpparna.

Jag är som sagt i något konstigt mat-mood och var inte alls hungrig. Trots 1 timmes träning och tidig uppstigning. Detta hör inte till vanligheterna då jag vanligtvis har stor aptit. Det är inga konstigheter för mig att klämma pannkakor, fralla och en portion ägg och bacon för att en timme senare bli hungrig igen och ta ett litet mellanmål.

Tvingade i mig en chiapudding med honung, färsk frukt och grekisk yoghurt. Den fick full poäng. Stort plus att den serverades i en syltburk på en söt liten tallrik som påminner om mormor. Är en sucker för sådana detaljer.
Sen tvingade jag Sandra att agera fotograf. Jag får ofta frågan om jag inte tycker det är pinsamt att ta bilder mitt bland folk. Och jag ska va helt ärlig, 98% av fallen så bryr jag mig inte. Jag brukar alltid fråga om det är okej för stället jag är på, och de svarar alltid ja. De är inte dumma, de vet ju att bilden med största sannolikhet kommer hamna på sociala medier och de kommer omnämnas. Men att stå på gatan att posera rör mig inte i ryggen längre, hey – alla tar bilder nuförtiden. Och jag brukar tänka: vill folk tycka jag är töntig så får de göra det, de skulle bara veta vad mina tusentals bilder har tagit mig och vad mycket coolt jag får förmedla och vara med om genom att ta dessa. Come on, det är bara en bild. Who the fuck cares?


Dagens outfit består av skjorta samt solglasögon från Asos, mockakjol från River Island, sneakers från H&M och väska från Chloé.

Ikväll blir det äntligen korvfest på DogFood (Flippin Burgers nya koncept fast med KÖÖÖRV!) i vårt hus med Alex (som dessutom fyller år, grattis bubbis), Sandra, Marie, Calle och Louise. Peppen!

Ha en fin dag, hej!

Spontanarna.


Vilken dag. Känns som den här gått i hundranittio och nu ligger jag här i sängen och undrar vad fan som hände. Rivstartade med att springa mitt sista löppass inför lördagens tävling innan jobbet imorse. Då jag skulle hålla utbildning hela morgonen 8.00 fram tills lunch krävdes det att jag var på gymmet prick 06.00 för att springa mina 5 km tröskelintervaller på 24min. Allt går med lite planering och att man helt enkelt håller sig till planen och inte segar, det går faktiskt att hinna träna, byta om och ta sig till jobbet som dessutom ligger 10km utanför city på 2h. Inga problem bara man är jävligt effektiv.

Nåväl. Dagen fortsatte med att jag drog runt fyra in till stan för att möta upp C för ett möte. Därefter skulle vi ha testat nya restaurangen ”Dogfood” som har öppnat i vårt hus. Det är samma ägare som till Flippin Burgers och ser riktigt sjysst ut. Tyvärr så var det endast för branschfolk då det var ”pre” opening så vi körde en spontanare och tog en dejt på Matkonsulatet nedanför oss istället.

And it was goooood. Deras torsk frittas med dipp är himmelska. Även den friterade sparrisen med paprikaröra är sjukt god. Ett stort plus att inga mellanrätter kostar över 95 spänn och  personalen är sjukt kunnig och trevlig.

Sen var denna dagen slut. Som en tornado i 15h. Svooosh!

Så jag säger godnatt nu. Hörs imorgon. Hej!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!