Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Ost. Livets elixir stavas ost.

Sista kvällen i Marbella (ehm nåja, åker ner om 4 veckor igen) spenderades bland annat med middag på Café Flora by Casanis.  Har hört mycket gott om stället och speciellt om deras Carbonara som flamberas i ost. Ja men ni hör ju själva. Galet. Casanis är ”moder” restaurangen som ligger lite längre upp på den lilla gatan mitt i gamla stan och Flora serverar snarlik mat. Jag har inte bestämt mig om jag tycker att Flora är bättre än Casanis. Än. Får köra ett nytt försök i Juli när vi ska ner igen. Men de kvalar förmodligen in på relativt samma plats.

Vi började med en fördrink (mangocaprinuschka) och beställde därefter deras pekinganks-pizza. Den var riktigt god.  Stort plus för sizen med. Deras förätter är menat för sharing så denna pizzan räckte gott och väl för oss 3 personer som delade på just denna förrätten. Tjejerna tog in krispiga räkor, vitello samt lite bruchetta.

Sen rullades osten fram, servitören började gröpa ut och tände sedan på så det skulle smälta och spagettin därefter fick flamberas i osten.

M a g i.

På med bacon, mer parmesan, äggula och massa peppar… voila!

Hoppade av förklarliga skäl desserten. Pizza till förrätt och pasta till varmrätt lämnar tyvärr inte mycket plats. Vilket var synd. För deras efterrätter såg riktigt trevliga ut. Next time! För det blir det absolut.

Ni måste gå dit om ni är i Marbella. Lova mig det? Okej bra. Nu måste jag packa. Flyget går om 4 timmar. Hej!

Bubblegum!


Sådär såg jag ut i gårkväll när vi åt middag inne i Marbella. Tänk vad spontana reafynd kan tillföra i garderoben. Jag fyndade toppen på River Island förra veckan för en hunka och mockasandaletterna på Zara i onsdags. Tror också de kostade runt hundra spänn. Som hittat! Man tjänar ju faktiskt pengar när man handlar på rea. Det vet ju alla.

Kjolen är också från Zara och bälte samt väska vet ni ju redan.

Nu: frukost & pool. Hej!

Midsommar på spanska.

 



Lugnt, avslappnat och väldigt väldigt härligt. Det sammanfattar min midsommar rätt bra. Vi spenderade dagen på Ancla Beachclub, åt lunchen på deras terass och vid åtta på kvällen dukade vid upp en svensk liten midsommarbuffe med spanska råvaror hemma. Somnade vid halv två efter långa och oerhört underhållande  diskussioner om tinder och de värsta dejterna man har varit på. Finns ju en del att avverka på det ämnet om man säger så.

Jag skulle ljuga om jag så att jag superpigg idag. Värme och iskall rosé är en kombination som inte alltid efterlämnar en hög aktivitetsnivå dagen efter.

Ska fortsätta med min bok, ta ett dopp i havet och kanske sova en stund.

Kravlöst.

Kontrasten till livet i 190 som drar igång på måndag igen.

Precis som jag vill ha det. Puss!

Lata dagar och vassa armbågar.

Idag har jag verkligen inte gjort många knop. Förutom imorse då när rev av en timmes löprunda. Vid 11 drog jag och Calle till Puro Beach och sen var det ryggläge hela dagen. Vilket jag kände, framförallt i skallen, behövdes. Jag har inte kollat mailen på hela dagen, undvikit instagram förutom någon minuts check och bara läst läst läst. Samt unnat mig en massage. Alltså. Låt oss ägna några minuter åt massagen. Bokade in 30 minuter med en stilig spansk herre som såg ut som en mix mellan en surfer från Bali och Antonio Banderas. Han klappade på bänken och jag la mig tillrätta. Nu. Nu jävlar skulle det njutas. Helst sovandes.

3 sekunder in spärrar ja upp ögonen och kväver ett skrik. Mini-Banderas hittade mina knutor direkt. Med sin armbåge.

”Dont worry, I will fix this.”

Sen hörde man hur han ojade sig på spanska.

Hejdå behaglig dvala, hej trettio minuter smärta. Mini-banderas satte igång, överlycklig över att faktiskt få knåda något annat än feta ryssar och faktiskt få användning av sina massage-kunskaper. För det hade han. Jävlar vad duktig han var. Oväntat att mitt livs bästa massage skulle bli av en spanjor på en överprisad beachclub i Marbella.

