Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

IRONMAN KALMAR

 Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.

Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.

Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.

Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.

Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.

Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.

Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.

Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.

Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡

Håll koll på vätskan!

I betalt samarbete med Powerade.


Det är varmt, olidligt varmt men ändå sitter man där på stålhästen och kämpar sig ut från den kokande innerstan. Ut, ut UT på milslånga vägar där man kan cykla fort, lätt och länge. Drömmen, eller hur? Vad som inte är drömmen är vätskebrist. Tro mig, jag vet allt om det. Inte nog med att jag är dålig på att dricka under träning. Fråga bara Emily som var tjugonde minut vrålar ” Joanna, drick!” så är jag fatalt dålig på att dricka sportdryck. Under IRONMAN 70.3 Marbella så drack jag en halv flaska på tre timmar. EN HALV. Förstår ni hur lite det är? Det fick jag dock sota för på löpet sen. Det blev lite bättre på IRONMAN 70.3 Jönköping då jag fick i mig 1,5 flaska, men fortfarande, det är inte bra.

Under min träning inför Kalmar har jag fått möjligheten att samarbeta med Powerade som har försett mig med sportdryck. De är lättdruckna, innehåller det jag behöver under mina långa cykelpass och smakar gott. Drycken är Isoton vilket innebär att kolhydrat och saltinnehållet är detsamma som kroppens nivåer och ger bra vätskeupptag när dricks då den inte tömmer cellerna på vätska. Låter det komplicerat? Okej, men såhär. Den innehåller både salt, natrium och kolhydrater vilket är väsentligt för under och efter hård träning.  För några veckor sedan gjorde jag en drink med citrus/lime-smaken efter mitt långpass. Jag hade sprungit 20 km och kom hem, hällde upp med några isbitar, lite mynta och pressade över lite mer lime. I med ett sugrör och tada-a det var som att muta ett litet barn att dricka.

Givetvis cyklar jag inte med flaskan utan preppar mina flaskor innan jag drar ut. Helst med passionsfrukt-smaken då den är absolut godast. Smakar saft och lämnar ingen eftersmak eller ”hinna” på tänderna.

Somliga kör med hederlig Coca Cola, somliga kör med vatten blandat med salt, medan andra kör med olika varianter av sportdryck som finns på marknaden. Det finns inga rätt eller fel, det viktigaste är att man dricker, i alla fall för mig. Det är det jag kämpar med inför varje tävling.

Lycka till och hoppas vi ses i Kalmar, ska hejja på er alla!

senaste från Hälsa

Takfester och throwback time.

Här kommer lite fler bilder från andra dagen på Way Out West. Den började något kaotisk med storm och åska vilket resulterade i att vi fick hänga på rummet till klockan slog ett och himmeln plötsligt sken upp av en blå himmel och strålande augustisol. Det tog oss 20 minuter och sen var vi på området, det fanns ingen tid att spilla – dagen var fullspäckad! But first thing first, krans på huvudet.

Efter att vi plockade upp varsin vit krans begav vi oss ner till Tredje Långgatan 3 för att möta upp Erik och Maja på Tacos & Tequila för att tillsammans bege oss upp till takfesten Organic Garden som vi även var på förra året. Det blev en kort visit (men man hinner alltid med en Aperol) då vi skulle möta upp lite folk på Port du Soleil. En årlig dagsfest som förra året levererade en jädra fest men i år tyvärr mest var en besvikelse. Det var 1. Alldeles för mycket folk. 2. För få bartenders. 3. Svag leverans på musiken. Trist, tur sällskapet var bra då Sebbe även idag var på strålande festhumör.

Framåt sex var vi tillbaka på hotellet för att ladda mobilerna, byta om och vila lite (är fortfarande inte helt hundra med varken energi eller motorik). En paus som bara skulle vara i en halvtimme slutade med att vi satt på golvet, drack vin och lyssnade på gamla technohits tills klockan slog åtta. Helt ärligt så var det den bästa stunden på hela dagen även om takfesten med Erik och Maja var grymt trevlig. Vi hade så jäkla roligt jag och Louise där vi satt i mitt lilla hotellrum som kändes som en studentkorridor. Luften vibrerade av fniss, tjejsnack och hemligheter som byttes samtidigt som det bubbliga vinet fick oss att bli 20 på nytt.

När bubblet tog slut drog vi vidare till festivalomårdet och in på Vip-området där vi mötte upp gänget igen. Absolut-tältet var helt klart helgens bästa häng. Bra musik, goda drinkar och skönt häng. Någonstans vid tio smög vi iväg och gjorde en repris på fredagskvällens trapphäng med varsin halloumiburgare (den 4.e för helgen) och en jordgubbsshake. Sen åkte vi hem och sov. Det här med att känna sig som tjugo varade inte länge.