30 min senare klappade han mig på axeln, jag torkade av mitt dreggel från mungipan och tog mig stapplande tillbaka till solbäddarna för att vila. Aktivitetsnivån hade helt kört slut på mig.

Sex timmar senare och vi är hemma, ombytta och redo för att dra ner för middag. Det ryktas om tryffelpasta. Kanske festar jag till det med ett glas sangria. Vem vet.

Imorgon är det midsommar. Hoppas ni får en solig och härlig sådan. Ni behöver inte säga detsamma, det är lugnt, ska vara 32 grader imorgon.

Hej!

 

” Men sluta du ger mig ångest, chilla lite, du har semester!”

Om jag fick en kaka för varje gång jag har fått:

1. En reaktion med uppspärrade ögon och en hastig inandning.

2. Kommentaren  ”Men slappna aaav, du har semester!” eller ”Måste avfölja dig nu, här ligger jag i hängmattan och äter chips hehe.”

3. En grymtning och mummel om träningsfreak.

..då hade jag förmodligen varit betydligt rundare men antagligen fortfarande lika nöjd över min livsstil.

Vad är det med semesterträning som triggar igång så mycket känslor? Jag förstår inte riktigt varför jag skulle välja bort det som gör mig lycklig för att jag har semester? Varför ska jag sluta med det bara för jag har bytt ort, tagit ledigt från jobbet vilket resulterar 8 timmar MER tid på dagarna och har världens skönaste väder att vistas ute i. Logiken i det är för mig sisådär faktiskt.

Semesterträning för mig är kravlös, stressfri och härlig. Jag tränar det jag känner för, stannar upp mitt i en löprunda för en selfie, går promenader där det oftast slutar med glass, gör 47 armhävningar istället för 50, tar ett glas vin på kvällen och hoppar fyspasset för att istället riva av den vid soluppgången istället. Ja ni hajjar, mańana mańana.

Är jag ett träningsfreak för jag stiger upp innan solen har gått upp för att springa? Försummar jag mitt semestersällskap för att jag väljer att träna 1 timme av 24 och kommer hem samtidigt som resten av sällskapet stiger upp för att förbereda frukost. Hetsar jag min omgivning för jag väljer att göra något som får mig att må bra?

Ska jag vara helt ärlig?

Jag bryr mig inte. Eller jo, klart jag bryr mig, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men jag bryr mig inte till den graden att jag slutar göra det jag vill, att jag inte möter personens blick som kommer med invändningar om mitt val på semestern, för gudarna ska veta att jag tvingar inte med någon annan, eller skäms lite för att jag är orolig vad folk ska tycka.

”Men vill ju inte vara den där maniska bruden liksom.”

Äh. Då får jag väl vara det. Vilket provocerar ännu mer antar jag.  Jag vet ju innerst inne vad jag är och inte är. Ska jag skippa något för att personen ifråga ska må lite bättre med sitt val att inte röra sig? Vilket är helt fine om man inte vill. Det är livets liv att löka loss och dricka margharitas hela dagarna! Men jag vill och kan göra båda. So why the hell not?

Jag tror detta ämnet rör upp så mycket känslor för att det helt enkelt är jävligt provocerande att möta personer som har hittat sin livsstil och är helt trygga med sina val.  Att de ena dagen kan snooza och andra dagen riva av en timmes träning samtidigt som folk går hem från nattklubben. Och de är helt fine med det. För det är deras grej, deras liv och de låter sig inte påverkas av varken eller. Av hur en semester ”ska” vara eller inte vara.

Det är så tjatigt liksom. Semestern kommer varje år.  Det är inte som att det är något nytt, något livsförändrande och fenomenalt. Den inträffar varje år, mestadels på sommaren för många, och ska jag vara helt ärlig så njuter jag och ”slappnar” av året runt. Jag sparar inte allt till någon vecka under sommaren där hetsen är total att maxa ledigheten, ta igen sig, carpa sönder dagarna därefter tillbringa sista dagarna i maximal ångest för att man ska börja jobba igen.

Nä.

Det vore för mig lite hyckleri att stolt basunera ut att jag trivs med min livsstil och har funnit min balans och sen inte vilja leva det livet när jag drar utomlands. Förstår ni hur jag menar? Jag hade nog känt så.

Det handlar om en timme. Inte ens det många gånger. Kan vi snälla släppa hysterin över att någon väljer att röra på sig under den heliga old mighty semestern?

Det vore superskönt.

Kram.

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!