Det var den Way Out West helgen. Är riktigt glad över att jag åkte trots allt. Har kommit hem med nya minnen, bekantskaper och kvalitetstid med Louise. Men framförallt – ett jävla sug på livet igen.

Alla har vi en hipster inom oss

Igår fick cool kid on the block alter egot komma fram. Kände mig cool och tuff. Sen insåg jag att jag såg ut som 90 procent av festivalens besökare med mina sneaks, långa shorts och rebelliska uppsyn. Nåja, kul var det i alla fall!

Shorts: Herrshorts fråm River Island. BH: River Island. Jacka: River island. Skor: Reebok Classic . Solglasögon: Gucci.

Hej!

Häng med på festival och känn på #theflowereffect

I samarbete med Interflora


Första dagen avklarad och jag ligger här i min säng och är alldeles pirrig. Gårdagen var spontan, rolig och fylld med glädje. Jag fick kramas med er modiga tjejer som kom fram och pratade, jag dansade med min bästa vän till M.I.A och jag fick träffa mina vänner på Interflora igen. Men låt mig ta det från början, för ni vill väl hänga med i dagen från start?

Vi anlände till Göteborg vid halv fyra och checkade snabbt in på hotellet där jag även bodde förra året när jag var nere med Interflora. Tjejerna hade preppat rummet med en välkomstpresent som innehöll mina 2 favoriter: bubbel och syltkakor. Varm i hjärtat sminkade jag till mig lite och kände mig för första gången på snart 3 veckor väldigt väldigt snygg. Mitt ansikte läker så oerhört bra och min nya foundation som jag har lovat att dela med mig av (finns här) var verkligen så fin över ärren. Trots tejp över näsan och stygn så såg det riktigt riktigt bra ut.

Vi tog spårvagnen ner till området, hämtade våra band och gick därefter direkt till Interfloras tält som enligt mig har den bästa placeringen på hela området. Ni som ska till Way Out West idag eller helt enkelt missade tältet igår så ligger det vid Churros-ståndet, precis snett nedanför MAX. Där sitter 10 stycken grymt duktiga florister och knyter kransar från ”Fång”- sortimentet från morgon till kväll. Man kan välja mellan 4 olika stilar och färger och blommorna är miljöcertifierade för att matcha Way Out Wests stora fokus på hållbarhet och miljö. Den ultimata festival-accessoaren helt enkelt enligt mig. Blev stoppad flera gånger igår på området av folk som tyckte kransen var så snygg till min klänning och sånt är ju alltid roligt.

Dagen blev till kväll och vi hängde mest i VIP-området där det är lite lugnare med folk, bra stämning och väldigt goda drinkar. Mötte upp Sebbe & Co vilket var riktigt roligt och jag fick äntligen träffa Nima som jag har stalkat via Louise Instagram. Såg som sagt M.I.A men missade tyvärr Miriam Bryant då vi tyckte det var viktigare med Salted Caramel Milkshakes. Ändå fair prioritering. Det mysigaste med hela kvällen var dock när smög bort till Max och satte oss på trappan med varsin Halloumi-burgare, jag tror klockan var halv elva och Kendrick Lamar hade precis stigit på scen. Där satt vi sen, Louise och jag, och tittade ut över folkhavet som dansade till Lamars låtar samtidigt som vi åt en väldigt sen men efterlängtad middag. Därefter gick vi hem till hotellet och jag somnade innan klockan hade slagit tolv.

Och här ligger jag nu, klockan är snart åtta och jag har varit vaken sedan halv sju. Jag är lite trött från igår, min kropp ömmar och mitt huvudvärk från gårdagens alla intryck och höga ljud gör sig påmind. Men jag mår bra och är väldigt glad att få vara här med ett av mina favoritföretag och såklart Louise , min plus one som inte bara ser ut som hon föddes att ha kransar i håret utan även är kickass rolig att ha med sig på festival.

Om några timmar beger jag mig bort och plockar ut dagens krans, blir det en vit eller röd? Min outfit idag skiljer sig en del från gårdagens som bestod av Klänning från Numph, skor från Billi-Bi, magväska från Oui och jacka från River Island. 

Ni får kika in på min Instagram senare idag och kolla sen vilken det blir. Hoppas vi ses där, hej på er!

Joanna Swicas webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Emelie Walles
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sara Che
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding